RECENSION • Varje år har Simon Holmqvist som påsktradition att se Mel Gibsons kontroversiella film om Jesus korsfästelse. Här skriver han om filmen och vad vi kan lära oss av den idag.

Sedan Mel Gibsons kontroversiella film The Passion of the Christ hade premiär 2004 har jag med få undantag haft som tradition att se filmen varje påsk. I den här artikeln – som är en slags recension också – kommer jag att berätta om denna viktiga och historiska film med många spoilers. Men med tanke på att den dramatiserar en av världens kändaste berättelser är varningar kanske överflödiga.

Filmen är våldsam, brutal och känslosam. När den släpptes anklagades den också omedelbart för antisemitism av judiska krafter, bland annat ett stort anta judiska tidningar och den ökända judisk makt-gruppen ADL.

Jami Bernard på New York Daily News beskrev exempelvis filmen som ”den mest elakt antisemitiska film som skapats sedan andra världskrigets tyska propagandafilmer”. I vänstertidningen The Nation recenserade en upprörd Katha Pollitt Gibsons film. Hon konstaterade att Gibson brutit mot samtliga ”kriterier” som den amerikanska katolska biskopskonferensen satt upp för att göra en film om Kristuspassionen (en av dessa ska ha varit ”inget användande av bibeln för att förstärka judiska stereotyper”) för att undvika anklagelser om antisemitism:

Prästerskapet har stora näsor och knotiga ansikten, klumpiga kroppar och gulnade tänder, Herodes hov är en bisarr samling av oljehåriga, hermafroditiska pervon. De "goda judarna" ser ut som italienska filmstjärnor

Vad trist för de amerikanska biskoparna att Mel Gibson är traditionell katolik och sedevakantist (han erkänner inte påvens legitimitet) och knappast bryr sig särskilt mycket om vad de tycker. Men desto bättre för oss andra förstås.

Men det är inte bara judarnas fysiska karaktärsdrag i filmen som ledde till upprördhet. Vare sig man är kristen eller ej, eller ens tror på att Jesus Kristus existerat, så är den en av vår civilisations viktigaste berättelser som utgör grunden till den anrika europeiska antisemitismen och den två tusen år långa konflikten mellan judenheten och vårt folk.

Världens mest välkända berättelse

Filmen handlar alltså om Jesus från Nasaret, som under en tid vandrat runt i den romerska provinsen Palestina och predikat som en profet. Han samlade snart många lärjungar omkring sig och ska ha utfört flera mirakel. Under denna tid stötte han ofta på fariséerna, som var en av många sekter i dåtidens Palestina. Fariséerna framstår i Nya testamentet med sin ”muntliga Torah”, materiella hållningssätt till religion och hycklande regler som Jesus naturliga och svurna ideologiska fiender. Jesus utmanade ständigt fariséernas läror, vilket fick dem att avsky honom som pesten.

När templet i Jerusalem så småningom raserades och prästerskapet försvann var det fariséerna som kom att samla spillrorna av semiterna i Palestina och forma det vi idag känner till som rabbinsk judendom. Deras muntliga läror kom att skrivas ned i Talmud och formuleras i konsekvent opposition mot den framväxande kristendomen och forma den judiska världs- och självbilden.

Det var fariséerna och deras efterkommande som hittade på alla sätt som man kan kringgå deras egna regler och lagar, som formulerade synen på ickejudar som ”goyim” och hur man ska hyckla och ljuga för att undgå att dessa lär känna sanningen om judendomens läror. De kom även att forma den judiska bilden av det egna folket som ett ständigt ”offer” som konstant hotas av ”förintelse”. Bara för att nämna några saker.

I slutet av sin karriär som profet började Jesus hävda att han var Messias, Guds son och till och med Gud själv. På palmsöndagen red han också profetiskt in i Jerusalem på en åsna och hyllades som sådan. Då såg fariséerna sin chans att alliera sig med det mäktiga prästerskapet i Jerusalem för att en gång för alla röja Jesus ur vägen.

I filmen får vi sedan se hur prästerskapet gör allt för att få Jesus dödad. Man förhör honom under förnedrande former, man tar honom till romarna som inte kan se att han är skyldig till något brott. Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus försöker först blidka judarnas blodtörst med en våldsam prygling, som framställs oerhört grafiskt i filmen. Men det biter inte på judarna som ropar ”korsfäst honom!” – en redan etablerad romersk avrättningsmetod för de allra värsta förbrytarna.

Pilatus som är rädd att få ett uppror om han korsfäster profeten som kallas ”judarnas konung” försöker också ta honom till den judiske lydkonungen i området, Herodes, för att överlämna domens börda till judarna själva. Mötet mellan Jesus och Herodes skildras väldigt intressant i filmen: Herodes framstår som en representant för den ultimata dekadensen i sin värdsliga rikedom och makt, mot Jesus anspråkslösa andliga makt. Men Herodes vill inte döma Jesus, som han bara avfärdar som galen.

När inte heller det fungerade försöker Pliatus erbjuda de blodtörstiga judarna ett val: Antingen får de frige Jesus eller den ökände seriemördaren Barabas. Men judarna börjar direkt skandera ”Frige Barabas!”,

— Tala med mig. Jag har makten att korsfästa dig eller frige dig, säger Pilatus då till Jesus i ett desperat försök att få råd om hur han ska agera.

I samtiden har många judaiserade teologer fört fram idén om att judarna är oskyldiga till Jesus död eftersom det var romarna som dömde och korsfäste honom. Men i den scenen lugnar Jesus Pilatus och förklarar hur det verkligen ligger till:

— Du hade inte haft någon makt över mig om den inte skänkts dig från ovan. Därför bär de som utlämnat mig till dig den stora skulden.

Pilatus genomför då sin berömda handtvagning och deklarerar att han inte vill ha Jesus blod på sina händer. Det är då judarna fäller de ökända orden som enligt den tidiga kyrkans syn drog en blodsdom över det judiska folket för all framtid.

— Må hans blod vara över oss och över våra efterkommande, skanderar den judiska pöbeln.

Så här skriver exempelvis kyrkofadern Johannes Chrystosomos, som fortfarande vördas som helgon i både katolska och ortodoxa kyrkan, i en av sina åtta bedömda predikningar från 300-talet mot judarna och judaiserade kristna:

Men jag måste återigen gå tillbaka till de som är sjuka [de judaiserade kristna]. Överväg nu med vem de delar sina fastor. Det är med de som skrek "Korsfäst honom, korsfäst honom!", med de som sa "Må hans blod vara över oss och över våra efterkommande". Om några män hade åkt fast i ett direkt uppror mot sin härskare och dömts för detta, hade ni vågat gå upp till dem och tala med dem? Jag tror inte det. Är det då inte dåraktigt att visa sådan villighet att fly undan från en som syndat mot en man, men samtidigt ingå förbund med de som begått illdåd mot Gud själv? Är det inte märkligt att de som dyrkar den korsfäste firar högtider med de som korsfäste honom? Är inte detta ett tecken på dåraktighet och den värsta av galenskap?

Resten av Chrystosomos ord är så grova att jag av juridiska skäl inte kan citera dem. Men hans ord visar hur synen på judarna faktiskt var hos den tidiga kyrkan, som ett fördömt folk. Just denna ”blodsdom” som judarna sägs ha ålagt sig själv lade grunden till fiendskapen mellan den med tiden allt mer europeiserade kristenheten och den rabbinska judenheten, som växte fram i opposition mot de kristna lärorna. Synen på judarna som ett folk som fördömt sig själv blev en slags tidig biologisk antisemitism, som med tiden kom att luckras upp. Under medeltiden var det vanligt i Europa att man ”löste judefrågan” genom att helt enkelt tvångsdöpa judar. Judarna hade levt bland européerna så länge att man nästintill glömt att de var ett främmande folk. Man trodde att det enda problemet de hade var att de inte var kristna.

Även Martin Luther var övertygad om att judarna skulle bli kristna och överge sina dåliga vanor bara de fick möjlighet att läsa hans översättning av Nya testamentet på ett språk de kunde förstå. Det var när detta inte inträffade som en vredgad Luther skrev den berömda skriften ”Om Judarna och deras lögner”.

Den biologiska antisemitismen fick så småningom en renässans i samband med den spanska inkvisitionen på 1400-talet, som handlade om att utröna vilka bland befolkningen som var ättlingar till de judar som konverterat under kungliga dekret och som sedan i generationer bevarat sin judiska identitet och infiltrerat den spanska samhällskroppen för att underminera den. Men det var först med det förra århundradets vetenskapliga idéer som den biologiska förståelsen av problemet kunde formuleras fullt ut i Europa.

Den icke-binäre Satan och förräderiets lön

Jag tänker inte gå in så mycket mer på filmens antisemitiska karaktär. Faktum är att den i stort bygger på vad som står i Nya testamentet, blandat med en del katolsk symbolism och uppenbarelser av katolska helgon och mystiker som Anna Katharina Emmerick och Maria av Jesus från Ágreda.

Det sägs ibland att sanningen är antisemitisk och i det här fallet får ”sanningen” antingen representera vad som verkligen hände eller bara källmaterialet som filmen bygger på – beroende på hur man ser på saken.

The Passion of the Christ har många styrkor. Det är väldigt intressant hur man valt att porträttera Satan som karaktär. Den Onde spelas av en kvinna, Rosalinda Celentano, men som könlös, till och med ”icke-binär” med modernt språkbruk. Själlös, tom, intetsägande. Den icke-binära djävulen introduceras i filmen som en frestare under Jesus dödsångest i Getsemane, när han mediterar över sitt kommande lidande. Och vad frestar ondskan med om inte just defaitism.

— Ingen människa kan bära denna börda själv. Nej aldrig. Den är alldeles för tung, viskar Satan i Jesus öra.

Det finns också gott om referenser i filmen till tankar och begrepp som varit centrala i den västerländska civilisationen. Judas, som säljer ut sin herre för 30 silverpenningar, är ett bra exempel.

Om de judiska översteprästerna framställs ur ett icke fördelaktigt perspektiv är det inget gentemot Judas, som rent historiskt fått personifiera det vedervärdiga förräderiet. Prästerna äcklas av hans närvaro och kastar penningarna på marken framför honom.

Och historien om Judas lär oss så mycket om förräderiet: Bland annat hur enkelt och oskyldigt det kan te sig ur förrädarens synpunkt. Judas skulle endast peka ut Jesus för prästerskapet, med en kyss. Att bara visa vem ens ledare är måste för Judas ha framstått som väldigt anspråkslöst och obetydligt, samt ett enkelt sätt att tjäna pengar på. Judas kunde säkert inte överblicka de ödesdigra konsekvenserna av hans förräderikyss, men likväl bär han skulden för den.

I en scen, när Judas börjat inse vad hans gärning kommer att leda till, försöker han till och med få sin synd ogjord genom att betala tillbaka de 30 silverpenningarna. Men prästerna avfärdar honom, säger åt honom att ge sig av och behålla sina pengar. Med andra ord: Förräderi kan aldrig bli ogjort.

I Dante Alighieris mästerverk ”Den gudomliga komedin” beskriver han i Inferno helvetets nio kretsar. För varje ny krets dyker allt värre syndare upp: Först de okristna, sedan de dekadenta, de omättliga, de giriga och slösaktiga, de vreda, kättarna, våldsverkarna, bögarna, ockrarna och bedragarna. Men i den nionde kretsen, i helvetets djupaste håla, samlas förrädarna, fastfrusna i en stor sjö. Mitt i sjön finns Judas i sällskap av Brutus och Cassius och tuggas levande i evighet av Satan själv.

I filmen möter Judas Jesus blick när Jesus faller kedjad från en bro. Förföljd av demoner i form av vanställda barn flyr han ut i öknen där han tillslut hänger sig och mottar således förrädarens enda rättvisa lön.

En film om moderskap

Även om det är långfredag när denna artikel publiceras har den redan börjat bli okristligt lång. Jag ska därför försöka hålla mig något kort när jag dryftar en sista tanke som slår mig när jag ser The Passion.

Det är en film om Jesus lidande och död, om den historiska konflikten mellan judenheten och kristenheten, eller judenheten och Europa. Men det är också en film om moderskap.

Jesus moder Maria, som i katolsk kristendom brukar kallas Guds moder, eller Himlarnas drottning, och i ortodox kristendom Theotokos (Gudsföderskan), får en framträdande roll i filmen. I Europa fick hon med kristendomens intåg ta över rollen som en gudomlig moder efter att otaliga kvinnogudar avskaffats.

I Mel Gibsons film hyllas också hennes moderskap på ett tveklöst vackert och enastående vis. Medan Jesus lärjungar blir rädda, tvekar och flyr, och som i Petrus fall förnekar honom, följer hon troget sin son: Från förhöret till pryglingen, domen och vandringen längs Golgata. I en stark scen faller Jesus med korset och hon rusar fram och tar emot honom, samtidigt som vi får se en scen där hon tar emot Jesus som barn som faller.

— Jag har dig, säger Maria förtroendeingivande i både scenerna.

Men denna gång svarar Jesus:

— Se mor, jag gör allting nytt.

När hennes son är korsfäst får hon hjälp fram till honom av aposteln Johannes och kysser hans fötter. Hon vädjar till sin son om att få dö tillsammans med honom. Men då pekar Jesus på Johannes och säger:

— Moder, se din son.

Sedan pekar han på Johannes och säger:

— Son, se din moder.

Båda nickar igenkännande, och med detta började den kristna traditionen med Maria som en slags gudomlig modersfigur för alla människor. När hon, några lärjungar och romerska soldater tar ned Jesus döda kropp från korset håller hon moderligt hans sönderslagna och blodiga kropp i sin famn. Sedan stirrar hon rakt in i kameran, mot tittaren, och får en att känna sig oerhört liten och mänsklig i sammanhanget. För vad är mäktigare och mer trofast än en moders kärlek till sitt eget barn?

Cartman och Mel Gibsons spikar

Det finns mycket mer att säga om detta mästerverk, som hur Gibson skickligt kopplar korsfästelsen till eukaristin (nattvarden) som den obotlige katolik han är. Eller om det fantastiska South Park-avsnitt som följde, där Eric Cartman blir besatt av filmen och börjar dyrka Mel Gibson och förleder kristna som sett filmen att gå med i hans The Passion-klubb i syfte att ”utrota judarna”.

Men jag ska istället avsluta med lite The Passion-trivia: Många som inte sett filmen tror felaktigt att Mel Gibson är med i filmen. Vissa tror till och med att han spelar Jesus (som spelas av James Caviezel). Men det är faktiskt sant att Gibson, förutom som producent, regissör och manusförfattare, är med på ett litet hörn:

I scenen när romarna spikar fast Jesus på korset är det Mel Gibsons hand som håller i och spikar fast den första spiken. På så sätt ville den katolske Gibson ödmjuka sig inför projektet och erkänna sig som den främsta syndaren av alla.

Och med det vill jag önska alla Nordfronts läsare en glad påsk!