HISTORIA • I tredje och sista artikeln om Benito Mussolini så underkastar sig Mussolini den nationalsocialistiska synen i rasfrågan.

Till skillnad från Adolf Hitler behöll Benito Mussolini flera av ministerposterna. Även om han beskrivs som en arbetsnarkoman så torde det enligt mig bli att några områden blir lidande. Italien gjorde till exempel aldrig bra ifrån sig under andra världskriget och de tyska nationalsocialisterna behövde bara några år på sig från att gå från i princip ingenting till att ha mer militärmakt än Italien. Något som imponerade på Mussolini som stundvis även hade flera ministerposter inom försvarsmaktens olika vapengrenar.

Hitler beundrade enligt Göran Hägg Mussolini men det var inte ömsesidigt. Innan NSDAP:s maktövertagande så hade den fascistiska pressen inte varit positiv till Hitler. När väl nationalsocialisterna tog makten uppstod problem då bägge nationerna hade politiska intressen i Österrike. År 1933-34 stödde Mussolini Engelbert Dollfuss, en österrikisk konservativ ledare som förbjöd nationalsocialismen i landet. Hitler besökte Mussolini år 1934 i Italien, då hade en tidning som kontrollerades av en fascistisk ledare skrivit: ”De har en fascistisk etikett, men ingen substans”. De fördömde tysk rasism i pressen och Mussolini själv påpekade att rasismen inte hörde hemma i 1900-talet.

Efter mötet mellan de båda var Mussolini mycket negativt inställd till Hitler. Enligt Hägg hade Hitler pratat om sina ”rasistiska” idéer, om ”juden Jesus Kristus” och om katolikernas ”djävulska intriger”. Läsaren bör dock veta att Häggs avsky för nationalsocialismen och idéer om ras lyser igenom i detta kapitel. Med detta sagt så håller Mussolini ett tal kort efter mötet. ”Vi kan med suveränt förakt betrakta vissa läror från andra sidan Alperna, hos folk som inte kände till skrivkonsten för att lämna skriftlig vittnesbörd om sitt eget liv i den tid då Rom hade Caesar, Vergilius och Augustus!” Mussolini säger sedan till (de ofta mörkare) syditalienarna han talar inför att han är beredd att sträcka ut sin hand till Orientens folk.

Tidigare hade Mussolinis levnadstecknare och älskare varit judinnan Margherita Sarfatti, 1932 så låter han sig intervjuas av juden Emil Ludwig i sådan omfattning att denne kunde publicera en bok om samtalen. I den framhåller Mussolini fascisternas vilja till ett hårt liv. ”Vi är emot det bekväma livet”. I boken framkommer det också att Mussolini inte anser att det existerar rena raser, rasisterna är ”fantaster och lärorna en sorts delerium” skriver Hägg att han skall ha sagt. Han citerar också Mussolini: ”Antisemitismen finns inte i Italien. Judarna har alltid varit goda medbogare och har kämpat väl som soldater. År 1937 kommenterade Galeazzo Ciano (svärson till Mussolini och utrikesminister) ett rykte om att Italien inte skulle vilja ansluta sig till den tyska raspolitiken. ”Tvärtom behövs det små judiska doser i folket, precis som det behövs jäst i brödet!” Han poängterade att de tyska nationalsocialisterna inte gjort någon begäran om att Italien skulle ansluta sig till tysk raspolitik.

Guido Jung som var en ”framträdande medlem av den judiska minoriteten” i Italien var finansminister mellan 1932-35. Korporationsministern mellan 1925-34 var juden Gino Olivetti och Mussolini hade utsett flera judar som senatorer i det ”Stora rådet”, det organ som senare skulle avsätta honom oblodigt.

Men ju mer Mussolini närmar sig nationalsocialisterna desto närmare börjar han acceptera deras idéer som 1937 sprids genom att det släpps en bok som heter ”Judar i Italien”. Hägg kallar boken för ”antisemitisk” och fler böcker kommer, även ett rasmanifest, Il fascismo e i problemi della razza. Omsvängningen sägs bero på att det internationella judiska storkapitalet motarbetade den fascistiska erövringen av det etiopiska imperiet. De gamla antirasistiska idéerna i ledarskapet försvann inte för detta, personer som Italo Balbo, Emilio De Bono och Lugi Federzoni fick fortfarande öppet ha dem.

Trots motståndet inom ledarskapet infördes ”La carta della Razza” (rasdeklarationen) vid slutet av 30-talet. I den förbjöd man blandäktenskap mellan raserna och judar var av en annan ras. Judarna förbjöds från ”statlig tjänst, partiet, armén, skolorna och universiteten”. Utländska judar förbjöds att vistas i landet, undantag gjordes för fascistkämpar, krigshjältar och dylikt. Trots deklarationen så blev det i princip endast myndighetstrakasserier och inte i samma nivå som i Tyskland. Den tyskvänliga Roberto Farinocci stödde detta men ville samtidigt hycklande göra undantag för sin judiska sekreterare. Sarfatti lämnar Italien och Hägg anser att judarna hanterades snarlikt som negrerna behandlades i Sydafrika under Apartheid. Man skall dock komma ihåg att svarta afrikaner emigrerade till Sydafrika under apartheid.

Närmandet till den nationalsocialistiska ras- och judepolitiken fick påven att slå bakut. ”Antisemitism är inte bara en felaktig idé, hela den lärans anda står i motsats till tron på Kristus!” Påven Pius XI skall även öppet ha sagt: ”Andligen är vi alla semiter.” Pius XI förklarade att rasismen var avgudadyrkan och när Hitler kom till besöket i Italien valde han att stänga Vatikanen och resa till sitt lantresidens.

Kriget

Att trollbinda massorna var det inte bara Hitler som kunde. Hägg framställer Mussolini som en stor retoriker med förmåga att fylla publiken med energi.

Det var inte säkert att Mussolini skulle ha gått med i kriget på de tyska nationalsocialisternas sida. Ciaono, svärsonen som var otrogen mot Il Duces dotter och hon mot honom, föredrog det brittiska imperiet på grunderna av ”golf, whisky och komfort”. Den fascistiska ledaren Giuseppe Bottai anmärkte genom att säga: ”Alltså det bekväma livets hegenomi”. Det Ciano framförde var något som fascismen officiellt var emot. Äktenskapet mellan Ciano och dottern var inte av kärlek utan mer av makt inom politiken och då tycks ett visst bortfall av principer vara acceptabla. Själv såg Mussolini kampen mellan Storbritannien och Tyskland som två lejon. Två lejon som helst skulle slita ”varandra i stycken” så det enda han behöver göra efteråt är att plocka upp svansarna. Mussolini hade förvarnat Hitler om att Italien inte kunde gå i krig förrän tidigast 1942. När väl kriget gick bra för det nationalsocialistiska Tyskland och britterna höll på att retirera vid Dunkerque, då förklarar Mussolini krig mot Storbritannien och Frankrike i syftet att få en del av kakan vid fredsförhandlingarna. Tyskarna påpekar att Italien får det de erövrar men kriget gick inte bra och på de 100 timmar de krigar så erövrar Italien knappt något och tvingas till slut att upphöra med erövringen efter att Tyskland skrivit ett vapenstillestånd med Frankrike. Enligt Hägg skall Mussolini ha attackerat Grekland som hämnd för att tyskarna generellt inte informerade italienerna om deras krigsplaner trots att de enats i stålpakten. Det fältslaget gick inte bra och inte heller det i Nordafrika, i bägge fallen fick det nationalsocialistiska Tyskland komma till undsättning.

När krigslyckan till slut vänder och de allierade invaderar Italien så avsätts Mussolini av det Stora rådet. Han är vid den här tiden kraftigt avmagrad efter långvariga sjukliga magbesvär. Hägg för fram att Mussolini kanske inte ens ville bli räddad av tyskarna. I vilket fall som helst blev han en galjonsfigur och de i Stora rådet som avsatt honom sköts, varav en var svärsonen Ciano. Vid slutet av kriget så retirerade de tyska förbanden mot Alperna och i det skedet så tas Mussolini och hans älskarinna till fånga av motståndsmän som vid den här tiden ofta var socialister. De dödas och hängs sedan upp i benen.

Trots Stålpakten så verkar i alla fall Mussolini haft väldigt svårt med den nationalsocialistiska raspolitiken och anammat den mest av opportunistiska skäl för att kunna tillskansa Italien landvinningar, även på Tysklands bekostnad. Ett visst agg mot Hitler fanns också bekräftat, i alla fall i början. Enligt Göran Hägg hyste Hitler själv stor respekt för Mussolini som person även när krigslyckan vänt. Detta skall ha berott på minnet och inspirationen om vad Mussolini åstadkom genom att marschera mot Rom och ta makten.

Mussolinis ättlingar har inte blivit utestängda från den italienska politiken utan Alessandra Mussolini och Rachele Mussolini har valts in i olika politiska sammanhang.