SIONISM. Medgrundaren av rockbandet Pink Floyd, Roger Waters, har under några år framfört kritik mot staten Israel och uppmanat till bojkotter mot landet. I en artikel i The Jerusalem Post hudflängs nu denne ”antisemit” skoningslöst – och förklaras ”kastlös”.

Kompositören och basisten Roger Waters under en konsert vid Arrow Rock Festival den 10 juni 2006. CC BY-SA 2.5

Basisten, sångaren och låtskrivaren Roger Waters, som var med och grundade rockgruppen Pink Floyd och var dess frontfigur mellan 1968 och 1985, har genom att kritisera staten Israel för dess behandling av icke-judar gjort sig mäkta impopulär i pro-judiska och sionistiska kretsar – och i judepressen.

I takt med Waters kritiska uttalanden om staten Israel och hans engagemang för bojkotter av internationella evenemang i Israel, inte minst genom den så kallade BDS-rörelsen, har anklagelserna om ”antisemitism” haglat allt tätare.

Påtryckningar, ofta framgångsrika sådana, har utövats även på personer i Waters vänkrets för att de ska ta avstånd från den ”nazistanstrukne antisemiten”.

Han har dessutom motarbetats allt mer i sitt yrkesutövande. Sålunda beskrev Nordfront i vintras hur lobbyorganisationen B’nai B’rith lyckades sätta stopp för Waters framträdanden vid en basebollturnering.

Man hänvisade härvid till att Waters är en ”uttalad antisemit” vars åsikter om Israel ”går utanför gränsen för en sansad diskussion”.

Waters själv har däremot hela tiden uttalat att han inte är en ”antisemit”, men att han däremot hyser välgrundad kritik mot Israels ”rasistiska inrikes- och utrikespolitik” och han anklagar den judiska lobbyn för att dra antisemitkortet så fort berättigad kritik av staten Israel framförs.

Påtryckningar har nu föranlett Waters förre bandkollega David Gilmour att ta avstånd från Walters hållning gentemot Israel samt att utestänga honom från bandet Pink Floyds hemsida. Waters ger sedan sin syn på denna utestängning.

David Gilmour (som sjunger t.v. på bild) och Roger Waters (med elbas längst t.h.) under Pink Floyds storhetstid, här i en konsert på Earls Court 1973. CC BY 3.0

Tidningen The Jerusalem Posts kommentarer till utestängningen, samt på Waters reaktion på denna, illustrerar tydligt hur judisk press behandlar den som dristar sig kritisera Israel och judisk makt.

Man inleder med en definition av begreppet projektion: ”En grundläggande psykologisk försvarsmekanism som låter människor förneka existensen av vissa känslor och tendenser i dem själva genom att tillskriva dem andra”.

Gilmour förklaras nämligen (till skillnad från Waters) vara en ”begåvad, behaglig och väluppfostrad musiker, som aldrig har förknippats med någon kontrovers”.

Och nu anklagas denne hedersknyffel (Gilmour), av Waters för ”att använda förvisning som ett legitimerat verktyg i konfliktlösning”, enligt The Jerusalem Post. Men anklagelsen kommer i själva verket ”från förövaren själv” – nämligen Waters. Ett solklart fall av projektion!

Tidningen ondgör sig över den roll som en ”tvångsmässig förespråkare för bojkotter mot den judiska staten” som Waters på senare år tagit på sig.

Han har mage att föreslå att Israel borde uteslutas från det internationella samfundet på grund av dess förment dåliga behandling av palestinierna.

Han tror sig ha mandat att ”straffa” Israel för dess ”synder” genom att använda ”uteslutning och förvisning”.

Han har vidare haft fräckheten att kalla Israel för en ”apartheidstat” och klassificerar landet som ”den värsta överträdaren mot mänskliga rättigheter i världen” – och har därvid helt sonika bortsett från hela resten av världen.

I stort sett varje prominent musiker som avser framträda i Israel hängs ut offentligt av sabotören Waters, vilken rutinmässigt uppmanar dem att ställa in sin planerade resa.

Waters försöker sedan ursäkta sin fixering vid Israel med sitt ”djupa engagemang i mänskliga rättigheter, trots att hans röst aldrig hörts när det gäller andra geopolitiska, religiösa eller etniska kriser”.

Kritiken mot Waters fortsätter alltmer agiterat och får här tala för sig själv:

  • Förutom att orsaka vrede inom den pro-israeliska gemenskapen har hans besatthet vid att bojkotta Israel mest förlänat honom själv vanära.
  • Han har blivit en kastlös i musikindustrin, fördömd av sina egna och av medier, förlöjligad av kritiker och insiders, och vad viktigare är, helt övergiven av de ikoniska och konstnärligt upphöjda artisterna, vilka antingen totalt ignorerar honom eller också direkt påvisar hans hyckleri.
  • Radioheads Thom Yorke förintar Waters genom att visa att han missbrukar begreppet ”apartheid”.
  • Den australienska musikern Nick Cave beskriver hans hållning gentemot Israel som ”feg och skamlig” och han betvivlar att Waters ”överhuvudtaget har en susning om vad avsikten med musik är”.
  • Hans ansträngningar för att pressa den kanadensiska artisten Celine Dion att ställa in sin Israelturné ledde till ett gräl med AAR, en respekterad kanadensisk antirasistorganisation, och där blottlades generande felaktigheter i hans argumentation.
  • 41 finalister i 2019 års Eurovision song contest ignorerade fullkomligt hans offentliga begäran om bojkott av tävlingen i Israel; och så gjorde även Madonna, den amerikanska gäststjärnan.
  • 2017 drogs i en granskande dokumentär av den kanadensiske journalisten Ian Halperin slutsatsen att Waters är en antisemit. Samma år sade Halperin i en intervju om Waters: ”Det är menat att musik ska sprida glädje, inte hat.”

Så här avslutar The Jerusalem Post betraktelsen över en person som dristat sig framföra kritik mot den judiska staten:

— Betraktad i denna specifika kontext ser videon som han släppte den nittonde mer ut som ett desperat rop på hjälp. Det faktum att den passerade hans förra bandkollegor okommenterad betonar bara djupet i hans mentala åkommor och kval.

  • Publicerad:
    2020-05-27 18:20