När den tyske fältmarskalken von Paulus kapitulerade i Stalingrad anmärkte Hitler på att en man som von Paulus, som trots att han hade beordrat tusentals unga män i döden, inte haft modet att skjuta sig själv istället för att ge sig till fånga. Von Paulus kände väl till att ingen tysk fältmarskalk i historien gett sig till fånga, och att han befordrats till fältmarskalk av just det skälet – och att han, som befälhavare för de inringade styrkorna i Stalingrad skulle kämpa till döden i syfte att binda upp så många sovjetiska förband som möjligt så att den tyska armén kunde vinna dyrbar tid. Hitler förutspådde att man snart skulle få höra von Paulus i sovjetiska propagandasändningar. Hitlers resonemang var att en så feg man som von Paulus snabbt skulle brytas ner av ryssarna och sedan vara beredvillig att föra ut deras propaganda. Farhågorna besannades, von Paulus röst kunde sedan höras regelbundet i sovjetiska propagandasändningar där han angrep Tysklands regering och uppmanade det tyska folket att ge upp.

Det är ett vanligt knep, att använda kappvändare i sin propaganda. Desertörer, förrädare och avhoppare används för att svärta ner motståndarsidan. Man bryter ner de svagaste fångarna och gör dem till agenter i form av spioner eller propagandister. Avhopparna får berätta för allmänheten om sina ”förbrytelser”, om hur ”hemsk” den andra sidan är. De har en roll att spela och gör det för att rädda sitt eget skinn, för att vinna fördelar och för att tjäna pengar. Det är samma sak när polisen löser ett brott genom att förmå en av brottslingarna att vittna mot sina kamrater. Förhörsledarna försöker alltid identifiera den svagaste bland de misstänkta, den mest karaktärslöse och koncentrerar sig sedan på att knäcka honom och få honom att förråda sina kamrater. Det är ett faktum att den ångerfulle tjallaren oftast är den värste av dem man fått fast. Det är svikaren, den otrogne, den skrupellöse – kort sagt, den som är beredd att hugga sina kamrater i ryggen för att komma billigare undan. Det är sådana personer som man kan höra snyfta i rätten, personer som försöker klara sig undan genom att skylla på sina kamrater och på sin egen problematiska bakgrund. Det är denna typ av amoraliska person som så ofta ”visar sina känslor” i rätten, samtidigt som de riktiga männen, med principer, ära och heder, förblir tysta och ”inte visar några tecken till ånger eller några känslor” – något som en feminiserad och politiskt korrekt journalistkår missnöjt brukar konstatera.

Förr i tiden föraktade man överlöpare. Man behandlade dem väl men spottade åt dem i skymundan. Ingen riktig karl accepterade förräderi, även om man insåg att det ändå var nödvändigt att utnyttja överlöpare från fienden. På den tiden visste man värdet av lojalitet och plikttrogenhet. Man förstod så väl att de flesta som förrådde den andra sidan var drägg som lika gärna, när vindarna väl vände, kunde förråda sina nya vänner. Det var då. Idag hyllar man veklingar och överlöpare.
Förrädaren försöker alltid rättfärdiga sitt svek genom att skjuta över skulden på sina f d kamrater. En soldat som deserterar i ett krig är alltid en desertör, det spelar ingen roll vilka skäl han har. Särskilt inte när kriget eller kampen handlar om att försvara sitt folk och sitt land. En förrädare är alltid en förrädare, det är logiskt att han försöker rättfärdiga sitt handlande, särskilt i efterhand, genom att få sina forna kamrater att framstå i sämre dager. Detta är särskilt tydligt i fallen med de ”nazistiska” avhoppare som nu syns i media. De som ”hoppat av” har gjort det på grund av att de är en sämre typ av människor än de som blir kvar.

Så är fallet med de avhoppare som framträdde i Aftonbladets artikelserie ”Nazismens orsaker”. I denna propaganda bemöter man inte nationalsocialismen med argument, tvärtom, man försöker till och med få det att framstå som om det inte existerade några allvarliga problem i Sverige. Förutom förstås, problemet med de hemska ”nazisterna”. Får man bara bort de ”nazistiska hatarna” så kan alla andra goda och toleranta svenskar luta sig tillbaka i sofforna och blunda, samtidigt som vårt land översvämmas av människomassor från Asien och Afrika, när vårt land köps upp av multinationella företag och vårt folk och vår kultur utrotas. Eftersom man inte kan argumentera, låter man ett antal avhoppare uttala sig om varför de blev ”nazister”. De får redogöra för sin tid av missbruk och kriminalitet med det tydliga syftet att koppla detta till den nationella oppositionen. De som gör motstånd mot regimen och mot främlingsinvasionen är psykopater och kriminella typer som antingen måste ”avprogrammeras” (vilket kan göras på de svagare individerna) eller slängas i fängelse. Artikelserien i Aftonbladet gick ut på att ”nazister” är en sekt av utstötta, av personer med alkoholproblem, personer som blev mobbade i skolan mm. En rad kända kvacksalvare som t ex Emerich Roth uttalar sig i artikelserien som någon slags experter på unga ”nazister”. Roth är känd för att han förtjänar sitt levebröd på s k förintelseföreläsningar i svenska skolor, och för hans inblandning i en verklig sekt för utstötta som kallas för EXIT. Det är en liten förening som tar emot avhoppade ”nazister”. Förutom några få undantag har alla avhoppare en sak gemensamt; de flesta av dem har aldrig varit medlemmar i någon organisation överhuvudtaget. Istället har de tillhört olika ungdomsgäng som haft inslag av rasistisk subkultur, vilket antagligen gäller de flesta etniskt svenska och finska ungdomsgäng idag. Det är också denna miljö de beskriver när de åker land och rike runt på cirkusshower tillsammans med Emerich Roth.
Gemensamt för alla i Exit är att de är svaga människor med exakt den bakgrund och de problem som Aftonbladet redogör för i sin artikelserie. Det är människor vars nationella engagemang aldrig varit särskilt djupt. Under Roths föreställningar på svenska skolor drar han med sig ett par av dessa individer som på scen får tala ut om hur hemskt det var att vara ”nazist”. De talar om drog- och alkoholmissbruk, kriminalitet och drar sedan in ”nazismen” i detta som om en ideologi på något sätt skulle leda till missbruk av droger, alkohol och allmänkriminalitet. Det hela är givetvis helt absurt och har varken någonting med ideologin nationalsocialism eller med svensk patriotism att göra.
Emerich Roth, som är jude och s k överlevare från ”Förintelsen”, har givetvis politiska syften med sina föreställningar. Hans lögner är minst sagt grova. Ett exempel är hans påstående om att alla ”nazister” är drogmissbrukare, och att man egentligen borde kalla dem för psykopater.
Istället för att bemöta ”nazisternas” argument så använder både Roth och Aftonbladet samma taktik, förtal och skrämsel. De har inga argument och är därför tvungna att svartmåla sina motståndares personligheter. De vill få alla patrioter att framstå som knäppgökar och misslyckade människor. Istället för att ta upp de verkliga problemen, skyler man över dem genom att påstå att budbärarna och de som försöker lösa problemen är sinnessjuka. Syftet med förintelseföreläsningarna i svenska skolor är givetvis att skapa moralisk förlamning bland svenska ungdomar så att de inte ska kunna göra motstånd mot det framväxande främlingsväldet och förstörelsen av den svenska nationen – deras rättmätiga arv.
Svartmålningen av nationalismen är nödvändig idag. Huvudbudskapet är att den inte är en politisk rörelse utan en galen sekt vars medlemmar måste bekämpas med metoder som inte tillämpas mot de accepterade politiska grupperna. Skräckpropagandan fyller detta syfte väl, det är tillåtet att vara odemokratisk mot ”odemokraterna”, särskilt mot ett gäng hatiska och kriminella nazistpsykopater.
Det drägg som förråder sitt folk och sina forna kamrater genom att bli propagandister i folkförrädarnas tjänst är inte värda att nämnas vid namn. De är inte längre en del av vårt folk, de existerar inte längre i våra ögon. De har själva valt att slita av bandet med den gemenskap de föddes in i.

[Red. Ett stycke har här redigerats bort för att läsaren inte skall få en missuppfattning om vad organisationen egentligen står för. Taktisk anpassning är nödvändig, men en sådan anpassning får inte leda till grundläggande missuppfattningar.]

Aftonbladet har tagit fram en ”undersökning” där man valt ut 155 aktiva ”nazister” och talar om deras problematiska bakgrund. För den okritiske läsaren förefaller det givetvis vara så att alla ”nazister” är likadana, att alla är kriminella, att alla varit utstötta och mobbade. När vi själva i och med detta gick igenom samtliga anslutna i Svenska motståndsrörelsen, vilka antagligen räknas som ”nazister” enligt massmedias definition, så visade det sig att ingen varit mobbad i skolan, att få haft en problematisk familjebakgrund, men att många är, eller är på väg att bli, straffade. Att en stor del av våra medlemmar är straffade är inte underligt. För det första är medelåldern på våra medlemmar runt 25 år. Det rör sig alltså i de flesta fall om unga och politiskt aktiva män. Slagsmål med meningsmotståndare från våldsamma anarkistgrupper, slagsmål med invandrargäng osv är vanliga. De vi rekryterar är oftast de personer som i sin ungdom inte var rädda för att ta konflikt med t ex invandrargäng, det säger sig självt att många av dessa unga män redan är straffade för våldsbrott, olaga vapeninnehav eller liknande brott när de kommer till oss. Det är mycket svårt att vara kämpande patriot idag utan att förr eller senare bli straffad för ett brott relaterat till slagsmål med meningsmotståndare. Personligen tycker jag att det svenska folket skall vara tacksamma för det faktum att det fortfarande finns riktiga män i Sverige, män som är beredda att göra vad som är nödvändigt även om det kräver offer och innebär obehag. Om alla våra medlemmar skulle ha varit ostraffade kan man bara konstatera att vi i så fall varit för mjuka och att vi inte hade haft vad som krävs för att försvara det svenska folket. Det är en fråga om vad man vill ha – riktiga kämpar eller fega möss.

  • Publicerad:
    2000-06-05 00:00