HISTORIA • Spår efter vikingar i Newfoundland i Kanada dateras till år 1021, exakt tusen år. Solstorm 29 år tidigare visar årtalet då de fällde träd i den nya världen.

Länge har det varit känt att vikingar upptäckt Amerika långt före dess att den italienske utforskaren Christopher Columbus, med stöd av den spanska kronan, år 1492 nådde Karibien genom att segla från Spanien över Atlanten.

Vetskapen om världsdelens existens verkar senare, helt eller delvis, ha fallit i glömska. När Columbus seglade västerut var det i syfte att finna en västlig rutt till Asien, något man kommit fram till borde vara möjligt då planeten är rund. Istället var det en ”ny” världsdel man upptäckte.

Vikingarna var dock, som nämnt, tidigt ute med att upptäcka och även etablera bosättningar i en annan del av världsdelen, nämligen Newfoundland i Kanada.

Där har man hittat spår efter gamla bosättningar. Med hjälp av dessa lämningar har man nu kunnat datera bosättningarna till året 1021 – exakt tusen år sedan – genom att analysera de träd som fällts för att bygga bosättningen.

Stammarna har bearbetats med metallverktyg, varför forskarna bakom undersökningen anser sig vara säkra på att det var vikingarna som fällt dessa träd. Man är även säkra på att en massiv solstorm inträffade år 992, vilket höjde halten av radioaktiva kolisotoper i de växande trädens ved. Efter denna solstorm fortsatte träden växa i 29 år innan de fälldes av vikingarna.

Den ungefärliga tidsperioden för vikingarnas närvaro i området har tidigare varit känd, men nu har man alltså genom denna studie kunnat ringa in ett exakt årtal.

Detta säger äldre historieskrivning

Enligt de gamla vikingasagorna upptäcktes Nordamerika år 985 då en handelsman vid namn Bjarni Herjólfsson, ledandes en flotta på 25 skepp med migranter, blåstes av kurs under en resa från Island till Grönland. Till sist kunde land ses väster om flottan. Flottan seglade dock till sitt egentliga mål, Grönland, där handlesmannen berättade om upptäckten för Leif Eriksson som begav sig västerut för att utforska området.

Tre landområden upptäcktes och beskrevs. Helluland kallades ett ogästvänligt område som idag tros vara Baffin Island i norra Kanada. Även Markland, ett beskogat område som idag tros vara regionen Labrador upptäcktes. Det tredje området man upptäckte var Vinland, som bör vara Newfoundland. Namnet Vinland användes även för att benämna det nya landet väster om Grönland, men i det här fallet ska det syfta på ett specifikt område.

Leif Eriksson och hans besättning ska ha övervintrat år 1001 på Newfoundlands norra spets. Därefter följde enligt vikingasagorna fler upptäcktsresor, och senare bosättningar. Bosättningarna blev dock inte permanenta, möjligtvis på grund av konflikter med den inhemska befolkningen.

Kontakten med den kanadensiska kusten kan dock ha fortsatt i 400 år, enligt Wikipedia, i syfte att samla mat, fälla timmer och handla med lokalbefolkningen. Den kanadensiske publicisten James Watson Curran skrev att kontakten fortgick fram till år 1410, senare dog kontakten ut fullständigt:

Från 985 till 1410 var Grönland i kontakt med denna värld. Sedan tystnad. År 1492 [året Columbus seglade västerut, reds anm.] noterade Vatikanen att inga nyheter om landet "vid världens ände" hörts på 80 år, och positionen som biskop för kolonin erbjöds en viss präst om han kunde tänka sig att fara dit och "återställa kristendomen" där. Han åkte inte.