JUDISK MAKT-RÖRELSEN. Hur kommer det sig egentligen att Sverige började sträva efter att vara ”mångkulturellt”? En skribent vid alias Gregaria spårar de ansvariga för den ”mångkulturella” samhällsomvandlingen.
Vad som sägs vara en svensk skolklass.
Ingen kan förneka att mångkultur och massinvandring är en realitet i dagens Sverige. Det har dock inte alltid varit så. Så sent som 1965 påtalade Tage Erlander: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”. Den demografiska omvandlingen av Sverige var inte något som bara råkade hända utan var ett direkt resultat av politiska beslut som i sin tur kunde lyftas upp på dagordningen tack vare vissa aktörers medvetna agenda och mycket aktiva opinionsbildning under 1960- och 1970-talet. Tidigare hade Sverige förhållit sig till invandrare och etniska minoriteter genom antingen uteslutning eller assimilation. Etniskt och kulturellt närstående invandrare skulle assimileras medan utomeuropeiska invandrare, zigenare och samer skulle utestängas från gemenskapen. Nu blev emellertid plötsligt ett nytt synsätt rådande: Sverige skulle bli ett pluralistiskt flerkultursamhälle och detta mångkulturella paradigm skulle komma att bli det övergripande målet för svensk kultur, politik och samhällsutveckling.
År 1930 var en procent av befolkningen i Sverige född i annat land och en övervägande majoritet av dem kom från andra nordeuropeiska länder. Under 1950- och 1960-talet rådde en förhållandevis stor arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder. Många av dessa invandrare återvände hem efter avslutad tjänstgöring i Sverige och de som stannade kvar assimilerades oftast utan större problem. År 2000 var drygt en miljon av Sveriges befolkning utlandsfödd. Andelen med minst en utrikes född förälder var nu 20,5 procent varav 547 907 personer hade minst en förälder född utanför Europa och USA.(källa) År 2011 beviljades 93 134 uppehållstillstånd och under hela perioden 1980-2011 var siffran 1 529 666 (källa) varav uppskattningsvis ungefär en miljon kommit från icke-västliga länder (se föregående källa och addera med anhöriginvandringen). Etniska svenskar beräknas vara en minoritet i Sverige före 2050 om invandringen fortsätter i samma takt.
Enligt Tomas Hammars (m.fl.) komparativa undersökning European Immigration Policy (Cambridge University Press, 1985) av svensk och europeisk invandrarpolitik har organiserade intressen haft stort inflytande över de politiska besluten och invandrarpolitiken är ett exempel på intressegruppers (men även byråkraters) förmåga att påverka besluten. Hammar skriver att ”partierna har bifallit besluten, inte initierat dem”.
Lars-Erik Hansens doktorsavhandling Jämlikhet och valfrihet : en studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt i historia vid Stockholms universitet (2001) visar på vilka aktörer som var pådrivande i debatten för att införa den nya mångkulturella politiken. Avseende aktörsperspektivet bekräftar studien tidigare akademisk forskning som gjorts om hur mångkulturpolitiken uppstod, till exempel Henrik Románs studie En invandrarpolitisk oppositionell: debattören David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964-1993 som tillskriver David Schwarz ”en avgörande roll” i spelet bakom införandet av den nya politiken.
Den ideologiska kursändringen startade alltså 1964 när David Schwarz, en polskfödd jude och Förintelseöverlevare som invandrade till Sverige i början av 1950-talet, skrev artikeln ”Utlänningsproblemet i Sverige” i Dagens Nyheter. Det blev startskottet på en hätsk debatt som främst ägde rum i Dagens Nyheter men som sedermera varade även i andra tidningar, på ledarsidor och i böcker. Hansen (2001) skriver i avhandlingen (s. 115):
De ledande debattörerna som tidigast hävdade minoriteternas rättigheter och villkor var framförallt David Schwarz, Inga Gottfarb, Amadeo Cottio, Voldemer Kiviaed, Géza Thinsz och Lukasz Winiarki, vilka alla hade invandrarbakgrund.
Utöver Schwarz hade Inga Gottfarb judisk härkomst. Kiviaed var estländare, Géza Thinsz invandrad från Ungern 1956 (samma år som de omfattande judeförföljelserna startade som inom några decennier innebar att hälften av Ungerns judar hade flytt landet) och Lukasz Winiarki invandrad från Polen. Schwarz var den överlägset mest aktiva opinionsbildaren och stod för hela 37 av sammanlagt 118 debattinlägg rörande invandrarfrågan under åren 1964-1968. Schwarz och hans meningsfränder var så dominerande och aggressiva att debattörer med en avvikande uppfattning drevs på defensiven och upplevde sina åsikter undertryckta. Till exempel använde Schwarz antisemit-kortet effektivt i syfte att misstänkliggöra sina meningsmotståndare. Hansen (2001) skriver i sin doktorsavhandling (s. 114, 126-128, 217):
Alltfler debattörer och publicister framförde en liknande kritik mot vad de uppfattade som majoritetens bristande förståelse för minoriteternas villkor, framför allt mot den icke klart uttalade men ändå vad många ansåg vara en reell assimilationspolitik, som de befarade skulle leda till en utplåning av de olika minoriteternas kultur och livsmönster för att uppgå i den likriktande eller konformistiska nationella majoritetens fastställda mönster. Längst i denna kritik gick David Schwarz och Voldemar Kiviaed – de hävdade att assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och deras synsätt kunde även jämföras med Eichmanns ”slutliga lösning”, fastän i humanare form. För att undvika assimilation krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle.
[…]
Politiken mot judisk invandring till Sverige speciellt under andra världskriget fördes fram som en skamfläck i den svenska politiska historien. Bruno Kaplan, ansvarig för undervisningen i Mosaiska församlingen i Stockholm och representerad i World Jewish Congress, radade upp en rad exempel på denna regleringspolitik (uteslutningsmodell), dels studentprotesten mot import av några judiska läkare 1938, dels en rad ledande tidningar som varnade för denna invandring. Leif Zern (som är jude liksom Kaplan, min anmärkning) underströk Kaplans uppfattning att det framgick av den då förda politiken att det funnits antisemitism och framhöll: ”Det finns naturligtvis ingen statistik på hur många judar den finessen (regleringen av den judiska invandringen) förde till gaskamrarna.”
[…]
Bruno Kaplan var övertygad om att en liten judisk minoritets överlevnad hängde på hur stat och kommun handlade, en politik som förespråkade tolerans och respekt för minoritetens särprägel var nödvändig. I denna anda borde den judiska minoriteten, i sitt arbete för att bevara sin identitet, få det svenska samhällets fulla stöd.
[…]
David Schwarz var den mest pådrivande debattören i invandrarfrågan, hans synpunkter och värderingar fick stort genomslag. David Schwarz blev den pluralistiska statsinterventionsmodellens första och främsta talesman[…]I den officiella invandrardebatten spelade vissa aktörer en stor roll i policyprocessen, särskilt flerkulturanhängarna.[…] De stimulerade de politiska partierna att ta upp frågan om etnisk jämlikhet på dagordningen. Därefter påbörjades en veritabel tävling om vem som var störst och bäst i invandrarfrågan.
Debatten gav upphov till statliga utredningar som 1968 års Invandrarutredningen som låg till grund för regeringens proposition (1975:26) om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som antogs av en partipolitiskt totalt enig riksdag år 1975. David Schwarz fick som han ville vilket kom att bli ett ödesdigert beslut vars konsekvenser vi ser resultatet av idag. Utgångspunkten var alltså ett kulturpluralistiskt perspektiv som innebar att invandrarna med massiva statliga insatser och finansiellt stöd skulle uppmuntras att bevara sin kultur (och på så sätt skickades signaler ut till omvärlden att Sverige är ett tolerant land dit alla är välkomna). Mötet mellan den svenska kulturen och minoritetskulturerna skulle vara berikande för hela samhället och majoritetsbefolkningen skulle börja anpassa sig efter minoriteterna. Integrationsmålet skulle vara en ömsesidig process där båda parter möts på vägen (vilket i praktiken innebär ökad rotlöshet). Dessutom sågs ökad internationalisering av det svenska samhället som ett övergripande mål i hela samhällsplaneringen. (källa)
Inlägg i invandrar- och minoritetsdebatten.
Den etablerade akademiska forskningen som gjorts på området bekräftar alltså den i nationalistiska kretsar klassiska boken Hur Sverige blev en mångkultur av pseudonymen M. Eckehart. Det upprepar även ett mönster som återspeglas i hela västvärlden angående vilka maktintressen och etniska motiv som ligger bakom omvandlingen av tidigare homogena västländer till etniskt heterogena samhällen. Evolutionspsykologen Kevin MacDonald skriver om formandet av USA:s invandringspolitik i sin bok Kritikkulturen och får stöd av historiker som Hugh Davis Graham (Collision Course: The Strange Convergence of Affirmative Action and Immigration Policy in America. Oxford University Press, 2002) som bekräftar att organiserade judiska minoritetsintressen spelade en avgörande roll i samhällsförändringarna.
Som nämnts ovan var den politiska enigheten total vid tidpunkten för riksdagens beslut 1975 att Sverige radikalt skulle omvandlas till ett mångkulturellt samhälle. Till skillnad från vad man kan tro var det Högerpartiet som först av alla omfamnade idén om kulturell pluralism och bidrog i högsta grad till att forma den nya kulturradikala riktningen. Värt att nämna är att Högerpartiets ordförande 1961-1965 Gunnar Heckscher var partiets första ledare som var av judisk börd. Socialdemokraterna och LO såg till en början den etniska jämlikheten som ett hot mot den sociala och ekonomiska jämlikheten och förordade därför anpassning av invandrarna. Hansen (2001) citerar en högerpartistisk motion från 1968 (s. 149):
Försvinnandet av en kultur innebär alltid en förlust, oavsett hur liten eller stor grupp som uppbär kulturen i fråga. Därför synes det för oss viktigt att Sverige förutom tillämpandet av en för landet ändamålsenlig invandringspolitik även känner ansvar för organiserade folkminoriteter och erbjuder deras kulturer möjlighet till fortsatt existens och vidareutveckling på svensk grund
Året därpå bytte partiet namn till Moderaterna och lade en motion som propagerade ännu mer för etniska minoriteter. De krävde att staten på allvar måste ta ansvar för att bevara invandrarnas ursprungsidentitet (s. 162):
Samhället bör i möjligaste mån tillgodose minoritetsgruppernas förväntningar och invandrings- och minoritetspolitiken följaktligen utformas så, att individerna i minoritetsgrupperna själva får valfrihet avseende sammansmältningen med den inhemska befolkningen främst i vad gäller sådana kulturaktiviteter som upprätthållande och vidareutveckling av språkkunskaper, religion, särskilda konstarter och andra speciella kunskaper och att samhället garanterar valfrihet genom aktivt materiellt och personellt stöd till olika minoriteters kulturella och andra aktiviteter
Svaret på frågan varför många judar tycks ha en förkärlek för mångkultur i värdländerna de vistas i är att de som en till synes osynlig minoritet bland massor av andra mer synliga och på ytan problematiska minoritetsgrupper upphör att framstå som en social kategori. Således kan de ostört fortsätta att utöva sin makt genom att driva sina etniska gruppintressen på ursprungsbefolkningarnas bekostnad. Syftet är att förinta den traditionella västerländska kulturen och försvaga dess civilisation, att splittra och försvaga de nordeuropeiska folken, bryta ner deras etniska medvetenhet och nationella sammanhållning så att de aldrig någonsin igen ska ha möjlighet att organisera en etniskt medveten och kollektivistisk rörelse som den dåtida tyska nationalsocialismen. Minskad solidaritet och sammanhållning i samhället gynnar alltså det etniskt judiska minoritetsintresset. Mångkulturalismen är en judisk gruppevolutionär strategi för att minimera förekomsten av potentiell antisemitism hos den icke-judiska majoritetsbefolkningen i respektive land där politiken införts. Den judiska minoritetsgruppen är tryggare i etniskt heterogena länder eftersom de där inte sticker ut från mängden. Följaktligen har judeförföljelser historiskt sett huvudsakligen skett i homogena länder. Exempelvis påtalade den svenskjudiske journalisten Göran Rosenberg detta den 18 december 2008 vid en paneldiskussion om framtiden för judar i det mångkulturella Europa som anordnades av Institute for Jewish Policy Research och The Centre for the Study of European Politics & Society vid Ben-Gurion University of the Negev, Beer-Sheva, Israel.
Göran Rosenberg recalled that historically, Jews had always thrived in nations and empires with multicultural, pluralistic and tolerant environments, while they fared badly in strong ethnic or nationalistic societies. European Jews have always been the emblematic stranger or ‘other’. Therefore, by definition, a society where the stranger is welcome is good for the Jews, although they have not always appreciated this link.
[…]
The future of European Jewry is dependant on our ability to shape a multicultural, pluralistic and diverse society.
Följaktligen är det inte en slump att judiska organisationer som American Jewish Committee ser invandringsfrågan som en specifikt judisk fråga:
Liksom det inte är en slump att Europas samlade judar konsekvent tar avstånd från politiskt organiserade islamkritiker eftersom varje negativ generalisering gentemot en minoritetsgrupp slutligen kan drabba judarna.
Notera att rika demokratier i Östasien som Japan, Sydkorea, Taiwan och Hongkong närmast är 100 procent etniskt homogena vilket beror på att judarna inte har något inflytande där. Man måste även nämna det traditionellt judiska hatet mot kristendomen och västerlandet som en orsak till varför judar går i bräschen för den samhällsundergrävande invandringspolitiken. Judar ser ofta antisemitism som kristendomens grundläggande drag och många menar till och med att den kristna religionen var orsaken till Förintelsen. Exempelvis skrev Rabbi Shlomo Riskin i The Jewish Week den 5 september 2012 att den kristna kyrkan inte skulle ha förändrats så drastiskt under 1900-talet om det inte hade varit för grundandet av staten Israel samt ”ärliga och auktoritativa kyrkledares insikt om att Förintelsen inte skulle ha ägt rum om det inte hade varit för de frön av antisemitism som såtts av kristna läror under de senaste två tusen åren.”
Mångkulturpolitiken har även möjliggjorts genom judiskt inflytande inom antropologin under 1900-talet. Exempelvis skriver den judiska antropologen Gelya Frank i artikeln Jews, Multiculturalism, and Boasian Anthropology i American Anthropologist att den rasegalitära antropologin var så judisk att den borde klassas som en del av judisk historia. Många judiska antirasistiska antropologer är ironiskt nog ofta stolta över sitt eget unika rasrena genetiska arv.
Standard histories of American anthropology have downplayed the preponderance of Jewish intellectuals in the early years of Boasian anthropology and the Jewish identities of later anthropologists. Jewish histories, however, foreground the roles and deeds of Jews. This essay brings together these various discourses for a new generation of American anthropologists, especially those concerned with turning multiculturalist theories into agendas for activism. Although Boas’s anthropology was apolitical in terms of theory, in message and purpose it was an antiracist science.
Läs mer i Kevin MacDonalds Kritikkulturen kapitel 2 om hur etnocentriska judar som exempelvis Franz Boas, Richard Lewontin, Stephen Jay Gould och Claude Lévi-Strauss med ovetenskapliga metoder påverkat den antropologiska vetenskapen och lyckats få västerlänningar att tro att det inte finns några mänskliga raser eller genomsnittliga skillnader mellan dessa. Liksom inflytelserika judar genom lobbying spelat en avgörande roll för att forma invandringspolitiken i länder de invandrat till har de även haft en central betydelse för intellektuella rörelser som opponerat sig mot tidigare rådande evolutionära perspektiv i samhällsvetenskaperna och biologiska förklaringsmodeller gällande mänskligt beteende. Den i grunden felaktiga dogmen om alla folkslags identiska genetiska förutsättningar och egenskaper har utgjort förutsättningen för det mångkulturella eller mångetniska politiska paradigmet.
Gregaria
Texten kommer ursprungligen från bloggen Obekväma Sanningar.
Hoppa till huvudinnehåll
