CIVILMINISTERN • I en intervju för Dagens Nyheter ombeds civilminister Ida Karkiainen ge sin slutgiltiga syn på sin hälsning som 15-åring, sin sambos band och hans flagga – samt på förhållandet stad – land.

Ett foto, som publicerades i Nyheter Idag och påstods visa en 15-årig Ida Karkiainen göra en så kallad Hitlerhälsning, gjorde den nyss utsedda civilministern för två veckor sedan till regeringens mest omskrivna statsråd.

En DN-intervju med Karkiainen förklaras syfta till att utreda hennes syn på ”klyftan mellan stad och land” samt ”vad sambons musik egentligen står för”.

Karkiainen beskriver först hur hennes politiska engagemang under skoltiden väcktes ur sin slummer, när hon och skolkompisar tröttnat på blandsalladen i skolbespisningen.

— Vi satt med armarna i kors i korridoren och gnällde över det. Så kom vi på att det inte hjälper. Vi kanske kan göra något av våra tankar och våra åsikter.

Resultatet av engagemanget blev att blandsalladen snart försvann från menyn och Ida flyttade som äldsta syskonet i sin familj ensam in till Haparanda kommuns centralort.

— Det var mycket fränare att hänga i stan. Om man är äldst och uppvuxen i en liten by på landsbygden är man van att vara självständig. Min känsla av att nu vill jag bryta mig lös var nog ganska stor, berättar hon.

Ida Karkiainens politiska liv präglades inledningsvis uteslutande av ungdomens perspektiv.

— Det fanns en känsla av att nu flyttar alla yngre härifrån, här finns ingen framtid. Här finns inga jobb och det finns inga spännande aktiviteter. Det var så många unga kände – förut åtminstone.

2008 blev hon socialdemokrat och engagerade sig först på kommunal nivå.

Hon kom sedan att bli riksdagsersättare för dåvarande landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) – också han Haparandabo.

Patriot

Karkiainen betonar i intervjun att hon inte har några planer på att lämna Haparanda.

— Jag älskar särskilt dynamiken med Finland, vår skärgård och vår natur. Allt är så enkelt. Det är så lätt att dra ut med skotern och ta en tur ute på havet, förklarar hon.

Som civilminister säger hon sig vilja verka för att människor i glesbygden ska kunna förvänta sig samma välfärd som i storstan:

— Man ska veta att det kommer finnas en äldreomsorgsplats för mig, att barnen har en plats i skolan och att den är bra.

På frågan hur detta ska kunna förverkligas svarar hon:

— Vi har ett självstyre som gör att det i varje kommun finns en församling som ska göra prioriteringar utifrån hur kommunen ser ut och funkar. Men staten måste se till att det finns en grund, så man inte måste skära ner på saker.

Hon ser som ett allvarligt problem att Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Arbetsförmedlingen har försvunnit från glesbygden.

— På grund av digitaliseringen, och tack vare den, så har många myndigheter kunnat dra ner på sina lokala kontor. Men det har också lett till att människor känner att staten har dragit sig undan. Det bekymrar.

Intervjuaren vill veta om hon tycker att rikspolitiken är för Stockholmscentrerad.

— Ja, det skulle jag säga. Man utgår från ett sammanhang som är storstan många gånger. Strandskyddet är ett typexempel på en fråga där man kanske utgått från hur det ser ut i storstäder.

Det var med blandade känslor hon mottog den nya statsministern Magdalena Anderssons förfrågan om hon ville bli bli statsråd sedan Miljöpartiet lämnat regeringen.

— Man vet att det förändrar livet på ett sätt som inte bara är roligt – utan kommer vara jobbigt också. Man hamnar i strålkastarljuset på ett helt nytt sätt.

Med sambo och två barn, sex och sju år i Haparanda fick hon först konferera med den förre, som genast gav klartecken.

— Gud vad häftigt, kör! Jättekul! sa han.

Skandal: ”Romersk hälsning” som 15-åring

En vecka efter att hon utsetts hamnade hon så i rampljuset när Nyheter Idag publicerade en artikel med rubriken ”Här heilar civilminister Ida Karkiainen till vit makt-musik”.

— Jag vet ju bakgrunden till bilden. Men just det sammanhanget runtomkring och att det skulle finnas ”en vit makt-miljö” och att bli anklagad för att vara ”nazist”…Det var så bisarrt. Det var bara så knäppt.

Nu har närmare två veckor passerat efter att hon först ”grillades” i Expressen med anledning av bilden.

— När drevet går, går det så fort. Det är så många frågor som ställs och så mycket man ska försöka svara på utifrån en bild som togs när man var 15-16 år. Den där bilden av sammanhanget stämmer inte, men det är inte helt enkelt att förklara.

Intervjuaren ber henne specificera vilken bild och vilket sammanhang hon talar om.

Hon förklarar att hennes och partnerns hem alltid var öppet – för samtliga, och ofta utspelade sig här konfrontativa verbala duster.

Bland besökarna fanns även individer som hade ”tydliga sympatier åt det hållet”.

— Det är förmodligen i ett sådant sammanhang jag försökt förlöjliga den typen av argument: Att det bara är trams att tycka att nazism är något bra, säger hon och fortsätter:

— Jag är ganska noga med att alltid fundera på var bilder kommer ifrån, vad det finns för syfte och agenda.

Flaggan i sambons lokal

Nästa heta diskussionsämne i pressen kom att bli den amerikanska sydstatsflaggan i Karkiainens sambos bands replokal.

Här vägrade civilministern först att recensera inredningen i sin partners lokal, men tog därefter på Facebook avstånd från symbolen och betonade att hon nu uppmanat honom att slänga sina kläder med flaggan på.

I DN vill hon nu klargöra sin syn i frågan.

— Folk här tycker den symboliserar det rebelliska och upproriska: nord mot syd, landsbygd mot stad. Men den symboliserar också för många människor att man tar ställning för att slaveri är okej. Då måste man inse att det finns människor som tar otroligt illa vid sig. Och då ska man inte använda den.

Sambons band

Reportern vill nu veta om sambons band Raubtier är nationalistiskt och om det har ”högerextrema kopplingar”.

Karkiainen förklarar att hon avböjer att recensera bandet och hänvisar till att en politiker bör hålla ”armlängds avstånd till kulturen” samt att gruppen ”nog inte är nationalistisk”.

Hon fortsätter:

— Men jag överlåter den etiketteringen till andra. Det är många som recenserat Raubtier genom tiderna och många stora festivaler som plockat in dem. Jag tror inte de skulle göra det om de skulle definiera Raubtier som ett nationalistiskt band.

Ministern förklarar vidare att hon inte lyssnar på bandet till vardags och hon lägger till:

— Jag delar inte uppfattningarna och den civilisationskritik som framförs i låtarna heller. Men det är jätteviktigt för mig att inte lägga mig i bandet.

— Det finns en förväntan att vi politiker ska kommentera allt från gangsterrap till alla möjliga sammanhang och jag tycker det är en farlig väg. Vi måste klara av att hålla distans, förklarar ministern.

Intervjuaren invänder att det här gäller hennes närstående samt att det inte gäller ”vilken musik som helst”.

— Sångaren i Raubtier har jag inte haft kontakt med på väldigt länge, och Mattias [sambon reds. anm] är trummis, så han har inte så mycket med textinnehåll att göra, svarar Karkiainen.

Viktiga problemställningar enligt Ida Karkiainen

Civilministern framhåller sedan några som hon tycker viktiga problemställningar, som hamnat i fokus tack vare drevet mot henne:

  • Bilder tagna på människor i ung ålder
  • Ansvaret som man har för sina närstående
  • Källkritik
  • Uppväxt i en storstad kontra på landsbygden.

Hon betonar att storstadsbor på ett annat sätt än glesbygdsbor kan välja sina umgängen och refererar här till Arbetets Johannes Klenell som om en uppväxt i glesbygd skriver ”Vi fick hela skiten i knät” – medan Daniel Swedin svarade med att kalla det för ”lantisförakt” att ”ha överseende med politiska idiotier bara för att de försiggår i Haparanda”.

Karkiainen förklarar avslutningsvis sin relation till gamla skolkamrater i hemstaden:

— När vi gick ut gymnasiet så var vi 110 elever i vår årskurs. Alla känner alla, alla vet vem alla är. Alla hänger med alla i viss mån, och man har ingen möjlighet att välja grupperingar utifrån vilken åsikt man har.

Intervjuaren undrar om hon ser detta som något positivt eller något negativt.

— Både och. Man lär känna andra människors uppfattningar och åsikter och diskuterar mycket. Samtidigt har jag också kunnat sakna att kunna hitta den typen av subkultur som finns i större sammanhang, säger civilminister Ida Karkiainen till DN.