JUDISKT INFLYTANDE. Fay Stender var en av de judar vars samhällsomstörtande aktiviteter inom rättsapparaten bidrog till USA:s snabba sociala förfall. Snart skulle hon understödja de kriminella Svarta pantrarna.

Av Karl Nemmersdorf, ursprungligen publicerad på The Occidental Observer. Första delen av artikeln kan läsas här.

Fay Stender.

Juristarbete för rörelsen
När Fay Stender återvände till Berkeley, ”kände hon sig stärkt”. Det gjorde även andra återvändare. Mario Savio, ny från Mississippi, lanserade den hösten Free Speech Movement (FSM) – Yttrandefrihetsrörelsen – vid Berkeley-universitetet; den blev startskottet för det kommande bredare ras-korståget under 1960-talet.

När polisen började rensa Sproul-salen från demonstrerande studenter på tidiga morgonen den 3 december var Bob Treuhaft den första att gripas; han hade blivit uppringd av Savio och kom precis i tid för gripandena. [Mellan 1 500 och 4 000 studenter äntrade Sproul-hallen på campus för att protestera mot universitetsledningen om restriktionerna mot politiska tal och aktioner på campus. Stjärnskottet till folksångerska Joan Baez, själv vänsteraktivist, var där för att ge demonstranterna moraliskt stöd och sätta igång sjungandet bland studenterna under aktionen. Baez lämnade dock aktionen innan polisen kom /ö.a.]

Stjärnsångerskan Joan Baez var med på protestmötet. Senare kom polisen. Engelskspråkiga Wikipedia tar studenterna helt i försvar i sin artikel om händelsen. Bildmontage från händelsen.

Yttrandefrihetsrörelsen var – vilken överraskning! – precis lika judisk som Frihetssommar. [Andra ledare för rörelsen var judar som Jack Weinberg, Michael Rossman, Bettina Aptheker, Steve Weissman, Art Goldberg, Jackie Goldberg, med flera/ö.a.]

Ockupanterna i Sproul-salen utförde en hanukkah-ritual under direktaktionen, och rörelsens starkaste supportrar bland studenterna var judar.

Fay ”njöt av att see Berkeleys campus utvecklas till en härd för vänsteraktivistisk intensitet”. Det faktum att det var en judisk rörelse var antagligen en källa till stolthet för henne, beaktat hennes starka judiska identitet.

Arresteringarna krävde juridisk hjälp och Fay gav sig i kast med det. Hennes energi kunde vid tillfällen som detta vara respektingivande, och medlemmarna i FSM ”blev i hemlighet förälskade i henne”.

Genom årens lopp skulle många personer beskriva Fay som attraktiv, intelligent och generös, i synnerhet när hon fördjupade sig i ett fall. Hon hjälpte till att ordna borgenssummor och utförde frenetiskt annat juridiskt arbete.

Kort därefter anordnade Fay en seder (en rituell pesach-middag) för SNCC-personal hemma hos sig. I riten ”inkluderade hon referenser till Martin Luther King, Jr. och medborgarrättsrörelsen”.

Detta var passande eftersom judarna hade investerat mycket i rörelsen; de hade verkligen på det stora hela lyckats med att styra riktningen för medborgarrättsrörelsen ända sedan de år 1909 bildade NAACP.

Fay hade ytterligare ett skäl att må bra våren 1965. Hon och Marvin återförenades och hyrde ett hus vid Berkeley. De gjorde sitt hem till en tillflyktsort för vänner inom vänsterrörelsen, som nu var exalterade inför ännu en hägrande kamp, den mot Vietnamkriget. (Ingen vila för de ogudaktiga!) De dök rakt in i försöken att hjälpa unga män att göra motstånd mot inkallelseorderna till militärtjänstgöring medan andra demonstrerade mot kriget.

Fay, Marvin och deras advokatvänner Peter Franck och Aryay Lenske bildade organisationen Rättviserådet – Council For Justice (CFJ) som ägnade sig åt att ge juristhjälp åt hela spektret av vänsterkampanjfrågor. Styrelsen för CFJ inkluderade Beverly Axelrod som snart skulle göra Eldridge Cleaver berömd (se nedan).

CJF existerade inte länge, men det var inget att bekymra sig över; det finns alltid en ny kamp som måste föras, en ny front i kriget mot det vita samhället.

Inte oväntat dök snart en ny upp, en som hade en hotfull – till och med mordisk – revolutionär, skrävlande karaktär, uträknad för att ge de judiska aktivisterna hjärtflimmer av upphetsning.

Ännu bättre var att denna gruppen endast bestod av svarta lågutbildade män, så den skulle helt och hållet vara beroende av de judiskt högutbildade aktivisternas hjärntrust och deras pengar.

Eldridge Cleaver och det revolutionära förhärligandet av svart kriminalitet
I kölvattnet av Frihetssommar (se del 1) och den rasmässiga fiendskap som den skapade inom medborgarrättsrörelsen, kom mer stridbara svarta personer att stiga inom SNCC och andra medborgarrättsrörelser.

Stokely Carmichael blev ordförande för SNCC i maj 1966 och förkastade snabbt civil olydnad. Han omfamnade ”Svart Makt” och svart separatism och mot slutet av året uteslöt han vita från SNCC. Ett förklaringsdokument beskrev beslutet: ”Alla vita människor är rasister.”

Judiska revolutionärer blev rasande; en hänvisade till judarnas stöd till medborgarrättsorganisationer och deras ”strategiska roll med att organisera och finansiera kampen”, och avslutade med att ”det var uppenbart att [judar] var det primära målet” för Carmichaels nya militanta radikalism.

Judar kan vara oerhört känsliga när deras revolutionära ombud får för sig att gå sin egen väg.

Det var under dessa omständigheter som de Svarta pantrarna dök upp i San Francisco i oktober 1966. De svarta pantrarna uttryckte hat mot den ”vita maktstrukturen” men var ändå öppna för allianser med vita vänsterextremister. Judiska vänsterextremister anslöt sig omedelbart till rörelsen.

Stödet för Pantrarna skulle komma att utgöra klimax för Fays dramatiska karriär. Hon skulle med hjärtats lust kasta sig i den pro-Panteraktivistiska malströmmen med total avsaknad av insikt om deras sanna natur, precis som så många andra judiska revolutionärer.

Vi börjar med Eldridge Cleaver eftersom hans karriär i så hög grad var en judiska skapelse, och utgör den nödvändiga bakgrunden till Fays nya strävanden.

År 1966 satt Cleaver i fängelse för våldtäktsförsök och mordförsök. Hans ökända förkärlek för att kränka vita kvinnor skulle snart göras kända av judiska publicister. I fängelset läste han politik och historia, men hans idéer kristalliserades när har hade läst George Breitmans bok Last Year of Malcom X: The Evolution of a Revolutionary.

Breitman, en jude, utmålade Malcolm mot slutet av hans liv mindre som en religiös ledare än som en vänstersocialistisk revolutionär. ”Breitmans Malcolm X gick långt bortom att se rasism som en brist hos det amerikanska folket. Det var en endemisk sjukdom i nationens ekonomiska system, en nödvändig komponent hos kapitalismen. Hela strukturen måste försvinna.”

Boken påverkade svarta interner som ”en blixt”. Nu avvisades vidare reformer eller prat om medborgarrättigheter; ”[d]et fanns ingenting att vinna på att försöka passa in. Samhällets hela struktur måste raseras.” Cleaver var den fånge som ”mest av alla följde denna tankelinje”. På så sätt kom en jude att tända ännu en gnista för att starta en svart revolution.

Från fängelset lyckades Cleaver kontakta Beverly Axelrod, en judisk advokat och gammal vänsterextremist. Han hoppades att han skulle kunna betala hennes advokatarvoden genom sitt författarskap, och hon kunde ordna så att han blev villkorligt frigiven.

Axelrod smugglade in förbjuden litteratur åt Cleaver i fängelset, och han gav henne många traktat som hon skickade till [den judiske författaren] Norman Mailer, vars essä ”Den vita negern” från 1957 påminde mer än en kritiker om Cleavers klotter.

Genom Mailers entusiastiska gillande, lyckades hon få tidskriften Ramparts – som snart skulle komma att bli den mest framstående publikationen för den Nya vänstern – att publicera urval [från Cleavers texter].

Ramparts redaktör Robert Scheer (son till en judinna från Ryssland och en tysk icke-jude) hjälpte också till för att få med Cleavers arbeten i tidskriften; hans roll skulle komma att bli stor nog för att förläna honom beskrivningen ”kanske nyckelpersonen som startade Eldridge Cleavers karriär”.

Eldridge Cleaver var en ***isk skapelse, och ***arna var på väg att ersätta SNCC som deras kontrollerade verktyg för samhällsförstörelse.

I augusti 1966 publicerade Ramparts Eldridges ”Brev från fängelset” som innehöll denna berömda passus: ”Våldtäkt var en revolutionär handling. Jag fröjdades över att trotsa och trampa på den vite mannens lag, på hans värdesystem, och att jag besudlade hans kvinnor.”

Vad Beverly Axelrod än tänkte om denna passus, hindrade den henne inte från att bli förälskad i honom. När hon hade fått honom villkorligt frigiven mot slutet av 1966, var de älskare och planerade att gifta sig. Cleavers bok Soul on Ice (”Frusen själ”) kom ut våren 1967.

Boken ”vispade ihop kallhamrade kulturella observationer med skummet från sexuella erfarenheter, och resultatet blev en våldsindränkt Mailer-esque svart sexualpolitisk myt…”

Den innehöll brev till och från Beverely, och dedicerades till henne, ”som jag delar den yttersta kärleken med”.

Judiska mediekällor hyllade boken hänfört; den vänsterinriktade judiske kritikern Maxwell Geismar skrev i sin introduktion till boken att Cleaver var ”helt enkelt en av de bästa kulturkritikerna idag”.

Cleaver kunde framställa sina brott som politiskt motiverade hur mycket han ville, men utan judiska publicister skulle det inte ha lett till någonting. Eftersom han kunde få radikala judar att lyssna på honom, kunde myten om brottslingen-som-revolutionär bli till: ”brott…blev en revolutionär utmaning av staten”.

Med denna idé – som innebar ett maximerande av en farlig brygds sprängkraft – skapades ett ”utrymme för kriminellt manligt våld i den nya vänsterns ideologi”.

En rät linje drogs för nationellt revolutionärt våld och terrorism. Den ledde i rakt nedstigande led från Svarta pantrarna till The Weathermen/Weather Underground, Symbiotiska befrielsearmén, och idag, Antifa. [Symbiotiska befrielsearmén – Symbionese Liberation Army (SLA), var en USA-baserad stadsgerillagrupp bestående av väpnade vänsterextremister verksam mellan 1973 och 1975. Organisationen blev främst känd för kidnappningen av Patricia Hearst 1974. Vissa medlemmar förblev på fri fot till 1999 och 2002, skriver svenska Wikipedia/ö.a.]

Huey Newton och Fay Stender
På en fest som firade publiceringen av Frusen själ, träffade Fay Stender Cleaver och skålade för hans förlovning med Axelrod. (Förlovningen skulle inte vara länge; Cleaver övergav henne snart för en mycket yngre kvinna. Senare erkände Cleaver att han utnyttjade Axelrod som var elva år äldre än honom själv, för att komma ut ur fängelset.) Det var genom Axelrod som Fay skulle komma att bli inblandad i det brottmål som gjorde henne berömd.

Men Fay var deprimerad igen. Hon hade inte kommit närmare ett fullvärdigt partnerskap i advokatfirman Garry & Dreyfus; för det mesta gjorde hon efterforskningar åt de ”kända” advokaterna.

Hon var avundsjuk på Beverly Axelrod, som utgjorde gräddan av den vänsterextremistiska kommuniteten, och Marvin hade tagit sig ännu en älskarinna.

Hon behövde ett nytt projekt. Det råkade inte dröja länge: Tidigt på morgonen den 28 oktober 1967 mördade den kriminelle grundaren av Svarta pantrarna, Huey Newton, den vite trafikpolisen John Frey.

Den mördade vite polisen John Frey.

Poliskonstapel John Frey hade stannat en bil i vilken satt Newton och en av hans vänner. Tio minuter senare var Frey döende efter att ha blivit skjuten, med fem skottskador, två av dem i ryggen avfyrade från kort håll. En timme senare dök Newton upp på Kaisersjukhuset med en skottskada i buken. Där fick polisen tag i honom; det fick också Charles Garry och Fay Stender.

Eldridge Cleaver som hade blivit medlem i Pantrarna efter sin fängelsevistelse och nu blev dess ledare, hade ringt till Axelrod för att få hjälp och hon ringde till Garry.

Fay ”skulle aldrig komma att glömma hur påverkad hon blev av att se Huey Newton liggandes halvnaken vaktad av beväpnade vakter…redan vid första anblicken kände hon en stark sexuell dragning till honom”.

Hennes nedstämdhet försvann; hon ”insåg omedelbart att detta kunde vara den karriärchans hon hade väntat på”. Hon skulle då stå i centrum för det ”hetaste vänsterrörelsefallet i området”: En mordrättegång mot en svart man som ”kämpade” mot det ”rasistiska” amerikanska systemet.

Fay var inte den enda upphetsade vänsterextremisten. Newton (som rapporterades ha haft en judisk morfar) och Pantrarna hade redan fått mycket medieuppmärksamhet; mindre än tre månader före mordet på Frey hade den Israeliskfödde Sol Stern skrivit en uppskattande artikel om Pantrarna för New York Times Magazine (6:e augusti).

Detta var den första uppmärksamheten som Pantrarna hade fått av medströmsmedier.

Huwey Newton i Beverly Axelrods lägenhet, 1967. Rekvisita: Eldridge Cleaver.

”Stern hade frågat Newton om han verkligen var beredd att döda en polis; Newton svarade att ’det var han'”. Stern kunde inte låta bli att konstatera att för Pantrarna gällde: ”Avrättningen av en polis skulle vara lika naturlig…som avrättningen av en tysk soldat utförd av den franska motståndsrörelsen.”

I de omedelbara efterdyningarna av mordet på Frey skrev den underjordiska tidningen Berkeley Barb (som ägdes av juden Max Scherr) och som hade uppmärksammat Pantrarna sedan tidigt 1967, att de ”snabbt kunde konstatera” att Newtonfallet var ett ”klart fall av polisprovokation” och förklarade Newton politisk fånge. Berkeley Barb kom att fortsätta följa Newtons fall med stort intresse.

Många vänsterextremister ansåg att Newton hade mördat Frey och hoppades att detta förebådade en riktig revolution.

Fay assisterade Garry i målet tillsammans med Barney Dreyfus och en annan partner, Alex Hoffmann, som var en liten jude från Wien. Garry planerade för ett ”superaggressivt försvar…dra fram varje möjlig faktisk och juridisk fråga”, med ett maximalt mått av publicitet för att väcka sympati för Newton.

Fay, som hade praktiskt taget noll erfarenhet av brottmål gjorde efterforskningar, skrev ärendehandlingar och resuméer som ifrågasatte allting som skulle kunna leda till ett möjligt skäl för ett kommande överklagande.

Garry skulle sköta rättegången i domstolen. Men fallet såg hur som helst mycket dåligt ut för försvaret; allting pekade på att Newton skulle få ett elektrifierat slut på sin karriär.

Garry planerade att dra in hela det ”rasistiska” amerikanska systemet i rättegången och få åklagaren på defensiven. Lise Pearlman beskriver det som den första ”vänsterrörelserättegången”; Chicago Seven-rättegången skulle komma senare. [Chicago Seven var en rättegång mot en grupp konspiratörer i samband med anti-Vietnamkrigsaktioner som genomfördes under Demokratiska partiets konvent 1968; varav flera var judar, som Abbie Hoffman, Jerry Rubin, och Lee Weiner/ö.a.]

Pantrarna och deras ”vita” finansiärer och stödgrupper anordnade stora demonstrationer vid rättssalarna vid varje utfrågningstillfälle och under själva rättegången, och vänsterpressen och dess judiska skribenter skrev fjäskande reportage om dem.

Vid tiden för Freys död var Pantrarna bara ungefär ett dussin till antalet. Med ett stjärnstatusmål som Newton i fängelse för ett ras-explosivt mordfall, började svarta att strömma i horder till organisationen.

Inom arton månader fanns det över 40 avdelningar i hela USA med 5 000 medlemmar. Deras tidning, The Black Panther, som startade i Beverley Axelrods lägenhet, växte till en upplaga på över 100 000. Många ansåg att Newton var mer värdefull när han satt i fängelse, en möjlig martyr, än som en fri man.

Åklagaren erhöll snabbt ett ärende från en åtalsjury. Fay och Barney Dreyfus förberedde omedelbart ett konstitutionellt ärende mot sammansättningen på juryn, eftersom den var ”för vit”. Den speglade inte ett ”tvärsnitt av samhället”.

De lade ner oerhört mycket tid och ansträngning på denna infallsvinkel. (Deras propos misslyckades, de överklagade, det avslogs igen.) Detta, tillsammans med deras senare agitation gentemot sammansättningen av domstolsjuryn kom att ha den förskräckliga effekten att göra juryer och den juridiska processen till föremål för identitetspolitik och leda till att svarta juryer saboterade brottmål mot svarta.

I januari 1968 började Fay besöka Newton i Alamedas länsfängelse på reguljär basis. Hon var ”förtjust över hans varma välkomnande” och började klä sig mer attraktivt, med make-up, vid sina besök hos honom. Hon var ”bara en av ett växande antal av hans kvinnliga dyrkare”.

Newton lyckades fullkomligt lura henne. Han sade till henne att han hade lärt sig att läsa på egen hand efter skolan genom att läsa Platons bok ”Staten”.

I sin tur avslöjade hon personliga saker om sig själv för honom och sade snart flämtande ”han är verkligen en stor man. Huey är en kärleksfull, god och snäll person…han har en rättmätig styrka, en kraftfull kombination bestående av moralisk indignation och ilska.”

Vad är detta om inte ren och skär kvinnlig känslosamhet, fullkomligt duperad av rasideologi och en farlig men charmerande posör?

Sent i februari 1968 släppte regeringen Kernerrapporten. Den är ökänd för att skylla vit rasism för de svartas misslyckande i samhället och för de svarta kravaller i stadskärnor som rasat i landet under de närmast föregående åren. Rapporten gav regeringsstöd åt påståendet att Huey Newtons handlingar helt enkelt var ett resultat av frustration som berodde på [vitt] förtryck.

Fem veckor senare, efter en natt då han hade utnyttjat [och förnedrat vita] prostituerade i Memphis, mötte pastor Martin Luther King helt oväntat sin skapare [han mördades/ö.a.] I protest mot detta började svarta över hela USA göra upplopp och bränna ner sina egna samhällen. President Johnson kallade in 13 000 militärer för att kväsa våldet och mordbränderna i Washington D.C.

Mitt i all uppståndelse samlade Eldridge Cleaver fyra billaster med tungt beväpnade Pantrar och gav sig iväg för att ”göra slut på” några ”grisar” och ”befästa bilden av [Svarta pantrarna] som den framtida revolutionens förtrupp”. Skottlossningar följde. Polisen dödade en Panter och grep Cleaver som sattes i arresten.

Cleaver hävdade att han och Pantrarna helt oskyldigt hade ”förberett en picknick” som de skulle ha dagen efter. ”Till Bastiljen!” skanderade Berkeley Barb efter detta ”polisövergrepp”.

Bland andra Susan ”Sontag” Rosenblatt [lesbisk judisk filosof, författare och vänsterextremist/ö.a.] och Norman Mailer [judisk ”macho”-romanförfattare/ö.a.] krävde att Cleaver skulle släppas.

Under tiden arbetade Fay dygnet runt på fallet. Hon deltog på Pantermöten, läste böcker som Huey gav henne, och förberedde handlingar. När staten avslog hennes ärende mot åtalsjuryn samlade hon en panel bestående av sociologer för att hjälpa henne att utforma strategin inför rättegången.

Detta var ett ”nytt koncept. Idag används ofta experter i högprofilsmål…men på den tiden var det något nytt…att använda sociologer”. De försökte hitta vägar att se till att en jury skulle formas efter deras önskemål, det vill säga en jury med så många minoriteter som möjligt. Fay kontaktade David Wellman, en vän och vänsteraktivistjournalist som arbetade på en doktorsavhandling vid Berkeleyuniversitetet, om ”rasrelationer”.  Han bjöd in sina kolleger Bob Blauner, en ”hängiven marxist”, professor Jan Dizard, och Dr. Bernard Diamond för att dessa skulle möta Fay.

Fay och hennes ”experter” förberedde hundratals frågor som Charles Garry skulle kunna ställa till presumtiva jurymedlemmar för att rensa bort raslig ”slagsida”.

Detta är ännu ett exempel som visar hur ”vissa grupper” [omskrivning p.g.a. svensk lagstiftning/ö.a.] inte spelar enligt de ”gentlemannamässiga regler” som sammanbinder ett homogent samhälle baserat på en hög grad av förtroende. De agerar bokstavligen för att fräta sönder samhället.

Garry och Fay visste mycket väl att deras chanser att vinna ett frikännande av mördaren eller få en oenig jury hängde på om de skulle kunna få svarta jurymedlemmar eller inte.

Trodde de verkligen att svarta medlemmar skulle bedöma bevisen med större skarpsinnighet och mindre känslosamt än vita? Inte en chans i helvetet. De var alla fullt medvetna om att minoriteter i en jury skulle vara benägna att bedöma deras rasliga bröder på bekostnad av fakta.

Garry ville ”skapa föreställningen att varje medlem av en minoritetsgrupp skulle förstå hans klients synvinkel bättre än vita, men han visste bättre än så”. Han visste att många svarta i Oakland inte såg med blida ögon på Pantrarna. Han förlitade sig helt på ren och skär raslig solidaritet för att få en mördare frikänd och öka sin egen berömmelse.

Tänkte Fay på innebörden av deras strategi? Eller ansåg hon verkligen att Newton hade rätt att göra det han gjorde på grund av vit rasism?

Rättegången mot Newton
Rättegången började med juryurval den 15 juli 1968. Domare Monroe Friedman ledde förhandlingarna.

Åklagaren var den långe, väluppfostrade och nästan löjligt hederlige Lowell Jensen.

Till och med Pearlman anmärker på kontrasten i stil och beteende mellan åklagare och försvarare; det var exakt vad man skulle kunna förvänta sig av en vit, anglosachsisk protestant och en grupp som huvudsakligen bestod av judar.

Säkerhetsuppbådet för rättegången hade inget motstycke i historien. Utanför marscherade, sjöng och skrek Pantrar och tusentals anhängare. En del höll upp plakat där det stod ”Nationen ska brännas till aska, det finns ingen gräns om något händer med Huey”. Detta utgjorde direkta skrämseltaktiker mot domaren och mot juryn, arrangerade av vänsterextremisterna, och borde aldrig ha tillåtits.

I tre dagar släppte Fay fram sina experter för att förklara för domare Friedman hur partiska vita människor är: Jan Dizard, Bob Blauner, Alex Hoffmann, Dr. Sanford (en av författarna till boken Den auktoritära personligheten), Dr. Diamond, och till och med Hans Zeisel från Chicago.

Det är svårt att tänka sig hur hela affären skulle kunna ha blivit mer judisk; endast Dizard och Sanford var icke-judar.

Domaren avslog de flesta av försvarets krav, men tillät en längre utfrågningstid för presumtiva jurymedlemmar.

Utfrågningarna av jurypoolen tog sedan nästan tre plågsamma veckor. En försvarsstrategi baktände: De flesta svarta sade under ed att de aldrig under några omständigheter skulle rösta för dödsstraff, och Jensen gick logiskt nog vidare med att sålla bort dem, och på detta sätt kraftigt minska antalet svarta som skulle kunna sitta med i juryn.

Både Fay och Garry hade faktiskt hoppats att minoriteterna skulle ljuga om sina känslor beträffande dödsstraffet så att de skulle kunna delta i juryn och rösta emot dödsstraff, om det skulle gå så långt. Så lyder imperativen för tikkun olam. [Tikkun olam är ett hebreisk-judiskt begrepp som handlar om att den judiska individen skall ägna sig åt gärningar som reparerar den nuvarande trasiga världen. Vad som är trasigt i världen bestäms av den judiska individen
som ofta agerar enligt den judiska sociala rättvisans normer./ö.a.]

Juryn innehöll till slut fem minoriteter inklusive en svart man. Jensen, en extremt rättvis person, strävade inte efter att exkludera minoriteter bara för att de var minoriteter.

Försvaret ställde Newton, en god talare, i båset. Han förnekade att han hade skjutit Frey. Sedan, när Garry uppmanade honom, talade han ”länge…om århundraden av förtryck”, trots protester från Jensen, eftersom domare Friedman ”var fascinerad” av historielektionen.

Newton hade naturligtvis inga egna erfarenheter av ”århundraden av förtryck”; hans ”vittnesmål” var helt irrelevant för brottmålet.

Newton svor att Pantrarna var angelägna om att föra kampen utan våld, i princip samtidigt som demonstranterna utanför skanderade ”Revolutionen har kommit – nu är det dags att ta till vapen” och ”Gör slut på snutarna”.

Den svarte jurymedlemmen David Harper ”blev djupt påverkad” när Newton ”vittnade” om rasismen i det amerikanska samhället.

Under Jensens korsförhör av Newton, hävdade denne att poliskonstapel Frey hade varit våldsam mot honom, kallat honom ”nigger”, och knuffat honom; han föll omkull, Frey drog sitt tjänstevapen och Newton kände en brännande smärta på magen. Han hävdade att han inte mindes något mer.

Garry kallade sitt expertvittne Dr. Diamond för att vittna om att soldater som blev skjutna i buken ofta får minnesförlust och blir medvetslösa.

Jensens slutplädering innehöll en ”otäck” beskrivning av mordet. Endast Newton kunde ha avfyrat de dödande skotten, fastslog han. Sedan tog Garry vid. Han jämförde Newton med Jesus Kristus och åberopade både förintelsen och folkmordet på armenierna. Med tårfyllda ögon omfamnade han Newton och bad enträget juryn att bedöma honom som oskyldig.

Under juryöverläggningarna röstade den ende svarte mannen och en kuban för ett frikännande. Till slut gick de med på kompromissen dråp. Detta var en ”förbluffande” seger för försvaret, men Fay och Alex Hoffmann blev förkrossade (Pearlman spekulerar att Hoffmann, som var homosexuell jude, kan ha varit förälskad i Newton).

Newton dömdes till två till femton års fängelse i enlighet med den ”obestämda” strafflagen. Detta var ett skamligt brott mot rättvisan, utformat av judar och icke-vita på bekostnad av en vit polisman och det vita samhället. Det vita samhällets demoralisering som följer på sådana brott mot rättvisan är svåra att göra kalkyler på, men helt klart har det allvarliga och långsiktiga effekter.

Följande morgon började Fay arbeta på en överklagan. Garry var upptagen med andra fall och överlämnade fallet åt henne. Hon läste den 4 000 sidor långa utskriften från rättegången och skulle så småningom skriva en nästan 200 sidor lång resumé som argumenterade för ett återtagande av domslutet, även om det historiskt sett fanns en mycket liten chans att något sådant skulle lyckas.

Hon började samla in pengar, rekryterade kändisar som skulle låna ut sina namn till ”Befria Huey”-kampanjen, talade vid universitet; allt med hennes typiska intensitet.

Hon vände sig också till rabbiner som ägnande sig åt medborgarrätt: ”Fay njöt av knyta samman sitt religösa arv och hennes nuvarande mission. Enligt hennes sätt att se saken, skulle Newtons frihet även bli rabbinernas sak.”

Hon besökte Newton i fängelset tillsammans med Alex Hoffmann. Som hans advokat kunde de träffas i ett litet rum med ett visst mått av avskildhet. Hon kände det som sin plikt att upprätthålla Newtons goda humör. ”Hon verkade…nästan vara förälskad i Newton. De tittade djupt i varandras ögon när hon besökte honom, och ibland rörde de vid varandra när vakternas uppmärksamhet minskade.”

De gjorde mer än att röra vid varandra, en gång ”rapporterade en förvånad vakt att han såg Stender nedböjd för att ge Newton oralsex”. Det var en kombination som Fay inte kunde motstå: Hennes egen starka sexuella aptit, ett stackars offer för rå vit rasism, ett intimt ögonblick med en sann revolutionär. Tänkte hon alls på sin make? Sina barn? Könssjukdomar?

Sommaren 1969 reste Fay och Marvin till Europa och Israel. De ”förundrades över den förvandling som Israel genomgick med det gemensamma blodet, svetten och tårarna från så många judar”. En släkting med ett Uzi-maskingevär på ryggen visade dem runt på vad Lise Pearlman kallar ”den nyligen befriade” Västbanken. Fay skulle senare ”distansera” sig från andra vänsterextremister gällande Palestinafrågan (de kritiserade ofta den israeliska imperialismen); hon erkände att araberna hade rätt till landområdena men det hade också ”förintelsens överlevare”.

När de återvände till USA lämnade Fay Garry & Dreyfus och slog sig ihop med Peter Franck (hennes gamle vän från Rättviserådet) i ett nytt vänsterradikalt advokatkollektiv på Berkeley: Franck, Stender, Hendon, Hill & Ziegler. Alla utom Hill var judar. Kollektiv var den nya flugan; de skulle inte ha några distraktioner som status och löneskillnader. Självfallet skulle de hänge sig åt ”rörelsens” arbete.

Hon avslutade sin resumé till förmån för Newtons överklagande i januari 1970. I vad som skulle bli en stor fiskeexpedition, hävdade hon bland annat, att juryerna inte speglade Newtons ”intressegrupp”, trots det faktum att åklagaren inte hade exkluderat minoriteter. Fay och Garry framlade argumenten muntligt den 11 februari. Beslut skulle fattas sent i maj.

Artikeln fortsätter i del 3.

Not: Artikeln publicerades ursprungligen på The Occidental Observer. Återpublicerad med tillstånd. Uppgifter inom citationstecken är huvudsakligen (översatta) citat från artikelförfattarens källor.

Meningar med hakparenteser som avslutas med /ö.a. = översättarens anmärkning.

Här kan man läsa ursprungsartikeln som också innehåller en referenslista.

• Publicerad:
  2019-11-21 15:00

Kategoriserat som:
• Egen journalistik
• Fakta
• Fördjupning
• Historia
• Judisk makt
• Judisk makt
• Kärnfrågor
• Kultur & Kunskap
• Liberalism & Kulturmarxism
• Massmedia
• Nyheter & Journalistik
• Översättningar
• Politik
• Ras & Invandring
• Samhällsfrågor
• Samtidshistoria
• Vetenskap
• Fay Stender
• USA