HISTORIA • Andra delen av Göran Häggs biografi om Benito Mussolini. I den här artikeln går vi igenom hur Mussolini tar makten och avslutar med några rader om fascisternas politik.

Denna berättelse är mycket längre och intressantare än vad jag kan ge utrymme i den här artikeln. För er läsare så gör jag en kort summering och finner ni det intressant så kan ni själva gå till de olika grundmaterialen.

Benito Mussolinis rörelse var en löst sammansatt grupp av människor som hade olika politiska synsätt. Allt mer borgerliga element hade börjat komma in som ett gensvar på det socialistiska gatuvåldet och de var präglade av kriget med dess syn på våld som konfliktlösande metod. För att ge ett litet men ändå tillräckligt exempel så uppsökte den kommande fascistministern Raffaello Riccardi Mussolini. Han var för Mussolini okänd men han uppgav att han önskade vapen i kampen mot socialisterna. Utan att säga ett ord till honom så gav Mussolini honom en lapp med en adress där han kunde kvittera ut revolvrar och handgranater. Trots denna syn på våld som politiskt medel så önskade man allmän rösträtt för alla, även kvinnor. Det är inte ovanligt med kvinnliga fascister vid den här tiden med tanke på ideologins till viss del feministiska prägel. Råd skulle bildas för yrken och näringsliv. Hägg kommenterar det med: ”Det är givetvis den syndikalistiska staten”. Nationalisering av tung industri och kyrkans egendomar skall ske samt minimilön och åtta timmars arbetsdag. Mussolini framför:

”Vi tillåter oss lyxen att vara aristokrater och demokrater; konservativa och progressiva; reaktionärer och revolutionärer; legalister och lagbrytare; allt efter omständigheterna vad gäller tid, plats och miljö, med anda ord ’historien’, där vi tvingas leva och handla.”

Trots likheterna med socialisterna så hade folk i Mussolinis grupp på eget initiativ bestämt sig för att ge dem på käften vilket ledde till en omöjlighet att sammanföra hans ”gamla” politiska inriktning med den nya. Den 15 april 1919 stormas redaktionen på Framåt! Två stycken grupper inom den fascistiska rörelsen (Arditi och Futuristerna under Filipo Tommaso Marinetti) förstör inredning och utrustning samt anlägger en mordbrand, gatustriden ledde till fyra döda och trettionio skadade.

Mussolini tar tid på sig att kommentera händelsen, men när han väl gör det så förklarar han att detta dåd är spontant av några anhängare, det är ett inslag av rörelsens andra och han gillade det som hade hänt och tog på sig hela ansvaret. Mussolini förstod att han kunde kosta på sig detta uttalande, det var nämligen så att aktionen gillades av både militären och polisen.

Gabriele D’Annunzio erövrar Fiume

Gabriele D’Annunzio som själv krigat under första världskriget beslöt sig för att erövra staden Fiume som idag heter Rijeka och ligger i Kroatien. ”Den lemlästade freden” skulle inte bli helt lemlästad enligt denna egna krigsföretagare som fått stöd av gamla soldater. Erövringen gick förhållandevis smärtfritt till men hela händelsen skulle bli ett öppet sår för både Mussolini och den sittande liberala regeringen. Det var i Fiume som den fascistiska hälsningen och spöknippet infördes. D’Annunzios rörelse lockade till sig flera av Mussolinis medlemmar som sökte äventyret. Dräneringen av manskapet till D’Annunzio gjorde att Mussolini höll sig avig till honom, vilket ledde till ilska som i vissa fall blev så långvarig att flera av D’Annunzios medarbetare senare skulle bekämpa Mussolini.

Väl i Fiume antas Carnaroförfattningen, en syndikalistisk författning. Hägg kan inte låta bli att prisa aktionerna i Fiume som ”en av historiens och 1900-talets märkligaste och humanaste praktiska utopier”: D’Annunzio ville ge staden till Italien men det ville inte ledarskapet på grund av rädsla för den internationella opinionen och för att inte ge D’Annunzio rätt inför det egna folket. Dödsstöten kom till slut mot ockupationen efter 15 månader. Den italienska regeringen anföll Fiume och D’Annunzio gav snabbt upp, enligt Hägg skall Mussolini sedan ha använt den här händelsen i den historiska mytbildningen av fascismen, självklart på andra sidan från var han egentligen var då.

Vid slutet av året 1920/21 så fanns det 21 615 medlemmar, men efter Fiume sög fascisterna upp kämparna som kom tillbaka från Fiume och under året fick de så många nya medlemmar att de var strax över 200 000. Men det fanns ett missnöje mot Mussolini och några ledare för fascisterna frågade D’Annunzio om han ville bli ledare, marschera mot Rom, införa republik och införa Carnaroförfattningen. D’Annunzio meddelade att han skulle ”rådfråga stjärnorna”. Enligt Hägg så gillade mannen att posera och egentligen skulle han sondera vad arméledningen tyckte. Han tackade till slut nej till erbjudandet. Detta var inte första gången en marsch mot Rom planerades, redan när konflikten i Fiume pågick hade D’Annunzio velat marschera mot Rom och löst medlemskap hos Mussolini.

Mussolini fick vetskap om att D’Annunzio tillfrågats och gjorde nu om strukturen i den löst sammansatta organisationen. Nu blev det ett parti, Partito Nazionale Fascista, han gjorde sig själv till ordförande under kongressen och fick nu benämningen Il Duce, något som D’Annunzio blev kallad för i Fiume.

Under 1922 utbröt politiska oroligheter i parlamentet, vissa av de partier som fanns i parlamentet kunde inte samarbeta med varandra. Två regeringar hade fallit och den sista som avgått i juli fick fortsätta att regera för ingen annan önskade det. Medlemsantalet hos fascisterna var nu över 300 000, en framväxt på grund av kommunistiska strejker och fabriksockupationer som genomförts för bättre arbetsvillkor men även för att på sikt kunna skapa en revolution som i Sovjet. Det fanns en oro om revolution och det sargade liberala och borgerliga etablissemanget tog stöd av fascisterna. I Milano år 1922 i augusti hade socialisterna utlyst en generalstrejk i staden och fascisterna slog tillbaka genom att ockupera stadshuset efter att ha jagat ut den socialistiska stadsstyrelsen. D’Annunzio hyllade fascisterna från stadshusets balkong. Han skickade nu ett meddelande till den liberala politikern Francesco ”Cagioa” Nitti, mannen som sparkat ut honom från Fiume. Försoning var förslaget och att de skulle träffas för att planlägga en kupp på senhösten. Förmodligen på segerdagen för första världskriget, den 4 november, då flera gamla militärer skulle vara inbjudna till staden.

Mussolini tilhörde denna sammansvärjning och de tre parterna kom överens om att de skulle träffas den 15 augusti men natten mellan den 13:e och 14:e ramlar D’Annunzio ut genom ett fönster i en villa och överlever knappt. I den här villan fanns D’Annunzios advokat, tjänstefolk, Luisa Bàccara, hennes lillasyster Jolanda och Aldo Finzi. Den sistnämnda är Mussolinis sändebud. Enligt Hägg så har flera av de större historieskrivarna sagt att detta var en form av olycka. Hägg själv är övertygad om att det är Finzi som slängt ut honom. Enligt Hägg teg alla inblandade och Luisa Bàccara skulle ha fått sin dossier på säkerhetspolisen förstörd under Mussolinis närvaro. Polisen som undersökte saken bedömde att ett brott begåtts. Finzi som var jude skulle sedan bli fråntagen sina befogenheter efter att han anklagats för ett annat politiskt mord på en känd socialistisk reformist vid namn Giacomo Matteotti. Oavsett vad som skedde den natten så blir D’Annunzio en stukad man och galjonsfigur till fascisterna fram tills han dör år 1938. Förutom Mussolinis judiska älskarinnor och Finzi så fick han särskilt stöd av inflytelserika judar i provinsen Ferrara.

Marschen mot Rom

Med D’Annunzios skada så försvann de tre personernas sammansvärjning men Mussolini var den som tog initiativet och detta önskade han göra innan den 4 november för att undvika att militären tog makten. Den 27 oktober påbörjade fascisterna att ockupera viktiga byggnader runtom i landet men Mussolini stannade kvar i Milano och kom inte till Rom förrän han fått en skriftlig order från hovet att han skulle bli regeringsbildare, fascisterna hade då redan ”strömmat” in i Rom och militären hade valt att inte skjuta. Hägg resonerar att de inte ville skjuta på kollegor då det fanns gamla generaler inom det fascistiska ledarskapet och soldater inom den fascistiska rörelsen. Mussolini tog nu makten och behöll den genom att manipulera vallagarna till sin fördel, vilket var helt lagligt och något som liberalerna redan gjort flera val tidigare.

Delar av den fascistiska politiken

Jag tänker inte gå in på fascisternas politik, Hägg tar inte gediget upp den. Däremot tänker jag skriva ut vissa saker som kanske kan inspirera någon annan att vilja läsa mer och finna bättre böcker i ämnet.

När det kommer till den politiska repressionen så var det påfallande lite dödsdomar. Organisationen för vaksamhet och undertryckande av antifascism (OVRA) bildades. Den spionerade på alla medborgare även Mussolini, men organisationen var inte särskilt stor. Hägg uppgav dess storlek till 375 personer, Wikipedia skriver 50 000. Det är uppenbart att det räknats olika, men med det sagt så verkställdes endast nio dödsdomar. Samtliga för gärningar som lika gärna kunnat ses som opolitiska brott och som även i demokratier skulle ha påkallat lagens strängaste straff. Metoden i övrigt var antingen att frånta oppositionen deras medborgarskap, fängsla dem, landsförvisa dem eller tvinga dem att bosätta sig i någon av Italiens avlägsna bergsbyar och småöar där invånarna kunde ha koll på dem.

Maffian på Sicilien knäcktes också, men långt ifrån med alla öbors samtycke. Cesare Mori fick uppdraget och fulla befogenheter. Mori bröt även han själv mot lagen i vissa fall genom att fängsla hela familjer som ansågs kriminella eller skyddade brottslingarna (omertà) genom att hålla tyst. Att knäcka maffian tog Mori tre år! Morden i provinsen Palermo sjönk från 223 år 1922 till 25 stycken år 1928. Det säger en hel del om hur ineffektivt ett liberalt samhälle är på att skydda sina medborgare från kriminalitet.

En annan sak som inte lyfts fram idag är att det brittiska imperiets förstörare Winston Churchill gillade och hyllade Mussolini tills denne gick med i andra världskriget på tyskarnas sida år 1940. ”Vilken karl! Jag har förlorat mitt hjärta!” Churchill säger även att om han hade varit italienare så hade han stöttat Mussolini i hans kamp mot leninismen.

Ministrarna under det fascistiska styret kunde vara opolitiska men de behövde ändå officiellt vara medlemmar i partiet. Män som var ogifta drabbades av straffskatt i syftet att expandera befolkningsstorleken. För att försörja en större befolkning så skapades nyodlingar genom att man dränerade de Pontiska träsken. Från år 1924 till 1931 så hade veteskörden femdubblats.

Trots Mussolinis tidigare illvilja mot kyrkan så lyckades både han och kyrkan komma politiskt överens genom att klia varandras ryggar. Påven hade tidigare inte erkänt den italienska staten men gjorde det nu och därmed kunde Vatikanstaten bildas. Fascisterna och Mussolini erkände den katolska trons kulturella historia hos befolkningen och Mussolini lät till och med viga sig kyrkligt. Trots Vatikanstatens bildande så var detta en förlust för kyrkan med tanke på deras historiska makt.

En annan politik som det arbetades mycket på var att förändra synen på äldre traditioner och språk för att passa den fascistiska idén. Dessa metoder associerar vi främst idag med liberalernas propaganda och kulturmarxisternas ständiga arbete att bryta ned samhällets äldre normer.

I den tredje och sista delen går vi igenom Mussolinis syn på Adolf Hitler, rasism, antisemitism och slutligen hur han dör.