LITTERATUR. Idag är det 70 år sedan George Orwells bok 1984 släpptes. Daniel Olofsson har fördjupat sig och berättar här mer om boken och drar några kopplingar till dagens samhälle. (Som bonus kan man även se specialavsnittet om 1984 av Kulturbunkern i den här artikeln.)

Winston Smith arbetar vid Sanningsministeriet i London. Året är 1984 och världen är uppdelad i tre olika områden varav ett är Oceanien där London nu ligger. Samhället i Oceanien styrs av ett kommunistiskt parti med ledaren Storebror i spetsen.

Samhället är uppdelat i tre olika klasser, proletärer eller proler, partikamrater och det inre partiet. Allt styrs genom fyra olika ministerier: Sanningsministeriet, mediehuset där historien och nyheter förmedlas. Fredsministeriet som är militär och försvar. Överflödsministeriet står för mat, dryck, kläder och så vidare och slutligen Kärleksministeriet vilken är en slags justitiedepartement som straffar och botar tankebrottslingar.

I Oceanien är allting strikt övervakat, det finns bildskärmar i varje vrå i staden, även i befolkningens egna hem. Dessa bildskärmar sänder partipropaganda men de fångar även upp allt som utspelas framför dem. En missbelåten min, en blick på fel person eller något olämpligt yttrande resulterar i arrestering av tankepolisen med efterföljande tortyr, arbetsläger eller i värsta fall döden.

Hemma hos Winston Smith, ur filmen från 1984.

Vid Sanningsministeriet där Winston arbetar korrigeras böcker, tidningar och annat. Allt som råkar visa partiets eller samhällets brister rättas här till. De gamla ”felaktiga” uppgifterna försvinner ner i något som kallas minneshålet, en eld som raderar ut händelser och personer ut ur historien.

”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden, den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.” ur 1984.

Berättelsen vilar mycket på att det förflutna ska raderas och nutiden skönmålas. Winston plågas mycket av sina barndomsupplevelser under krigets härjningar, han tänker på sin mor och sin syster som försvann och i sitt arbete påminns han ständigt om hur det förflutna suddas ut.

När några av Winstons närmare kamrater försvinner och han får i uppgift att radera ut även dem ur historien börjar hans tvivel att få ordentligt fäste. Det finns ett rykte om en grupp som vill ändra samhället, en motståndsrörelse kallat Broderskapet och Winston tycker sig se tvivel i blicken hos en av det inre partiets medlemmar, O’ Brian.

Winston träder in i O’Brians kontor i filmen från 1984.

Winston inleder ett förbjudet och riskabelt förhållande med Julia, en kvinna ur Anti-sexförbundet. Paret blir förälskade och tror att systemet aldrig kan ta deras tankar, hatet till Storebror eller deras kärlek ifrån dem. De delar tankarna om motstånd och att kämpa mot Storebror och de bestämmer sig för att försöka gå med i motståndsrörelsen.

Det visar sig att de har rätt om O’Brian och han ger paret en bok de ska läsa. Under en vistelse i det hemliga rum de hyrt i stadens proletäradelar börjar Winston att läsa ur boken högt och det visar sig att han haft rätt hela tiden. Kriget som ständigt härjar är bara ett skådespel och deras samhälle bygger enbart på lögner, rädsla och förtryck.

Winston, Julia och O’Brian skålar för det förflutna i filmen från 1954.

Just när berättelsen ser som ljusast ut vänds allt uppochner. Rummet de har hyrt ägs av en medlem ur Tankepolisen. Han arbetade under maskering och är inte alls så gammal och snäll som han verkade. I rummet fanns dessutom en dold bildskärm under en tavla på väggen. Winston och Julia förs till Kärleksministeriet.

Winston vaknar upp i en liten cell med bildskärmar på alla väggar. Man vet inte hur länge han suttit där men det passerar många medfångar under hans vistelse, både partikamrater och proler. Partikamraterna är alltid livrädda och försöker ofta övertala vakterna att ta någon annan än just dem till tortyrsessionerna, speciellt när det mystiska och hemska rum 1-0-1 kommer på tal. Prolerna däremot skrattar, de struntar i bildskärmens uppmaningar och svär och förbannar Storebror. Efter vad kan vara dagar eller veckor öppnas dörren och O’Brian stiger in. Winston tror att de även fått fast honom men han svarar bara kallt att de fick honom för länge sedan och vi inser att O’Brian i själva verket är en förhörsledare som kommer att tortera Winston.

Winston torteras i en kanadensisk teaterföreställning från 2011.

O’Brian förklarar att Winston egentligen är sjuk, precis som han själv var tidigare, och att nu kommer O’Brian att bota honom. Efter många tortyrsessioner är Winston helt knäckt, han säger allt vad O’Brian vill höra och när de börjar använda elchocker i hjärnan på honom knäcks det sista och Winston verkar bli botad.

Vill du ha en bild av framtiden så föreställ dej en stövel som trampar på ett ansikte – i evighet. Och kom ihåg att det är i evighet. Ansiktet finns alltid där, så att han kan besegras och förödmjukas om igen. Allt som du har undergått sen du kom i våra händer – allt det kommer att fortsätta, och ännu värre. Spioneriet, förräderierna, arresteringarna, tortyrerna, avrättningarna, försvinnandena kommer aldrig att ta slut. Det blir en värld av skräck lika mycket som triumf. Ju mer makt partiet har, desto mindre tolerant blir det: ju svagare opposition, desto stramare despoti.

— O’Brian berättat om framtiden för Winston.

Han får rena kläder, tillåts äta mer mat så han får tillbaks sin styrka. Men Winston har fortfarande kärleken till Julia kvar och när han får frågan om vad han tycker om Storebror svarar han att han hatar honom. O’Brian svarar att det är bra för då kan de gå vidare och Winston förs till rum 1-0-1.

Väl inne i rummet tror han fortfarande att han har kontroll över sina innersta tankar och känslor. När han ser vad som finns inne i rummet början paniken dock att sprida sig i hans kropp. Det enda som finns där är ett bord med en konstig bur på och en stol i vilken man kan spännas fast. Det visar sig att buren kan fästas på huvudet på Winston och i den finns två utsvultna råttor. Winstons största skräck är just råttor och när O’Brian har spänt fast buren vid Winstons huvud och börjar förklara vad som kommer att hända när han släpper in råttorna för att äta upp hans ansikte skriker Winston att de ska sätta Julia i stolen istället. Låt råttorna äta upp henne men låt honom leva skriker han och därmed är även kärleken till Julia krossad.

Kärleken krossas med hjälp av råttor, ur filmen från 1984.

Vi förflyttas därefter till ett fik, Chestut Tree, där Winston sitter och löser schackproblem. Han har fått ett nytt och bättre jobb, han har ett eget bord dit bartendern kommer med gin och schackbrädet står alltid uppställt. Läget i världen är som vanligt med det ständiga kriget och det meddelas via bildskärmarna att det har hänt något stort, vilket kommer att förmedlas senare.

Av en slump kommer Julia förbi och går in och sätter sig vid bordet. De berättar båda att de förrådde varandra, de utbyter några mekaniska fraser och säger att de ska ses igen, något man inser är lögn från bådas sida. När bildskärmen senare basunerar ut en storslagen seger för Oceanien börjar Winston gråta och säger tyst att han älskar Storebror. Det tog systemet kring 40 år att bota honom men nu är han äntligen frisk.

Den första engelska utgåvan från 1949.

I år, den 8 juni, är det 70 år sedan boken kom ut och det har gjorts flera olika dramatiseringar av verket. Den första tv-filmen kom redan 1953 och 1956 kom den första biofilmen om 1984. Enligt rykten är dessutom en ny på gång av regissören bakom Bournefilmerna men om vi känner vårt Hollywood rätt lär den nog bli en pinsam anti-Trumpfilm.

Filmen från just 1984 däremot, som kanske är mest känd, är nog den bästa filmtolkningen hittills. Här ser vi skådespelaren John Hurt i rollen som Winston Smith i en inte alltför påkostad engelsk produktion. Filmens färger har tonats ner och rent visuellt är den väldigt mörk och grå. Allt är trasigt och sönderbombat och människor existerar nästan bara som skuggor.

Personligen tycker jag filmen är väldigt bra och den fångar mycket ur boken men den missar lite djupkänsla. Hade filmskaparna gjort filmen en timme längre där de dragit ner på tempot och byggt mer på Winstons mentala resa kunde den blivit ett mästerverk. Man missar många dramatiska skeenden ur berättelsen när flera aspekter hastas förbi. Paranoian som genomsyrar samhället, den ständiga övervakningen och rädslan den bidrar till kunde ha fått mer plats. Relationerna mellan Winston, Julia och O’Brian kunde också ha fått mer utrymme.

Filmen kunde ha gett dessa tre mer utrymme och tid att bygga upp relationerna på.

Det har även spelats in många radioteatrar om berättelsen 1984, bland annat en svensk från 2010. I en radioteater är det rösterna från skådespelarna, musiken och ljudeffekterna som driver berättelsen framåt och det kan vara ett bra medium för vissa verk och 1984 blir lysande i denna form. Det finns en engelsk inspelning från 2013 som är ungefär lika lång som filmen från 1984, men här behövs det snabba tempot då man i en radioteater kapar bort den visuella delen och jag tycker att just denna tolkning gör boken mer rättvisa än filmen.

2012 släpptes en serietidning med berättelsen om Winston men då den enbart finns på japanska och spanska kan jag inte uttala mig om hur den tar sig an 1984. Men då man ser illustrationerna verkar det visuella träffa rätt i alla fall.

Mangatidning från 2012.

Att 1984 gjort stora kulturella avtryck råder det inget tvivel om. Anledningen till berättelsens popularitet är kanske likheterna till vår egen samhällsutveckling där vissa delar är mycket slående och därmed gör den både fascinerande och skrämmande. Det finns till och med ett ord för detta, ”Orwellsk” vilket innebär att något är likt George Orwells politiska böcker och då framför allt 1984 med all övervakning, nyspråk och tankekontroll.

Just övervakningen av oss medborgare har på senare tid blivit allt mer omfattande. Nya smarta TV-apparater och laptop-datorer har till exempel inbyggda kameror och mikrofoner. Telefonerna som vi alltid bär med oss har också både kamera och mikrofon och det har inte gjorts någon större hemlighet av att vi ständigt avlyssnas via dem, i syfte att utveckla och förbättra olika tjänster som det brukar kallas.

Telefonerna har även GPS och när man använder vissa betalningstjänster måste den av någon anledning slås på så systemet vet var man är när man gör en betalning. När vi surfar runt på internet kartläggs vi och frågan om det behövs fler övervakningskamerorna i det offentliga rummet debatteras ofta. En övervakning som det påstås att vi behöver för vår säkerhet.

När det kommer till det som i boken kallas nyspråk blir det ännu mer orwellskt och vissa ord har till och med blivit olagliga här i Sverige. Det kanske mest debatterade nyspråksordet är det så kallade könsneutrala ordet hen. Ett ord som reducerar oss till en grå massa, likt medborgarna i Oceanien, där till och med vår könsidentitet tas ifrån oss. Fast könsidentiteter är samtidigt något väldigt viktigt. Ord som icke-binär, intersexuell, cisperson och de drygt 70 andra olika könen visar märkligt nog hur viktigt det kan vara med kön ibland.

Välkommen till hentoaletten, den här affisc”hen” känns kanske lite väl 1984?

Nyanländ, ordet som just nu gäller för främlingar är ett annat exempel på nyspråksord. Just det ordet har haft en ganska brokig utveckling där vi har gått från utlänning till invandrare och flykting för att nu ha landat i ordet nyanländ. Under resans gång har vi även fått höra andra mer trevande ord som utlandsfödd svensk, asylsökande, migrant, person med utländsk bakgrund och så vidare, fast vi alla vet att det egentligen handlar om främlingar.

Sen har vi det påhittade fenomenet ensamkommande flyktingbarn som även det är ett nyspråksord. Även det här ordet har haft en spännande resa. Denna resa har dock gått snabbare via ensamkommande flyktingbarn till ensamkommande flyktingungdom till dagens förkortade ensamkommande. Här har vissa till och med gått ännu längre och kallat dessa, ofta fullvuxna män, för krigsbarn.

Stefan Löfven med några ensamkommande flyktingbarn nu mer kallat kort och gott, ensamkommande.

När det kommer till ord kan dessa även laddas olika och detta är något media och politiker använder sig av väldigt öppet. Uttrycket värdegrund är något som bankats in ordentligt bara de senaste åren och det finns många laddade ord som svingas mot oppositionella och systemkritiker i denna mystiska värdegrunds namn.

Att både övervakning och nyspråk används som ett verktyg för tankekontroll är som sagt en väldigt slående likhet med boken. Vi lever idag i ett övervakningssamhälle där ord faktiskt blivit olagliga att både uttala och skriva. Hur overkligt detta än låter så är det vår verklighet, och det är inte bara ord som är olagliga. Vissa armrörelser, symboler eller skämt är olagliga och tusentals svenskar döms varje år för dessa ”brott”. En del har till och med dömts till fängelse och man behöver inte speciellt mycket fantasi för att kunna föreställa sig att vissa ivriga systemförespråkare gärna skulle vilja gå ännu längre än så i straffskalan.

Av juridiska skäl använder vi här en kattunge för att illustrerar den förbjudna armrörelsen. Förhoppningsvis är den fortfarande laglig för katter att utföra.

Näthatsgranskaren, Juridikfronten och Expo är vår tids tankepoliser och de har kartlagt tusentals tankebrottslingar i åsiktsfriheten och yttrandefrihetens namn. Sedan tillkommer en svans av självutnämnda tankepoliser som anmäler folk för kanske ett skämt, en kommentar yttrad i stridens hetta eller en symbol som systemet klassat som brottslig.

Politiker och media använder sig ofta av en slags motsatsernas logik där de å ena sidan fördömer en företeelse men i samma andetag förespråkar samma. Detta kallas i boken för dubbeltänk och det är också en mycket intressant aspekt.

Att veta och inte veta, att vara fullt sanningsmedveten medan man konstruerade omsorgsfulla lögner, att på en gång hysa två åsikter som upphävde varandra, så att man visste om att de var motstridiga och trodde på dem båda; att bruka logik mot logik, att förkasta moral och samtidigt göra anspråk på den, att tro att demokrati var någonting omöjligt och att partiet var demokratins väktare; att glömma vad som än var nödvändigt att glömma, och sedan återkalla det i minnet igen den stund då det behövdes, och sedan prompt glömma bort det igen: och framför allt, att tillämpa samma process på själva denna process. Det var den yttersta finessen: att medvetet intala sig omedvetet och sedan pånytt bli omedveten om den självhypnos man nyss hade utfört. Redan för att förstå ordet dubbeltänk måste man bruka dubbeltänk.

När vi alla lever i dagens informationssamhälle undgår det nog ingen vilken utveckling vårt samhälle har tagit. För att som politiker kunna kämpa för vår tids Storebror krävs en expertexamen i just dubbeltänk och man kan undra om dagens makthavare använt 1984 som en manual och inte läst den som det avskräckande exemplet den var menad som.

Avslutningsvis vill jag uppmana alla som inte läst 1984 att göra detta och ni som redan har läst den kan gott och väl läsa om den, nu när den firar 70 år och allt. Annars kan man se en genomgång av boken i videoformat av mig och min kulturella side-kick Linus Persson här nedan:

  • Publicerad:
    2019-06-08 18:00