På välbeprövat manér har magasinet Judisk Krönika orubbligt slagit fast, att ödesåret 1968 främst skall ihågkommas för ett påstått utbrott av polsk antisemitism. Detta judiska framkastande är emellertid inte enbart en grov förenkling av ett sammansatt historiskt skeende. Det är även en medveten och överdimensionell fräckhet – en chutzpah!

68-fenomenet, vilket av många betraktare klassas som ett enda välregisserat och senpubertalt studentuppror, var en vändpunkt för den västerländska historien. 1968 står ofrånkomligen symbol för en av de grundligaste förändringar som skett av de europeiska samhällena. Det var ett ödesår, i gott sällskap med årtal som 1789 och 1945.

För Judisk Krönika kan dock 1968 inte tillåtas handla specifikt om de västerländska institutionernas förfall och modernismens slutgiltiga triumf i Europa. Ånej! Såsom det är befallt sedan 1945 finns det ingen ”korrekt” historieskrivning, vilken inte på alla plan inkluderar och upphöjer det specifikt judiska. Och detta med evärdlig mittpunkt i det mystifierade lidande, vilket denna stam alltid har tillräknats.

1968 anbefalls av judiska kulturauktoriteter en bloddrypande, metaforisk betydelse. En innebörd vilken helt och hållet skall belasta de ogudaktiga polackerna.

Förtigna och förvrängda sakförhållanden
Mellan den 31 mars och 15 oktober visar Judiska museet i Stockholm upp en utställning om ”den dramatiska historien om 1968 och fördrivningen av judarna ur Polen”. Inte helt överraskande är Judisk Krönikas redaktör Jackie Jakubowski djupt involverad i projektet. Utöver att han upplät stora delar av Judisk Krönika häromledes till en enda stor annons för denna ”gimmick” på Hälsingegatan 2, så står han även själv som författare till de texter vilka presenteras som ”historisk fakta” av Judiska museet.

I ett reportage i facktidskriften Populär Historia meddelas tjänstvilligt, med anledning av spektaklet att; ”På grund av förintelsen fanns det få judar kvar i Polen efter andra världskriget. Kommunistpartiets utrensning 1968 innebar att även denna sista spillra av den judiska befolkningen försvann. 1968 var på många sätt ett dramatiskt årtal och flera av de händelser som inträffade har i efterhand blivit romantiserade. Vi vill visa en del av historien som ofta glöms bort, nämligen att flera tusen judar fördrevs från Polen, säger Yvonne Jacobsson, museichef på Judiska museet.” Detta citat uppvisar ett grovt försök till historieförfalskning. Innan man accepterar Jacobssons utsagor, så finns det en del verklig historisk fakta att ta hänsyn till.

Vid sidan av det tyska folket, torde den polska nationaliteten vara den som flitigast utmålats som den värst antisemitiskt ”befläckade” i modern tid. Att det förekommit omfattande judeförföljelser och en del pogromer i Polen, liksom det gjort i Tyskland, är helt sant. Däremot måste denna polska, ofta handgripliga reaktion emot dess judiska ”gäster”, sättas in i ett rätt perspektiv för att rimligtvis kunna förstås.

Från mynttillverkare…
Polen har genom århundraden inte bara har hyst den till antalet största judiska befolkningen, utan även den mest inflytelserikaste judenheten i världen. Det förstnämnda förhållandet förändrades inte förrän åren innan och efter andra världskriget, då miljontals judar emigrerade till USA och Israel. De första riktigt säkra beräkningar av den judiska populationen i Polen som gjorts, antyder att där under det glesbefolkade 1400-talet fanns hundratusentals judar i landet. 1765, när den första polska folkräkningen utfördes, omfattades åtminstone en tiondel av befolkningen av judar.

Det judiska inslaget sträcker sig lång tillbaka i tiden. Redan från 1000-talet kunde noteras ett långtgående judiskt inflytande i Polen. Detta är ett faktum som inte ens etablerade historiker kan förneka. Om än att de väljer att försöka tona ned det hela med hjälp av tafatta uttryck och bortförklaringar. Ett av många flagranta exempel är den norske historikern Trond Berg Eriksen, i den av Bonniers nyligen utgivna Judehatets svarta bok. Han väljer där att beskriva judarnas monopolställning över mynttillverkningen i Polen, som att de generöst ”administrerade […] en ny gren av ekonomin som både östeuropéerna och de själva drog nytta av.”

Judarna fick under tidig medeltid en klart ledande ställning i landet i dess egenskap av bankirer och handelsmän. Till detta kommer att den judiska makten över den polska mynttillverkningen var så ingående, att mynten präglades med hebreisk skrift. En äldre version av den judiska encyklopedin (Funk & Wagnall, band 10, s 56), publicerad i USA, väljer att beskriva denna för Polens historiska utveckling så avgörande omständighet; ”Mynt funna år 1872 i den storpolska byn Glenbok visar bortom allt tvivel att judarna under [bland annat] Mieczyslauw III (1173-1209), Kasimir, och Leshek (1194-1205) hade, som tidigare nämnts, kontroll över mynttillverkningen i stora och lilla Polen.” Eriksen gör följande, högst intressanta utlåtande om judarnas ekonomiska monopolposition under denna tid; ”ingenstans var […] den tidiga kapitalismen så starkt knuten till de judiska kolonierna som i Polen.” Det var under Kasimir I, även kallad ”den store”, som judarna under högmedeltid skaffade sig sin mäktigaste ställning i landet hitintills, med för dåtidens europeiska förhållanden unika adliga privilegier. Till detta kom sakförhållandet att judar ofta tilläts till att ta värvning som kungens och adelns skatteindrivare. En uppgift de utförde med yttersta stringens och slagkraft, till de besuttnas stora belåtenhet.

Under medeltiden, när judarna redan som kollektiv åtnjöt särskilda rättigheter på den breda polska allmogens bekostnad, grundlades de självständiga judiska enklaverna – ”Kahal” – i landets östra regioner. Kahal är ett uttryck för den judiska stamgemenskapen i diasporan. Det vill säga, det var ett system för att upprätthålla en exklusiv judiskt lagstiftning utanför Israel. Dess utbredning i Polen var inte en obetydlig angelägenhet, som enbart rörde ett fåtal rabbiner i ett litet getto. Ty Kahalstyrelseskicket välsignades nämligen med fria tyglar, av de polska monarkerna, att verka över stora landområden i östra Polen. Områden vilka de judiska köpmännen, via sina adliga privilegier, förmått tillskansa sig utan några större problem.

I dessa landområden gällde talmudisk rättskipning, inte polsk. Judarna uppträdde gentemot de statliga och regionala myndigheterna som en egen grupp, med egen administration och ett eget skattesystem. Även om judarna gentemot polackerna uppträdde, för att travestera uttrycken från norrmannen Eriksen, som tvättäkta kapitalister, var Kahals självstyrande system rakt igenom teokratiskt. Det styrdes helt och hållet av rabbinerna. I centrum för allt det judiska livet i Polen stod, oomtvistat och upphöjt, synagogan och de religiösa traditionerna. Det var i denna miljö som en lång rad karaktäristiska judiska fenomen utvecklades. Däribland chassidismen med dess svartrockar, långa skägg och skruvlockar.

…till bolsjeviker
För att rätt kunna förstå, inte bara den starka aversion som den polska allmogen kände mot de judiska köpmän som under medeltiden huserade i deras land, utan även de utlopp av judehat som bubblade upp i landet 1968, måste man ha det judiska Kahalsystemet i minnet. Vilken attityd gentemot judarna lär ha frodats hos polackerna efter århundraden av judisk dominans över såväl handeln, bankväsendet och mynttillverkningen? Hur reagerar rimligtvis en hårt arbetande bondebefolkning när adelns ständiga skatteindrivare, är klart identifierbara som judar?

Polackerna, vilka av hävd länge haft starka band till den katolska kyrkan och varit nationellt medvetna, har även i modern tid haft anledning att känna antipati mot judar. Detta på grundval av att judarna i Polen – liksom i Ryssland, Ungern, Tyskland och Österrike med flera central- och östeuropeiska länder – dels under 1900-talets mellankrigstid, men även efter andra världskriget var starkt, mycket starkt, överrepresenterade i de absolut ledande skikten inom det kommunistiska partiet, KPP. Ungerns sadistiske despot Béla Kun, med sitt klart identifierbara judiska påbrå (född Aron Cohn), har under senare år blivit allt mer känd för en vidare europeisk publik. Däremot är den polskfödde juden Jakub Berman och dennes generation av stamfränder, inte alls lika känd. Därav att Judiska museet nu helt öppet kan försöka marknadsföra lögnen om 1968 års polska pogromer, som rakt igenom orättfärdiga och oväntade.

Inom den härskande kommunistiska klass – vilken helt styrde Polen mellan åren 1948 – 1956 och som stött Sovjetunionen såväl under 1919-1920 års polsk-sovjetiska krig, som när 1939 års gräns mot Sovjetunionen drogs – var judiska kollektiv helt förhärskande. Om man väljer att fokusera enbart på perioden 1948 – 1956, så var samtliga kommunistiska ledare i Polen judar; Berman, Boleslaw Bierut och Hilary Minc. Hur påverkade denna omständighet de vanliga arbetande polackerna, vilka nyss utsatts för andra världskrigets umbäranden och grymheter?

Till skillnad från den stora mittfåran av historiker, som exempelvis tidigare citerade Trond Berg Eriksen, finns det ett fåtal fackmän vilka i alla fall delvis förklarar den polska historien i sitt rätta sammanhang. En av dem är Jaff Schatz, som med sitt 1991 publicerade verk The Generation: The Rise and fall of the Jewish Communists of Poland (Berkeley: University of California Press), ger en mer ingående bild av den grupp av judiska kommunister som kom till makten i Polen efter andra världskriget, och som Schatz döper till ”Generationen”. Viktigt att veta är att sociologen Schatz, själv jude, grundade och förestod Institutet för Judisk Kultur i Lund åren 1975 – 2002.

Ett längre citat från den välrenommerade evolutionsforskaren Kevin MacDonald är nu på sin plats, för att en gång för alla ådagalägga Judisk Krönikas och Judiska museets historieförfalskning. MacDonald ger följande sammanfattning av händelserna 1968, där han bland annat utgår ifrån nämnda Jaff Schatz`s bok, i sin avhandling Kritikkulturen;

”Jordbävningen” bröt slutligen ut år 1968 i form av en antisemitisk kampanj till följd av glädjeyttringar hos judar över Israels seger i sexdagarskriget. Israel segrade trots sovjetblockets stöd åt araberna, och president Gomulka fördömde den judiska ”femte kolonnen” i landet. Över landet svepte omfattade judeutrensningar, och det sekulära judiska livet (exempelvis jiddischspåkliga tidskrifter och judiska skolor och daghem) upplöstes i allt väsentligt. Detta hat mot judar hade klart sitt upphov i den roll judar hade spelat i det efterkrigstida Polen. Såsom en intellektuell beskrev det, berodde Polens problem väsentligen på den etniska konflikten mellan polacker och judar, varvid judarna stöddes av ryssarna.”

Som vi har sett så föregicks den etniska rensningen i Polen 1968 utav århundraden av etniska konflikter mellan judar och infödda polacker. En konflikt i vilken judarna successivt stärkte sina positioner i nationen. De dominerade landets ekonomi, skapade egna självstyrande enklaver på hävdvunnen polsk mark, gick överhetens ärenden, och utvecklade sina egna religiösa traditioner utan inblandning från den katolska majoritetsbefolkningen. Genom Kahalsystemet lades grunden för en fortsatt judisk närvaro i Polen, vars främsta konsekvens var ett ständigt förräderi mot det polska folket. Ett organiserat förräderi vilket resulterade i ett nära samarbete med Sovjetunionen, delaktighet i avrättningar av hundratusentals patriotiska polacker under 20-, 30-, 40- och 50-talet. Det judiska inflytandet var så pass starkt att de, helt öppet efter 1945, kunde kosta på sig att ha egna statligt finansierade och jiddischspråkiga skolor, daghem och tidningar. Det judiska kulturlivet blomstrade efter andra världskriget i Polen. Detta samtidigt som den inhemska polska kulturen undertrycktes systematiskt. Polska författare och konstnärer förföljdes och präster avrättades på löpande band.

Den judiska hegemonin över Polen bröts i och med att Josef Stalin intensiverade sin kamp mot judenheten i Sovjetunionen, under sin sista levnadsår. Under 1950-talets början, när Polens statsbärande kommunistparti liksom den fruktade hemliga polisen helt var under judiskt herravälde, hade det formerats en tydlig antisemitisk falang inom partiet. Falangens ledare var Wladyslaw Gomulka. Han blev sedermera president och den polack som Judiska museet och Jakubowski idag pekar ut som yttersta ansvarig för den etniska rensningen 1968.

En överdimensionell fräckhet
Judenheten i Polen har frambringat en rad prominenta judar vars betydelse för den svenska samhällsutvecklingen varit förödande. Bland annat har vi mångkulturens främsta banerförare i Sverige, David Schwarz, den tidigare berörde Jackie Jakubowski, och kriminologen Jerzy Sarnecki. Sarnecki ställer för övrigt upp som ett ”sanningsvittne” till utrensningarna i Polen. I Judisk Krönika slår han stolt fast att Sverige som tillflyktsort var blott ett andrahandsval för honom och hans familj. De ville hellre till Australien. (I efterhand kan det alternativet säkerligen ha varit ett bättre alternativ – i alla fall för det svenska folket!)

Som nu har påvisats så är påståendena om att dels året 1968 enbart ska ihågkommas som en judisk sorgehögtid, för vilken polackerna ensamt är ansvariga för, helt felaktigt. Och dels har vi en gång för alla slagit fast att de pogromer, utrensningar och deporteringar som faktiskt utfördes under sent 60-tal och en bit in på 70-talet i Polen, hade välgrundade skäl.

  • Publicerad:
    2008-10-14 00:00