Trots vad andra världskrigets segrare säger om hur ”ofritt” det var i Tredje riket, så fanns det avgörande friheter som inte finns i dagens demokratier. En av dessa avgörande friheter var att det var mycket lätt för tyska medborgare (även judar!) att inneha vapen. Den nationalsocialistiska regimen t.o.m. uppmuntrade till ägande av privatvapen. Idag sker det rakt motsatta, något som Pär Öberg från Svenska motståndsrörelsen nyligen blev varse om då systemet stal hans vapen. Här följer en kommentar från Öberg.

Till att börja med vill jag klargöra att denna artikel absolut inte skall uppfattas som en ”stackars mig”-artikel. Jag är mycket väl medveten om att vårt svenskfientliga system gör allt för att på olika sätt trakassera oss. Skulle de kunna göra det obemärkt och utan problem skulle de likvidera många av oss på en gång.

Men trots att jag inte sitter och tycker synd om mig själv så är det inte desto mindre viktigt att rapportera om hur vi blir behandlade. Detta för att faktiskt belysa för vanliga svenskar att vi INTE lever i en åsiktsfrihet och att förtrycket faktiskt ökar för varje dag. Svensk polis opererar nu helt öppet fysiskt mot politisk opposition som hyser nationella åsikter. Vidare vill makthavarna uppenbart avväpna befolkningen med allt hårdare vapenlagar och som i mitt fall grundlagsvidriga beslag. Alla män och kvinnor som är vid sina sinnens fulla bruk bör fråga sig själva varför regimen är rädd för en beväpnad befolkning? Själv tycker jag att det är en stark indikation på en oärlig regering som knäböjer för krafter med dunkla syften och mål.

Bakgrund
När jag var fem år kom jag i kontakt med ett vapen för första gången. Det var en luftpistol av märket Walther som jag fick av min pappa. Jag fick visserligen inte leka med den själv, jag hade inte ens armkraft att ladda den själv, men den var min. Precis som alla gossebarn tyckte jag att allt vapenrelaterat var fascinerande och i 70-talets Sverige var jag lyckligt lottad som inte blev förbjuden att bejaka detta intresse i måttlig mån.

Vid nio års ålder kom pappa och jag överens om att vi skulle börja på en skytteklubb. Varje lördagsmorgon bar det av till skyttebanan, på sommaren utomhus och på vintern inomhus. Jag sköt salongsgevär av kaliber 22LR och pappa sköt pistol.

Skytteinstruktören, Svenne, var hård och pedagogisk, han var noga med att tydligt kommendera de olika faserna i en skytteserie. Kort sagt han trummade vapenvett i oss varje lördag.

Fyra år senare hade jag sparat ihop till ett eget salongsgevär. Licensen stod givetvis på pappa, men när jag fick gå till Walter Borg och inhandla min Krico 302 med lyxstock så var glädjen obeskrivlig. Geväret var en dröm jämfört med de mer rassliga vapnen jag hade lånat på klubben. Varje lördagseftermiddag var det vapenvård och lukten av solvent, stockolja och vapenfett spred sig i det Öbergska köket, vilket inte direkt uppskattades av min mamma som snarare tyckte att det stank av alla sprayer. Till saken hör att jag var milt uttryckt aningen överpedantisk med rengöringen.

Ett år senare flyttade hela vår familj ut på landet, det var en fastighet med långt till närmaste grannar och även långt till närmaste skjutbana. Vi sköt dock en hel del på tomten. Efter ett års boende på landet började jag intressera mig för jakt och började på en jägarexamenkurs i en lokal studiecirkel. Detta var alltså 1986, ett år efter att jägarexamen infördes i Sverige. Våren 1987 klarade jag jägarexamen och satt nu och längtade efter min artonårsdag då jag skulle kunna söka diverse olika licenser. Så fort jag uppnått denna ålder sökte jag direkt jaktlicens på en SPAS-12 som då var det häftigaste pumphagelgeväret som fanns att köpa. Idag får man inte nya licenser på detta vapen då svenska myndigheter tycker att vapnet ser för militärt ut. Därefter har jag så fort jag fått råd köpt nya vapen så att jag hösten 2007 hade licens på sammanlagt fem stycken vapen för jaktbruk.

Om jag hade haft mer fritid hade jag givetvis utvecklat denna hobby ännu mer, men som både heltidsanställd och arbetande i kampen får man inte riktigt tiden att räcka till. När jag haft fritid över har jag gärna använt den till såväl skytte som jakt.

Tillslaget
Den 19 december 2007 var till synes en vanlig onsdag, jag och Magnus Söderman hade planerat ett ärende i norra Stockholm och vi skulle träffas 09:00 på morgonen. Strax innan vi skulle mötas passade jag på att gå ut med min hund, då det var litet bråttom tog jag en kort runda.

Väl tillbaka upptäckte jag att flera insatspoliser befann sig runt min flickväns dåvarande lägenhet och så fort de fick syn på mig blev det fart på dem. Tack vare att jag hade hunden med mig blev jag inte omedelbart nedslängd på marken.

Det visade sig att poliserna hade för avsikt att bryta sönder säkerhetsdörren eftersom de hade misslyckats med att komma in i dörren på traditionellt sätt genom brevlådan. Efter lite förhandlingar kom vi fram till att allt skulle gå mycket lättare om de fick låna mina nycklar.

Jag krävde vidare att få vara med i lägenheten för att få se vad de gjorde där inne och även om det var motvilligt så fick jag det till slut. Jag pekade ut var vapenskåpet stod, jag hade ett reservskåp hemma hos min flickvän. Poliserna var dock angelägna om att leta överallt i lägenheten efter mina vapen, jag bad dem då först titta i säkerhetsskåpet och om de inte hittade några vapen där så skulle de kunna leta i andra rum. Även detta gick de med på motvilligt efter litet tjatande från min sida. Efter att de upptäckt att allt som de sökte efter faktiskt precis som jag sa var korrekt förvarat i säkerhetsskåpet gav de mig en delgivning om beslaget som jag skulle skriva på för att sedan lasta in allt i deras svarta jeepar och åka därifrån. Magnus Söderman, som under tillslaget hade dykt upp på platsen, hade inte släppts fram utan blev istället bevakad av en av poliserna.

SÄPO
Som bilaga till delgivningen fanns ett utlåtande från Säkerhetspolisen, där en SÄPO-agent vid namn Svante Hjärtstam gav ett utlåtande om mig som person. Han skriver bland annat följande:

Säkerhetspolisen anser att Öberg är olämplig att inneha vapenlicens med tanke på dennes samröre med personer som kan kopplas till sådan brottslighet som Säkerhetspolisen har att handlägga.
Hela brevet finns att läsa här.

Agenten Svante tycker alltså att mitt umgänge är så pass dåligt att jag inte skall få ha licens på de jaktvapen jag har haft licens på i 18 år. Som synes av hela dokumentet finns inget konkret angivet utan bara tyckanden från agenten Svante. Värt att notera är att han endast kritiserar mitt umgänge och inte mig. Jag tror nog att agenten Svante inte hade räknat med att detta dokument skulle bifogas till mig utan att polisen själva endast skulle ha tillgång till det internt. Det verkar i alla fall så när jag ringer upp Svante och frågar honom om vad han egentligen menar. Det samtalet kan läsaren ta del av här. Som bruklig är i dagens Sverige vägrar den ansvarige stå för sina egna beslut.

Länsrätten
En absurd häxprocess där jag själv (hade jag tagit med mig en advokat hade jag fått betala honom själv) fick stå till svars mot två polismän, Bertil Öhlund som titulerar sig polismästare och Lennart Andersson med titeln kommissarie. Öhlund förde denna dag myndighetens talan, varför Andersson var med framgick aldrig riktigt eftersom han faktiskt inte sa något under hela rättegången, jag antar att han agerade moraliskt stöd åt sin chef Öhlund.

Det hela gick i korthet ut på att Öhlund gav en beskrivning för rätten om hur extremt olämplig jag är som vapenägare. Detta motiverades dels med uttalandet från SÄPO, men som argument användes även det faktum att jag blivit omhändertagen enligt PL§13 sammanlagt tre gånger. Polislag 13 är regelverket som polismakten lutar sig emot när de omhändertar en person för att han stör den allmänna ordningen. Just själva omhändertagandet är något som polisen skall ta till i sista hand, före den åtgärden skall man bland annat försöka avvisa personen. Den kan ju för en oinvigt låta rent kriminellt att jag blivit omhändertagen TRE gånger för störande av den allmänna ordningen. Man skall dock ha i åtanke att det idag pågår en ganska utbredd debatt om att polisen faktiskt missbrukar PL§13 som en slags förklaring till att de gör godtyckliga omhändertaganden. Vidare innebär min position i Motståndsrörelsen att jag ofta hamnar i situationer där jag har hand om dialogen med dem, när den sedan av olika skäl ibland strandar ligger det nära till hands att se just mig som den person som är ansvarig. De tre ovan nämnda tillfällena är dessutom struntsaker som aldrig lett till varken åtal eller böter. Intressant är att Öhlund poängterar att jag faktiskt aldrig är dömd för något brott men han säger vidare att i sådana här fall måste man gå litet vid sidan om (???).

Efter att Bertil Öhlund har förklarat hur olämplig både jag, och för övrigt hela Svenska motståndsrörelsen, är fick rätten ta en paus. Bertil hade inkommit med så mycket nya papper som både rätten och jag skulle få åtminstone en kvart på oss att läsa igenom. Om jag skall nämna någonting positivt om denna process i Länsrätten så skall jag säga att domaren faktiskt inte stressade fram allting utan jag fick god tid på mig att svara på frågor m.m. Inspelning på Bertils beskrivning kan ni höra här och min slutplädering kan ni höra här.

Domen blev inte oväntat till polisens fördel, rätten ansåg att det är korrekt att frånta mig mina licenser. Givetvis är domen överklagad till Kammarrätten, men jag har inga förhoppningar om att de är mer rättvisa.

Slutligen
En avväpning, inte bara på individnivå utan på global världsnivå, där det propageras för att alla länders nationella försvar skall skrotas för att länderna skall lita på globala arméer helt i händerna på kosmopolitiska krafter, har pågått länge. Sverige har t.ex. idag ett skrattretande försvar, våra politiker har inte bara skurit ned verksamheten till en minimal nivå utan även sett till att fysiskt förstöra de materiella tillgångar som försvaret hade. Om man inte litar på dem som styr kan man på allvar tro att de förbereder Sverige åt en allt mer tydlig ockupant, jag anser att det glasklart är på det viset. Som i så många andra fall är det för oss i Motståndsrörelsen inte alls förvånande att fienden agerar på detta sätt, vad som är mer förvånande är att den stora massan inte ser sammanhangen. I en tid då vi säger oss vara mer upplysta och fria än någonsin så får man intryck av att det är precis tvärtom. Ändå borde ett skrotande av försvaret och en avväpning av folket ses som mycket illavarslade tecken på vad som komma skall. Nu är det kanske få av vårt folk som har civilkurage nog att bry sig om en nationalsocialist får sina licenser indragna för en sådan person är ju nästan… vet inte om jag ens vågar tänka på något så hemskt en… Terrorist!!!

Pär Öberg – nu pilbågsintresserad.

Länkar i artikeln:

Utlåtande från Svante Hjärtstam, SÄPO.
Telefonsamtal med Svante Hjärtstam.
Bertil Öhlund i Länsrätten.
Pär Öbergs slutplädering i Länsrätten.

• Publicerad:
  2009-03-01 00:00