INVANDRING • En ny rapport visar på ett samband mellan etnisk tillhörighet och stressrelaterad ohälsa på grund av diskriminering. Men det finns andra förklaringsmodeller som lämnas outforskade medan författarna ordinerar kostsamma handlingsprogram och mångfaldsinitiativ.

Myndigheten för arbetsmiljökunskap har sammanställt en rapport på regeringens uppdrag med titeln ”Arbetsrelaterad stress och ohälsa – om samband mellan utsatthet och etnisk tillhörighet, hudfärg och religion”. Innehållet kommer från analyser och tolkningar av vetenskapliga artiklar, enkätsvar och intervjuer där man försöker hitta mönster som beskriver deltagarnas ”upplevda verklighet”.

Överallt i materialet syns det tecken på att Martin och Sima Wolgast från Lunds Universitet, som gjort rapporten, är anhängare av kritisk rasteori då de frekvent använder begrepp som ”minoritetsstress”, ”mikroaggressioner”, ”etikettering” och ”hierarkier”. Informationen grundas på deltagarnas ”upplevda verklighet” och de som deltagit i intervjuerna kommer från organisationer som Afrosvenskars Forum för Rättvisa, Sveriges Romers Riks-förbund och Civil Rights Defenders som också är kända för att omfamna kritisk rasteori och liknande idéer.

För att sammanfatta kan man säga att minoritetsgrupper enligt rapporten är utsatta för allt som kan vara dåligt på en arbetsplats vilket i sin tur gör att de blir sjuka. De gör antaganden om hur svenskar behandlas och jämför det med sin egen upplevelse. Det mesta är svenskarnas fel och rapporten innehåller förslag på vad vita behöver lära sig. Till exempel att prata om sin så kallade rasism och inte ställa krav på hur minoriteter ska vara för att uppfattas som ”svenska”. Dessutom bör beslutsfattandet vara öppet för alla i ett företag, kommunism helt enkelt.

Det som saknas i den här sammanställningen är ironiskt nog den kulturella aspekten. Det är välkänt att olika etniska grupper relaterar till fysisk smärta på olika sätt och uttrycker det olika, men ändå tar man inte med möjligheten att invandrargrupper, som inte bara har annan kultur utan även marinerats i offerkulturen, skulle kunna uppfatta psykisk ohälsa, stress samt verkliga eller upplevda orättvisor mer intensivt.

Det finns inte heller någon reflektion kring att man kan feltolka situationer då man faktiskt inte vet vad en annan persons intention är. Eller att idén om så kallad omedveten rasism är som en form av psykisk misshandel där någon hjärntvättas att erkänna skuld för något som förmodligen inte ens har hänt. Det enda beviset är förövarens upplevelse och dennes sårade känslor. Enbart genom att kritisera de här idéerna så har man enligt rapporten gett uttryck för omedveten rasism och skadat sina arbetskamrater.

Rapporten avslutas med rekommendationer för hur myndigheter, arbetsgivare, fackförbund och anställda ska agera och de skulle utan svårigheter skapa jobb för ett stort antal föreläsare, coacher och HR-anställda. Någon måste ju ansvara för alla utvärderingar, handlingsprogram, workshops, dokument, mångfaldsinitiativ och forum för samtal som ska skapas och utvärderas löpande.

Det är väl värt att fråga sig om den här sortens ideologiskt motiverad forskning ger tillförlitliga resultat och därmed om de föreslagna åtgärderna är korrekta. Kanske är allt bara ett enda stort önsketänkande där man hoppas hitta orsaker och lösningar på de problem som följer med mångkulturen istället för att inse att den var dömd att misslyckas.