Som genom en blixt från klar himmel har det främlingstäta ghettot Rosengård i Malmö återigen blivit en plats för omskrivna polisinsatser. Den officiella förklaringen (Metro, Sydsvenskan 16/7-07) till varför den nationella insatsstyrkan – alltså specialtränad polis försedd med automatvapen – kallades till Rosengård i början av förra veckan uppges vara ett rånförsök mellan två främlingar ur lägre tonåren, och deras fäders vilja att ”göra upp” om saken.

Som genom en blixt från klar himmel har det främlingstäta ghettot Rosengård i Malmö återigen blivit en plats för omskrivna polisinsatser. Den officiella förklaringen (Metro, Sydsvenskan 16/7-07 ) till varför den nationella insatsstyrkan – alltså specialtränad polis försedd med automatvapen – kallades till Rosengård i början av förra veckan uppges vara ett rånförsök mellan två främlingar ur lägre tonåren, och deras fäders vilja att ”göra upp” om saken.

Tillåter man sig dock att skrapa av fernissan på etablissemangets verklighetsbeskrivningar träder oftast en helt annan bild fram av vad som ligger bakom de ständigt återkommande ”sociala” oroligheterna i Rosengård. Ty de våldsamma utloppen av ”utanförskap” i dylika områden är i själva verket de naturliga konsekvenserna av en ödesdiger sammanblandning av olikartade etniciteter och raser. Det rasliga tumult som dagligen utspelas i Rosengård är vidare en företeelse som, i takt med främlingars stegrande kolonisation av Sverige, kommer att accelerera med allt våldsammare förtecken. För den pådrivande faktorn vilken står bakom det påstådda ”sociala tumultet” i den mångomtalade Malmöstadsdelen, står att finna i naturens mest grundläggande drivkraft, och är alltså någonting som inte kan behandlas via social ingenjörskonst av välvilliga socionomer på ett myndighetskontor.

Genom att härbärgera drygt 10 % av alla främlingar (enligt en rapport från Malmö stadskontor, citerad i Punkt SE, den 10/5 -07) som årligen tar sig till vårt land (i storleksordningen 30 000 till 60 000 enligt SCB) framförallt i Malmö och Rosengård, har det i stadsdelen skapats en situation av totalt etniskt kaos. Ty varje främling som slår sig ner i Rosengård, antingen som enskild, familj eller som ännu större kollektiva enheter, strävar intuitivt mot att skapa separata enklaver. Detta för att säkerställa ett rasligt livsutrymme, vilket garanterar deras framtida generationers existens och utveckling.

Det är självklart att det svenska ”majoritetssamhället” – vilket främst representeras i dylika stadsdelar genom myndigheter som polisen och sist men inte minst utav socialtjänsten – uppfattas som något främmande och hotande för dessa främlingar och deras naturliga avsikter om expansion på svensk mark. Till denna spänning mellan främlingarna och det svenska majoritetssamhället ska dessutom läggas de enorma friktioner som finns mellan de hitvandrande, sinsemellan främmande, raserna. Här handlar det i första hand inte som vida spridda snyfthistorier vill göra gällande, om ”traumatiska upplevelser” eller ”social misär” vilka skulle tvinga fram våldsamma förhållanden främlingar emellan, utan om en fullständigt naturlig konkurrens mellan de etniska kollektiven om det begränsade livsutrymmet på svensk mark.

Om man väljer att låta olika raser bosätta sig på ett begränsat geografiskt utrymme, kommer detta onekligen att leda till våldsamma etniska motsättningar, vars slutgiltiga konsekvenser endast kan bli en skoningslös kamp om livsutrymme. Det löper således en röd tråd mellan olika oroshärdar omkring vår planet, från Darfur i Afrika till Rosengård i Sverige. Och detta orsakssammanhang är, som alltid i mänsklighetens historia, rasen.

Den enda lösningen för stadsdelar som Rosengård, Bergsjön och Rinkeby – vilka alla är potentiella konfliktområden på etnisk basis – är en nationellt omfattande och omedelbar repatriering av alla rasfrämlingar vilka uppehåller sig på svenskt territorium.

• Publicerad:
  2007-07-28 00:00