CHUTZPAH • Ett utbildningssystem som låter vem som helst tala om förintelsen och där alla former av intolerans jämställs förklarar enligt tidningen den grasserande antisemitismen i landet.

Svenska Dagbladet publicerade i fredags i likhet med Schibsted-kollegan och tabloiden Aftonbladet artikeln Efter kriget: Antisemitismen exploderar i Europa. En koll under helgen i Expressen, Göteborgs-posten, Dagens Nyheter, New York Times, Washington Post, Politico, The Guardian, Frankfurter Allgemeine och Le Figaro visade att samtliga dessa tidningar hade minst en artikel på det nu glödheta temat ”antisemitism” publicerad någon av de senaste dagarna, i de flesta fall den 4/11. Flera av tidningarna hade fler än en sådan nypublicerad artikel – och några likt Dagens Nyheter en lång rad.

Antisemitiska hatbrott ökar runtom i världen – i Paris har Davidsstjärnan målats på fasader, Nu skrivs ”Döda judar” på svenska väggar samt Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap var några av morgontidningens färska artiklar med antisemitism som huvudtema.

Efter att ha ögnat igenom samtliga dessa, fastnade Nordfronts redaktion för den mest anspråksfulla, den som utger sig för att kunna klarlägga den svenska antisemitismens orsak och verkan, det vill säga debattartikeln om alla dessa svenskars blindhet.

Artikelförfattarna Dominik Döllinger, Christer Mattsson och Pontus Rudberg anklagar redan i rubriken det svenska folket på ett sätt som syftar till att avväpna den kritiske läsaren:

Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap

De två svenska orden blind och blunda är förstås betydelsemässigt besläktade. Men medan den som medvetet blundar för något antaget ont brukar anses begå ett moraliskt brott, ställs den blinde mer sällan på samma sätt till ansvar för sin oförmåga att se. Det senare förhållandet kan anföras mot den uppretade svenske läsare av artikeln som upplever sig orättvist utpekad som antisemitism-förnekare (”Det jag menar är att olyckliga omständigheter gjort dig oförmögen att se antisemitismen”). Det förra förhållandet kan nyttjas som ett slagträ mot jagsvaga svenskar. (”Ja, du gör dig alltså skyldig till att blunda för antisemitismen”).

Artikelns brödtext inleds med ett exempel på en person tillhörande den första av dessa två kategorier – en som enligt författarna utan onda avsikter och på grund av sin oförmåga att se klart olyckligtvis råkar tjäna antisemitiska syften. Vi talar här om klimatalarmisten Greta Thunberg, som, betonas det sedan, mitt i all sin oskuld ändå samtidigt bär ett tungt ansvar för att ”som influerare” i sin iver att träda till utsatta palestiniers försvar på sociala medier ha refererat till källor, som tidningen Der Spiegel ”har påvisat är antisemitiska”. Om den tyska tidningens ”bevisföring” i detta fall får DN-läsaren inget veta.

Att anklagelsen mot Thunberg föregås av så mycket tassande är knappast förvånande, då den riktas mot någon som härförleden fick talesmannen för den israeliska armén Israeli Defence Force (IDF) Arye Sharuz Shalicar att pudla och klargöra att den upphöjda klimatprofeten, i motsats till vad han själv några timmar tidigare hade fastslagit, givetvis inte kan vara någon antisemit.

Höga ambitioner

Men DN:s debattartikel om ”antisemitism” siktar högre än enbart mot resonemang kring enskilda individers grad av skuld. Den söker härleda orsakerna till denna form av intolerans som den tar sig till uttryck i Sverige, och den gör anspråk på att kunna klarlägga dess innersta väsen. Antisemitismen är, fastslås det, allestädes närvarande, så försök inte undanta någon samhällsklass eller något politiskt läger – eller för den delen någon (grupp av) individ(er) baserat på uttalanden om förkastelse av judehat.

Roten till detta bedrövliga tillstånd står enligt författarna att finna i en generell och total avsaknad av relevanta kunskaper och insikter i ämnet, orsakad av ett svenskt judefientligt utbildningssystem, där

  • Israel framställs som ”en förlängning av den europeiska kolonialismen och/eller amerikansk imperialism” - vilket leder till att:
  • den israeliska befolkningen gradvis avhumaniseras genom bruket av termer som ”kolonisatör” eller ”vit ockupationsmakt” – vilket ”öppnar dörren för” att:
  • ”Hamas våld urskuldas eller till och med rättfärdigas” som ”antikolonialt motstånd” – vilket bidrar till att:
  • ”hela ansvaret för” Palestinakonflikten läggs på Israel.

Judehatet inom det svenska utbildningssystemet begränsar sig enligt författarna inte till de lägre – eller ens mellersta – nivåerna. Även ”spjutspetsforskningen” – den som bland annat har till uppgift att inspirera till studier på samtliga övriga nivåer – är infekterad:

Här finns det forskare som ignorerar och reproducerar antisemitiska tankefigurer, framför allt utifrån postkoloniala och intersektionella perspektiv.

Dessa ”tankefigurer” sipprar, får vi veta, stärkta ut i samhället och ger där näring åt innötandet av ”antisemitiska retoriska figurer där judar/israeler (hos vänstern ofta utbytt mot sionister och hos högern mot globalister) framställs som en grupp med kollektiva intressen”.

Men hur menar då författarna mer konkret att ”antisemitiska tankefigurer” hämtar näring från ”intersektionella perspektiv”?

Utlöpta patent

Åtminstone på ett ställe i artikeln förklaras detta utan kvasivetenskaplig vokabulär. Det hela handlar om att ”antisemitism” i och med uppkomsten av mer generella teorier om ”över- och underodning”, ”intolerans” och ”diskriminering” riskerar att förlora sitt monopol och sin särställning – vilket i sin tur hotar hela förintelsemyten:

...eftersom antisemitismen sällan uppfattas som ett problem i sin egen hävd har frågor om rasism, islamofobi och andra former av intolerans kommit i förgrunden för undervisning om Förintelsen – och antisemitismen i skymundan.

När författarna hänvisar till ”de systematiska bristerna i undervisningen om Förintelsen” förefaller de avse dels ovan beskrivna förlust av exklusivitet för ”antisemitism” bland andra former av ”intolerans”, dels till den enligt dem alltför stora toleransen av olika undervisande lärares potentiellt sinsemellan divergerande uppfattningar i frågan. Borde vissa ens tillåtas yttra sig?

I Sverige har undervisning om Förintelsen getts en central roll i skapandet av engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter. I detta syfte har Förintelsen lyfts ur sitt historiska sammanhang och omtolkats i relation till vad som upplevts som mer dagsaktuella problem.

Förintelsen blir en tillgång som vem som helst kan använda lite som de vill.

Det tycks här som om två stjärnstämplade patent har löpt ut i ett enda svep, det ena på själva verktyget som skapar nya narrativ om judisk utsatthet – det vill säga begreppet ”antisemitism”, det andra på en viss förlegad berättelse om förintelse.