KOMMENTAR • Martin Saxlind skriver om den aktuella frågan angående ukrainska flyktingar.

Ukrainakriget har skapat omfattande flyktingströmmar inom Europa och som vanligt väcker detta debatt. Det som är lite ovanligt är att det nu är högern som ofta är de mer högljudda flyktingvurmarna, medan t.ex. Sveriges socialdemokratiska regering först ställde sig mer avvaktande till om Sverige verkligen ska ta emot några flyktingar den här gången. Det verkar också som att fler flyktingvurmare än vanligt är män.

Efter att lite snabbt ha funderat igenom situationen har jag identifierat sju olika positioner man kan ta i frågan om huruvida Sverige borde ta emot ukrainska flyktingar. Det finns så klart fler synsätt, men de här tror jag är de dominerande dels bland nationalister och dels bland etablerade politiker.

Ja-sidan:

1. Konsekvent och verklighetsfrånvänd humanist: Ja, vi ska hjälpa alla flyktingar, oavsett vilka de är eller hur mycket det kostar.

2. Smygrasistisk pragmatiker: Ja, vi ska hjälpa ukrainarna för att de är ett mer närstående folk, med verkligt skyddsbehov och det ändå i princip bara är kvinnor och barn som flyr den här gången.

3. Rasnationalistisk revolutionär: Ja, Sverige är redan fullt men om vi tar in mer flyktingar blir det överfullt, samhället destabiliseras vilket är bra och det blir svårare att ta hit mer icke-önskvärda invandrare från Långtbortistan.

4. Vit nationalist: Ja, även om ukrainarna eller vita människor på andra sidan jorden inte skulle kunna peka ut Sverige på en karta är de vid behov välkomna hit eftersom vi är för vit solidaritet på global nivå.

Nej-sidan:

5. Antivit kulturmarxist: Nej, ukrainarna är privilegierade vita människor och vi vill bara hjälpa rasifierade människor.

6. Pragmatisk sosse: Nej, vi har hjälpt så många flyktingar förut, så vi behöver en paus nu (åtminstone fram till valet).

7. Konsekvent invandringsmotståndare: Nej, vi ska aldrig ta emot några flyktingar till Sverige.

Jag har för egen del ingen stark åsikt i frågan men lutar mest åt position 3 och 2 (även om jag inte är en smygrasist). Position 7 och 4 är också okej men är lite för onyanserade i min mening.

Tittar man teoretiskt och moraliskt på frågan hade det inte varit ett stort problem för Sverige att tillfälligt ta emot stora mängder ukrainska flyktingar, om vi inte redan hade haft enorma problem på grund av den utomeuropeiska massinvandringen. Så i praktiken och i verklighetens Sverige är det inte oproblematiskt att ta emot flyktingar idag, men samtidigt fyller jag hellre upp Sverige med europeiska krigsflyktingar än bidragsinvandrare från tredje världen.

Invandringskaoset 2015 skapade också ett stort folkligt uppvaknande i Sverige. Att spä på ”integrationsproblemen” samtidigt som vi just nu ser ut att vara på väg in i en ekonomisk kris kan komma att underminera svenskarnas förtroende för det politiska styret i landet. Jag tror inte heller att svenskarna skulle rikta ilskan mot de ukrainska flyktingarna – som mestadels är kvinnor och barn – utan det kommer nog vara alla de tvivelaktiga lycksökare som kommit tidigare samt våra politiker som med rätta kommer ses som Sveriges förstörare. Förmodligen är det detta som får Socialdemokraterna att vara lite obekväma med tanken på att ta emot många Ukraina-flyktingar. Det mångkulturella samhällsbygget är ett fuskbygge som snabbt kan kollapsa om det utsätts för oväntade och kraftiga prövningar.

Huruvida vi ur svensk synvinkel ska se ukrainarna som ett brödrafolk är lite öppet för tolkning. Ukraina är inte ett grannland till Sverige. Vi har ingen egentlig skyldighet att husera ukrainska flyktingar i vårt land, men de är i alla fall vita européer och solidaritet mellan Europas folk är bra. Jag förstår dock de som menar att hela konceptet med flyktingmottagande är tvivelaktigt och måste börja ifrågasättas på ett fundamentalt plan. Det började en gång i tiden helt rimligt med att Sverige tog emot finska barn när vårt grannland invaderades av Sovjet men har sedan dess spårat ur fullständigt och nu slutat med att vilken arab eller afrikan som helst kan komma och bosätta sig här livet ut genom att skylla på att han förlorat någon klanfejd i sitt hemland eller blivit avslöjad som homosexuell i ett land där det är olagligt. Det kan inte vara Sveriges skyldighet att hjälpa människor som skapat problem för sig själva på det viset. Inte heller när det gäller större samhällsproblem löses dessa genom att människor flyr från problemen.

Som fallet Ukraina visar oss är det bara i krig som det kan vara okej för specifikt kvinnor och barn att tillfälligt fly undan våldet och då är det som Sverigedemokraterna länge sagt: Det är effektivast att hjälpa människor på plats i närområdet. Man hjälper flest människor till lägst pris på det viset och om målet är att faktiskt rädda liv finns det ingen poäng i att transportera människor till ett av världens nordligaste länder och försöka integrera dem här.

Angående SD så har de antingen tuffat till sig eller målat in sig i ett hörn genom att förespråka ett frikostigt mottagande av ukrainska flyktingar. Om partiets linje i framtiden blir att detta var rätt för att de ukrainska flyktingarna bättre förtjänar vårt skydd än flyktingar från andra sidan jorden, då har partiet tuffat till sig och blivit mer nationalistiskt. Men om partiet, som jag förväntar mig, fortsätter att hålla fast vid sin rasförnekande öppna svenskhet kommer de inte kunna säga att ukrainarna skulle få komma hit på grund av vilka de är, utan på grund av att ”de behövde hjälp och att vi kunde hjälpa dem”. Ifall det blir SD:s förklaring till varför vi ska hjälpa ukrainarna kommer de i framtiden få svårt att säga nej till flyktingmottagande av mer problematiska och främmande folkgrupper.

Bara den som står för att vi ska hjälpa ukrainarna för att de är ett relativt närstående folk kommer kunna säga nej till icke-önskvärda flyktingar i framtiden utan att hyckla. För mig är det också uppenbart att den folkliga impulsen att stödja ukrainska flyktingar bland annat bottnar i denna rasliga instinkt. Ett annat skäl till att många vill hjälpa ukrainare är kraften i den anti-ryska propagandan som alla västerländska medier just nu pumpar ut. Hatet mot Ryssland byggs upp genom att våra medier skapar sympati för Ukraina och en bieffekt av det blir att många antingen känner en genuin moralisk skyldighet att hjälpa ukrainare eller ser att man kan plocka godhetspoäng genom att förespråka ukrainsk massinvandring till Sverige.

Oavsett vad vi nationella tycker om den ukrainska flyktingfrågan blir det intressant att se hur regeringen och övriga delar av det politiska etablissemanget hanterar den. Vilka av dem är konsekventa invandringsvurmare? Vilka kommer erkänna att invandringen ibland måste begränsas av hänsyn till Sveriges egna problem? Kommer någon mellan raderna erkänna att de har antivita invandringspreferenser? En del invandrare visar i alla fall sitt rasliga ressentiment när de beklagar sig över att svenskar mer entusiastiskt hjälper ukrainska flyktingar än de så kallade flyktingar som påstod sig fly från inbördeskriget i Syrien. Vi ska också komma ihåg att varje utomeuropeisk invandrare som i den offentliga debatten nu säger att vi inte har råd att hjälpa ukrainarna i praktiken bara vill säkerställa att maximalt med resurser investeras i det egna folket.

För att summera och komma fram till något tycker jag att Sverige under normala omständigheter tillfälligt skulle kunna hjälpa en begränsad mängd genuint hjälpbehövande krigsflyktingar (kvinnor, barn och nationalistiska politiska flyktingar) från Ukraina. Under nuvarande omständigheter kan ett stort flyktingmottagande skapa problem, men det är inte ukrainarnas fel utan våra politikers och jag bryr mig inte om den svenska statsbudgeten eller diverse integrationsprojekt havererar. I ett mer nationalistiskt och välfungerande Europa skulle dock ansvaret för de ukrainska flyktingarna främst ligga hos den ukrainska staten och Ukrainas grannländer. Det är där det är mest effektivt och rimligt att hjälpa de som tillfälligt fått fly från sina hem i väntan på att kriget är över.