JUDISK MAKT. Judiska företag som äger bostadsrätter i England ges rätt av Högsta domstolen: Endast judar får bo i dem.

Lord Sales svors in i Storbritanniens Högsta domstol i januari 2019.

En kvinna som söker bostad i östra London har förlorat sitt diskrimineringsfall i Högsta domstolen.

Hon hävdade sig vara rasligt diskriminerad av judar när hon förvägrades en lägenhet som en judisk bostadsrättsföreningen reserverat för ortodoxa judar.

Den judiska bosättningen i London är Agudas Israel Housing Association (AIHA) i Stamford Hill som ligger i centrala London. Storbritanniens högsta domstol fastslår att bostäderna ”endast är förbehållna det judiska ortodoxa samfundet”.

En av kvinnans advokater, som är anonym, anser att politiken stödjer diskriminering som ”inga svarta, inga hundar, inga irländare” nu har vunnit laga kraft. Formuleringen är en hänvisning till skyltar som vissa hyresvärdar för flera årtionden sedan spikade upp utanför sina fastigheter för att styra klientelet på hyresgäster och bostadsrättsägare.

Högsta domstolen dömer i fallet till judarnas fördel med hänvisning till de stackars ortodoxa judarnas situation: De harediska judarna i området påstås lida ekonomiska nackdelar, alltså ha dålig ekonomi; en del av dem kan inte tala engelska, och de möts ofta av antisemitism, hävdar Högsta domstolen.

Men att inte ha råd med en stor bostad i centrala London är något som drabbar alla folkgrupper. Detta är dock egalt, för det handlar bara om vad judarna kräver.

Den judiska ”välgörenhetsorganisationen” AIHA har köpt upp 470 bostäder i området Hackney, ett område som lider av långvarig bostadsbrist. Den fyrabarnsmoder som sökte bostad, stod långt fram i kön för att få chans att skaffa sig en bostad åt sin familj, bara för att upptäcka att judar fått förtur i bostastkön, och gått om henne.

På grund av detta ansåg kvinnan sig vara diskriminerad och polisanmälde ”välgörenhetsorganisationen” i en process som nu alltså avgjorts på högsta nivå.

Ras- och religionsprofilering
Ansökande till bostadsrättsföreningen AIHA måste ange om de noga följer religiösa påbud som shabbat och kashrut, det vill säga judiska lagar om kost och ätande; vilken synagoga och vilka skolor de nyttjar och om de är etniskt ”ortodoxa judiska ashkenazer” eller ”ortodoxa judiska sefarder”.

AIHA vägrade att lämna över nycklarna till någon av sina sex obebodda lägenheter med fyra sovrum åt henne, för att hon inte är jude.

Domen till förmån för AIHA förkunnades av Lord Sales. Enligt hans domslut gjorde de lägre domstolsinstanserna rätt i att använda positiv diskriminering, enligt jämställdhetslagen från år 2010. Lagen syftar till att korrigera de nackdelar som utsatta grupper i samhället drabbas av. Domaren avgjorde också att det inte alls handlade om rasism när bostadsföreningen valde ut boende efter religiös hängivenhet.

Judinnan Ita Cymerman-Symons som är chef för föreningen Agudas Israel, välkomnade Sales domstolsutslag och sade att det ”upprätthåller de rättigheter som trosbaserade välgörenhetsorganisationer har att prioritera medlemmar av sin egen tro”. Cymerman-Symons fortsätter:

Om detta fall hade dömts åt andra hållet, kunde det ha haft allvarliga konsekvenser för hela den trosbaserade välgörenhetssektorn. [Domen kommer] att göra det möjligt för andra trosvälgörenhetsorganisationer att fortsätta att sörja för sina samhällen under överskådlig framtid.

Advokater för den diskriminerade kvinnan försökte hävda att Hackney redan har en behovsbaserad bostadsfördelningspolitik, så om medlemmar av den ortodoxa judiska gemenskapen hade varit i nöd, skulle de få hjälp i vilket fall. Detta argument godtog dock inte appellationsdomstolen, och sade att lagen tillåter behandling av dem som lider nackdel till följd av en skyddad egenskap. Att vara jude är att ha en skyddad egenskap.

Domstolarna behandlade även frågan hur judar i Hackney är fattigare och mer ”benägna att leva i överfulla förhållanden” än det bredare judiska samfundet, och att de ”är mindre villiga” att leva utanför det judiskt täta Stamford Hill. De har också ”en större efterfrågan” på större bostäder på grund av deras typiskt större familjestorlekar.

Inte ”efterfrågan” – bara krav
Med ”efterfrågan” menar domstolen enligt eget domslut inte ekonomisk efterfrågan – vilket är den gängse definitionen – utan ”önskemål om”.

Högsta domstolen stärkte också sitt domslut med att säga att det finns en allmän och ”utbredd och ökande öppen antisemitism i vårt samhälle”.

Rabbinen Abraham Pinter, som var en ledande figur i Stamford Hill tills han dog i april, framlade i lägre instans vid ett tidigare tillfälle bevis för ”att vara en del av en gemenskap, både fysiskt och andligt, är en förutsättning för att fullborda livet för en ortodox jude.” Dessa bevis har också domstolen tagit fasta på.

Högsta domstolen valde dock att komplettera sitt domslut med sin bedömning att Agudas Israel Housing Association är en liten bostadsrättsleverantör. En liknande diskriminering utförd av en större bostadsrättsförening skulle ”kanske inte” komma att tillåtas, hävdade domstolen.

Appellationsdomstolen fann att om man hade dömt att den judiska föreningens välgörenhetspolitik var olaglig, skulle det i grunden ha undergrävt bostadsföreningens välgörande ändamål.

Kolumnisten Chris Sweeney kommenterar i RT News det nya prejudicerande domstolsutslaget som diskriminerar medborgare på grund av religiös tillhörighet. Sweeney kallar domslutet att hindra en fyrabarnsmor från att hyra en lägenhet på grund av att hon inte är jude ”en skam”.

Sweeney anser att det finns en strategi att behandla judar med silkeshandskar, och att judar anses vara mer kulturellt värdefulla än andra. Och när rättsprocessen var igång förra året försökte ovan nämnda Ita Cymerman-Symons med övertalning få motståndarsidan att inse det orimliga i att en icke-jude skulle få bo i deras lägenheter:

Vilken icke-judisk person vill ärligt talat leva i en byggnad full av Haredimän med alla sina skägg, som samtliga skanderar på fredagskvällarna och med alla de där barnen?

Tydligen en hemlös kvinna med fyra barn, bland många andra, kommenterar Chris Sweeney. Är inte det förresten den mångkultur vi alla ska bejaka och uppskatta, undrar han.

Men syftet för judarna var att få slippa alla icke-judar.

”Vem vill inte bo i flotta områden?”
Chris Sweeney häpnar också över domstolens följsamma argumentation att många judar inte vill bo utanför det exklusiva Stamford Hill, men kanske inte har råd.

Många av oss skulle föredra att inte bo utanför miljonärernas lekplatser i Kensington, Knightsbridge och Mayfair – men vi tenderar att vara fattigare, så vi har inte råd. Det betyder inte att domstolarna skulle stödja oss att grunda Republikens Fattigdomsbosättningsförening och låta oss administrera vem som kan flytta in.

Sweeney menar att det finns en bredare och oundviklig effekt av detta domstolsutslag. Det urholkar på ett definitivt sätt statens krav på att medborgarna ska respektera varandra.

Extremhögern kommer att hoppa på detta och tyvärr finns det inget försvar [mot det]. Det skapar mer missnöje och ökar spänningarna.

Högsta domstolen har tappat bollen, menar Sweeney. Eftersom de är den högsta domstolen i landet, de hade chansen att skapa ett hållbart prejudikat. De verkar ha påverkats av judisk överkänslighet, som sätter etiketten antisemit på alla som inte håller med dem, skriver han.

Det är svårt att se hur rätt, rättvisa, medkänsla och förståelse passar in på domstolens domslut, fortsätter Sweeny som menar att Högsta domstolen istället har fört fram överlägsenhet och favorisering för en viss grupp som grund för dömande i domstolsmål.

  • Publicerad:
    2020-10-19 13:30