NORDISK HISTORIA ## Ny forskning belägger handel i Högarktis mellan nordiska vikingar och arktisk ursprungsbefolkning flera sekel innan Columbus förmenta ”Amerika-upptäckt”.

Vikingarna har visat sig spela en tongivande roll i handeln med elfenben i ett medeltida utomnordiskt Europa präglat av rika personers begär efter exklusiva produkter. Fria Tider var först bland svenska alternativmedier med nyheten: DNA-analys av valrossbetar visar nu enligt Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet, att Nordbornas valrossjakt under tidig medeltid kom att bedrivas allt längre norrut, till slut djupt inne i Högarktis – bra långt ifrån sydvästra Grönlands vikingabosättningar. Forskarkollegan Morten Tange Olsen, docent vid Globe Institute i Köpenhamn, förklarar i ett pressuttalande:

— Vi extraherade gammalt DNA från valrossar som samlats in på en mängd olika platser i Nordatlantens Arktis. Med denna information säkerställd kunde vi sedan matcha de genetiska profilerna för valrossföremål som Grönlands-nordborna handlade med ute i Europa.

Men är det verkligen sannolikt att vikingarna lyckades ta sig så djupt in i dessa isbemängda arktiska vatten?

Forskaren Greer Jarrett, doktorand vid Lunds universitet, som arbetat med försöka återskapa rutter och för ändamålet genomfört provseglatser med tidstypiska norska vattenfarkoster, menar sig ha bevisat att så är fallet och utvecklar:

— Valrossjägarna gav sig förmodligen av från de nordiska bosättningarna så snart havsisen drog sig tillbaka. De som hade siktet inställt på de nordligaste trakterna hade ett ytterst snävt säsongsfönster, inom vilket de skulle hinna färdas utmed kusten, jaga valross, bearbeta och förvara hudarna och elfenbenet ombord på sina fartyg, för att sedan återvända hem innan havet åter frös.

Tidigare forskning ger vid handen att konkurrerande valrossjägare, huvudsakligen i form av så kallade Thule-inuiter vid denna tid bebodde dessa jaktmarker i Högarktis. Det som de nya forskningsrönen tillför är tydliga belägg för förekomsten av en mycket tidig och omfattande interaktion mellan den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och de europeiska nordborna.

Två väsensskilda folk och kulturer

— Detta måste ha varit ett möte mellan två helt olika kulturella världar. Nordborna som bebodde Grönland hade europeiska ansiktsdrag, var förmodligen skäggbevuxna, iförda ylleplagg, tog sig fram i segelfartyg av trä och jagade valross vid fångstplatser med lansar som hade järnspetsar, förklarar Jordan.

Thuleinuiterna lär å sin sida ha sett mer asiatiska ut, varit iförda pälsar, färdats i kajak och så kallade umiakbåtar – båda dessa farkoster tillverkade av uppspända djurskinn. Likt vissa andra så kallade naturfolk hade de utvecklat en slags grundläggande ekvilibrism i förmågan att dra nytta av den egna miljöns naturliga förutsättningar, till exempel genom ”high tech” i form av smarta harpuner specialkonstruerade för valrossjakt i öppna vatten.

— Vi kommer aldrig att få veta exakt hur det var, men på ett mer mänskligt plan borde dessa möten i de vidsträckta och säkert skrämmande landskapen ha kunnat väcka både nyfikenhet och fascination. Med all sannolikhet uppmuntrade de till social interaktion, vilja att dela med sig av sin erfarenhet och allehanda utbyten. Vi behöver forska betydligt mer för att komma till insikt om dessa interaktioner och motiv, ur ett urfolksperspektiv såväl som ur ett mer ”eurocentriskt” nordiskt perspektiv, sammanfattar Peter Jordan.