KRÖNIKA. Henrik Gustafsson har läst Michail Bakunins ”Gud och staten” och reflekterar här över vikten av att kunna tänka självständigt och göra uppror mot en osund samhällsordning.

”Gud och Staten” är Michail Bakunins mest kända skrift. Den utkom i oavslutad form under 1882, cirka sex år efter hans död. Författaren spenderade stora delar av sitt liv på barrikaderna. Det skall även varit hans högsta önskan att få dö där.

På 1800-talet fick människorna lära sig att gud överlåtit jorden att styras av personer som Napoleon III, Ferdinand av Österrike och Alexander i Ryssland. Bakunin frågar sig om inte alla deras regeringar är ”systematiska giftblandare, som egennyttigt fördummar massorna” (s.7). Det är svårt att uttala sig om dåtidens makthavare, deras egenskaper, agerande och syften med dessa. Det är dock lätt att se hur många av deras motsvarigheter av idag uppfyller kraven för denna beteckning.

Det ursprungliga upproret

Bakunin kallar mänskligheten för djuriskhetens högsta utveckling. ”Våra första förfäder, våra adamar och evor, var om inte gorillor så i varje fall nära släktingar till gorillan, allätare, intelligenta och vildsinta djur, i oändligt mycket högre grad än alla andra djurarter utrustade med de båda dyrbara förmågorna: förmågan att tänka samt förmågan och behovet att göra uppror.” (s.4).

Jahve beskrivs som den grymmaste, orättvisaste och mest svartsjuke guden som människan någonsin dyrkat. ”Han ville att människan, berövad allt självmedvetande, skulle förbli ett evigt djur, ständigt på alla fyra inför den evige guden, hennes skapare och herre” (s. 5). Människan frigjorde sig och skilde sig från de andra djuren. Hon började sin utveckling ”genom en olydnads- och kunskapshandling, nämligen genom upproret och tänkandet” (s.8). Detta förknippas med händelsen i gamla testamentet då Adam och Eva åt av den förbjudna kunskapens frukt. På grund av detta blev de sedan förvisade och bannlysta från paradiset.

Bakunin menar att människorna fördummas då de tyngs ner av sitt dagliga arbete. De blir berövade den stimulans som utvecklar sinnet. Därmed kommer de även att acceptera samhällets traditioner som hålls vid liv av präster och lekmän. Dessa blir en ”slags psykisk och moralisk vana, ofta till och med är starkare än folkets naturliga sunda förnuft” (s.15-16).

Då människan är fånge i sitt ekorrhjul finns bara tre sätt att fly från detta. Av dessa är två fantastiska och det tredje verkligt. ”De första två är krogen och kyrkan, kroppens respektive själens utsvävningar; det tredje är den sociala revolutionen (…) Endast den sociala revolutionen kommer att ha krafter att samtidigt stänga alla krogar och alla kyrkor genom att ersätta denna kroppsliga och andliga skamlöshets på en gång illusoriska och brutala njutningar med mänsklighetens lika utsökta som verkliga njutningar” (s.16-17).

Socialt tryck

”…en människa måste drivas av en oerhörd och mycket allvarlig övertygelse för att få mod att yttra sig och gå emot alla (…) en egoistisk, fördärvad och feg människa kommer aldrig att ha detta mod” (s. 59).

Bakunin skriver att: ”med tanke på den naturliga svagheten hos till och med den starkaste individ gentemot det allmänna inflytandet från den sociala miljö som omger honom riskerar vi alltid att förr eller senare, på ett eller annat sätt, åter falla ner i den religiösa absurditetens avgrund… Mot denna sjukdom har jag sagt att det bara finns en enda bot, nämligen den sociala revolutionen” (s.26-27).

En idés riktighet bevisas sällan av hur många som tror på den. Tyvärr har ”beviset” på en sanning ofta legat i att en majoritet anslutit sig till den. Fram till Copernicus och Galileis tid trodde alla att solen kretsade kring jorden. Misstog sig då inte alla? Det frågar sig Bakunin. ”Finns det något äldre och allmännare än slaveriet? Det skulle i så fall vara kannibalismen” (s.21).

Han skriver att: ”Ingenting är i själva verket lika allmänt spritt och lika urgammalt som det orättvisa och det absurda (…) det är tvärtom sanningen och rättvisan som i det mänskliga samhällets utveckling är det som är minst allmänt spritt och det som är yngst” (s.22).

Naturlagarna

Bakunin understryker det oundvikliga i naturlagarnas makt. Ett uppror mot dem är omöjligt. Vi kan missuppfatta dem och vara okunniga om dem, men de går aldrig att överträda. De utgör grundvalen för hela vår tillvaro. Naturlagarna reglerar oss liksom alla våra rörelser, handlingar och tankar. Naturen kan liknas vid en hård diktatur. Ifall människor inte får vatten, näring och sömn så dör de ganska snart.

”Vi är absolut slavar under dessa lagar. Men det finns inget förödmjukande i detta slaveri, eller det är rättare sagt inte frågan om något slaveri. Ty slaveriet förutsätter en yttre herre, en lagstiftare som befinner sig utanför det han befaller över; dessa lagar är däremot ingenting utanför oss själva; de är inneboende i oss, de utgör (…) hela vårt väsen” (s. 37).

Hypatia av Alexandria

Hypatia levde mellan ca år 350–370 till mars 415 och var en kvinnlig filosof av den nyplatonska skolan i Alexandria. Hon lär ha bevittnat förstörelsen av biblioteket i Alexandria, det största i världen på sin tid. Det förblir okänt hur mycket kunskap som gick förlorat vid denna händelse.

Hypatia torterades till döds för att hon vägrade gå med på att döpas. Hon kunde inte acceptera kristendomen och hävdade envist att filosofin var hennes tro. Hon skall ha sagt att de kristna inte ifrågasatte det som de trodde på. De kunde inte det. Hon menade att hon var tvungen att alltid ifrågasätta sin egen tro.
Från filmen ”Agora” (2009). Hypatia: “you don’t question what you believe… You cannot… I must.”

Bakunin beskriver hur de tidiga kristna framgångsrikt spred sin lära i den antika världen: ”Överallt togs de emot med öppna armar av slavarna och kvinnorna, de två klasser som var mest förtryckta, som led mest och som naturligtvis också var okunnigast (…) Om de fick en del proselyter i den bildade världen, så berodde det ännu till mycket stor del bara på kvinnornas inflytande.” Han beskriver detta som ”proletariatets första uppvaknande och första viktiga uppror” (s.112-113).

Den ofullbordade vetenskapen

Bakunin skriver att konverterade ny-platoniker i Alexandria ”blev de främsta skaparna av den kristna teologin” (s.111). Vid medeltidens slut förde utvandrade greker med sig några av sina odödliga böcker till Italien. Detta skall ha räckt för att livet, friheten och tanken åter kunde väckas till liv.

I Bakunins utopi verkar alla vara intresserade av vetenskap och objektiv utbildning. Han ville att vetenskapen skulle ”representera samhällets kollektiva medvetande” (s.96-97). Vetenskapen kan aldrig helt förverkligas. Dess fullkomlighet ligger alltid i framtiden. ”Vår kristus förblir alltså i all evighet ofullbordad, vilket i avsevärd grad bör dämpa högmodet hos hans legitimerade representanter” (s.48). Vetenskapen skall ha som ”enda uppgift att belysa livet, inte att styra det” (s. 85).

”Gud är större”

”…den ekonomiska utsugningen och det politiska förtrycket av massorna, är de båda villkor som inte går att skilja från det gudomliga idealets herravälde på jorden” (s.66). ”Akta er alltså för dem som klipper fåren; ty där det finns en fårahjord, där kommer det med nödvändighet också att finnas de som klipper och äter får” (s. 61).

Bakunins mest kända uttryck lyder: ”Då gud är herre, är människan slav.” Det är en uppfattning som enligt honom spiller över i alla förhållanden i samhället. Om människan är slav under gud måste hon även vara slav under kyrkan och staten. Gudsidén innebär enligt Bakunin avsägandet av det mänskliga förnuftet och rättvisan. ”Den är det mest avgörande förnekandet av den mänskliga friheten och leder med nödvändighet till människornas förslavande” (s. 30).

Det är ett talande exempel att man i Islam säger att: ”Gud är större.” Deras gud är störst eftersom den ständigt är större än allting annat. Det kan aldrig finnas någonting som är större. Bakunin menar att när gud visar sig förintas människan. ”Ju större gudomligheten blir, desto eländigare blir mänskligheten” (s.80).

Enligt Bakunin var de gamla hedniska gudarna uteslutande nationella. Han skriver att de egentligen inte utgjorde något förnekande av de verkliga tingen. De var snarare dess fantastiska överdrift. ”För att på ruinerna av deras många altare resa ett altare åt en enda högsta gud, världarnas herre, har man alltså varit tvungen att först förstöra den självständiga tillvaron av de olika nationer som bildade den hedniska eller antika världen” (s.109).

Frihet

Syftet med utbildning är enligt Bakunin ett ”framåtskridande offrande av auktoriteten till förmån för friheten” (s.58). Auktoritet är ett ord som han starkt ogillade. Samtidigt går det inte förkasta all auktoritet. ”När det är fråga om stövlar, hänvisar jag till skomakarens auktoritet. Om det är fråga om ett hus, en kanal eller järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören. För ett visst speciellt kunnande vänder jag mig till den ene eller andre lärde. Men jag låter varken skomakaren, arkitekten eller den lärde tvinga på mig någonting” (s.43-44).

Bakunin verkar varit en upprorisk själ och en sökare. Man skulle kunna kalla honom för en frihetsfanatiker. Det finns dock en risk att för mycket frihet kan resultera i att man inte får någon frihet alls. Jag tror däremot inte att han hade några dunkla syften med sin agenda likt den samtida konkurrenten Karl Marx.

Hans livsverk liksom skriften ”Gud och staten” kan liknas vid en ofullständig tankeprocess. Denna inställning utgjorde hans sätt att se på världen och politiken. Utvecklingen går inte från början till slut utan den är cyklisk. Förnyelse förutsätter regelbundet uppror och ifrågasättande av auktoriteter. En frånvaro av detta leder till stagnation av samhället, människorna och deras sinnen.

Uppror och olydnad är medel för ett mål som man vill uppnå. Att sträva efter uppror bara för sakens skull bör ses som destruktivt. I den situation som vi står inför i Norden kan den civila olydnad och ifrågasättande av makthavarna som Bakunin förespråkar ses som önskvärd. Det är inte svårt att finna goda anledningar till att revoltera mot vårt samhälles självutvalda auktoriteter. En omfattande katastrof väntar oss ifall befolkningen förblir passiv och ingen stor förändring sker. Det allra viktigaste måste alltid vara att säkerställa att vårt folk har en framtid.

Vi behöver anamma en annan mentalitet än majoriteten och den som är gängse idag. Som det ser ut nu borde alla iklä sig en mer upprorisk och ifrågasättande attityd gentemot de styrande. När vi leds mot ruinens brant tjänar det ingenting till att vara lydig och tillitsfull i sitt förhållande till överheten. De som knuffar oss framför sig nedför stupet förtjänar ingen respekt och absolut inte vårt förtroende.

Det finns ett nordiskt ur-sinne som bara väntar på att frammanas. Det finns ännu otämjda människor som inte blint följer flocken. Dagens massmänniskor bugar lydigt för varje präst och lärare. Med sådan mentalitet kan vi aldrig ta oss ur den här krisen. Den symboliserar snarare sjukdomssymptom hos en döende art. Där de ruttnar bort måste något nytt spira. Låt oss utgöra en naturkraft som tar över där deras civilisation går under. Vilket den kommer att göra tids nog.

Källor:
Bakunin, Michail. (2012). ”Gud och staten”. Gunnar Gällmo genom lulu.com

  • Publicerad:
    2018-12-30 09:00