SKRÄCKFILM. Daniel Olofsson har sett de amerikanska filmerna som baseras på Stephen Kings bok Det och delar med sig av sina tankar.
Det eller It på engelska är en uråldrig ondska som kan ha funnits på jorden i miljoner år. Den kom hit med en meteroit som kraschade på jorden och med 27 års mellanrum dyker den upp i staden Derry i den amerikanska delstaten Maine. Ursprungligen är Det en spindellik varelse men den tar sig oftast formen av en clown som kallar sig för Pennywise, den dansande clownen för att kunna locka till sig barn. Det livnär sig på barnens rädsla men får även kraft från hat, ilska och andra negativa känslor.
Det i form av clownen Pennywise.
Berättelsen börjar i slutet av 50-talet när Det lockar till sig och dödar den lilla pojken Georgie. Georgies storebror Bill är en stammande 12-åring. Även Bill möter Pennywise likt flera andra barn i staden där det har hänt märkliga saker genom tiderna.
Tillsammans med sex jämnåriga från grannskapet bildar Bill ”The Losers Club” och de bestämmer sig för att ta upp kampen mot Det. Denna klubb består av utstötta och mobbade barn, förutom den stammande Bill ingår en tjockis, en jude, en tjej, en afroamerikan, en hypokondriker och en skojfrisk pojke.
Dessa lyckas bekämpa ondskan och svär en pakt att om Det återvänder ska de samlas igen. 27 år senare när alla har blivit vuxna och lever sina liv på skilda håll kommer ondskan tillbaks till Derry. Gruppen samlas än en gång för att bekämpa Det.
The Losers Club från 1990.
Detta är i runda slängar vad berättelsen handlar om. Ursprunget är en bok skriven av skräckförfattaren Stephen King som gavs ut 1986. Den är Kings tjugoandra bok och den blev snabbt väldigt populär. Enligt King tog han inspiration från sagan om de tre bockarna Bruse och trollet under bron men istället för ett troll under en bro blev det en clown som lever i kloakerna.
Berättelsen har även spelats in som filmer och tv-serier varav den första är en amerikansk mini-serie i två delar från 1990. 1998 gjordes en indisk tv-serie kallad Woh som utgörs av hela 52 avsnitt och just nu är den andra delen av den amerikanska nyinspelningen bioaktuell. Jag kommer att fokusera på de amerikanska filmatiseringarna i den här artikeln.
Den indiska Pennywise.
Den första filmatiseringen gjordes av Tommy Lee Wallace som främst är känd för att göra tv-produktioner, men han har även gjort en del skräckfilmer, bland annat Fright Night 2 från 1988. Hans version utspelas under sextiotalet och är fylld av nostalgi från ett Amerika som var mer oskyldigt och enklare. Att Stephen King själv var i samma ålder som medlemmarna i förlorarklubben när berättelsen utspelas gör ett tydligt avtryck i filmen. Man kan till exempel gissa att Bills cykel, Silver, är en likadan cykel som King själv hade som barn. Detta ger filmen ett slags Walt Disney-känsla och det hela blir bitvis nästan familjärt vilket blir en väldigt bra kontrast till de mer obehagliga scenerna med Pennywise som här spelas av Tim Curry. Att filmen ligger kring tre timmar kan behövas och den delas upp i en del som utspelas under 60-talet och en del under 80-talet.
27 år senare, 2017, dyker Pennywise upp igen i den nya inspelningen av Andy Muschietti, en ung filmskapare som gjorde skräckthrillern Mama, 2013. Den första delen av den nyinspelade Det blev otroligt populär och slog kassarekord när den gick upp på bio. Den första delen bygger främst upp karaktärerna fast kanske inte på ett lika tydligt och nostalgiskt sätt som i den äldre. Man får en känsla av att filmens huvudsakliga syfte är att stapla skräckfyllda scener på varandra, något som blir en aning tradigt i längden.
Att den första delen utspelas på 90-talet gör att filmen tappar lite av kontrasten mellan då och nu som var tydlig i den tidigare filmatiseringen. Om 90-tals versionen hade en Walt Disneystämning när det kom till berättelsen om barnen så har den känslan nu bytts ut mot vår tid där alltför många filmer görs i jakten efter allt större och storslagna specialeffekter. Karaktärerna från The Losers Club är kvar och Pennywise spelas här av Bill Skarsgård. En genomgående mörk och allvarlig ton gör att filmen känns lite tung men man lyckas ändå bygga upp en bra och lovande känsla inför den andra delen.
Den andra och avslutande delen går just nu på bio och utspelas i vår tid och här får vi mer av det mörka, allvarliga och en extra stor dos av storslagna specialeffekter som var utmärkande i den första delen. Filmen är närmare tre timmar lång och vi bjuds på en åktur där den ena skräckfyllda scenen avlöser den andra. Tempot är väldigt högt och specialeffekterna blir ibland så storslagna att det blir löjligt.
Filmen börjar med att en homosexuell man misshandlas och kastas ner i älven för att senare få hjärtat uppätet av Pennywise. Varför, kan man fråga sig men vi får väl anta att det handlar om de tre bockarna Bruse eller om hatet som Det lever av på något sätt.
Varje huvudkaraktär får sina egna skräckscener och de ställs ständigt mot sina största rädslor. Vi får mycket tillbakablickar till karaktärernas bakgrund och hänvisningar till vad som hände i den första delen. Cykeln är givetvis också med, den stammande Bill köper faktiskt den av Stephen King själv som gör en liten rolig roll som en vresig antikhandlare.
Efter två timmar av extra allt blir det dock tröttsamt och man börjar nästan längta efter att filmen ska ta slut. Men det finns några riktigt bra scener som sticker ut ur mängden. Till exempel huvudet som får egna ben varpå den roliga karaktären utbrister ”You got to be fucking kidding”, en blinkning till en liknande scen i The Thing från 1982. Bill Skarsgård sticker också ut och briljerar i rollen som en dräglande och ondskefull Pennywise med en märklig förmåga att låta ögonen vandra åt olika håll.
Bill Skarsgård som Pennywise.
Men allt är inte bara skräck och fasa, filmen innehåller även några mer eller mindre subtila politiska budskap om rasism, homosexualitet och hur svårt det är att vara jude. Det visar sig att den roliga karaktären varit kär i en av pojkarna i gänget, den judiske har kämpat med sin judiska identitet och den svarta har fått utstå rasism och blir nästan mördad av en rasistisk översittare som likt Det drivs av hat och ilska.
Den storslagna slutscenen som i 90-tals versionen blev lite komisk byggs här upp till en mörk och nervkrypande avslutning som dras ut i närmare 30 minuter och i slutändan är det förolämpningar och att inte längre vara rädd som bekämpar Det.
Personligen tycker jag att filmen från 1990 är den bättre av filmatiseringarna. Vill man bli skrämd skulle jag rekommendera den, men den nya är för den delen inte helt värdelös. Jag tycker bara att filmen hade varit betydligt mycket bättre om man inte satsat så mycket på specialeffekter och istället försökt bygga upp stämningen mer.
Det ligger i tiden att Hollywood gör allt större och mer spektakulära filmer och gör man skräckfilmer är det kanske enkelt att gå samma väg för att locka den breda publiken. Men måste man verkligen toppa precis allt hela tiden? Nä, givetvis inte, vilket jag tycker den här filmen är ett talande exempel på. Detta är självklart en smaksak men iallafall jag tycker att less is more i det här fallet och inte more is more som Yngwie Malmsteen skulle ha sagt.
Hoppa till huvudinnehåll
