RECENSION • Äventyr/skräckspelet ”Bramble: The Mountain King” har en John Bauer-liknande sagovärld som inramning. Det är en av de mest fascinerande och atmosfäriska kulturella upplevelser jag haft på väldigt länge.

Trailern talar för sig själv: Detta är ett mästerverk.

Många nationella fascineras över fornnordisk mytologi, gamla berättelser om gudar och hjältar och förfäder i en förkristen tid. Detta gäller förstås även mig, men sedan tonåren har jag alltid fascinerats ännu mer av den senare tidens folktro: Långt in på 1900-talet trodde man i Norden fortfarande på alla möjliga slags övernaturliga krafter och väsen som lurade i den då till stor del orörda naturen.

Innan denna idag nästan helt förlorade del av den nordiska folksjälen förstördes av modernisering, urbanisering och industrialisering förevigades den av konstnärer som John Bauer och Theodor Kittelsen. Hela denna föreställningsvärld, uppfattningen att det finns något i skogen, på fjället eller i sjön, just bortom synfältet, har ersatts med dessa bilder som abstrakta minnen från en svunnen tid.

Fortfarande när jag var barn minns jag att det fanns äldre människor som varnade för vittra i skogen (vilket är det norrländska namnet på skogsrået) eller Näcken i ån. Jag vill minnas att åtminstone vissa av dem faktiskt verkade tro på det själva.

Fascinationen för de gamla folksagorna och den gamla folktron har alltid funnits med mig genom hela livet. Så när jag av en slump stötte på tv-spelet “Bramble: The Mountain King” som publicerades av svenska Dimfrost tidigare i år blev jag naturligt väldigt nyfiken.

Spelet ser ut att vara en slags realisering av en John Bauer-värld, med en historia om en pojke som vaknar upp och måste ge sig ut i en sagoskog för att rädda sin syster undan ett troll som kidnappat henne. Tre dagar senare hade jag spelat ut hela spelet och jag visste att detta måste jag recensera för Nordfront.

Personalen på Dimfrost berättar om spelet.

I det ljusa odalfolkets sagovärld

Man spelar som Olle, en rågblond pojke i 10-årsåldern som vaknar ur en mardröm bara för att upptäcka att hans storasyster Lillemor är borta. Han är rädd för den mörka skogen utanför, men ger sig ändå iväg efter systern eftersom han behöver hennes trygghet. Snart hittar han också Lillemor, men de båda faller ned i en värld där allt har blivit mycket större (eller så är det Olle och Lillemor som blivit mindre?). De går runt bland blommor högre än dem själva och hoppar mellan svampar. De träffar småtomtar (med andra ord riktiga tomtar, inte den Coca cola-skapade bedragaren från USA) som hjälper dem vidare i äventyren, som hittills verkar både glatt och spännande. Tomtarna är förövrigt väldigt inspirerade av den klassiska boken ”Tomtar” av Wil Huygen som jag själv, liksom säkert många andra i min ålder, hade hemma i barndomen.

Men snart kommer ett stort troll och rövar bort Lillemor, som alltså blir bergtagen. Trots att Olle är rädd tvekar han inte en sekund: Han måste hitta och rädda sin syster.

Spelet fortsätter genom denna vackra värld som inspirerats av John Bauer och Theodor Kittelsen: Mörka urskogar med spegelblanka tjärnar, vida ängar med blomster som sluttar ned mot glittrande sjöar eller skummande bäckar och åar. De enda spår av civilisationen är enstaka ruiner av borgar och slott från en svunnen tid eller det ljusa odalfolkets egna skjul och lador. Den vackra och atmosfäriska omgivningen får mig dels att känna sorg över skogsbolagens skövlingar av skogen och deras avskyvärda kalhyggen och trädplantage till “skogar” idag, Men jag tänker också på detta odalfolk som levde i generation efter generation på och av sina fäders jord, men splittrades och rycktes upp från sina rötter för urbanisering och annan styggelse.

Men “Bramble: The Mountain King” utspelar sig innan industrialisering, demokratisering och sekularisering. Olle verkar inte det minsta överraskad när han stöter på varken tomtar eller troll eller de mörka varelser som lurar längre fram i spelet.

Absolut inte ett spel för barn

När Lillemor blir bergtagen och Olle tar upp jakten tar spelet en ordentlig vändning från det ljusa och lättsamma till något betydligt mörkare. För en sak ska vi vara klara med: Detta är inte bara ett äventyrsspel, det är ett skräckspel som behandlar väldigt tunga ämnen som abort, självmord, sjukdom och död. Under inga omständigheter är detta något man kan spela med sina barn för att få dem intresserade av gamla folksagor. Spelet skrämmer och skapar obehag till och med hos en förhärdad och snart 40-årig man. Jag tror inte jag spelat något med en sådan obehaglig atmosfär sedan jag spelade Silent Hill 2 på Playstation 2 kring millennieskiftet.

Men atmosfären är inte bara skräckinjagande, den växlar också mellan att vara både sorglig, vacker och mytologisk. Dimfrost har förtjänstfullt återskapat John Bauer och Theodor Kittelsens visioner i tv-spelsform. Musiken är också helt rätt: Vad sägs om alltifrån ambient skräckmusik till nordiska folkmusiktoner, kulning, psalmen “Den blomstertid nu kommer” eller förstås Edvard Griegs “I bergakungens sal”?

Kompositörerna berättar mer om spelets trolska soundtrack.

Spelet är i början också ganska lätt, vilket är bra eftersom det inte finns något värre än att fastna tidigt i ett spel innan man hunnit lära sig det och kommit in i det. Stegvis ökar dock svårighetsgraden och de sista bossarna klarade jag först efter en handfull försök. Med det sagt är spelet inte särskilt långt, jag klarade ut det på uppskattningsvis 5-6 timmar. Men det lämnar en inte riktigt heller med en känsla av att det saknas något eller att det nödvändigtvis borde ha varit längre.

Även om spelet är skapat av en svensk spelstudio, uppenbarligen utspelar sig i 1800-talets Sverige och dessutom innehåller en del sporadiska utspel på svenska av karaktärerna så talar spelets berättarröst engelska. Detta är faktiskt lite synd, då man endast kan välja svenska som undertext. Berättarrösten är dock bra och påminner faktiskt om Cate Blanchetts insats som Galadriel och berättarröst i Peter Jacksons Lord of the Rings och The Hobbit-triologier.

Påminner mig om black metal

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig mer för att förklara hur mycket jag rekommenderar detta mästerverk. Speciellt om du, liksom jag, både älskar den mytologiska sagovärlden och inte heller har något emot skräck eller tyngre ämnen. Det är svårt att minnas sist jag spelade ett sådant atmosfäriskt spel som grep tag i mig så mycket.

”Bramble: The Mountain King” är dessutom ett av de mest svartmetalliska spel jag någonsin testat: Just denna nästan mytiska känsla av något okänt mörkt, men ändå så bekant, som lurar någonstans i den nordiska vildmarken är precis det som black metal, när det är riktigt bra, skapar hos mig.

Ulvers album ”Bergtatt” – som tidigare recenserats av Daniel Olofsson/Dennis Hopper – hade kunnat vara spelets soundtrack.

Själv spelade jag ”Bramble: The Mounatin King” på Xbox One, med andra ord den näst senaste generationens konsol, vilket gick bra även om det är uppenbart att spelet är optimerat för en nyare generations konsoler. Stör man sig mycket på laddningstider och återkommande (om än inte jätteofta förekommande) frame drops bör man kanske ha detta i åtanke. Ifall man har möjligheten så bör man alltså spela ”Bramble” på Xbox Series X/S, Playstation 5 eller en tillräckligt bra PC i första hand. Spelet finns också till Nintendo Switch och Playstation 4, men där får man troligtvis stå ut med liknande problem som jag emellanåt hade.

För er som har Xbox kan det också vara värt att nämna att ”Bramble: The Mountain King” just nu ingår i Game Pass och alltså kan laddas ned eller spelas via molnet utan extra kostnad ifall man har ett abonnemang.

Detta med att spelet tycks vara optimerat för nyare hårdvara förstörde dock inte på något sätt upplevelsen för mig och vägdes upp av allt det positiva som nämnts om ”Bramble: The Mountain King”. Som jag förstått det är detta Dimfrosts andra spel och just nu funderar jag mycket över vad spelstudion kan hitta på i framtiden. Jag hoppas verkligen att de fortsätter på samma spår.