INRIKES. Politiker i Sverige lämnar sina uppdrag för att till PR-byråer sälja sin kompetens i ”påverkansarbete” och sina kontakter. Fenomenet har blivit så vanligt att få längre varnar för lobbyism och korruption. Vissa förespråkar dock ett lobbyregister.

Genrebild. Colourbox.

På PR-byråer runtom i landet finner man idag sjutton avgångna kommunalråd, sexton före detta riksdagsledamöter, tio ex-ministrar, sju tidigare statssekreterare.

Att politiker, när de tröttnat på sina förtroendeuppdrag, väljer att använda sitt namn och sina kontakter i PR-branschen, har blivit allt vanligare och kan sättas i relation till branschens enorma tillväxt i landet.

— Sverige har länge haft en lobbyingbransch som varit lika stor som de andra nordiska länderna tillsammans, säger Anna Tyllström, Institutet för framtidsstudier, och erkänd expert på lobbyverksamhet.

En undersökning gjord av webbtidningen Altinget visar på sammanlagt över femtio ex-politiker inom PR-branschen i Sverige idag. Bland dessa märks till exempel ministrar, partiledare, statssekreterare, kommunalråd, regionråd och europaparlamentariker.

Den här sortens övergångar har blivit så vanliga att många inte längre höjer ögonbrynen. Samtidigt har det olämpliga i övergången påpekats i vissa fall. Men PR-byråerna älskar sina politiska föredettingar.

— Det de kan är att navigera i det politiska systemet. Det är en kunskap som är väldigt rudimentär i den politiska världen som de tar till PR-branschen och helt enkelt kan tjäna pengar på. Det är ofta de enklaste uppgifterna från deras gamla jobb som de kan sälja, säger Tyllström.

På PR-byrån The Labyrinth är man väl förtrogen med fenomenet:

— Alla som jobbar hos oss har politisk bakgrund. Vi har gamla statssekreterare, ministrar, riksdagsledamöter, politiska tjänstemän och kommunalråd. Vi behöver ha folk som kan politik, kommenterar Sebastian Navab, PR-byråns grundare.

Navab ser inget fel i att man i branschen vill utnyttja politikers färdigheter i ”påverkansarbete” och deras kontaktnät till näringsliv, branschorganisationer och fackförbund.

— Jag har ingen förståelse för dem som kategoriskt säger att det här är dåligt. Sverige har haft en god tradition av politisk påverkan. Det är ett sundhetstecken att fler vill samtala om politiken i stället för att bara gnälla i media. Tala så att politiken förstår, det är det vi hjälper till med.

Jan-Evert Rådhström är en före detta riksdagsledamot i trafikutskottet som sedan blev konsult på företaget Rud Pedersen.
Han ser bara fördelar med den här typen av övergångar och ser ingen brist på transparens:

— När jag träffar politiker så är jag alltid mån att man talar om vad man representerar. Det är sådant som kommer bort i diskussionen i dag, säger han.

Annika Sjöberg, senior partner på Gullers grupp och styrelseordförande i Precis, menar att ansvaret för transparens snarare vilar på PR-byråernas uppdragsgivare än på PR-byråerna själva:

— När det gäller transparens är vår grundsyn att det faktiskt är våra uppdragsgivare som måste få välja om de vill vara transparenta med att de arbetar med oss eller inte. Men det är inte så att vi smyger in och är hemliga. Är det så att vi agerar mot en politiker så är vi alltid noga med att säga
vilka vi företräder. Det är reglerat i våra normer.

Tyllström påpekar dock att dessa normer inte är särskilt specifika:

— Deras etiska riktlinjer är inte särskilt utarbetade utan väldigt generella. Det blir väldigt olika hur byråer tolkar vad bra moral är, säger hon.
Röster har höjts för upprättandet av ett lobbyregister som kunde blotta vilka lobbyister som försöker påverka vilka politiker. Förslaget har dock inte direkt välkomnats av branschen:

— Det är inte så enkelt. Vem är lobbyist? Var ska man registreras? Är det bara i riksdagen, eller är det regeringskansliet, kommuner och regioner också? Det riskerar ju att bli gigantiska register över hur många människor som helst, kommenterar Sjöberg.

— Jag är inte säker på att det är lösningen. Fördelen är att då vet man vem som träffar vem. Problemet är de som inte vill synas. Då kommer de gömma sig ännu mer. Men för vår del spelar det ingen roll. Vi har inget att dölja, vi registreras när vi är i riksdagen, menar Navab.

— Vi är öppna med de påverkansuppdrag vi har. Om det behövs ett obligatoriskt lobbyistregister eller annan lagstiftning överlåter vi till politiken att avgöra, säger Olle Schubert, vd på New Republic.

— Om samhället vill införa register så är det klart att man följer det regelverket. Däremot har jag svårt att se var gränsen går. Vad räknar man då som påverkan? är Rådhströms kommentar.

Tyllström tror ändå att ett register kunde fylla en funktion:

— Man kan aldrig reglera bort all lobbyism. Däremot finns det starka positiva signalvärden att göra saker så transparent som möjligt. Där tycker jag att branschens ovilja är förvånande för de skulle ha mest att vinna på det. Reglering höjer anseendet och professionalismen.

Men hon tvivlar starkt på att politikerna har något verkligt intresse av ett sådant här register och antyder här ogenerat en form av korruption:

— Det finns en enormt stor symbios mellan politikerna och PR-branschen. För att reglera det här så måste man övertyga en massa riksdagsledamöter om att det är värt att göra det. Men det har inte funnits något intresse för det, kanske just för att det finns den här symbiosen med vänskapsband och möjligheter till framtida jobb.

  • Publicerad:
    2020-05-22 10:45