FILM • Daniel Olofsson har sett rymdeposet Dune 2 på bio med ”mångkulturen”. Poppa popcorn och häng med.

I dagarna har del två av det storslagna och extremt påkostade rymdeposet Dune haft premiär på bio. Filmen fortsätter där första delen slutade och vi kastas snabbt in i intrigerna som närapå slet rymdplaneten Arrakis i stycken.

Innan ni läser vidare så bör ni läsa min recension av den första delen här för den här recensionen är lite av en ”del 2” av den recensionen också. Och om du vill vara extra nördig så läs det här också.

Paul Atreides och hans mor Jessica fann som bekant de mytomspunna fremmerna i slutet av första delen och de är nu de enda som finns kvar av släkten Atreides, bortsett från barnet som Pauls mor bär inom sig. Om man mot förmodan tänkt se filmen så gör det innan ni läser vidare för jag kommer avslöja hela filmen i sin helhet i den här recensionen.

Som profetiorna talat om så ska det komma en utomstående och föra folket på Arrakis till frihet och många tecken pekar på att Paul kan vara denne befriare. Det tisslas och tasslas mycket bland rebellerna på planeten men långt i från alla är övertygade om att Paul verkligen är denne messias. Nu visar det sig även att Bene Gesserit-orderns lömska planer och konspirationer går mycket djupare än vad vi trodde oss veta. Denna matriarkala order har nämligen storslagna planer på att styra den som kommer att stå som makthavare när slaget om Arrakis kommer till sitt slut.

Som det ser ut just nu så har Harkonnens än en gång makten över planeten men de fundamentala rebellerna har kampglöd och en fanatisk övertygelse och hur är det egentligen på planetens södra delar? Delarna som är mer eller mindre helt outforskade? Finns det fler och ännu mer fanatiska rebeller där nere?

Bene Gesserit har därför inte bara ögonen på Paul utan även på en arvtagare av Harkonnens blodslinje. Jessica vill givetvis att Paul ska bli planetens makthavare och hon börjar manipulera och styra händelser vilka leder till att profetiorna nu börjar slå in, profetior som egentligen Bene Gesserit själva har haft en stor del i att skapa.

De har sina häxor överallt i galaxen och de har till och med kejsaren i sin hand. Om de skulle avslöja att det egentligen är han som ligger bakom hela konspirationen som utlöste allt i den första delen av filmen skulle alla i galaxen gå emot honom och han skulle troligtvis även förlora sitt liv.

När Bene Gesserits överhäxa, den så kallade vördnade modern ligger på dödsbädden ser så Jessica sin chans att ta hennes ärofyllda plats. Hon dricker ”livets vatten” enligt sedens bruk. Detta mystiska elixir dödar de som inte inte är värdiga men det öppnar sinnena till sitt yttersta på den som dricker det och överlever. Jessica överlever givetvis och nu kan hon sätta sina lömska planer i verket för att se till att Paul blir The Kwisatz Haderach, som det talats om i profetiorna.

Paul vinner alltmer respekt bland motståndsrörelsen och allt fler av rebellerna börjar se något speciellt i honom. De blir allt modigare i sin kamp mot Harkonnens och snart har de mer eller mindre helt slagit ut deras kryddutvinning och därmed lamslagit dem totalt. Detta tvingar baronen av Harkonnen att ta till drastiska åtgärder och han utser en ny krigare som ansvarig för att krossa Fremmerna och ta tillbaks makten över planeten, Feyd.

Snart blir kampen på allvar och Feyd, som visar sig vara filmhistoriens kanske mest blodtörstiga och hänsynslösa psykopat, lyckas med vapenmakt återta delar av kontrollen men samtidigt växer Pauls makt. Han rider på en sandmask i en ritual som ska visa att han verkligen är den utvalde. Givetvis så rider han på den största masken någon nånsin har sett och när han sedan ställs inför att dricka livets vatten ställs profetian verkligen på sin spets.

Livets vatten visar sig vara magsyran av en nyfödd sandmask och det är bara kvinnor som har druckit det förut och överlevt. Ska Paul överleva om han dricker det? Givetvis överlever han och nu kan han även se in i framtiden och han kan se hur olika varianter av framtiden ser ut. Det vill säga vilka handlingar som leder till olika framtider och han ser nu en väg mot framtiden där allt blir bra.

Men Feyds upptrappning av kriget tvingar honom att ta en väg som leder till enormt lidande i hans visioner av framtiden och snart står han öga mot öga med denne enormt onde Feyd som nu även visar sig vara hans kusin.

Paul mor, Jessica, är även hon enbart en bricka i Bene Gesserits lömska spel om makten och hon är egentligen dottern till den feta och äckliga baronen Harkonnen och hon placerades i ätten Atreides för att kunna öppna en möjlighet att ta makten genom dem. Som vi nu förstår kommer denna lömska häxorder att få makten oavsett vem som kommer att stå som segrare.

Paul börjar nu visa en mer maktgalen sida och man märker att profetiorna och hans nyfunna maktposition bland Fremmerna börjar gå honom åt huvudet. Ska vi tro att det kan vara den mörka framtiden han ser i sina visioner om framtiden? Att han blir en tyrann där hans Harkonnenblod tar sig uttryck?

I den slutgiltiga striden vinner han över Feyd, och han tvingar kejsaren att knäböja, kyssa hans ring och ge honom makten över planeten. Men hans nyfunna maktposition godtas inte av de övriga husen i galaxen och han förklarar nu allt och alla krig vilket avslutar filmen.

Dune 2 är en direkt fortsättning av den första filmen och vi får samma rollsättning plus Christopher Walken som ett gästspel som kejsaren. Budgeten ligger på hissnande två miljarder kronor vilket ger oss ännu ett enormt storslaget rymdepos.

För er som såg del ett kändes den kanske något spretig och invecklad. Del två däremot är väldigt enkel och rak i handlingen. I stort sett hela filmen utspelas i öknen där fokus ligger på intrigerna kring Paul och hans resa mot att bli den mytomspunne räddaren i nöden.

Filmen blir här väldigt arabisk och Fremmerna består än en gång enbart av mulatter i alla dess nyanser av brunhet men nu får vi även en hel del araber med stora skägg vilket vi inte såg så mycket av i den första delen. Att filmen känns väldigt arabisk kryddas ytterligare med att det talas i närmaste enbart en form av arabiska bland detta ökenfolk och det pratas nästan ingen engelska alls filmen igenom.

Personligen tror jag det här är ett genomtänkt grepp. Som bekant kryddade skaparen, Frank Herbert, berättelsen med lite influenser från arabvärlden men här får dessa arabiska influenser löjliga proportioner.

Att det skulle vara ett slags genomtänkt grepp var något som slog mig nästan direkt när jag klev in i biosalongen och skulle se filmen. Publiken bestod nämligen av förvånansvärt mycket utlänningar. Är tanken med den överdrivna arabiska vinkeln ett sätt att sälja in filmen till en mer internationell och kanske främst muslimsk publik?

Vi västerlänningar är ju redan totalt insyltade i Hollywood och dess industri så varför skulle den kroknästa makten i Hollywood nu inte vända blicken mot denna nya och stora ”invandrade” publik?

Av reaktionerna i biomörkret att döma verkar det faktiskt som att det nya greppet fungerar då det blev många skratt på märkliga ställen och alla, oavsett hudnyans, var totalt koncentrerade filmen igenom.

Men även om nästan all fokus ligger på Paul och hans äventyr i öknen får ändå berättelsens skurkar, Harkonnens, ganska mycket utrymme, något som jag saknade i den första delen. Skarsgård ges här mer plats att gestalta den fete och outgrundligt elake baronen. Fast här blir det också lite konstigt då många scener med Harkonnens är i svartvitt.

Till en början tänkte jag att det kanske skulle visa på att det är varmt och soligt på deras teknologiska planet men det stämmer ju inte då Arrakis är ännu varmare än Giedi Prime där Harkonnens lever.

Men snart får vi en scen som påminner om ett gladiatorspel och då börjar man förstå vinkeln och när vi lite senare i filmen får se Harkonnens arme´ marschera, i takt, i svartvitt, förstår nog de flesta den svartvita kopplingen. Man ska givetvis koppla ihop Harkonnens med vita människor. Först elaka romare med ett blodtörstigt romarspel och sen nazister, vilka vi i stort sett alltid har sett marschera i svartvita klipp. Nu ville skaparen av Dune att vi skulle tänka på bleka vita människor när han skapade Harkonnens, därav det finska namnet kan man gissa, men här blir det ju ren och larvig antivit-propaganda ala´ Hollywood.

Att berättelsens skurkar, Harkonnens, dessutom är helt samvetslösa och älskar att plåga helt oskyldiga, och njuter av det hejdlöst, gör detta rena propagandatrick ännu mer löjeväckande. Fast om man tar den ”nya” publiken i beaktning så måste man kanske vara mer rakt på sak så den antivita propagandan verkligen går in ordentligt.

Men allt är givetvis inte bara skit med Harkonnens i Dune 2, kan man se genom de politiska slöjorna som de försöker lägga över oss och bara luta sig tillbaks kan man faktiskt roas av dessa onda skurkar. För även om det är meningen att vi ska hata dem så är det ändå en fröjd att se all ondska dessa ”rymdnazister” vältrar sig i.

Likt den första delen är Dune 2 enormt påkostad vilket ger oss specialeffekter i absolut toppklass och en storslagen musik som håller en väldigt hög kvalitet, utom just de svartvita delarna som jag nyss nämnde som faktiskt drog ner filmen enormt.

Om vi sen går vidare till filmens längd och tempo, så är det också något som man kan ha synpunkter på, för här går allt väldigt långsamt och berättelsen släpar sig sakta framåt. Jag skulle kunna vara hård och kalla den något av en snarkfest och den kunde troligtvis ha blivit mycket bättre om man trimmat bort mellan 30 och 60 minuter.

Dune i sig är en fantastisk berättelse men här vill man trycka in så mycket som inte finns i ursprungsberättelsen. Man lägger fokus på saker som driver bort intresset och i slutändan känns det mest tomt och meningslöst.

Filmens slut lämnar också mycket till framtiden, vem blir förvånad? Här slutar det på en enorm cliff-hanger där Paul förklarar krig mot hela galaxen och vi lär med allt sannolikhet få se en fortsättning på rymddramat där det självklart sprängs in ännu mer mångkultur, rasblandning och Hollywood.

Ska man se Dune 2 så följ inte min uppmaning som jag gav i del ett. Se del 2 hemma, helst nerladdad, eller vänta, skit i att se den helt och hållet. Se David Lynchs version från 1984 istället för det här sömnpillret klarar vi oss utan.