KOMMENTAR • Som väntat tog Vladimir Putin hem en storseger i helgens ryska presidentval. Men är valet lika ”orättvist” som media vill göra gällande?

Under tre dagar röstade Ryska federationens medborgare i årets presidentval, där den sittande presidenten Vladimir Putin förutspåddes ta hem en storseger. När nu en majoritet av rösterna är räknade ser det också ut som att Putin har fått omkring 90 procent av rösterna.

De enda kandidaterna som lyckades ställa upp mot Putin var sådana som i allt väsentligt är eniga med Putin om den rådande linjen, såsom Nikolai Kharitonov från Kommunistpartiet och Leonid Slutskij från det namnet till trots nationalkonservativa Rysslands liberaldemokratiska parti. Om något representerar dessa kandidater en ännu hårdare linje både i Ukraina och mot väst än vad Putin gör som i valet har varit den ”moderata” kandidaten. Och ifall globalisterna i väst någonsin skulle få se sin våta dröm gå i uppfyllelse och någon avsätter eller lönnmördar Putin så är det troligtvis just en sådan person som kommer efterträda honom.

Hänvisar till "oberoende institut" som kontrolleras av Washington

På Aftonbladet har man sammanfattat reaktionerna i hela världen på valet, som beskrivs som ”riggat” och där segraren utmålas som en ”diktator”. Man hänvisar bland annat till den ”oberoende valövervakaren” Golos, men nämner inte att det är en organisation direkt underställd Vita husets utrikesdepartement och nationella säkerhetsråd.

Den djupa staten i USA förklarade enhetligt tillsammans med media att det förekom oegentligheter när Donald Trump segrade i 2016 års amerikanska presidentval. Man hävdade då att han vann på grund av ”rysk påverkan” – ett narrativ som idag är totalt motbevisat. Men när Trump förlorade valet fyra år senare och själv pekade på oegentligheter så förklarades det plötsligt vara ett ”hot mot demokratin” att ifrågasätta resultatet av ett amerikanskt presidentval. Är dessa krafter verkligen ”oberoende” när de till synes helt godtyckligt godkänner eller förkastar olika allmänna val?

Dessa krafter har sedan helt öppet hyllat och uppmanat till sabotage mot det ryska valet och därmed de facto helt ogenerat sysslat med ”utländsk påverkan” på ett annat lands allmänna val.

Frågan som kvarstår är ju dock om det ryska valet verkligen är så orättvist som media vill göra gällande? Det stämmer att politiker som utmanat Putins krig i Ukraina inte fått sina kandidaturer godkända med hänvisning till påstådda teknikaliteter, men frågan är om en sådan kandidat skulle kunna ha en chans mot Putin även om han eller hon fick ställa upp.

Enligt oberoende opinionsinstitut är Putins stöd bland den ryska befolkningen rekordhögt och ligger just nu mellan 80 och 90 procent. Tyska Statista har exempelvis regelbundet mätt Putins popularitet som president och premiärminister sedan han tillträdde 1999. Från att som nykomling endast haft stöd av 31 procent av ryssarna har han konsekvent genom hela sin tid vid makten haft ett folkligt stöd som ledare i väst bara kan drömma om.

Den senaste undersökningen från februari 2024 visar att hela 86 procent av de tillfrågade stödjer Putin, 11 procent stödjer honom inte och endast 3 procent vägrade svara på frågan. Kriget i Ukraina, sanktionerna och annekteringen av ukrainska regioner har bara stärkt presidentens position, enligt Statista.

I november 2023 genomförde socialforskningsorganisationen NORC vid Chicagos universitet intervjuer med 1 046 ryska medborgare i vuxen ålder. Där uppgav 66 procent att de tänkte rösta på Putin i kommande presidentval, med en felmarginal på 3,4 procent. Intressant nog uppgav ungefär lika många att de ansåg att Ryssland behandlats orättvist internationellt, samt oro över västliga kulturella influenser gällande exempelvis HBTQ. 94 procent uppgav att de kände stor stolthet över sin ryska identitet.

Oavsett vilka siffror man tittar på framkommer en tydlig bild av att Ryssland är ett enat land, som också generellt uppskattar en stark ledare i Vladimir Putin. Helgens val skulle kunna ses om en folkomröstning där samtliga som valde att rösta visade sitt godkännande av Putins politik medan de som inte röstade visade sitt missnöje.

Intressant nog har media valt att peka på att den ryska staten idag har mer eller mindre total kontroll över media. Man menar att när staten kontrollerar informationsflödet så kan de röstberättigade inte tillskansa sig objektiv information och därmed inte rösta självständigt.

Detta jämförs då med det ”fria och demokratiska väst” med en ”mångfald” inom media. Vilken mångfald är det man syftar på? Är det hur judiska mediekonglomerat – och som i fallet med Sverige en familj som Bonnier – har total kontroll över informationen? I Sverige äger Bonnier ”konkurrerande” dagstidningar där den ena är ”socialdemokratisk” och den andra kanske ”oberoende liberal”. Jag tror inte jag är den enda som undrar vari mångfalden ligger. Presenterar en ”socialdemokratisk” och ”oberoende liberal” dagstidning som ägs av samma judiska familj verkligen olika världsbilder?

Detta samtidigt som alternativa medier konsekvent censureras på plattformar som Facebook, X och Google/Youtube där människor idag konsumerar nyheter i allt högre grad. I Sverige förbjuds oppositionella partier som Nordiska motståndsrörelsen dessutom att ha bankkonton med maktens goda minne, vilket bland annat gör det praktiskt omöjligt att betala för valsedlar, för att inte tala om svårigheterna som uppstår i konkurrensen att synas och höras bland partier som har bankkonton. Sådan censur mot oliktänkande kommer på direkt uppmaning av internationella judiska lobbygrupper som har precis samma agenda som den judiskägda pressen.

Så medan staten i Ryssland uppenbarligen har väldigt stor makt och därmed kan vara svår att kritisera har icke-statliga aktörer motsvarande makt i våra länder och dessa kan med de allt snävare åsiktslagarna, som sommarens förbud mot ifrågasättande av ”förintelsen”, operera fritt från någon betydande kritik. I vilket fall som helst är det inte ens i teorin möjligt att ”rösta” bort dem från makten.

Vad innebär ett "regeringsskifte"?

Putin segrar som förväntat i det ryska presidentvalet, medan Sverige i det senaste riksdagsvalet fick ett så kallat regeringsskifte som också utlovades bli ett ”paradigmskifte”. Men i de stora viktiga frågorna förs exakt samma politik som innan. Nato-medlemskapsprocessen som den tidigare regeringen inlett slutfördes av den nya med minst lika stor entusiasm. Fortsatta inskränkningar av förenings- och yttrandefriheten genom grundlagsändringar som lyser med sin frånvaro i den offentliga debatten likaså.

Och det kanske viktigaste av allt: Sverige är fortfarande en mångkultur där den icke-vita befolkningen växer på ursprungsbefolkningens bekostnad. Inte en enda politiker i riksdagen har ens föreslagit att mångkulturen ska avskaffas.

Sveriges ”rättvisa” val innebär också att man i praktiken kan rösta på en rad partier som i allt väsentligt är eniga om den rådande linjen, som tillsammans i opinionen har ett ännu starkare stöd än vad Putin har i Ryssland. Och allt detta tack vare att de icke-statliga aktörer som kontrollerar informationen vill ha det så. Samtidigt fortsätter partier och grupper som vill erbjuda något radikalt annorlunda att tystas med alla tillgängliga medel – en verktygslåda som dessutom med jämna mellanrum utökas med ny repression.

Så det ryska presidentvalet kanske inte är ”rättvist” om man ser på det genom globalisternas och liberaldemokraternas förljugna lins. Men om man jämför det med verkligheten snarare än ideologiska fantasivärldar är det varken mer eller mindre ”orättvist” än i exempelvis riksdagsval i Sverige, eller livet i allmänhet för den delen.