VAPENFRÅGAN. Mikael Karlsson skriver här om avväpningen av laglydiga medborgare och hur möjligheten till effektivt självförsvar, och själva vapeninnehavet i sig, är direkt kopplade till övriga fri- och rättigheter. En jämförelse görs med Tredje rikets styre, som inte kände något behov av att avväpna tyskarna.
Ny EU-lag ska avväpna medborgare
Nordfront har tidigare skrivit om Europakommissionens beslut att snabbt driva igenom lagar som kommer att försvåra möjligheten att köpa vapen i EU-länderna. Jean-Claude Juncker, ordförande i Europakomissionen, menar att terrorister kommer att få svårare att få tillgång till vapen i och med detta. Lagen var tänkt att träda i kraft 2016 men har som nämts i tidigare artikel nu påskyndats mend hänvisning till IS attentat i Paris.
Argumentationen är egentligen densamma som Demokraterna i USA brukar använda efter attentat mot skolor och andra typer av uppmärksammade våldsbrott. Man menar att vapen används av brottslingar, psykopater och terrorister för att skada andra – därför ska vapen förbjudas, konfiskeras och regleras. Motargumentet är i korthetatt ifall vapen är olagliga kommer bara de som är villiga att bryta mot lagen äga dem, vilket givetvis ökar skillnaden i våldspotential mellan förövare och offer till den förres fördel. I Frankrike är det exempelvis förbjudet att äga automatvapen för privat bruk, vilket inte hindrade terroristerna från att skaffa sig sådana vapen, transportera dem till brottsplatsen, och använda dem för att massmörda civila.
IS upptäcker att automatvapen är förbjudna i Frankrike.
Problemen med restriktiva vapenlagar
Restriktiva vapenlagar påverkar samhället på två plan. Det första är det personliga. I Sverige kan vi sägas ha restriktiva vapenlagar. Vapen får innehas för att utöva vapensport och jakt, där vapensporten är tämligen strängt reglerad medan jakten är något friare. Vem som får ha vapen, hur de ska förvaras, vilken typ av vapen som får innehas och så vidare kontrolleras ytterst av staten. Det är intressant att självförsvar i sammanhanget inte beaktas. Det betraktas inte som legitimt att exempelvis inneha pistoler, hagelgevär eller automatkarbiner i syfte att försvara sitt liv eller sin egendom. Brottslighet som motiverar köp av skjutvapen för självförsvar har i modern tid – i det så kallade folkhemssverige – varit ovanlig. Mångkulturens upphöjande i lag och efterföljande massinvandring har ändrat på detta. I Europa rapporteras det om en dramatiskt ökande efterfrågan och försäljning av vapen.
Den princip som nu uppenbaras är intressant. I Sverige har det blivit kutym för medborgarna att köpa ett flertal tjänster av staten och dess underavdelningar. Sjukvård, brandkår, utbildning, rättsväsende och försvaret av vårt territorium är bara några av de tjänster som finaniseras via skattesedeln. Vissa av dessa arrangemang är tämligen universella, vissa är i betydligt högre grad än andra länder finansierade via skatter. Svensken har också överlåtit behovet av självförsvar till staten, som finaniserar vår poliskår. Svensken ska enligt denna logik inte behöva några vapen för självförsvar och blir därför straffad om han ändå skaffar dem för detta syfte. Ju fler brott som begås, desto mer resurser behöver polisen. Krav på ökande befogenheter följer en grövre brottslighet.
Trots detta upplever allt fler att polisen inte kan skydda medbogarna. Egentligen är det ingen större överraskning. I stället för ett handeldvapen, har ett tilltänkt brottsoffer en mobiltelefon att ringa 112 med till sitt försvar. Det är tämligen verkningslöst om inte gärningsmannen har låg tidspreferens, tänker igenom konsekvenserna av sitt agerande och vet att brott straffas hårt och konsekvent. Ofta får polisen helt enkelt utreda brottet efter att det inträffat, till föga hjälp för brottsoffret. Effektivt självförsvar förhindrar brott, rättsväsendet kan i bästa fall bestraffa brottslingar. Svensken har lurats att köpa en falsk säkerhet mycket på grund av att den svenska ursprungsbefolkningen inte är så brottsbenägen.
Denna överlåtelse av ansvar för den egna säkerheten leder oss till det andra problemet med restriktiva vapenlagar. Inte bara brottslingar utan även staten har ett enormt överläge i våldspotential mot en obeväpnad befolkning. Den rädsla för repressalier som kan hindra en stat från att utvecklas i en folkfientlig riktning saknas. Folket har också sämre förutsättningar att göra uppror om staten öppet förtrycker medborgarna eller på andra sätt grovt kränker dem.
Ytterst utgår makten varken från folket, ett lagdokument eller något högre väsens vilja. Makt handlar ytterst om förmågan att utöva våld. Att ta ifrån en laglydig medborgare förmågan att utöva våld är att göra denne maktlös vilket naturligtvis ligger i en stats natur i tider som dessa. Det segment av befolkningen som har högst våldspotential och vapeninnehav, etniskt svenska män, är också de mest kritiska mot etablissemanget och de etablerade partierna. Det krävs inget utvecklat konspiratoriskt tänkande för att inse att det ligger i den nuvarande statens intresse att neutralisera denna starka grupp. Det bör nämnas att fri informationsspridning och yttrandefrihet, och inte bara vapeninnehav, är absolut nödvändiga för att medbogare ska kunna agera i sitt eget intresse.
Vapenlagar i Tredje riket
En tillbakablick kan vara intressant eftersom nationalsocialismen påstås stå för förtryck och ofrihet. Det är uppenbarligen så att Tredje riket inte var en liberal demokrati. Demokratiska inslag, exempelvis förtroendeomröstningar för den förda politiken, förekom regelbundet. Däremot var det inte aktuellt att rösta på olika politiska partier i ett parlament. Frihetsprincipen bör dock betraktas ur ett större perspektiv.
Weimarrepubliken instiftade strika vapenlagar efter Versaillesfreden 1919 för att kunna kontrollera sin egen befolkning, då avtalet krävde att staten och därmed armén skulle avväpnas. Straffet för att inneha skjutvapen eller ammunition var fem års fängelse och 100 000 mark i böter. 1928, när den politiska situationen kraftigt hade polariserats, ändrade regimen lagen. I stället för ett totalförbud infördes olika licenser för att äga och sälja vapen, att bära dem, tillverka dem att bedriva vapenhandel som affärsverksamhet. Lagen innehöll även förbehållet att vapen fick införskaffas av ”personer vilkas pålitlighet inte kan ifrågasättas och kan visa ett behov av en (vapen)licens.”
Nationalsocialsterna kom till makten 1933. Några ytterligare restriktioner tillkom inte gällande vapeninnehav. Tvärtom skrev man år 1938 om lagen för att förenkla vapeninnehav. Minimumåldern för vapeninnehav sänktes från 20 till 18 år, vapenlicensens giltighetstid förlängdes från ett till tre år och regler gällande antal vapen och mängd ammunition en person fick äga slopades. Gevär fick efter 1938 inhandlas utan licens, medan pistoler fortfarande krävde licens. Den som skaffade sig tillstånd att bära vapen utanför hemmet och av polisen godkända skyttebanor fick däremot köpa och bära även pistol utan speciellt tillstånd, och detsamma gällde jaktlicens.
Vissa personer nekades vapenlicenser. Personer under 18, utvecklingsstörda, zigenare och lösdrivare samt personer som genomgick villkorlig frigivning fick inte ta vapenlicens. De som dömts för grövre brott eller jakt- eller fiskebrott som lett till mer än två veckors fängelse kunde inte heller få ny licens förrän tre år passerat. Gällande Tysklands judiska befolkning förbjöd lagen dem att tillverka och sälja vapen och ammunition, men de hade rätt att köpa och bära vapen. Nationalsocalisternas vapenlagar finns väl dokumenterade och finns att läsa i orginal och engelsk översättning här.
Attentat som skulle kunna tänkas motivera hårdare vapenlagar riktade mot judar förekom. Ett exempel är när juden David Frankfurter mördade Wilhelm Gustloff, NSDAPs ledare i Schweiz, i dennes hem år 1936. Vapenlagen kom att ändras för att frånta judar möjligheten att beväpna sig, men först efter att ambassadörsekreteraren Ernst von Rath mördats av juden Herschel Grynszpan och de efterförljande kravallerna som har getts beteckningen Kristallnatten.
Det skulle dröja till år 1945 innan den tyska befolkningen återigen påfördes strikta vapenlagar. De allierade konfiskerade då den ockuperade civilbefolkningens vapen. I den sovjetockuperade delen av Tyskland kunde man som civilperson avrättas på plats för vapeninnehav.
En avväpnad befolkning är en ofri befolkning
Det går utmärkt att kritisera Tredje rikets vapenlagar i sak. Kärnprincipen är dock den att nationalsocialisterna inte var rädda för sin egen befolkning och därför inte såg något behov av att avväpna dem – tvärtemot detta uppmanade man civilt vapenägande och träning med vapen som en del av en sund kultur. Detta skapar en befolkning som har stor våldspotential och således stor möjlighet att hävda sina intressen med våld gentemot en stat som de upplever tyrannisk. I Sverige är förhållandet det omvända. De laglydiga medborgarnas våldspotential verkar uppenbarligen vara problematiskt för vår egen stat och överstaten EU, därför har vi restriktiva lagar som nu återigen ska skärpas för att försvåra lagligt vapeninnehav. Vi har en liberal demokrati där vi tillåts rösta på valfritt parti, men vi är i grunden ofria eftersom vi ifråntagits möjligheten att försvara oss själva.
Hoppa till huvudinnehåll
