KOMMENTAR • Martin Saxlind kommenterar den stora nyheten att Fredrik Vejdeland tar över som ledare för Nordiska motståndsrörelsen efter att Simon Lindberg valt att avgå.

Under helgen meddelades det på Organisationsdagarna att Simon Lindberg avgår från posten som ledare för Nordiska motståndsrörelsen och att Fredrik Vejdeland efterträder honom. Detta är förstås på många sätt en stor och historisk händelse som förtjänar att kommenteras på Nordfront.

Till att börja med kan lite fakta vara bra att konstatera:

Lindberg blev inte avsatt utan avgick på eget initiativ. Något internt missnöje mot Lindberg som person eller ledare har inte heller funnits. Han vill bara efter över åtta år som högst ansvarig för hela organisationen ta ett steg tillbaka.

Det korta svaret på varför detta beslut har tagits är att Lindberg ansåg att detta är det bästa för Motståndsrörelsens fortsatta utveckling. Privata faktorer kan också ha spelat in, vilket är förståeligt och rimligt i det här fallet. När kampen är mer än en hobby så är inte privatlivet och det politiska engagemanget två helt åtskilda saker, utan de sfärerna går in i varandra och påverkar varandra väldigt mycket. Att upprätthålla energi, motivation och praktiska förutsättningar för att kunna utföra det väldigt krävande arbete som Lindberg har gjort under nästan ett decennium är extremt svårt. Ytterst få personer klarar av det i teorin, ännu färre är beredda att göra den typen av uppoffringar i praktiken.

Så min första spontana och rent känslomässiga reaktion på Lindbergs beslut att avgå är sorgsenhet och tacksamhet.

Det är sorgligt att en person som varit en stor tillgång för vår sak inte längre kommer vara lika tillgänglig. Det är ett steg tillbaka och lämnar ett tomrum som andra får kämpa för att fylla. Samtidigt känner jag Lindberg väl nog för att förstå att detta inte har varit ett lätt beslut att ta, varför det också är sorgligt rent personligt för honom. Det är inte heller alla ledare som har karaktärsstyrkan att ta den här typen av jobbiga beslut, vilket hedrar Lindberg ytterligare.

Min tacksamhet bottnar förstås i allt arbete Lindberg har lagt ner och alla uppoffringar som han har gjort. Jag minns att Pär Öberg förra året orerade lite i ett avsnitt av Radio Nordfront om att han hade dåligt samvete för att han inte berömde Lindberg tillräckligt mycket i offentligheten. Jag känner samma sak nu och jag kan egentligen bara ana den fulla vidden av allt ansvar som vilat på Lindbergs axlar under hans tid som ledare för Motståndsrörelsen. Sedan förstår jag att avsaknaden av beröm inte är orsaken till det här beslutet, men det är en rent moralisk fråga – rätt är rätt och Lindberg förtjänar enorm respekt för det arbete som han har gjort!

Det finns även en hel del att säga om Lindbergs insatser utöver insatsernas stora omfattning. Här vill jag också tillägga att jag alltid försöker hålla mig objektiv och sällan säger positiva saker bara för att vara snäll och artig. Det finns alltså i min ärliga mening väldigt mycket att berömma Lindberg för:

• Personligt. Lindberg är en väldigt seriös person utan att vara humorbefriad. Han är målmedveten och resultatinriktad. Lojal och pålitlig. Bestämd men inte oresonlig. De här sakerna märks på möten, i mejlkonversationer, privata samtal och så vidare. Han är också retoriskt skicklig, både i tal och skrift.
• Organisatoriskt. Lindberg har som ledare varit utåtriktad. Han tog Motståndsrörelsen ut på gatorna med demonstrationer som skrämde upp systemet rejält. Han har som tidigare nämnts talets gåva och har rest runt i hela Norden och talat både på demonstrationer och torgmöten samt hållit mängder av interna tal och föredrag. Genom såväl podden Ledarperspektiv som mängder av egna artiklar har han kommunicerat med allmänheten. Han har gjort ett mycket bra jobb som redaktör för Motståndsrörelsen.se och på allvar etablerat rörelsen i Danmark och på Island.
• Ideologiskt. Lindberg är väldigt principfast i sin nationalsocialistiska övertygelse. Under hans ledning lanserade Motståndsrörelsen partiprogrammet Vår väg som är ett extremt välavvägt ideologiskt dokument. Genom Ledarperspektiv har Lindberg gett det ideologiska fundamentet lite mer personlig färg utan att råka kladda fel med färgen en endaste gång. Att hålla en så rak ideologisk riktlinje under så lång tid kräver både kunnande och stor disciplin.

Detta är min övergripande uppfattning om Lindberg och hans insatser, men det är en väldigt kort summering av en stor person och dennes arbete de senaste åtta åren. De som följt Motståndsrörelsen sedan 2015 har förhoppningsvis kunnat bilda sin egen uppfattning och noterat saker som jag här har glömt bort att nämna. Värt att påpeka är förstås också att Lindberg redan innan 2015 var en del av Motståndsrörelsens ledning och att han kämpat organiserat för den nationella saken sedan 1999.

Efterträdaren

Samtidigt som jag informerades om att att Lindberg avgår fick jag reda på att Vejdeland kommer efterträda honom. Detta gav mig en tredje känsla: Hopp.

Precis som Lindberg är Vejdeland en person jag har väldigt stor respekt för. Jag känner Vejdeland väl då vi har arbetat ihop med Nordfront i över ett årtionde och i min mening är han helt rätt person att ta över efter Lindberg.

Vejdeland är ideologiskt vass och en briljant skribent. Han är en av de som varit med i Motståndsrörelsen längst tid och har genom åren bevisat sin pålitlighet och sitt goda omdöme gång på gång. Han har en stark vilja, god kreativitet och en upplyftande optimism som annars ofta saknas bland nationella, men verkligen behövs om vi ska ta oss framåt.

Det är inte en lätt uppgift Vejdeland tar på sig, men jag är övertygad om att han kommer göra ett väldigt bra jobb.

Bortom individerna

För egen del såg jag Lindbergs beslut att avgå som en påminnelse om att man inte ska ta personer för givet. Alla individer har gränser för hur mycket de kan prestera. Det här relaterar till det jag skrev om i artikeln om Ansvar. Vi är alla ansvariga för Motståndsrörelsens framtid. Även om ledaren är ytterst ansvarig måste fler under honom ta ansvar för att framsteg skall vara möjliga.

Alltså måste nu andra underifrån fylla upp och täcka upp det vakuum som annars uppstår efter Lindbergs avgång. Personer som unnat sig själva semester från kampen de senaste åren borde se detta som ett bra läge att rycka upp sig och skicka in en ansökan igen. Och de som är organiserade men inte har så mycket ansvar måste fundera om det finns något de kan hjälpa till med för att utveckla organisationen eller avlasta andra högre upp i hierarkin.

Nytändning

Även om jag inte tycker att Lindberg har gjort ett dåligt jobb kan förändring i sig ofta vara positivt och nödvändigt. Som ledare jobbar man hela tiden med att lösa olika problem och till slut kanske man har samlat på sig ett antal problem som man inte har någon bra lösning på. I det läget är det då rimligt att lämna över ansvaret till en annan person som kan ta sig an problemen med andra infallsvinklar och ny energi. Bra ledare ser också till att det finns kompetenta personer som kan efterträda dem och avgår sedan frivilligt när de anser att det är det bästa beslutet för organisationen. Detta är inte ett misslyckande utan naturligt evolverande för en organisation.

Det är också min uppfattning att vi de facto har stagnerat och kört fast lite efter corona-åren. Jag tror och hoppas därför att Vejdeland nu kommer tillföra ny energi och nya visioner som ger Motståndsrörelsen en nödvändig nytändning.