REPORTAGE • Globalismen som vi känner den idag påbörjas av CFR.

CFR var från början för Vietnamkriget men den inhemska opinionen gjorde att de kände sig nödgade att tänka om. Det fanns nämligen intern kritik mot kriget bland medlemmarna själva.

Johnson summoned the Senior Advisory Group on Vietnam, the secret body of "elder statesmen," sometimes called the "wise men," who had advised Johnson on the war at least once a year since 1965, and who had, as we have seen, approved renewed escalation of the war as recently as November 1967. As could be expected, twelve of the fourteen were members or leaders of the Council on Foreign Relations. [...]

As Cyrus Vance put it: "We were weighing not only what was happening in Vietnam, but the social and political effects in the United States, the impact on the U.S. economy, the attitude of other nations. The divisiveness in the country was growing with such acuteness that it was threatening to tear the United States apart." [...]

The result was that on March 31, only five days after the President's meeting with the Senior Advisory Group on Vietnam, Johnson, heretofore an unreconstructed hawk, announced a de-escalation of the war and his own retirement from public life. Johnson's announcement that he would not seek re- election, wrote the New York Times, was a "stunning surprise even to close associates."

Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy. Sidor 243-244.

Enligt författaren Laurence Shoup riskerade Vietnamkriget att slå sönder organisationens maktstruktur och därför började man nu ta fram en ny ordning som till slut gjorde att man drog sig ur Vietnam. USA hade stött Chiang Kai-Shek i Kina före, under och efter andra världskriget men kommunisterna tog över makten och USA försökte krossa de kinesiska kommunisterna genom att försöka göra dem obetydliga. Däremot uppstod återigen delade meningar inom CFR, vissa ansåg att USA behövde närma sig Kina för att kunna expandera sin produktion. Den dåvarande utrikesministern och höga CFR-medlemmen John Foster Dulles ville upprätthålla en hård position mot kommunisterna och det ville även en annan utrikesminister Dean Rusk som också var medlem. Rusk som ville slippa ta i frågan beslöt att frågan måste studeras mer och för att det inte skulle bli att myndigheterna utredde frågan så fick CFR i uppdrag att göra det.

CFR hade alltså lagt den grund som krävdes för att byta politisk inriktning i Kina, nationen var kommunistisk men samtidigt menade många att landet var för viktigt för att ignoreras och därför beslöt man att ändra sin politik. Den amerikanska presidenten Richard Nixon besökte till slut Kina, han hade själv tidigare varit medlem i CFR. Idag ser vi resultatet där Kina och USA säljer och köper med varandra för flera hundratals miljarder dollar varje år. CFR:s mål har varit amerikansk dominans och detta upprätthålls genom att öppna upp marknader för amerikanska varor som exporterats dit och skapa företag som ägs av amerikanerna själva i olika nationer. Inte helt olikt det många andra länder har gjort genom århundraden. Hur Storbritannien öppnade upp japanska hamnar är ett intressant exempel.

År 1957 stod 45 företag för nästan tre femtedelar av alla direkta utländska investeringar. Flera av de som gjorde dessa utlandsinvesteringar var företag som var medlemmar på CFR:s företagssida. Det är bl.a. företag inom bankväsendet, oljeindustrin, elektroniktillverkningen och diverse industrier. Efter andra världskriget kom Europa och Japan allt mer ikapp och Trilaterala kommissionen var ett svar på detta. USA blev allt mer tvingad till att dela makten med sina allierade och byggde med dem upp en gemensam bas och därmed kunde mindre nationer och aktörer ”tvingas” allt mer in i deras maktordning. Organisationen medger att USA kommer förlora makt men att detta var ett nödvändigt tillvägagångssätt.

Mot den nyliberala världsordningen

Den höga CFR-toppen Zbigniew Brezinzski sa 1974 att han var säker på att Trilatera kommissionen hade tillgång till politikerna och att de hade en publik för deras idéer. För USA:s del hade flera medlemmar i Trialaterala kommissionen fått höga poster inom den amerikanska administrationen och David Rockefeller höll samtal med de som styrde i USA, Japan och Frankrike, särskilt om de energifrågor som kommissionen var intresserade av. CFR skapade sedan en ny grupp vars mål var att utarbeta vad de skulle åstadkomma nästa decennium. Det nya projektet kom att kallas för 1980’s project.

Syftet med detta var att skapa en allt högre ekonomisk integration i världen och att få de länderna som tillhörde tredje världen att förse industriländerna med råvaror. Detaljmässigt inriktade man sig därför på att knäcka frågor kring internationell handel och finans.

A Council memorandum stated that the 1980's Project must "come to grips with strategies for modifying the behavior of all the relevant actors in the international community—individuals, governments, agencies within governments, elite groups, industrial firms, interest groups, mass societies, and other groups and organizations at the subnational and transnational levels." Thus the ultimate goal of the Council is wide-ranging influ- ence over the thought and action of people on a world scale.

Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy. Sida 256.

Med facit i hand vet vi om att detta projekt skapade den nyliberala ordning som ännu existerar idag.

The lead author was Council member Albert Fishlow, who summed up his perspective on the future of the economic world system as follows: “In short, a truly interdependent new order must rely on symmetrically freer market forces, not on immediate national advantage.” The "highest priority" in this global market system would be "freer trade," in order to "engage all nations within a freer market." Fishlow also advocated larger private financial flows, loans, and investment to poorer nations, stating that the "expansion of private-sector activity is consistent with the greater scope for market influence that has been advocated."

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 171.

Fishlow skriver sedan att monopol är regel snarare än undantag när det kommer till utlandsföretagsamhet.

World Trade Organization var ett förslag som lades fram och som sedan materialiserades. I denna anda blev också två personer tillsatta som ledde det här ekonomiska synsättet: Paul A. Volcker och Alan Greenspan (jude). Volcker var ordförande i åtta år och sedan tog Greenspan över ordförandeskapet och var ordförande i totalt 13 år. Bägge två hade ett långt engagemang inom CFR och Volcker hade även varit direktör inom organisationen. Världsbanken arbetade för att implementera nyliberala idéer. Det gick ut på att knyta upp fattiga länder genom lån, eftersom de var fattiga och ofta instabila så kunde de inte betala tillbaka lånen. För att lösa detta så gick Världsbanken med på uppskov av lånet om de fattiga nationerna öppnade upp sig för utländska investerare. Det här beteendet har även förekommit under 2000-talet mot Grekland och mer nyligt mot Vitryssland när de inte ville stänga ned landet för Covid såsom IMF önskade.

At the same time during the 1980s, the World Bank was implementing structural adjustment policies, tying them to loans to poorer nations. All of the chief economists planning these policies at the World Bank during this era—Hollis B. Chenery, Ann O. Krueger, Stanley Fischer, and Lawrence Summers—were members of the Council on Foreign Relations. Krueger, later second in command at the IMF, was called a “famously neoliberal” thinker by Leo Panitch and Sam Gindin.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 175.

De rika blir rikare

Summers och Fischer är judar. Resultatet blev följande:

In 1989, just after the end of the Reagan years, the term “Washington Consensus” was coined. The term was used to capture the neoliberal interface between the U.S. Treasury Department and the Fed on one hand and the IMF and World Bank on the other. All were promoting neoliberal corporate globalization. In terms of the flow of capital abroad, the results were spectacular, whereas only about $170 billion in U.S. private sector capital moved to the private sector of developing nations in the 1980s, it increased to $1.3 trillion in the 1990s. In their book The Making of Global Capitalism, Leo Panitch and Sam Gindin summed up the new reality as follows: “It was a measure of how far the project for a global capitalism had been realized by 1995 that these private flows now dwarfed the bilateral and multilateral state loans that had provided most of the capital flows to developing countries in earlier decades.”

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 176.

På lång sikt har detta möjliggjort att ägandet av världens tillgångar allt mer hamnar hos globalisterna och därmed kan de stärka sin makt ännu mer över resten av världen.

The richest 2 percent of the world’s people hold 50 percent of the planet’s wealth, and the top 10 percent own 85 percent. Wealthy people living in North America, Europe, and the richer part of Asia, amounting to only a small part of the globe’s population, control 88 percent of the world’s wealth. The eighty-five richest individuals on the planet own the same amount of wealth as the 3.5 billion poorest people. [...]

One proof of this is a statistic from the United States: fully 95 percent of total income growth during the 2009–12 years has gone to the top 1 percent.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 167.

För att upprätthålla inflödet av pengar så är det viktigt att de globalistiska kapitalisternas frågor kommer på tapeten, deras synsätt får företräde. Det finns en stor skillnad på vad CFR anser är viktigt kontra vad det amerikanska folket tycker är viktigt. 2013 ställdes frågan. Är det en hög prioritet att skydda jobben i USA? 81 procent av det amerikanska folket svarade ja, men bara 29 procent av medlemmarna i CFR ansåg detta. År 1997 var siffran (16 procent) ännu lägre. CFR medlemmarna (73 procent) ansåg att företagsskapande i utlandet var hjälpsamt för USA. Bara 23 procent av det vanliga folket ansåg detta. Frihandel som koncept ansågs önskvärt (93 procents stöd) av CFR-medlemmarna.

CFR och deras medlemmar ser alltså utifrån sina globalistiska intressen medan arbetarna vill ha möjlighet till jobb så att de kan bilda och försörja sin familj. Att se till sina egna intressen är inget konstigt, men folk måste förstå att när myndigheter går i armkrok med globalisternas så nöjer sig dessa varken med fingrar eller en hand. Detta gör att friheten förminskas för de människor med mindre resurser. CFR släppte en bok år 2004 med titeln: Power, Terror, Peace and War: America’s Grand Strategy in a World at Risk. Författaren är officiellt Walter Russel Mead, men ofta är böckerna som är släppta av CFR en sammanslagning av olika höga medlemmars tankar och idéer. Boken handlar om vilken strategi USA skall använda sig av i världspolitiken. Mead påpekar att USA måste se upp så att Europa och Asien inte går ihop för det skulle definitivt hota USA:s makt, han påpekar också att Mellanöstern är av särskild vikt med anledning av oljan som finns i dessa områden. Osäkerhet över oljan kan leda till stor instabilitet och är därför något som måste behärskas.

USA har kontrollen genom flera militärallianser och militäranläggningar runtom i världen. På detta sätt kontrollerar man även handelslederna. Denna kontroll är dyr, vilket gör att det globala maskineriet måste fungera och absolut inte får störas. Mead kallar detta för ”sharp power” och är ”solid foundation of the american system”. Det finns tre olika former av makt till. ”Sticky power” är när andra nationer måste anpassa sig efter det amerikanska uppbyggda globala systemet. Här använder Mead Kina som exempel och han hoppas att det nuvarande globala ekonomiska systemet kommer att vara attraktivt så att de fortsätter vara delaktigt i det. Den kinesiska eliten har sannerligen tjänat på detta system. Soft power är diplomatisk makt och att bre ut sina värderingar över hela världen. Ett tydligt exempel på detta är bögflaggor som hängs upp på västerländska ambassader runtom i världen.

Nedmontering av välfärdsstaten

In defining “sweet power” Mead closely follows Nye’s ideas. Positive values, ideals, and cultural precepts, such as women’s rights and humanitarian assistance, peacefully draw others into support for the U.S.-dominated system. Immigration and foreign students studying in the United States also help. The final type—that of hegemonic power, empire—brings the other three together. This creates a whole bigger than the sum of its parts, resulting in consent and legitimacy. Hegemonic power also includes the ability to set the agenda, determining the framework for discussion and debate, something strived for by the CFR itself. The resulting "Pax Americana" also has an aura of inevitability due to its synthesis of military, economic, and soft power, making it very difficult for most nations and leaders to resist and follow another path.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 193.

Positiva ideal i ”sweet power” är alltså immigration, kvinnliga rättigheter och humanitär assistans samt att utbilda utländska studenter. Historiskt sett har europeiska länder valt att utbilda utlänningar så att dessa sedan kan implementera de europeiska idealen i kolonialländerna. Detta på både gott och ont för att det har hjälpt mindre utvecklade folk men också dolt och gömt de idéer som kommit från Europa genom ett ”brunt” ansikte. På hemmaplan har man skapat en konkurrerande brun elit som har haft som avsikt att klättra inom de europeiska länderna och Storbritannien idag är ett utmärkt exempel på detta. Helt plötsligt är det bruna människor som styr.

Med immigration sänker man lönerna och underminerar homogeniteten i nationerna, immigranterna som fått komma skapar en rotlöshet och därmed får de samma ideal som kapitalisterna har, de betraktar världen i högre grad som ”gränslös”. Kvinnliga rättigheter är för att kvinnorna skall komma ut i arbetslivet och därmed jobba för dessa kapitalister, därmed minskar barnafödandet och man får en ”ursäkt” att rättfärdiga immigrationen. När det kommer till den humanitära hjälpen så visar det sig allt som ofta att denna ”hjälp” letar sig ned i de styrandes fickor som mutor för att bidragsgivaren skall få ut resurser från landet.

Nostalgic Fordists would like to bring back the welfare state, closed national markets, heavily regulated financial markets, and a greater state role in economic planning and policy. This seems to me to be as unfeasible as it is undesirable. The third quarter of the twentieth century was admirable in many ways, but I cannot believe that it represents the acme of human potential. . . . I do not believe that the genie of millennial capitalism can be forced back into the Fordist bottle. The quest for greater efficiency, productivity, and dynamism is not a feature of capitalism that can be dispensed with; it is the essence of capitalism, not an excrescence, and come what may it will find ways to fulfill itself

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 194.

Vi kan ser hur han tänker när han vill göra sig av med det han kallar för ”Fordism”, Shoup påpekar att Mead inte tar hänsyn till de socialistiska strömningarna som tvingade kapitalisterna att acceptera bättre arbetsförhållanden, Shoup anser att ”Fordism” endast var ett sätt att möjliggöra att arbetarna skulle kunna köpa produkterna och därmed öka försäljningen. Mead vill helt enkelt göra sig av med välfärdsstaten. En tanke som han definitivt delade med Fredrik Reinfeldt som skrev boken: Det sovande folket. Denna ökända statsminister följer definitivt det nyliberala spåret och det är inte konstigt att han var så invandrarvänlig, en slägga för att slå sönder Sveriges uppbyggda välfärdssystem, för att sedan kunna privatisera det.

Genom att öppna gränserna får globalisterna fritt utrymme att knäcka facken i deras globala system. Blir arbetarna för bångstyriga flyttar man produktionen till utlandet eller så använder man sig av utländsk arbetskraft för att sänka lönerna. Europeiska unionen är ett annat exempel och när Socialdemokratin slog av sina egna ben genom Vaxholmsdomen. Dåvarande statsminister Göran Persson (tjocke Persson) vände på en femöring när det gällde medlemskapet i EU och kanske var det så att större makter använt sig av sin ”sticky power” för att lotsa in Sverige i ett icke önskvärt nyliberalt system. CFR:s president Richard N. Haas (jude) argumenterar att facken måste tryckas ned.

Haass argues that public sector unions should be “curbed” and health care and pension benefits cut, policies that are being carried out in the private sector by leading CFR- connected monopoly corporations that have been in the forefront of recent attacks on workers and unions. [...]

Recent examples include the policies of three top U.S. multinational corporations—Boeing, General Electric, and Caterpillar. All three are corporate members of the Council. They also have numerous other connections to the CFR. Five of GE’s directors, three of Boeing’s, and the former CEO and one other Caterpillar director are all Council members, and two of these corporate directors have also been Council directors. Despite being very profitable companies, these three corporations have been attacking the unionized segments of their workforce, demanding pay cuts, take-backs, pension concessions, and a two-tier wage structure, with lower wages for new hires. If workers do not agree and try to defend their living standards and collective futures, these corporations threaten to close plants and move them to lower-wage industrial locations at home or in other countries, carrying out this threat when necessary.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida

Kopplingarna mellan CFR och företagsvärlden är tät. Flera av de stora multinationella företagen som producerar allt vi behöver i det vardagliga livet är medlemmar i CFR. Google, Meta (Facebook), ExxonMobil, Blackrock, Goldman Sachs, TikTok, Mastercard, Amazon, Pfizer, Nike, Pepsi, Toyota och Thomson Reuters för att nämna några i den långa listan. I den avslutande artikeln tar jag upp hur CFR och sionisterna attackerar Irak, hur utnämningarna i organisationen går till. Jag presenterar även hur erkänd tankesmedjan är internationellt av andra länders ledare och jag avslutar granskningen genom att visa upp det judiska maktövertagandet av tankesmedjan genom att presentera etniciteten på ledarna.