KOMMENTAR • Henrik Karlsson kommenterar rapporten Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld från FOI.

Den 28 juni rapporterade Nordfront om en ny rapport från FOI med titeln Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld, författad av Hannah Pollack Sarnecki, Anna Lioufas och Mathilde Jarlsbo. I artikeln fokuserades det på att alternativa medieaktörer, namngivna med egna underkapitel, pekades ut som antidemokratiska extremister, och redan i den nämndes det faktum att inga aktörer som kan härledas till vänstersidan fanns med i rapporten.

Att detta inte är något annat än en politisk rapport, maskerad som forskning, inser säkert många, och jag har sett hur några av de utpekade medierna har reagerat starkt på den, vilket också lyftes i artikeln. Det är dock ändå värt att stanna upp lite extra vid denna nyhet och förstå vad det är som händer här, så att den inte bara drunknar i informationsflödet – inte minst eftersom många reaktioner inte lyfter vad det är som denna rapport syftar till i grunden, utan har stannat vid ytligare påpekanden som att man vill tysta dessa utpekade medier (vilket jag naturligtvis inte menar skulle vara irrelevant eller oviktigt).

I direkt mening, så är inte denna rapport så intressant för Nordiska motståndsrörelsen. Organisationen förekommer naturligtvis i rapporten, men tillhör inte dem som rapporten egentligen tar sikte på. Rapporten är en bombmatta med ordet nazism, men av naturliga skäl så är det inte så många som höjer på ögonbrynen av att Motståndsrörelsen förknippas med det. Motståndsrörelsens funktion i rapporten är snarare att stå som representant för absolut ondska, som en pol för detta. De andra aktörerna ska sedan besudlas med denna ”ondska”, genom att förknippas med ”nazism” och Motståndsrörelsen; de ska förpassas till samma kategori, samma ”landskap” som författarna benämner det – ett sätt att smeta ihop det som man inte kan koppla ihop på ett intellektuellt hederligt sätt, som vi ska se. Att dessa aktörer ska stå nämnda i samma rapport är den egentliga poängen med den. De ska förstås som samma gäng. 

Ett desperat försök att tvinga ihop vad som inte hör ihop

Rapporten är uppbyggd så att författarna först har gjort en lista på alla aktörer de ogillar och ser som sina politiska fiender, alternativt har fått i uppdrag att på ”forskningsmässiga grunder” förklara som samhällsfaror. Därefter försöker de hitta sätt att klumpa ihop dem, vilket inte går eftersom de inte har någon annan gemensam nämnare än att detta är just de aktörer författarna eller dess uppdragsgivare ser som sina politiska fiender. Detta blir på flera ställen väldigt uppenbart, och de säger det faktiskt själva rakt ut, även om de kanske inte inser det. När man inte klarar av att förklara hur aktörer har någon inre länk med varandra eller varför just dessa ska ringas in, då ser det ut så här: 

Denna rapport har beskrivit komplexa, dynamiska, flytande och transnationella konstellationer av aktörer som hämtar inspiration ifrån varandra och som snabbt anpassar sig efter socioekonomisk och politisk kontext, samt efter aktuella händelser och pågående kriser, för att värva nya anhängare och nå ut med sina budskap.

s.252 

Språkbruket är lika tröttsamt som typiskt för låtsasakademiker som är oförmögna, och i detta fall också ointresserade av, att göra en seriös studie. Meningen är helt intetsägande och kan innefatta precis vem som helst. Mer av samma: 

De flesta anhängare och sympatisörer är inte längre del av tydligt identifierbara hierarkiska strukturer, utan av dynamiska konstellationer och decentraliserade nätverk. Gränserna mellan olika organisationer, nätverk, och aktörer är diffusa vilket är en av anledningarna till att riskgrupper och riskindivider är svårare att identifiera. Det rör sig om mångfacetterade och heterogena miljöer som förenas via diverse ideologiska element.

s.252

Man vet vilka man vill åt, men kan inte ringa in dem på något trovärdigt sätt eller utifrån hållbara begrepp. Det är inte ens samma ”miljö”, då detta nu anges i plural, och ovanpå det är dessa miljöer ”heterogena” och har inte samma ”ideologiska element”. Men de bara hör ihop ändå. Tur då att bristen på förklaring enkelt kan kompenseras genom att bara säga att aktörerna har ”kopplingar” till varandra, vilket det tjatas om till leda eftersom det kan betyda vad som helst. Rapporten är inget annat än en lång lista på aktörer som författarna ogillar och vill förklara illegitima och statsfientliga:

Det är, sammanfattningsvis, svårt att hitta en perfekt benämning för de miljöer denna rapport handlar om. Det finns andra möjliga sätt än de vi valt att dela in, benämna och kategorisera dem på. Vi väljer emellertid att använda termen antidemokratisk extremism som ett samlingsnamn för att beskriva ett mångfacetterat och heterogent landskap som består av många olika aktörer som organiserar sig på olika sätt och på olika nivåer i samhället och som till viss del har olika målsättningar och använder sig av olika metoder.

s.31

Rapporten är författad utifrån en agenda och ”slutsatsen”, att just dessa aktörer ska anses utgöra ett hot mot demokratin, var redan dragen innan arbetet påbörjades. Men det var svårt att hitta ett begrepp som ringade in alla dessa aktörer. Man funderade ett tag på ”antistatliga aktörer”, men det fungerade inte: 

Eftersom flera aktörer förespråkar en stark stat, bedöms begreppet antistatliga rörelser – som idag ofta används av myndigheter och forskare för att beskriva vissa av de aktörer som denna rapport handlar om – vara tveksam och kommer således inte att användas i denna rapport.

s.29

Rapportens förutbestämda struktur

Eftersom rapporten bara är en ihopklumpning av de aktörer man ser som politiska fiender, och som inte har något gemensamt, så finns som sagt ingen ambition eller möjlighet att förklara något på riktigt, leda något i bevis eller föra några vettiga resonemang. Det gör i sin tur att rapporten blir jobbig att läsa, för bristen på substans måste kompenseras med något, och det gör den med upprepningar och försök att hamra in budskapet att dessa aktörer är dåliga, de är statens fiender, de är potentiella terrorister och våldsverkare.

Det är som att läsa en 250 sidor lång Expo-artikel, med orden nazism och fascism i varannan mening, här som substitut till ondska, istället för att förstås i begreppslig mening. Faktum är att nyckeln till att förstå vad denna rapport egentligen sysslar med är att läsa dess kodspråk, och inte ta begreppen på allvar. Bakom kodspråket döljer sig två kategorier av människor, vita och icke-vita. Vita kan bara vara förövare, och alla deras intressen är illegitima. Och motsvarande, naturligtvis, så är icke-vita alltid offer, och deras intressen måste alltid höras och tillmötesgå. Vad skulle annars vita människors stater vara till för? För vita, förutom ordet vita, så används kodord som nazister, fascister, rasister, kristna, och kanske kan man säga etniska svenskar. För icke-vita, så används kodorden minoriteter, invandrare, muslimer och judar. Inte ”utomeuropéer”, för sådana finns inte – åtminstone inte från och med den dag de har satt sin fot i Europa: 

Ett centralt tema för partiet [AFS] är folkutbytet, det vill säga påståenden om att den vita västerländska befolkningen är på väg att bytas ut mot vad som ofta kallas ”utomeuropéer”.

s.70

Detta är sedan den logik som genomgående och undantagslöst faller ut i rapporten. Alla exempel på ”hatbrott” och våldsdåd är sådana som har utförts av vita, trots att detta är motsatsen till hur det normalt och vardagligt ser ut. Anders Breivik och Brenton Tarrant ska ältas, den förstnämnda nämns 14 gånger i rapporten, den sistnämnda 18, eftersom det är så svårt att hitta exempel på vitt våld mot icke-vita. Vem som är offer och förövare har alltså inget att göra med statistik, utan endast med om du är vit eller icke-vit. Det är samma mall som vi är vana vid och som underligger medierapporteringen från SVT, Bonniers och Schibsted och de stora dominerande aktörerna i övrigt i västerländsk media. Att det är så här hotet ser ut och vad samhället behöver oroa sig för trummas sedan in i läsaren med ett ord- och upprepningsbombardemang. ”Nazism”, eller variationer av ordet nämns 264 gånger, vilket är mer än en gång per sida.

Till detta tillkommer dessutom ”fascism” som inklusive variationer nämns vid 84 tillfällen. Detta i en rapport där det är uppenbart för varje normalbegåvad människa att majoriteten av aktörerna som tas upp inte har något med detta att göra i ideologisk mening. Men de ska nu sys in in i denna diskurs. ”Judar”, ”jude”, ”judendom” eller ”judisk” nämns 179 gånger. Denna grupp är alltså det största offret för den ”antidemokratiska extremismen”. Muslim/muslimer/islam nämns 135 gånger. Kristendom och kristna nämns 17 gånger. Då kristen är kodord för den vita sidan så är det ingen grupp författarna vill lägga engagemang på, och de få gånger det förekommer tal om kristna så är det därför bara på förövarsidan, trots att det finns tydliga exempel på terrordåd specifikt riktade mot kristna från muslimer (som exempelvis halshuggningen av en katolsk präst i Frankrike): 

Stereotypa bilder av judar som ondskefulla, lömska, maktfullkomliga – och samtidigt som tillhörande en lägre stående ras, har djupa rötter i Europa och kristendomen (se tex Bachner, 1999).

s.42

Enligt samma logik så gäller principen ”det är rätt när vi gör det, fel när de gör det”. Om uthängningar:

På den här typen av plattformar publiceras information om uppfattade politiska fiender med bland annat foton, personnummer, hemadress och uppgifter om deras arbetsplatser. Ibland publiceras en interaktiv karta tillsammans med adress och andra uppgifter så att individens adress går att hitta snabbt.

Centrala aktörer bakom [uthängnings]sidorna bevakar bland annat olika typer av möten och demonstrationer, där uppfattade politiska motståndare samlas. Personerna som deltar kartläggs och registreras med hjälp av bild- och videomaterial, för att sedan bli ”efterlysta” via olika digitala plattformar för att på det sättet kunna identifieras av andra som uppmanas att hjälpa till att identifiera personerna.

Ibland uppmanas arbetsgivare att vara uppmärksamma på de personer som hängs ut, eller så uppmanas andra att ringa socialtjänsten och anmäla personen. Aktörerna bakom uthängningarna beskriver också att de själva ringt till socialtjänsten och anmält personer. Det kan också handla om att uppmana följare att ringa till en viss individ, eller till individens arbetsplats för att ”informera” dem om individen, eller om att åka hem till individen.

s.222

Fräckheten här gör alla kommentarer överflödiga. Citaten ovan toppas dock möjligen av detta:

Det är vanligt förekommande i dessa nätverk med idéer om att statstjänstemän, polis och säkerhetspolis förföljer, avlyssnar och trakasserar dem.

s.84

Detta sägs alltså i en rapport beställd av Säpo där specifika aktörer listas aktör för aktör, vars tillblivelse måste ha föregåtts av kartläggning.

Rapportens verkliga syfte

Ingen tänkande människa kan tro att denna rapport har något att göra med forskning. Att hänvisa till källor med andra som bara är av samma åsikter som en själv, att stapla svåra ord på varandra och inom ramen för det grundlöst påstå saker kanske förleder en och annan, men faktum kvarstår att ingenting visas med denna rapport. Det finns gott om fler saker man skulle kunna ta upp än vad jag har gjort här, men denna poäng får i och med ovanstående skärskådande anses vara gjord. Frågan blir då hur denna rapport ska förstås istället? Eftersom den inte är något annat än en krigsskrift mot vita, så är syftet att denna agenda, som redan är långt gången, ska vinna ytterligare legitimitet, insteg och normalisering. Bara det att den erkänns som forskning är en vinst för den agendan.

Vidare vinner agendan legitimitet genom att tas på allvar av myndigheter, särskilt myndigheter som arbetar med rikets säkerhet. Syftet är att den ska hanteras av och refereras till av auktoriteter. Inte minst politiker såklart, som ska påminnas och påminna om denna ”forskning” i sitt lagstiftningsarbete. Vad som i grunden bara är politiska åsikter ska vinna erkännande och status som något annat, som något objektivt och belagt med studier. Vänstern har alltid varit bra på detta, och har lyckats förstöra den akademiska världen på detta sätt.

Dock kvarstår det faktum att det inte är svårt att genomskåda agendan med denna rapport, och om man inte klarar av det så har man inget att göra på arbetsplatser där det krävs att man förstår vad man läser. Om man som berörd myndighetsperson inte reagerar på och markerar tydligt mot denna rapport, och låter den passera som forskning, så validerar man den via sin (icke-)gärning, dvs man validerar en politisering av myndigheter vars agenda är att förklara svenskarna som fiender i sin egna stat. Detta är också att personligen ta politisk ställning, för mer ensidigt än så här blir det inte, man kan inte säga att man inte fattade. Denna rapport är ett tydligt steg mot att följa utvecklingen som sker i USA, där vita ständigt utpekas som en inre fiende. Detta är också tydligt i slutet av rapporten, där man upprepar (sid 250, 251) att de utpekade kan komma att samarbeta med utländsk, fientlig makt.

En annan sak som rapporten syftar till är att vara en normativ deklaration över vad man får och inte får tycka och säga, och vem som får det och inte får det. Vad du ser med dina egna ögon, vad statistik och allt sunt förnuft säger, vad som är belagt med riktig forskning, det gäller helt enkelt inte. Det är tillåtelsen, som meddelas exempelvis genom denna rapport, som gäller. Det som aktörerna i rapporten gör är det som inte är tillåtet, och därför kan de inte vara tillåtna. Ett stort antal sätt föreslår sig för att illustrera denna poäng, men låt oss se hur det typiskt ser ut. Återkommande är användning av citationstecknen, och att upprepa att aktörerna ”påstår” och att ”vad de kallar”. Massinvandring och folkutbyte är förutsägbara begrepp som behandlas på ett sådant sätt, som exempelvis: ”Det svenska samhället påstås befinna sig i ett totalt sammanbrott på grund av massinvandring och kriminalitet.” -s.70. Ibland verkar det gå av bara farten: ”Även vad de kallar nattvandring ingår i konceptet.” -s.61, om DFS. Exempel på den antisvenska agendan: ”Talet är ett (jämförelsevis milt) exempel på hur det kan låta när aktörer sprider budskap om att svenskar underkuvas av invandrare ”i sitt eget land”.” -s.163.

Låt mig avsluta med mitt eget favoritcitat från rapporten, apropå att vad som ska visas redan är antaget:

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har fått i uppdrag av Säkerhetspolisen att beskriva antidemokratiska extremistmiljöer i Sverige samt att undersöka om, och i så fall på vilket sätt, dessa miljöer utgör ett hot mot den svenska demokratin och författningen – idag och framåt.

s.14