KOMMENTAR • Kristoffer Boström summerar flockbeteendet hos liberaler inom media och partipolitik, när Charlie Weimers (SD) försöker konkretisera partiets syn på samarbetspartners och samarbetsfrågor inför EU-valet.

M-politikern Tomas Tobé tillkännager fredagen den sista maj i Expressen sin önskan att SD ska bryta med de ryssvänliga partierna i EU för att istället kunna samarbeta med vad han ser som de goda moderata högerkrafterna.

Tidigare har man inom Sverigedemokraterna varit angelägna om att hålla Viktor Orbáns parti Fidesz, och Marine Le Pens parti Nationell samling på avstånd, delvis med hänvisning till de här båda partiernas förmenta Rysslandskopplingar och självklart av fruktan för den ständigt rumsrenhets-sänkande extremism-stämpeln.

Samtidigt har SD:s toppnamn Charlie Weimers uttryckt sitt stöd för den italienska premiärministern Giorgia Melonis försök att samla samtliga nationalistiska partier i EU och hintat om att SD ska öppna upp för samarbete med ”ytterhögern”, trots att det finns ”ryssvänliga” partier i partigruppen Identitet och demokrati – en förment nyorientering som DN redan förra sommaren i en artikel, där det varnas för en högerextrem statskupp, skarpt fördömde.

Klart besked från Weimers

Svar på sin artikel i Expressen får Tobé redan samma dag i samma tidning av Weimers, som fastslår att Sverigedemokraterna står redo att samarbeta med högerpopulistiska partier inom EU, även sådana som inte delar SD:s hållning i frågor rörande Ukrainakonflikten – men däremot inte i frågor med direkt bäring på denna konflikt.

— Samarbetet omfattar inte Ryssland och Ukraina. Där samarbetar vi med andra. Samarbetet ska omfatta frågor som rör klimat, energi, migration, säkerhet, terrorism och regelförenkling, klargör Weimers och förklarar vidare:

— Vi måste bygga broar för att säkra majoriteten … Jag har mina väljares uppdrag att genomföra sverigedemokratisk politik och då måste jag vara konstruktiv. Då måste jag titta på de partier som faktiskt är beredda att arbeta för stärkt gränsskydd exempelvis.

Weimers ger i artikeln uttryck för starka och lite naiva förhoppningar om att detta för hans parti rumsrenhets-höjande klargörande också jämnar vägen till en ”genuin högermajoritet”, som kan göra underverk i frågor rörande ”migration, säkerhet och minskade regleringar”.

— Då får man vara pragmatisk och resultatinriktad. Det måste alltid vara politikens innehåll som är det viktiga. Vi måste undvika en slags centerpartistisk position där partibeteckningen är viktigare än politikens innehåll, förklarar han myndigt.

För alla Expressen-konsumenter som nöjer sig med att läsa rubriken sammanfattas artikeln likväl med dessa ord:

SD redo för samarbete med ryssvänliga partier

Men att ”förenkla” Weimers uttalande om partiets hållning på detta sätt är lite väl uppenbart att förvränga det. Det kan ju invändas mot detta. Och det kan behövas ännu en text som ytterligare grumlar bilden av vem som säger, gör och avser vad.

Grumlande Kronqvist, påpasslig Andersson

En ledarartikel med just sådana ambitioner har rubriken ”Kopplingen till Putin avslöjar SD:s dilemma” och publiceras tidigt nästa morgon. Här snudd på-citerar Expressens Patrik Kronqvist ledande socialdemokrater anno 2022 och hävdar att ”SD vill inte göra slut med Putins nätkrigare”.

Kronqvist går i sin ledarkrönika till besinningslös smutskastningsattack och med utgångspunkt i Kalla Faktas narrativ om SD:s ”trollkonton” målas bilden av ett ryss-vänligt och -styrt parti upp, där nya påstådda putinistiska desinformatörer av Edboms, Janssons, Richthoffs och Gamovs kaliber ständigt framträder. De nätmiljöer, sociala och alternativa medier, där detta ljusskygga parti frodas, beskrivs med några penseldrag som sunkiga, stinkande träsk. Man får intrycket att Kronqvist hade denna artikel färdig inom sig när Weimers presenterade sina för den politiske redaktören förlösande klargöranden. Det enda substantiella i Kronqvists anklagelser mot SD torde vara att någon eller några av partiets företrädare någon gång har uttalat något inte tillräckligt negativt om Ryssland. Och därmed begått kätteri. Anklagelsen om ambivalens inför eller rentav hyckleri gentemot Nato utvecklas aldrig riktigt.

Sverigedemokraterna är enligt Kronqvist engagerade i en omöjlig balansakt som garanterat kommer att generera nya skandaler framöver – och ställa till det för Tidösamarbetet gång på gång. Det rör sig om ovan nämnda illa definierade stinkande träsk av ryssvänlighet – som SD ”vägrar att klippa sina band till” – och som ”undergräver” den politik bestående av motstånd mot Kreml och stöd till Ukraina, som man vill ge sken av att föra.

Bild: Pixabay.com (Public Domain).

— Att vilja samarbeta med ryssvänliga partier, det är att riskera svenska folkets säkerhet, anknyter sedan socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson bara några timmar senare påpassligt i sitt tal under ”mångkulturfestivalen” Järvaveckan, och de lyssnare som också är bekanta med de här omtalade Expressen-artiklarna blir genast ännu lite mindre angelägna att beakta exakt vilka frågor som SD:s strateg menar att ett sådant samarbete kan omfatta.

”Det är riktigt, riktigt smutsigt. Till och med för att komma från Magdalena Andersson”, kommenterar SD-ledaren Jimmie Åkesson på X.

Anklagelser om stöd antingen till Ryssland eller till Hamas torde vara den mest effektivt exkluderande typen av beskyllningar i Sveriges politiska offentlighet av idag. Stora aktörer upplever sig behöva ha inget eller lite på fötterna för att kunna rikta dem mot någon eller några. Och ängsligheten för att anklagas tilltar. Vilket öde kan till exempel vänta den expert eller journalist som i statsradion en enda gång omnämner den pågående konflikten i Ukraina på ett annat sätt än med den stipulerade formeln ”Rysslands fullskaliga invasion”? Få vågar utröna det.

Sverigedemokraterna är ett ”socialkonservativt” invandringskritiskt riksdagsparti med sionistisk inriktning och nationella rötter – ett vars företrädare för inte så länge sedan fick tillträde till de parlamentariska köttgrytorna i Stockholm och Bryssel. Det är intressant att se detta ängsliga parti än idag kunna framkalla det här beskrivna samordnade flockbeteendet hos liberaler inom media och partipolitik.