BOKRECENSION. Guillaume Fayes sista bok blev hans argaste och mest radikala bok. Mångkulturen i Europa kommer oundvikligen att leda till antingen underkastelse och undergång för den vita rasen som vi känner den idag eller till våldsamma raskrig, menade Faye. Men vilka bär huvudansvaret?

Raskrigen i Europa kommer att övergå från att vara lågintensiva till att bli mer genomgripande än världskrigen, ansåg Guillaume Faye.

I en recension av Guillaume Fayes sista bok Guerre Civile Raciale (Rasligt inbördeskrig) som kom ut i våras, skriver Nya Tiders journalist Tobias Svensson (Nya Tider 39/2019) att boken av många anses vara Fayes mest radikala.

Faye, som dog kort efter utgivningen, klumpas för det mesta ihop med andra tänkare och författare som kollektivt benämns franska nya högern.

Guillaume Faye är en av de främsta i denna kategori av politiska författare, och utanför Frankrike har han blivit den mest kände av dem tack vare att förlaget Arktos har sett till att hans verk översatts till engelska. Det är också den engelska översättningen som ligger till grund för denna recension.

Boksläppet haussades av Arktos förlag och superlativerna om bokens förtjänster haglade i diverse radiopoddar.

I ett försök att inte drabbas för hårt av sanktioner från lobbygrupper och internetbokhandlare bytte förläggaren titel till den engelska utgåvan: Ethnic Apocalypse: The coming European civil war (”Etnisk apokalyps: Det kommande europeiska inbördeskriget”).

Det har inte hjälpt. Boken är bannlyst från exempelvis Amazon och internationella köpare får vända sig direkt till Arktos.com eller till Barnes & Noble, eller till mindre bokhandlare som Free Speech Library.

Stoppar inte tungan i fickan
Tilltaget går också emot Faye som enligt normal fransk debattkultur inte ”stoppar tungan i fickan”, som man säger i landet. Han väljer specifikt ordet raskrig för det är exakt vad boken handlar om.

Tobias Svensson skriver vidare att boken är särskilt läsvärd på grund av ”textens fortlöpande raseri”.

Om det i sig gör boken extra läsvärd kanske är osäkert, men det gör boken åtminstone mer engagerande och lättläst.

Svensson gör klokt i att skriva att Faye angriper mångkulturens problem ”närmast filosofiskt” (min kursivering). Faye betraktas av många som en filosof, men hans sista och retoriskt kanske mest kraftfulla bok är filosofiskt betraktat ganska ytlig.

Mer än att ha en filosofiskt eftertänksam karaktär, är det mycket lätt att föreställa sig bokens text som ett många timmar långt brandtal där talets retoriker går upp i falsett när de verbala utfallen mot afrikaner och muslimer är som mest intensiva. Ibland går texten till och med över i fetstil och i versaler, som för att skrika ut det Faye vill förmedla.

Faye skyller allt som har med det kommande raskriget att göra på afrikaner, muslimer och de västerländska kollaboratörer som släpper in muslimerna i Europa, och det är mot islam och dess bärare han förklarar raskrig.

Han proppar sin bok full med exempel hämtade från nyhetsflödena om illdåd som muslimska terrorister och brottslingar har utsatt vita människor för, och han tar i från tårna.

Översättaren har till och med känt sig nödgad att vid ett tillfälle korrigera Faye när han kommer med faktafel som rör det franska rättsväsendets påstådda flathet mot kriminella afrikaner.

Araber och afrikaner hatas men judar beundras
Det är uppenbart att rasfrämlingarna från tredje världen utgör fotsoldaterna i det kommande raskriget mot Europas vitas befolkning. Men det är samtidigt helt omöjligt att en hederlig tänkare som varnar för ett kommande krig – som nu enligt Faye är lika tydligt som det var inför de båda världskrigen – inte känner till de storskaliga politiska planer för Europas undergång som sattes i verket för över hundra år sedan. Dem ligger inte vare sig afrikaner eller muslimer bakom.

Trots att Ethnic Apocalypse har fått mycket uppmärksamhet i flera olika fora har jag hittills inte hört någon problematisera Fayes extrema partiskhet när det gäller alla de ingående rasernas och kulturernas skuld till det krig som kommer.

Faye går i och för sig till hårt angrepp mot Europas vänsteretablissemang – politiker och massmedier – och mot den katolska kyrkan som vikit sig för islam, helt enligt samma vänsteretablissemangs politiska ambitioner om ”inkluderande” och ”progressiv” utveckling. Dessa utgörs enligt Faye huvudsakligen av vita kollaboratörer.

Offren för denna politik är enligt Faye den vita rasen – och som ”alltid” numera, de ”stackars” judarna.

De enda rasmedvetna debattörer och aktivister som Faye nämner och som också varnar för de kommande raskrigen – och som Faye följaktligen skulle ha kunnat välkomna i kampen mot mångkulturkatastrofen – är fransmannen Alain Soral och amerikanen Kevin MacDonald.

Men det enda han skriver om dessa personer är att de är antisemiter, vilket uppenbarligen – om man får tro Faye – är det värsta man kan tänka sig. Han säger ingenting om dessa personers intellektuella pregnans och politiska kunskaper. De är bara att förakta, anser Faye. Ändå skulle Faye ha haft stor nytta av MacDonalds insikter i varför den västerländska kulturen är så beredd att låta sig själv gå under, istället för att bekämpa invasionen av fientliga rasfrämlingar.

I fallet MacDonald hävdar Faye till och med att denne ”gör allvarliga analytiska misstag” beträffande judisk kultur och global politik.

Fayes ”bevis” för detta utgörs endast av hans tanke att det finns judar som nu upplever att den antisemitiska muslimska invasionen av Europa är hotfull även för dem – som om enskilda judars belägenhet skulle stå i vägen för den judiska elitens globala planer, eller som om judarna inte alltid skulle vara välkomna att flytta ifrån det sjunkande skeppet Europa och hem till Israel, som samtidigt alltmer förvandlas till en rasren judisk stat utan rasfrämmande invandring.

Hovjudar och förrädare
Det finns som sagt ingenting i de sanningar som bland andra Kevin MacDonald har presenterat som Guillaume Faye kan bortse ifrån. Ändå avvisar han alla sådana fakta. De enda judar han kritiserar är så kallade Hofjuden, ”hovjudar”.

Hovjudar var i Tyskland judiska bankirer som skötte finanserna åt kungahus och adliga ätter, eller lånade ut pengar till dessa, naturligtvis mot kraftig ränta. På detta sätt skaffade sig sådana hovjudar olika former av privilegier, och kunde till exempel bli adlade.

Ett par av de Hofjuden Faye spyr galla över är den ”pretentiöse” juden Emmanuel Todd och den snart 100-årige judiske sociologen och författaren Edgar Morin, som Faye ansåg med sin islamofili springer muslimernas ärenden genom att verka för en ökad arabisk invandring till Frankrike, samtidigt som dessa båda tänkare har mage att kritisera den judiska staten Israel för dess politik.

Detta är enligt Faye oförlåtligt. Men för dem som inte i alla lägen måste försvara varje judisk handling, är det inte orimligt att kritisera terrorstaten Israels apartheid- och folkmordspolitik i Mellanöstern, som Todd och Morin gör. De försvarar ändå judiska intressen på andra sätt.

Faye gör den förmodligen korrekta prediktionen att Europas vänster kommer att slitas sönder inifrån på grund av den oundvikliga konflikten mellan universalism och ”inklusion”, vägran att befatta sig med ras som begrepp, samt de oundvikliga konsekvenser som följer av att de vägrar se de faktiska sambanden.

Men inte nog med att vita kommer att vända sig mot vita och ovsett de kommande raskrigens utgång lida stora befolkningsmässiga och kulturella förluster; judarna kommer dessutom att klara sig ur lågorna bättre än några andra, bedömer Faye, och skriver detta i ordalag som luktar beundran.

Snudd på bedrägeri
Ethnic Apocalypse kan fungera som stridsskrift i handen på mången anhängare av partiet Alternativ för Sverige, eller en och annan Ingrid Carlqvist. Den är perfekt att sitta och jakande nicka med huvudet till – för dem som ser symptomen på det kommande europeiska raskriget. Men trots att Faye försöker beskriva orsakerna till dem, stannar han vid de fenomen som de huvudsakligen judiskt kontrollerade massmedierna rapporterar om.

Den mest extraordinära paradoxen utgörs av det förräderi som vissa europeiska eliter gör sig skyldig till, eliter som både agerar som medlöpare och organisatörer av massinvandring och islamisering.

Ja, det är helt rätt, men dessa eliter utgörs inte bara av islamister och vita förrädare utan har även med snuskigt stor överrepresentation judiska agenter, som alla tillsammans tillhör den elit som krigar mot det vita Europa, och att Faye förbigår det med tystnad liknar inte något mindre än ett bedrägeri.

Faye talar till exempel inte alls om den judiska dominansen inom massmedierna som serverar oss berättelserna om sakernas tillstånd i världen.

Inte heller berör han det faktum att judarna har utgjort den absolut största faktorn för invandring i hela västvärlden under århundraden. Det gäller både den skickligt organiserade slavhandeln av industriella proportioner som försåg Amerika med afrikanska slavar, och det oförtröttliga politiska arbetet där man trots att man lyckades få bort invandringsbegränsningarna som hade gällt i USA mellan 1924 och 1965, fortsatt att ända in i Donald Trump-eran kräva fri invandring.

Detsamma gäller för Sverige som från och med 1964 bearbetades av judar och sionister för att genom Olof Palmes regering och en lydigt enig riksdag 1975 deklarera Sverige en multikulturell stat istället för en svensk.

En av HIAS ”Judar för flyktingar”-kampanjer. Denna från 2018 när USA:s president Donald Trump uttryckte missnöje över de ”flyktingkaravaner” som reste från Honduras och Guatemala mot USA för att söka asyl. Det visade sig snart att karavanerna inte utgjordes av desperata flyktingar. Flyktingimporten var istället planerad och mycket välorganiserad, utförd av ”humanitära” organisationer. Det var stora nyheter det året men verkar ha gått Guillaume Faye helt förbi.

Som exempel signerade 1 400 rabbiner i somras en petition som krävde omedelbart välkomnande av rasfrämmande asylanter och invandrare till USA. Petitionen drevs med ledning av Hebrew Immigrant Aid Society (HIAS), enligt dem själva världens äldsta flyktingorganisation. I över 130 år har de hjälpt invandrare att ta sig till andra länder, inte bara till USA utan globalt.

Bilden är densamma i Europa: IsraAID är en av de judiska organisationer som hjälper båtflyktingar i land i Grekland och ger instruktioner om hur ”flyktingarna” ska ta sig vidare norrut mot Frankrike, Tyskland och Norden.

I september skrev Times of Israel om hur en annan judisk hjälporganisation, Central Welfare Board of Jews, samlar finansiärer för att hålla ”räddningsverksamheten” av ”nödställda flyktingar” igång och som skeppas till Europa. Aldrig till Israel.

Det finns otaliga sådana judiska organisationer. Och dessa tre exempel som jag här klottrar ned är endast de första exempel som jag spontant kommer att tänka på av alla otaliga som finns att tillgå.

Jag anser att det av dessa skäl finns all anledning att inte bara hylla Guillaume Faye för hans betydelse för den franska nya högern, vars arbete hela västvärlden kan dra nytta av, utan även kritisera honom. Man behöver inte vara nationalsocialist för det. Det räcker med att kräva intellektuell hederlighet.

Den amerikanske nationalisten Jared Taylor, en av de mest kända försvararna av den vita civilisationen, var Guillaume Fayes vän i femton år fram till Fayes död.

Taylor, som själv vägrar att diskutera med ”antisemiter”, har skrivit ett mycket bra förord till den engelska utgåvan. I det presenterar han kort Fayes olika scenarier för hur de kommande raskrigen kan komma att gestalta sig, och deras utfall. Dessa scenarier beskrivs sedan utförligare i Fayes text, men Taylors förord tillhör trots sin korthet en av bokens största behållningar.

Boken kan bland annat köpas från utgivaren Arktos.

Källor:
Over 1,400 Rabbis Sign Letter Supporting Asylum Seekers
Youtube/Adas Israel Congregation
In Germany, Jewish funds help keep Mediterranean migrant rescue missions afloat

  • Publicerad:
    2019-10-29 10:00