HISTORIA • Första delen av tre om Göran Häggs biografi om Mussolini. I första delen går vi från barndom till första världskrigets slut.

Göran Hägg stoltserar med att hans biografi ”Mussolini – en studie i makt” är den enda av sitt slag i nutid på svenska. Biografin om den fascistiska ledaren Benito Mussoli skrevs av Hägg år 2008. Häggs sätt att skriva biografin är fylld av invektiv mot olika personligheter, det gör att det blir svårt att skapa sig en tillförlitlighet, då han med stor sannolikhet har varit selektiv med vilken information som skall presenteras. Ett annat exempel på varför läsaren måste iakttaga försiktighet är för att Hägg har publicerat egna teorier som han senare i boken gör till en sorts allmän sanning eftersom han återupprepar teorierna ett flertal gånger senare i boken i formen av fastslagen sanning.

Även om Hägg kan ha rätt i sin teori, det vet man aldrig, så blir det för läsaren svårt att själv göra efterforskningar då boken saknar noter och mer genomgående källhänvisningar på vissa av påståendena. Den här texten kommer därför inte att försöka lyfta fram detaljerna från boken utan jag kommer på grund av otillförlitligheten bara lyfta fram vissa händelser. Hägg håller sig hyfsat neutral kring Mussolini och hans riktiga styrka är att han enligt egen utsago kan italienska och har en viss förståelse för landets historia jämfört med en vanlig svensk. Boken är dock ingen ”studie i makt” varken ur det internationella perspektivet eller hur Mussolini i detaljnivå använde makten. Beskrivningarna är övergripande vilket gör att boken är lättläst men förmodligen inte den bok man skall välja om man vill läsa en biografi om Mussolini och hans politiska gärning.

Mussolini

Mussolini föddes den 29 juli 1883. Fadern var smed, modern skollärarinna och från en finare familj. Modern var fromm medan fadern var ”fanatisk antiklerikal, socialist och politisk agitator”.

Namnet Benito fick han från den mexikanska revolutionären Benito Juárez som mördat den österrikiska ärkehertigen som var placerad i Mexiko för att regera landet. Mellannamnet Amilcare var från Amilcare Cipriani, en av Giuseppe Garibaldis ”rödskjortor” som tidigare var delaktiga i att ena Italien. Nu satt Cipriani fängslad för subversiv verksamhet och Hägg inleder boken med att poängtera att Italien var en ny stat som hade stora skiljelinjer mellan människorna i områden som språk, regioner, politik och religion. Påven hade nämligen inte accepterat den nya staten utan påbjöd sina religiösa undersåtar att inte ta anställning i den nya nationen. Mussolinis sista namn var Andrea efter anarkisten Andrea Còsta. Còsta skulle senare gå mot socialismen från anarkismen och blev en hög politisk frimurare.

Mussolini ansågs vara begåvad i retorik, musik och politik under skoltiden, färdigheter som gjorde att han jobbade både som lärare och journalist innan han blev ledare. Mussolini var en person med inga vänner. ”Jag kan inte ha vänner och jag har inga”. Detta gällde enligt Hägg hela livet ut, även inom det fascistiska ledarskapet var det få som ”du:ade” honom. Mussolini var också en riktig horbock som hade flera älskarinnor och även barn med vissa av dem. Vilket ibland ledde till tråkigheter för honom och hans familj. I ett fall blev det fullt slagsmål mellan hans fru, som fött honom många barn och hans älskarinna vid krigets slut. Han tvekade heller inte att förföra en kamrats hustru efter att hon sorgfullt kommit till honom för stöd för att maken fängslats för politiska aktioner.

År 1902 reser han till Schweiz och påbörjar sitt arbete som journalist på en socialistisk italienskspråkig tidning. Angelica Balabanoff en judisk yrkesrevolutionär hade inflytande över honom vid den här tiden. ”Hon blev medarbetare till Lenin, Trotskij och Zinovjev och var sekreterare för Komintern 1919-1920”. Balabanoff fick sedan fly efter att hamnat i konflikt med den bolsjevikiska partiledningen. Mussolini var som andra socialister kritisk mot krig och undvek mönstringen. Han förnekade även existensen av gud i en debatt mot en protestantisk pastor. Födelsen av en kronsprins för Viktor Emanuell III gjorde att mönstringsvägrarna fick amnesti om de nu valde att mönstra och Mussolini tog tillfället i akt att utnyttja amnestin och gjorde så bra ifrån sig i armén att han blev en”mönstersoldat”.

Upptakten till första världskriget

År 1911, sju år efter att Mussolini mönstrade så skulle Italien invadera Libyen. Mönstersoldat till trots, Mussolini var kritisk mot kriget av ideologiska skäl. Han uppmanade till och med att stoppa trupptransporterna genom att lägga sig på spåren för tågen. När socialistpartiet öppnade sin 13:e kongress den 8 juli tog Mussolini ordet och fördömde kriget, parlamentarismen och den dåvarande liberala premiärministerns Giovanni Giolittis begränsade rösträttsreform. Enligt Mussolini hade socialisterna förborgligats och svikit, de var ”lakejer till huset Savojen” som då var kungamakten. Under kongressen väljs Mussolini in i styrelsen tillsammans med Balabanoff. Han blev senare samma år chef för socialismens och vänsterorganens huvudtidning Framåt! (Avanti!) i Milano. Han var då 29 år och hade blivit nationellt känd efter att tidigare fått ett kort fängelsestraff för sabotage mot trupptransporterna.

Margherita Sarfatti blev hans älskarinna och rådgivare, enligt Hägg ”kanske den viktigaste”. Hon blev också invald i styrelsen och blev Mussolinis levnadstecknare efter att han tog över makten. Boken DUX är skriven av henne.

Ett misslyckat syndikalistiskt uppror år 1914 skadade hans prestige. När första världskriget startade samma år skrevs det ”Ner med kriget” i en rubrik i Framåt! Samtidigt påbörjades en ny politisk rörelse inom vänstern komma fram. Tyskland och Österrike-Ungern ansågs vara reaktionära stater, en seger för dem skulle vara en tillbakagång för vänstern internationellt. Denna nya inriktning stöddes av Gabriele D’Annunzio som var en av landets kändaste poeter. D’Annunzio var vid tillfället i Frankrike, ”I sådana kretsar talades också gärna om La Guerra Latina, ’det latinska kriget’, vid Frankrikes sida mot germanska barbarer”. Poeten D’Annunzio var på flykt från Italien eller snarare hans fordringsägare som ville ha tillbaka sina pengar. Att överge sina pacifistiska ideal och gå över till att bekriga reaktionära stater får allt mer stöd av stora personligheter inom vänsterrörelsen, Mussolini själv väljer att skriva en ledarartikel i tidningen där han tar ställning för kriget. Detta skapade en omedelbar motreaktion från hans bundsförvanter Balabanoff och Sarfatti som tog handen ifrån honom, varpå han tvingades avgå som chefredaktör. Kortfattat kan man säga att pacifisterna inte önskade att arbetarna skulle dö för kapitalisternas intressen. Mussolini startar upp en ny socialistisk tidning som är för kriget, den finansieras delvis av Frankrike som önskade att Italien skulle gå med i kriget och av näringslivsgrupper som gärna såg splittring bland socialisterna. Drygt en månad efter Mussolinis krigspositiva ledare så utesluts han från partiet trots att han bedyrade att han fortfarande är socialist. Vid slutet av år 1914 startar han upp gruppen Fasci d’azione rivoluzionaria (grupperna för revolutionär handling), ledare blev syndikalisten Michele Biachi.

Italien gick senare med i kriget efter att de blivit lovade landområden. Kortfattat kan man säga att nationens ekonomi gick i botten, ungefär 600 000 dog och lika många sårades under kriget. Som löken på laxen så hade de allierade grundlurat Italien, Danmark som inte gått med i kriget fick ungefär lika stora landområden som Italien fick efter fredsslutet. Hägg berättar om en obekräftad anekdot under fredsförhandlingarna. Italiens representant bönade och bad under förhandlingarna, han till och med grät öppet över Italiens situation. Vilket skall ha lett till att den franska krigsledaren och premiärministern Georges Clemenceau som led av prostatabesvär skulle ha yttrat. ”Tänk om jag kunde pissa som den mannen gråter.”

Den italienska representanten var inte ensam om att vara ilsken över situationen, D’Annunzio kallade freden för ”den lemlästade freden” och påtalade att den amerikanska presidenten Woodrow Wilson hade ”munnen full av falska tänder och löften”. Flera kända personligheter från vänsterfalangen stupade under kriget och Mussolini själv sårades under en olycka vid en övning. Mussolini hade kallats in och han blev återigen en mönstersoldat, han skrev om kriget för tidningar som en bisyssla när han var vid fronten och tackade nej till stabstjänst. Olyckan som berodde på en exploderad granatkastare gjorde honom invalidiserad för resten av livet och han tvingades bära speciella stövlar, det fysiska kriget tog slut för Mussolini den 23 februari 1917.

När såren läkt återgick han till sin tidning som han startade upp efter ha blivit uppsagd från Framåt! Tidningen var på fallrepet men en rik judisk finansiär i spetsen av en grupp finansiärer gjorde att tidningen fick ett nytt uppsving.

I nästa artikel går vi in på hur Mussolini tar makten.