NJP om det skenande svarta våldet på USA:s militärbaser
USA • National Justice Party listar amerikanska – och i synnerhet ”afro-amerikanska” – övergrepp på civilbefolkningar runt om i världen där USA:s militärbaser är belägna. Sedan 1917, då de första svarta våldsexplosionerna ägde rum, menar NJP-skribenten Joseph Jordan (även känd som Eric Striker) att problemet stadigt eskalerat.
Historien om den ”afro-amerikanska” soldaten som avvek från en rundtur vid den demilitariserade zonen mellan Demokratiska Folkrepubliken Korea och Sydkorea har tagit över nyhetscykeln på grund av det ovanliga med händelsen. Incidenten erbjuder dock en möjlighet att diskutera den anarki och dysfunktionalitet som Amerikas förenta stater exporterar till dess satellitstater med hjälp av dess 750 internationella militärbaser i 80 länder.
Enligt de senaste nyhetsrapporterna har den 23-årige ”avhopparen” Travis King varit ansvarig för flera våldshandlingar mot koreaner medan han har varit stationerad i landet. Kings brottsregister visar flera incidenter som att ha misshandlat en man på en nattklubb, trakasserat koreaner på gatan med hot och rasliga skällsord samt attacker på poliser.
SOFA, eller America’s Status of Forces agreement, gör det svårt för de lokala myndigheterna att åtala amerikansk militärpersonal då de våldför sig på den lokala befolkningen. Koreanska åklagare lät King komma lindrigt undan då de beordrade honom att betala för skadorna på den polisbil han vandaliserade, vilket han vägrade att göra.
Amerikanska myndigheter – som får det sista ordet när det gäller straff för militärpersonal och militära underleverantörer i områden omkring baserna – behandlar ofta lokalbefolkningen med förakt. Man behöver inte se längre än fallet med King som förment ska ha eskorterats av militärpolis för att flyga till USA för vidare straff. Trots detta hamnade han ändå på egna vägar tre timmar bort från den närmaste flygplatsen för att turista vid den demilitariserade zonen.
Centraler för rasfrämmande kaos
Många av USA:s stora militärbaser utanför landet är som miniatyrer av landet med amerikanska snabbmatsställen, hip hop-klubbar, droger och massvis med brott som speglar de amerikanska rasproblemen. Det finns för tillfället 55 000 amerikanska soldater på ön Okinawa i Japan, 28 500 i Sydkorea och 33 000 i Tyskland. Tvärtemot etablissemangets påståenden så ses denna närvaro inte som en välkommen säkerhetsgaranti mot förmenta geopolitiska hot, utan istället motsätter sig lokalbefolkningen denna som en påtvingad ockupation, en nationell förödmjukelse och en källa för anarki.
Det är ingen hemlighet att militäranläggningar på amerikansk mark såsom Fort Bragg, Fort Bliss och Fort Hood – som också är de mest rasligt integrerade gemenskaperna i USA – är krigszoner med ständig svart och mexikansk gängaktivitet, eskalerande problem med mord (som även i högre grad än vanligt sker över rasgränserna) och sexuella övergrepp (som till och med män utsätts för). De vita på basen begår också brott, ibland som medhjälpare till svarta eller mexikaner i drogrelaterade fall. Men den vita kriminaliteten är ändå proportionellt sett låg i förhållande till andelen soldater som är av europeisk börd.
Hur den moraliska degenereringen påverkar befolkningen i andra länder är relativt okänt. USA:s regering har en enorm makt att påverka deras vasallstater att tysta ner och mörka kriminaliteten och övergreppen för att undvika att reta upp den lokala befolkningen.
Utländska regeringar kanske stöder amerikansk militärnärvaro på deras mark, men folket gör det inte. Många sionistiska utrikespolitiska förmågor fick panik och satte stopp för president Donald Trumps försök att dra tillbaka styrkor från Tyskland och Sydkorea. Tillbakadragandet kallades för ett förräderi mot de allierade. Detta till trots så är det fortfarande en populär idé bland folket.
Nyligen gjorda undersökningar visar att en majoritet av tyskarna vill att de amerikanska soldaterna åker hem, medan Okinawabor regelbundet håller stora demonstrationer där upp till 50 procent av öns invånare deltar. På demonstrationerna kräver de att militärbaserna – som de uppfattar som centraler för utsugare, våldtäktsmän och mördare under den amerikanska flaggan – stänger för gott. Efter två koreanska skolflickor mist sina liv på grund av en nonchalant amerikansk stridsvagns-chaufför 2002, följde ett av de största och mest långvariga uttrycken för anti-amerikanism någonsin i en ”allierad” nation.
Historien med afrikanskt militärvåld
Det är svårt att hitta korrekt statistik angående brott (i synnerhet uppdelat efter ras) begångna utanför krigszoner utomlands av amerikanska soldater, vilket Pentagon fick erfara då de gjorde en undersökning som krävde information om ”rasskillnader” vid militära disciplinåtgärder. Det finns ändå massvis med anekdotisk information som kan tas som data. När det kommer till brott begångna utomlands känner offren oftast att det är meningslöst att anmäla dem då myndigheterna för det mesta inte kan åtala förövarna och de amerikanska officerarna verkar se åt andra hållet för allt annat utom mord.
Då man går tillbaka till andra världskriget så har afrikanska tjänstgörande varit överrepresenterade bland de grova förbrytarna. Enligt bevis från arkiven så var 55 av de 70 personer som avrättades för brutala våldtäkter på europeiska slagfält under andra världskriget svarta. Innan beslutet som förbjuder dödsstraff inom det militära kom från Högsta Domstolen 1983, var 11 av 12 soldater som avrättades för grova brott svarta. Detta under en tid då den amerikanska armén endast bestod till tio procent av afrikaner.
Dessa siffror är häpnadsväckande även jämfört med vanliga rasbrottsskillnader inom landet. En delorsak till den enorma överrepresentation för svarta bland sexualbrottslingar och mördare är att afrikaner ofta har tjänstgjort i underhållet istället för att tjänstgöra i stridszoner där de civila vanligtvis har evakuerats. Men det är svårt att argumentera för att det inte skulle finnas en raslig dimension. Då man granskar listor över utdelade straff under denna tid kan vi se att disciplinära åtgärder var jämnare fördelade för lindrigare förseelser såsom fylla eller ovilja att följa order. Detta antyder att en särskilt sadistisk tendens uppenbarar sig bland ett relativt högt antal svarta då de känner att de har kontroll över en ockuperad befolkning.
Det bör noteras att militära åtal för bestialiska dåd under andra världskriget i stort sett begränsades till att beröra gärningar utförda mot befolkningen i allierade länder såsom Frankrike, England och Italien (efter kuppen mot Benito Mussolini 1943) vilka efter det inledande välkomnandet av de afrikanska soldaterna, snabbt övergick till högljudda protester. Vidden av våldsamt kriminellt beteende av amerikanska soldater mot den japanska och tyska civilbefolkningen har aldrig officiellt redovisats.
När det gäller Japan så finns det små fragment av bevis att tillgå – till största del från japanska källor med flyktiga omnämnanden i amerikanska böcker och tidningar – som pekar på ett systematiskt och meningslöst mördande och sexuella övergrepp mot män, kvinnor och barn. I vissa fall finns fysiska bevis att tillgå såsom i morden vid Katsyumama 1945, där tre ”afro-amerikanska” soldater vid olika tillfällen besökte staden för att våldta kvinnorna där. De blev till slut dödade av det fåtal kvarvarande japanska soldater som gömde sig i djungeln för att fortsätta striden efter landets kapitulation. De tre dödade soldaternas kvarlevor hittades i en grotta 1997.
Oavsett var i världen det 24:e infanteriregementet befann sig så följde kaos i dess fotspår. Vid ett tillfälle blev regementet beordrat att avlägsna sig från dess japanska post för att formellt ansluta sig till Koreakriget. Den 11 juli 1950, natten innan avfärden till Koreahalvön, startade 200 svarta soldater från regementet ett fullständigt oprovocerat upplopp i den närliggande staden Kokura. Under deras afrikanska kaos förekom plundring, rån, sexuella övergrepp mot kvinnor framför deras egna familjer och mord på japaner som råkade befinna sig i närheten. Enligt ögonvittnen och källor som japanska historiker samlat in överrumplade afrikanerna den skräckslagna småstadspolisen så till den grad att det okontrollerade våldet avslutades först efter en strid mellan de svarta soldaterna och amerikansk militärpolis. Samma regemente hade uppfört sig på ett identiskt vis under första världskriget då de 1917 mördade 16 vita människor i Houston, Texas under ett myteri. Det 24:e orsakade konstant migrän för amerikanska befälhavare tills det upplöstes 1951 på grund av regementets långa historia av bedrövligt beteende.
Detta är långt ifrån det enda brottet som begåtts under denna period. Afrikanska soldater som använde ordern om mobilisering som täckmantel var väldigt aktiva i rovdjursliknande våld kort innan deras avfärd till Koreakriget. Ett annat i stort sett bortglömt exempel är grymheten från en svart soldat vid namn James L. Clark. Han dömdes till döden för att ha brutit sig in i en japansk familjs bostad och ha avkrävt dem på sex varpå han dödat dem allihopa efteråt. Händelsen har dramatiserats av författaren Seicho Matsumoto som trots att han är en uttalad marxist, beskriver ”det unika barbari som japanerna fick erfara från afrikanerna”.
Stridande av alla raser är välkända för att delta i överdrifter i krigszoner men det svarta våldet mot européer och asiater i närheten av deras baser har alltid varit något utöver det vanliga. Vid Fort Leavenworth där militära avrättningar utfördes var en överväldigande majoritet av de hängda svarta. Dagens raskritiska teoretiker har pekat på detta som ett tecken på rättssystemets partiskhet. I deras skrifter utelämnas avskyvärda detaljer från de brott som afrikanerna begått som motiverar dödsstraff framför en livstid bakom galler. Till dessa exempel kan läggas en våldtäkt och synnerligen grov misshandel av en 11-årig österrikisk flicka, otaliga attacker på vita taxichaufförer och en mordvåg från 1954 där två soldater och deras tyska flickvänner fick offra sina liv.
Problemet har bara eskalerat
Med uppkomsten av medborgarrättsrörelsen och dess doktrin om ”olika inverkan” på olika raser är det nästan oundvikligt att kriminaliteten på och omkring amerikanska militärbaser kommer att öka. Sedan 2020 har försvarsdepartementet lanserat ett projekt för att minska de rasliga klyftorna i de militära disciplinåtgärderna. Detta kommer oundvikligen att exportera den svarta brottsvågen som just nu sköljer över USA. Världen utsätts för tillfället för eskalerande och okontrollerade svarta våldshandlingar. Skillnaden nu jämfört med tidigare våldsvågor är att vita polismän nu är livrädda att få deras karriärer förstörda av anklagelser om rasism, och närmar sig varje situation som åklagare och domare: Genom att alltid ta parti för den svarta brottslingen.
Moralisk ryggradslöshet är ett kännetecken för den översta toppen av den amerikanska militären. 1995 kidnappade tre svarta soldater en 12-årig japansk skolflicka, band henne och misshandlade henne för att sedermera utsätta henne för en gruppvåldtäkt i deras skåpbil. De anklagades familjemedlemmar kontaktade den vänligt sinnade judiska median för att påstå att de var offer för de rasistiska japanerna som efter årtionden av samvaro, vanligtvis associerar brott begångna av amerikanska soldater med afrikaner. Detta är inte en produkt av systematisk rasism utan tvärtom, under incidenten 1995 så konspirerade den japanska regeringen och media för att aktivt dölja fotografier på våldtäktsmännen av rädsla för att det kunde leda till ett rasligt uppror. Den brist på allvar som attacken först möttes av från myndigheternas håll kan illustreras med den för tillfället ansvariga för de amerikanska styrkorna i Stilla havet, admiral Richard C. Macke. När han svarade på lokalbornas vrede gjorde han det genom att nonchalant kalla gärningsmännen för ”idioter”. Dock inte för att ha torterat en liten japansk flicka, utan för att de enligt honom borde ha använt pengarna för att köpa japanska horor istället för att hyra den skåpbil som användes i tortyren av flickan. De tre männen släpptes på fri fot 2002.
Lokalbefolkning smutskastas
Mellan 1972 och 2019 har 6 000 brott, av vilka minst tio procent har varit allvarliga övergrepp, våldtäkter och mord, begåtts av amerikanska trupper mot de boende på Okinawa. Tusentals har även skadats eller dödats i olyckor som orsakats av inkompetent militärpersonal. Den japanska regeringen hänvisar till Washington och har försökt avstyra klagomål över den oacceptabla situationen genom att publicera falska diagram som påstår att Okinawabor – som är de fattigaste i hela Japan – begår mer brott per capita än soldaterna. Denna data cirkulerar på internet i engelskspråkig japansk media, men det är dock ett oärligt statistiskt trick som jämför vardagliga inhemska småbrott som snatteri och illegalt hasardspel med allvarliga brott såsom grova misshandlar och penetrerande våldtäkter begångna av amerikansk militär.
Amerikansk militärpolis har i Tyskland tvingats att börja patrullera lokala barer och tågstationer på grund av våldsamma sammandrabbningar mellan amerikanska soldater och tyska poliser.
Mindre baser är inte undantagna dessa problem. Förra året körde en berusad mexikansk kvinna som tjänstgjorde i flygvapnet på en italiensk tonåring nära Aviano flygbas. Pojken dog till följd av sina skador och pojkens mor vill att den misstänkta ska ställas framför en italiensk domstol. Hon berättade för lokalmedia att ”vi vet alla att soldaterna på Aviano flygbas gör vad de vill i detta område, att de inte respekterar reglerna”. De lokala åklagarna har låtit meddela att de kanske inte kan åtala den berusade chauffören till följd av SOFA-bestämmelser. Det finns också andra färska fall med trupper stationerade i Latinamerika som har organiserat drogsmuggling och människohandel för åtskilliga miljoner dollar.
På nationell och internationell mark är vår militär en utväxt från vårt samhälle. Och vårt samhälle är skamligt. De som lever under Washingtons ockupation – oavsett om de är tyskar i Nürnberg, japaner på Okinawa eller vita landsbygdsbor nära Fort Polk – är missnöjda med de direkta konsekvenserna som följer i det imperialistiska projektets fotspår. Ett projekt som varken de drabbade folken eller det amerikanska folket har efterfrågat.
Texten är en översättning av Joseph Jordans artikel ”The Rampant Black Violence On American Military Bases” som ursprungligen publicerades på National Justice Partys hemsida.