DEBATT. Den så kallade nazistexperten Christer Mattsson går hårt ut mot Säpos orosanmälningar till Socialtjänsten mot nationalsocialistiska föräldrar i en intervju med judinnan Karin Brygger.
Christer Mattsson säger i en intervju med Karin Brygger att Säpos orosanmälningar av oliktänkande föräldrar är kontraproduktiva. Skärmbild: Youtube.
Den tidigare Kungälvsläraren Christer Mattsson, som av etablissemanget anses vara en av Sveriges främsta ”nazistexperter”, har nyligen gett ut boken ”Den hatfulle andre” tillsammans med socialpsykologen Thomas Johansson. I boken har man intervjuat en grupp före detta nationella, som på olika sätt lämnat rörelsen, om deras uppväxt och skolgång. Man har även intervjuat några av dessa personers lärare.
Främst tycks det röra sig om tidigare skinheads, som dragits in i en destruktiv livsstil som blandats med olika grad av ideologisk övertygelse. Samtliga kommer från en trasig bakgrund och enligt Mattsson och Johansson har detta, tillsammans med en konfrontativ attityd från lärare, bidragit till vad man kallar för radikaliseringsprocessen. Författarna menar att den konfrontativa attityden mot unga människor som formar nationella åsikter cementerar det utanförskap som man anser håller kvar människor i radikala miljöer.
Denna åsikt utvecklar Christer Mattsson och Thomas Johansson i en intervju med judinnan Karin Brygger som har publicerats på Youtube. I samtalet förklarar Mattson varför det är kontraproduktivt utifrån samhällets perspektiv att stigmatisera människor med avvikande och radikala åsikter – om målet är att hindra att att dessa åsikter cementeras – något som Brygger verkar hålla med om.
Större delen av intervjun handlar mest om att Brygger försöker övertyga Mattsson att man ändå måste förskjuta, konfrontera och fördöma nationalsocialister för samhällets bästa. Men mot slutet av intervjun får Mattsson en fråga om hur samhället ska kunna förhindra att människor hamnar i ”dessa miljöer” från första början, hur samhället ska ”hjälpa dem ut ur miljöerna” och vilka samhällsaktörer som är viktiga i en sådan process.
Mattsson går då in i ett resonemang där han kritiserar hur samhällets arbete mot så kallad våldsbejakande extremism fungerar idag. Han menar att man sammanblandar det kan kallar för rättighetslagstiftning och säkerhetslagstiftning, med andra ord sociala och polisiära åtgärder.
— Det finns en föreställning om att först radikaliseras man i huvudet och sedan radikaliseras man i handlingar, säger Mattson.
Men detta stämmer inte enligt Mattsson, som konstaterar att man inte behöver vara brottsling bara för att man har radikala åsikter.
— Det vi visar på i den här boken och som ligger i linje med den internationella forskningen är att de som utövar våld utövade våld innan de fick radikala tankar. Det är våldsamma människor som var våldsamma innan, som får ett ideologiskt raster. Sen finns det en uppsjö av människor som är ideologiskt eller religiöst radikaliserade men som inte tillgriper våld för de var inte våldsamma innan, fortsätter Mattson.
Han menar vidare att samhället måste skilja på ”insatser som vi gör för individens egen skull och insatser som vi gör för samhället”
Ganska snart framgår det att Mattsson specifikt syftar på de grundlösa orosanmälningar som Säkerhetspolisen gjort mot föräldrar med koppling till Nordiska motståndsrörelsen. Precis som Nordfront kunde konstatera i granskningen av orosanmälningarna menar Mattsson att Säkerhetspolisen endast använder orosanmälningarna som ett sätt att trakassera oliktänkande och att de inte upprättas utifrån en genuin oro för barnen, såsom Socialtjänstlagen föreskriver.
— När man ianspråktar Socialtjänsten för att sätta tryck på föräldrar som man tycker är… Jag menar om föräldrarna är olämpliga föräldrar, om föräldrar åker ner till Syrien för att kriga är det definitivt skäl för omhändertagande, det begriper ju alla, säger han.
Mattsson menar att det är ”uppenbart” att Säkerhetspolisen missbrukar Socialtjänsten för att ”stressa upp” föräldrar, bara för att dessa har ”fel” åsikter:
— Men om föräldrarna har halvstolliga uppfattningar om det ena eller det andra, men i övrigt inte gör något som de här informanterna [de intervjuade personerna i boken som haft en dysfunktionell uppväxt med våld och missbruk i hemmet. reds. anm.] har varit med om, och det är uppenbart att orosanmälningarna bara är gjorda för att stressa upp föräldrarna, då ökar man ju avståndet mellan Socialtjänsten och de här barnen.
Detta beteende spår Mattson kan få ödesdigra konsekvenser för förtroendet för Socialtjänsten.
— Det är ganska troligt att de här barnen i framtiden kan komma att vara intresserade av samhällets hjälp. Men när man av säkerhetsskäl använder samhällets skyddsfunktioner för att stressa upp föräldrar som man tycker är ett säkerhetsproblem, men man har inget annat att gå på så ianspråktar man ju en av de resurserna som skulle kunna hjälpa till och gör om det till ett hot, säger Mattsson.
— Och som hot är det verkningslöst, förutom att det inte kommer att kunna användas som ett positivt verktyg framöver, avslutar han.
Se hela intervjun:
Hoppa till huvudinnehåll
