FILOSOFI. Mikael Karlsson presenterar och kommenterar här valda delar ur den första boken av Platons verk Staten, på grekiska Politeia.

Den här artikeln handlar om den första boken i Platons verk Staten. Det utgåva som citeras är Jan Stolpes översättning, utgiven av Atlantis förlag. Syftet är inte att ersätta faktiska studier av Platons verk, vilka jag uppmanar samtliga läsare att bekanta sig med. Däremot är min förhoppning att en kortare text kan väcka diskussion och motivera fler att läsa filosofi.

Den första boken börjar med att huvudpersonen Sokrates, i sällskap med Glaukon, har bett till gudinnan och bevittnat ortsbornas festtåg i Pireus, en mindre hamnstad kopplad till Aten. På väg tillbaka till Aten stoppas de båda av en slav. Snart anländer Polemarchos, Adeimantos, Nikeratos och några fler icke namngivna karaktärer.

– Sokrates, sade Polemarchos, det verkar som ni är på väg till stan och tänker lämna oss.
– Det var ingen dum gissning, sade jag.
– Ser du hur många vi är? Frågade han.
– Javisst.
– Antingen får ni övermanna de här karlarna eller också får ni stanna här! Sade han.
– Finns det ingen annan möjlighet? Sade jag. Nämligen att vi övertygar er om att ni måste låta oss gå?
– Tror ni verkligen att ni kan övertyga oss om vi inte hör på?

Mona Sahlin.

Mona Sahlin.

Bokens första poäng levereras omedelbart. Sokrates och Glaukon tvingas göra sällskap med de övriga. De vägrar att lyssna på argument vilket innebär att våld är det enda kvarvarande alternativet. Ett nutida exempel på detta är när Mona Sahlin öppet erkände att hon inte vill ha någon dialog med Motståndsrörelsen utan avser att krossa den. Ett annat exempel är att den uttalade strategin från partierna gentemot SD under lång tid var att vägra debattera och förneka partiet en plattform för att sprida sina idéer. Vi kan se att etablissemanget inte vill ha ett utbyte av argument i syfte att nå de mest korrekta slutsatserna. Tvärt om härskar etablessemanget via staten över alla de svenskar som är kritiska mot den nuvarande överideologin på grund av att staten innehar våldsmonopolet.

Hemma hos Polemarchos träffar sällskapet hans far Kefalos som är en rik och gammal man. Sokrates frågar vilken den största nyttan med rikedom är. Kefalos svarar att när döden börjar närma sig fylls han av tankar på Hades. Den största nytta med rikedom menar han är att han kan betala gamla skulder och gottgöra oförrätter – att överhuvudtaget leva ett liv som inte av nöd kränkt andra – så att han kan få ett bra liv efter detta. Detta leder till en diskussion om vad det innebär att göra det rätta.

Kefalos son Polemarchos menar först att det rättrådiga är att lämna tillbaka till var man vad man är honom skyldig. Sokrates ifrågasätter detta med exemplet att man inte bör lämna tillbaka en kniv till någon som drabbats av vansinne. Till sist kommer de fram till att Polemarchos menar att det rätta är att hjälpa de goda, och skada de onda. Sokrates bemöter detta på följande sätt.

– Men ska då verkligen den rättrådige skada en annan människa, vem det än är? Frågade jag.
– Javisst, sade han. De som både är usla och fiender ska han skada.
– Blir hästar sämre eller bättre om man skadar dem?
– Sämre.
– Försämras deras duglighet som hästar eller hundar?
– Som hästar.
– Och om man skadar hundar försämras väl deras duglighet som hundar, inte som hästar?
– Ja, så måste det vara.
– Och människor, min vän – måste vi inte säga att de försämras i sin mänskliga duglighet
– Naturligtvis.
– Men är inte rättrådigheten en mänsklig duglighet?
– Det ser så ut.

Polemarchos håller till sist med Sokrates om att det inte är den rättrådiges uppgift att skada någon annan människa. Det är en uppgift för dennes motsats, den orättrådige. Sokrates menar att det är mäktiga män som från början framfört denna idé.

Min analys är att detta handlar om tyranni. En tyrann skulle använda pengar och makt för att belöna sina vänner och straffa sina fiender och kalla detta rättvisa. Det är vanskligt att hitta exempel på tyranni i vår närhet eftersom den inte praktiseras på samma sätt som under antiken. En möjlig koppling är media och politiker som gör gemensam front för att hjälpa varandra till framgångar och skada oppositionen i godhetens tecken.

Altruism får inte bli självskadlig.

Altruism får inte bli självskadlig.

Det är viktigt att sätta detta i kontext. Platon var inte pacifist. Argumentet bör inte tolkas som att det alltid är fel att bruka våld. Det är inte fel att försvara sig sjäv, sin egendom eller sin nations gränser. Däremot finns det en klar poäng i att det kan försämra en människas kvalitéer om den blir felaktigt behandlad. Det kan få den människan att odla bitterhet och hat och börja förakta hederlighet och sanning. Jag tror att Platon menar att det är bättre att vara sanningsenlig, hederlig och rättvis då denna behandling kan påverka andra i positiv riktning. En förutsättning är gemensamma intressen. Vi har sett vad altruism leder till när den riktas mot främmande folk med intressen helt motsatta våra egna.

Thrasymachos bryter in i diskussionerna och kräver att Sokrates berättar vad som är det rätta. Sokrates ger inget svar, och till sist berättar Thrasymachos att det rätta är det som gagnar den starke. Thrasymachos utvecklar sitt resonmenag:

– Du vet väl, sade han, att somliga stater har ett tyranniskt styre, andra har ett demokratiskt och åter andra ett aristokratiskt?
– Naturligtvis.
– Och i varje stat är det den styrande makten som är starkast?
– Javisst.
– Och varje styre stiftar lagar som gagnar det självt: demokratin stiftar demokratiska lagar, tyranniet stiftar tyranniska lagar och så vidare; och när de stiftar dem klargör de att det som är gagneligt för de styrande själva är rätt för de styrda, och den som bryter mot detta straffar de som en lagbrytare som handlar orätt.

Samtalet är betydligt längre än vad som citeras, men läsbarheten kommer att bli bedrövlig med för långa citat. Kort sagt förtydligar Thrasymachos att den styrande handlar rätt i den mån han inte begår några misstag och styr på ett sätt som inte gagnar honom, på samma sätt som en läkare handlar rätt i den mån han inte gör misstag i sin yrkesutövning. Sokrates argumenterar på följande sätt:

– Säg mig, som en läkare i den exakta mening du nämnde nyss, är han inställd på att bota sjuka eller tjäna pengar?
– Bota sjuka, sade han.
– Och sjökaptenen? Är den riktige sjökaptenen en som styr över sjöman eller är han en sjöman?
– Han är en som styr över sjöman.
– Vi skall inte bry oss om, tänker jag, att han färdas till sjöss, och vi ska inte kalla honom för sjöman: det är inte därför han färdas till sjöss som han kallas sjökapten, utan för att han behärskar en viss konst över sjömännen.
– Ja, det är riktigt, sade han.

Sokrates etablerar att ett yrke eller en konst bedöms efter hur det utövas, och inte efter andra variabler, exempelvis hurivida läkaren tjänar bra på sitt yrke. Det som gör en läkare bra är hur duktig han är på att bota sjuka. Lite senare i dialogen fortsätter Sokrates.

– Läkekonsten undersöker alltså inte vad som gagnar läkekonsten, utan vad som gagnar kroppen, sade jag.
– Ja, sade han.
– Och hästuppfödarkonsten undersöker inte vad som gangar hästuppfödarkonsten utan hästarna. Och ingen konst undersöker vad som gagnar den själv, för det behövs inte. Den undersöker bara vad som gagnar konstens föremål.
– Så tycks det vara, sade han.
– Men konsterna styr och härskar över det som är deras föremål, Thrasymachos!

Diskussionen slutar med att Thrasymachos tvingas hålla med om att det inte finns något yrke som utövas för sig själv, utan alltid i relation till det som yrket utövas på. Läkaren är bra på läkekonst om han åstadkommer bra resultat för patienten. De styrande kan alltså inte vara bra på att styra om de gagnar sig själva, eftersom styrandekonsten utövas på de styrda. Enligt Sokrates logik är således en bra styrande någon som åstakommer bra resultat för de han styr över.

Thrasymachos vidare argument går ut på att ingen utövar ett yrke av godhet. Hästuppfödaren föder upp starka och hälsosamma hästar för att tjäna pengar, läkaren är bra på sitt arbete inte för att han bryr sig om patienten utan för lönens skull, de styrade styr på ett sätt som gör att de kan maximera sina egna vinster. Thrasymachos menar också att de orättfärdiga som endast agerar i egenintresse är de som har mest att vinna, de som svindlar andra och undgår straff eller plundrar sitt folk. Sokrates motargument är att orättrådiga människor skapar fiendskap och konflikter mellan varandra, som gör tillit och samarbete omöjligt. Ett företag eller en armé kan inte agera utan tillit och samarbete. Vidare menar han att fullständig orättrådighet i en människa skapar en inre konflikt som gör denne oförmögen att agera, och skapar en fiendskap till sig själv och alla andra.

George Soros.

George Soros.

Sokrates menar alltså att någon som är omoralisk och lever orättfärdigt kommer att hata sig själv och i längden inte kommer åstadkomma någonting. Det finns troligtvis sanning i detta, men människans förmåga till självbedrägeri är nästintill outtömlig. Skulle George Soros, som allt fler förstår är en genomgående ond människa, kunna agera som han gör ifall han själv hade insikt om sitt tillstånd? Det kan mycket väl också vara så att psykopati var något man inte lade någon vikt vid när man på Platons tid diskuterade filosofi, vilket skulle innebära att eventuella psykiska sjukdomar faller utanför ramen för argumentet.

Den första boken slutar med att Sokrates till synes har övertygat Thrasymachos om att det är bättre att vara rättfärdig än orättfärdig. Sokrates har dock inte svarat på vad rättfärdighet är. Det ska senare visa sig att de andra karaktärerna inte anser att han är färdig med ämnet.

  • Publicerad:
    2016-03-20 22:20