Det har blivit dags för folkförrädarna att avskaffa heteronormen. En person som är heterosexuell är inte mer normal än en person med udda böjelser. Abnormiteter som homofili och polygami tillsammans med ett promiskuöst levnadssätt betraktas inte med blida ögon från den stora allmänheten. Men det ska det bli ändring på! Vi ska ”leva ut vår sexualitet” och bryta alla sexuella tabun. Samhället ska vändas upp och ner. Normer som tidigare uppfattades som självklara och sunda ska bort. På det viset ska vi få ett välmående, jämlikt och rättvist samhälle. Böglobbyn avancerar framåt. Deras motståndares argument försöker de lagstifta bort genom att inkludera homofiler i lagen om hets mot folkgrupp. Ve den som sätter sig upp! Homofoben ska fördrivas. Bögrevolutionen är här!

Rättvisepartiet Socialisterna missar inte chansen att ansluta sig till böglobbyn för att hetsa mot allt ursprungligt och heterosexuellt traditionsenligt.

När filmen Fucking Åmål släpptes uppnådde böglobbyn ett viktigt delmål. De hade lyckats få svensson, men främst ungdomar att leva sig in i vissa rollfigurer – och inte vilka som helst. Filmens huvudroller består av två flickor som lever i ett av Sveriges mindre samhällen. Filmen ebbar ut i att flickorna inleder ett lesbiskt förhållande. Den psykologiska effekten av filmen blev slående. TV- eller biotittaren får under filmens gång leva sig in i rollen, känna sympatier och medlidande med de stackars söta små tonårsflickorna. Genom Fucking Åmål förväntas vi att oreserverat svälja de budskap som förmedlas. Samma sak gäller i många andra filmer och TV-serier. Homosexualitet och mångkultur är av någon outgrundlig anledning alltmer återkommande teman. Vi får reda på vilka vi ska sympatisera med och vilka vi ska ogilla; vilka fenomen som är bra och vilka som är dåliga; vad som slår ut vad. Temat två lesbiska tonårstjejer slår ut det gamla trista ”Romeo och Julia”-temat. Händelserna förvrids till något mer ”spännande” och häftigt. Vanliga killar är ju inte alls så spännande! Minst lika återkommande tema är den svartmuskige, mörkhyade, men ack så exotiske, gåpåiga och charmige invandraren som konkurrerar ut den gammalmodiga, torra och stela svensken.
Den 13 januari inledde Svenska dagbladet en artikelserie, Vägra villa, Volvo, vovve som uppviglar till att vi ska göra oss kvitt alla ursprungliga, traditionella värderingar och normer om sex och samlevnad. Journalisten Lina Kalmteg på SVD skriver om hur banbrytande Fucking Åmål var. ”Fucking Åmål var en av de första svenska filmerna som skildrade lesbisk kärlek”, skriver hon. 1998, då filmen hade premiär, blev startskottet för en nationell komma-ut-process i Sverige med bögparader och utställningar som Ecce Homo. Lina Kalmteg framställer saken så och hänvisar till Tiina Rosenberg som är lektor på Stockholms universitet. Där är hon bland annat delaktig inom Centrum för kvinnoforskning som är en del av den humanistiska fakulteten. Centrum för kvinnoforskning bedriver undervisning och forskarkurser i genusvetenskap där även så kallad queerteori också förekommer konsekvent. Centrum för kvinnoforskning är en kärnverksamhet för dem som vill bryta ner värderingar och normer kring heterosexuallitet. Det heteronormativa idealet är den främsta måltavlan för verksamheten.
– Med heteronormativitet menas att det är det heterosexuella som är förebilden för allt i hela samhället. Inte bara för lagstiftningen, som i fråga om partnerskap och adoptioner. Den bestämmer också vad som är allmängiltigt, har Tiina Rosenberg uttryckt.

Estetiskt tilltalande konstskatter vittnar om det forna idealet från tiden när kulturen förde fram det vackra och sköna av mannen och kvinnan. Kärlek, trohet, heterosexuella parförhållanden var självklara ideal men är idag den statligt sanktionerade böglobbyns främsta hatobjekt.

Efter 1998 och Fucking Åmål har media fortsatt att propagera för den homosexuella livsstilen. Propagandaapparaten har verkligen accelererat på denna punkt. I början av år 2000 hade Veckorevyn en utförlig bilaga där de berättade hur det är att vara lesbisk och olika nöjesbilagor har börjat guida runt på gayuteställen. Alltfler offentliga personer har vågat ”komma ut”. Från och med årsskiftet har vi också ”berikats” av den förbudslag som syftar till att ta bort lagskyddet för heterosexuella. Åsiktslagen hets mot folkgrupp inkluderar nu även sexuell läggning. Homofiler äger företräde och den som kritiserar dem befinner sig direkt i riskzonen. Ett synnerligen anmärkningsvärt sätt – man lagstiftar bort motståndarnas argument. Som om detta inte vore nog får homofiler som lever i par nu även möjlighet att tvångsadoptera barn. Lina Kalmteg kommenterar böglobbyns snabba landvinningar under senare år med följande summering:
”På många sätt verkar det som om det heterosexuella Sverige har kommit ut ur garderoben och att det har blivit mer okej att vara homosexuell.”

Queerteori och fri prostitution – kulmen av jämlikhetsiver
Det politiskt korrekta sättet att betrakta avvikande sexuella böjelser finner vi inom den så kallade queerteorin. Queerteorin är oreserverat värdenihilistiskt. Ur ett queerteoretiskt perspektiv finns det inga gränser, inga tabun, ingenting som är onormalt. Anledningen till att en viss sexuell livsstil betraktas som mer eller mindre önskvärd beror på att de allenarådande uppfattningarna baserar sig på ett heteronormativt tänkande, att idealet är heterosexuallitet. Bakom föreställningar om att en avvikande sexuell böjelse eller föreställningar om hur en man eller kvinna ska vara, döljer sig förlegade normer och kulturellt förtryck. Ordet queer betyder ursprungligen ”konstig, knäpp, avvikande”. Queer ska ha använts som skällsord mot homosexuella i USA och Storbritannien. Böglobbyn tog sedermera till sig begreppet och applicerade queer i en ny sorts jämlikhetsideologi. I queerteorin betraktas det heteronormativa som en social konstruktion, heterosexuella ideal representerar ett konstruktivistiskt synsätt. I samhället ska det finnas kvar förlegade normer, värderingar och förtryckande ideal med bestämda uppfattningar om vad sexualitet är och bör vara. Vi har lärt oss att leva i heterosexuella parförhållanden och se på ”alternativa livsstilar” som sjukt och udda. Allt är i själva verket en illusion precis som uppfattningen om vad som är manligt respektive kvinnligt. Flickor har lärt sig att leka med dockor och klä sig i rosa, pojkar har lärt sig att leka med tennsoldater. Detta konstruktivistiska synsätt är enligt queerteoretikerna inlärt, det är inte biologiskt medfött på något sätt. Vår sexualitet är konstruerad eller inlärd.

Konstnären Carl Larssons idylliska miljöer. En kvinna som är gift, bär förkläde och föder barn symboliserar det onda, heteronormativa patriarkat-samhället.

Queerteorin är liksom böglobbyn på frammarsch. Det anmärkningsvärda är dock att dessa idéer långt ifrån har lanserats från ”gräsrötterna”. Under flera decennier har det varit möjligt att tillgodogöra sig queerteoretisk indoktrinering på svenska universitet och högskolor. Den normupplösande omvälvningen som pågår är således statligt sanktionerad. Men det politiskt korrekta synsättet har tydligen inte anammats tillräckligt mycket. De mest tongivande queerteoretikerna är inte nöjda. Don Kulick är en person som anses som en av de främsta förebilderna och inspiratörerna i sammanhanget och framträder ofta offentligt och delger sin ”expertis”. Don Kulick är sedan år 2000 professor i socialantropologi. Hans expertområden är främst inom lingvistisk antropologi och sexualitet/genus. Han har erfarenhet med fältarbete på Papua Nya Guinea, i Brasilien och i Italien. Åtminstone sju böcker har han skrivit. Han är tillsammans med Wilhelm Östberg chefredaktör för den queerteoretiska tidskriften Ethnos. Riksbankens Jubileumsfond har gett honom pengar till forskningsprojektet Heteronormativitet: en etnografisk och jämförande studie. För närvarande uppges han undersöka brasilianska transvestitprostituerade i Italien. Don Kulick är en ivrig förespråkare för legalisering av prostitution. De prostituerade betraktar sig som ”sexarbetare”, menar han i en intervju i tidningen Slitz nummer 8 från 1998. Prostitution är någonting vi bör acceptera. Varför inte likställa prostitution med vilket annat yrke som helst? De borde också kunna ha samma arbetsvillkor som vilken vanlig arbetare som helst, de skulle kunna bilda fackföreningar och vara med i försäkringskassan som alla andra.
– Man ska se det som ett yrke, tycker jag. För att över huvud taget kunna diskutera prostitution så måste man göra det. Och enligt de prostituerade som uttalar sig och skriver så är deras grundläggande uppfattning att det är just det. De kallar sig ofta sexarbetare, för att betona att de verkligen arbetar. De vill innefattas av arbetsmarknadslagstiftningen – inte kriminaliseras. Det finns prostituerade som far oerhört illa både fysiskt och psykiskt, jag hävdar inget annat, men när till exempel gruvarbetare jobbar under vedervärdiga förhållanden så höjs inga röster om att avskaffa dem. Istället vill man förbättra deras arbetsvillkor. I Sverige finns ingen facklig organisation för prostituerade – som i till exempel USA, England, Holland och Frankrike. Möjligen kan den här nya lagstiftningen politisera dem. Jag hoppas det. Annars är de kvästa av en märkligt snäv samhällssyn på prostitution.

Don Kulick förklarar också att det råder en schism inom feministrörelsen:
– Vissa feminister menar att det är ett slags koncentrat av patriarkatet – och att vi i prostitution och pornografi kan se allt det onda i manssamhället. Men inte heller feminismen är en storhet. Andra feminister, främst utomlands, menar att de här sakerna kan användas för att förstärka kvinnornas makt.

Gör prostitution laglig! Det skriker queerteoretiker, feminister, nyliberaler och vänstersekter ut i kör. Det är OK med prostitution. Prostitution ska betraktas som vilket yrke som helst. Prostituerade bör ha samma arbetsvillkor, d.v.s. sjukförsäkring, anställningstrygghet etc. som andra.

Förespråkandet av fri prostitution är någonting som blivit vanligt förekommande inom den autonoma vänstern. SAC-syndikalisterna vill att de prostituerade ska organisera sig, bland annat genom att bilda fackföreningar. Lördagen den 14 september 2002 anordnades festivalen Shame i Stockholm där frågan togs upp. Festivalen skulle vara en reaktion mot den årliga bögfestivalen Gaypride, vilket man ansåg ha gått överstyr och blivit ett bögjippo. Shamefestivalen var mer politiserad. Under festivalen genomfördes bland annat queerteoretiskt inspirerade föredrag om feminism och prostitution. I debatten om prostitution kom vissa meningsskiljaktigheter att uppstå då en del av publiken menade att kvinnor som strippar eller prostituerar sig är ett dåligt föredöme för unga kvinnor. Men den överväldigande majoriteten tog ställningstagandet att förespråka fri prostitution.

Don Kulick visar den rätta vägen
Böglobbyns landvinningar och den etablerade propagandaapparaten som vill bryta ner heterosexuella normer och värderingar har förändrat allmänhetens syn på homosexuallitet. Att bli anklagad för att vara ”homofob” har blivit någonting som används konsekvent för att skrämma och framställa kritiker som satan personifierad. Anklagelser om att vara ”homofob” har fått liknande effekt som det klassiska konststycket att avskräcka motståndare till mångkultur och massinvandring med det värdeladdade epitetet ”rasist”.
Men hur långt har vi egentligen kommit? Börjar man rent allmänt se homosexualiteten som något normalt? Det frågar sig Lina Kalmteg på SVD och vänder sig till Don Kulick.
– Jag tror absolut att det finns en ökad acceptans för homosexuella i Sverige. Men bara till en viss gräns. Situationen för homosexuella är väldigt begränsad. De är accepterade så länge de är en viss typ, om de lever monogamt och inte har sex i parker och gör sådant man inte ska. Man kan säga att vissa saker är väldigt accepterade, medan vissa är väldigt oaccepterade, svarar han.

Krossa heteronormen! Lesbianer manifesterar ”alternativa livsstilar” på Gaypridefestivalen. (FOTO: Folktribunen)

Don Kulick betraktar heterosexualiteten som ett ”problem”. Vi är ju alla sexuella varelser. Genom att ta det för självklart att man är heterosexuell, blir man en i mängden och medverkar till att konservera den ondskefulla heteronormen. Han tycker i alla fall att det är ett gott tecken att riksdagen beslöt att förbjuda kritik genom att inkludera homofiler i lagen om hets mot folkgrupp. Men varför ska vi leva i heterosexuella par? Varför kan vi inte pröva någonting udda? Varför ska vi vara trogna mot en person när det finns en hel värld av människor att älska? Ska man vara så inskränkt att man under ett helt liv enbart lever i trista, heterosexuella parrelationer och bildar traditionella, heteronormativa kärnfamiljer?
– Men jag skulle inte säga att gemene svensk ifrågasätter sin heterosexualitet. Jag tror inte att de ser den som ett problem, kommenterar han till SVD.

I samband med attitydförändringar mot homofiler har forskning och hetsen mot heteronormativitet vuxit sig starkare. I maj hölls vid Göteborgs universitet en konferens med temat Farväl heteronormativitet.
Don Kulick och Tiina Rosenberg vänder sig till de heterosexuella och ifrågasätter deras sexualvanor. Heteronormativiteten dikterar också villkoren och begränsar nyfikenheten att pröva på någonting nytt.
– Även om man är heterosexuell begränsas man oerhört av vad som är normalt. Normen bestämmer vilka slags relationer som är tillåtna och på vilket sätt även heterosexuella får ha sex, förklarar Don Kulick.
Heteronormen är dessutom kvinnoförnedrande. Kvinnor förväntas vara kyska och moderata med vem de hoppar i säng med. Hon inte får vara för utsvävande eller krävande i sexuella relationer.
– Uttrycket ”en lössläppt kvinna” är ett resultat av heteronormativiteten, säger Don Kulick.
Queerteorin går också in på ett uråldrigt marxistiskt hatobjekt, nämligen kärnfamiljen. För att uppnå det socialistiska samhället är förintandet av familjen ett måste. Queerteorin menar att det förtryckande ”kärnfamiljspaketet” med olikkönad make/maka, barn, villa och hund är en produkt av det heteronormativa.

Lesbianer i feministrörelsen
Inom den autonoma vänstern och inom feministrörelsen är lesbianerna framträdande. De tre kategorierna går hand i hand. Det finns till och med flera exempel på hur indoktrinerade feminister eller marxister blir lesbianer av ideologiska skäl. De har kommit underfund med att lesbianer är en större provokation mot det patriarkala, kvinnoförnedrande manssamhället. Därför blir de lesbianer. SVD: s artikelserie gav exempel på lesbianer som bytt sexuell läggning just på grund av att de vill manifestera en politisk föreställning. Forskaren Camilla Kolm har djupintervjuat nio unga kvinnor som aktivt valt att bli lesbiska som en reaktion mot vad som kallas ojämlika heterosexuella parrelationer och begränsande kärnfamiljsideal. Kvinnorna i undersökningen var i åldern 20 till 28 år. De hade alla haft heterosexuella relationer med män, men sedan gjort ett medvetet val att bli lesbiska.
– Att vara lesbisk för mig har väldigt lite med sex att göra, det är inte därför som jag är lesbisk. Det är inte vem jag ska knulla med, utan vem jag ska vara solidarisk med, säger en av de intervjuade lesbianerna.

Flera anmärkningsvärda uttalanden gjordes under intervjuerna:
– Jag tycker att det är skitviktigt att bryta upp från puckade parsamhets- och heteronormer. Det är skitviktigt och liksom så himla konstigt att tjejer och tjejer eller killar och killar inte kan ha sex med varandra. Jag tycker att det är jättekonstigt och det känns som om det är en viktig frigörelsegrej för alla människor och kanske framför allt för tjejer.

– Jag är ju inte i första hand lesbisk. Jag är i första hand feminist och därav kommer det rätt naturligt att bli lesbisk.

En grupp av de intervjuade utgjordes av radikalfeminister som inspirerats av 1970-talets kvinnorörelse. I deras föreställningsvärld pågår en ständig könskamp om makt och givetvis är det mannen som dominerar. Ojämlikheten finns även i sängkammaren. Att bli lesbisk uppfattade gruppen som ett kampmedel för att ”inte tända på överordning”.
– Även om det finns enskilda män som är trevliga, så har de hela samhället som puttar dem i ryggen och ger dem ett övertag, resonerade kvinnorna. Deras strategi var därför att ha så lite med det andra könet att göra som möjligt. Vissa valde till och med bort vänskapsrelationer med män och var starkt emot penetreringssex eftersom det uppfattades som en symbol för patriarkatets makt, förklarar forskaren Camilla Kolm.

Den andra gruppen kvinnor i undersökningen var den queerteoretiskt inspirerade falangen.
– De uppfattade sexualiteten som en flytande rörelse som kunde förändras över tid. Till skillnad från radikalfeministerna var de inte emot penetreringssex. Så länge bägge parter är med på det, kan man i princip göra vad som helst sexuellt, säger Kolm.
De intervjuade lesbianerna i undersökningen förklarar att de fick för sig att bli lesbiska efter att de hade kommit i kontakt med feministrörelsen, alternativt påverkats av Kulick-andan på ett intellektuellt plan då de studerat genusvetenskap och queerteori.

Böglobbyns verkliga ansikte
En betydande organisation för böglobbyn i Sverige är RFSL. Organisationen agerar som den dominerande rösten för homofiler i Sverige. De säger sig förespråka tolerans och öppenhet i allmänhet och vill även bryta ner förtryckande normer och ideal. De vill ju bara kunna leva som vem som helst, de vill ingen annan något illa, kan man tro. Med ett okritiskt sinne kan det bli lätt att svälja schablonbilden om homofilerna och böglobbyn – att det bara handlar om harmlösa människor. Men det finns studier som visar ett tydligt samband mellan homofili och pedofili. Av dem som förgriper sig sexuellt på barn är gott och väl 35 procent uttalade homofiler [Michele Elliott, ”Child Sexual Abuse Prevention: What Offenders Tell Us,” Child Abuse and Neglect 19 (1995): 581]. Detta när de utgör högst en procent av befolkningen [John O. G. Billy, et al., ”The Sexual Behavior of Men in the United States,” Family Planning Perspectives 25 (mars/april 1993): 58]. Pedofilernas intressen går ofta hand i hand med samma intressen som vill hävda alla sexuella läggningars lika värde. Ett barn är enligt dessa grupper även det en ”sexuell varelse” som också vill leva ut sexuella fantasier, vem är det som sätter tabu på åldersskillnader? Minst en ordförande för RFSL har förgripit sig på småpojkar. Nu jublar RFSL över att homofiler får möjligheten att tvångsadoptera barn utan att ta den minsta hänsyn till förhållandet mellan homofili och pedofili. Det verkar som om RFSL vill undvika att motsätta sig pedofili, troligtvis på grund av att flera av dess företrädare själva är pedofiler och betraktar pedofili som likvärdig vilken annan sexuell läggning som helst. Mycket pekar på att böglobbyn kommer introducera tanken i syfte att avdramatisera pedofilin. Bögtidningen QX: s redaktör Jon Voss skrev i en ledare redan i augusti 1998:
– Nynazister, religiösa fundamentalister, politiska reaktionärer, småborgerliga feminister (vare sig de i övrigt kallar sig vänster eller höger) hittar i pedofil-frågan en möjlighet att hantera ångesten för att heterosexualiteten tappat sin monopolställning.
Liknande tongångar hörs ofta under queerseminarier. Att man reagerar mot pedofili beror på att man är inlåst i ett heteronormativt tänkande. Inom en överskådlig framtid, när den totala sexuella frigörelsen är fullbordad, kan epitetet ”pedofob” vara likvärdigt med den negativa värdeladdningen som epitetet ”homofob” har idag.
Det är inte fråga om att RFSL och böglobbyn står för tolerans och öppenhet. Tvärtom är de själva ytterst intoleranta mot dem som inte följer de politiskt korrekta spelreglerna. Böglobbyn var själva med att driva fram den rättsvidriga lagstiftningen om att inkludera sexuell läggning i lagen om hets mot folkgrupp. Böglobbyn och queerteoretikerna säger sig vilja avskaffa heteronormen. Samhället ska omdanas. Men istället etableras nya normer, normer som utgör den absoluta motsatsen till de ideal som samhället tidigare såg som självklara och sunda.
Böglobbyn, den autonoma vänstern och queerteoretikerna är ett och samma. De manifesterar allt depraverat den etablerade makten så önskar. De står för samma idéströmning med det enda undantaget att subkulturerna tror sig revoltera mot ett förtryck men i själva verket inte gör annat än att efterapa förtryckets egna floskler genom att skrika ut dem i en radikalare och hotfullare stämma.
Böglobbyn försöker förlöjliga kritiken mot homosexuella fenomen, genom att få motståndarna framstå som patetiska och pinsamma. ”Jag tycker inte om bögar, men så länge de inte rör mig så är det lugnt”, kan en förvirrad medelsvensson kläcka ur sig. Men denne har knappast reflekterat kring de egentliga frågorna och verkar leva efter devisen ”sköt dig själv och skit i andra”. Böglobbyn framställer sin mission som harmlös och låter ovanstående kommentarer representera motståndarargumenten när det finns massvis med relevanta anledningar att bekämpa böglobbyns framfart. Böglobbyns framfart syftar inte till att ge en sexuellt avvikande grupp eller enskild individ särskilda rättigheter, det handlar om att förstöra och bryta ner alla värden, normer och ideal som varit elementära självklarheter i hela den mänskliga historien.

Idealet och dygden har blivit en parentes i historien. Ve den som säger ifrån och blickar tillbaka!

Böglobbyn har ingen egentlig makt. Deras alltmer dominerande ställning är inte ett resultat av deras egna ansträngningar. Folkförrädarna som infiltrerat statsmakten, media och samhället i övrigt har medvetet släppt löst de personer som rent instinktivt vill bryta ner och förstöra normer och ideal, de som av sig själva är instinktivt revolutionära. Homofilerna som är mest drivande inom böglobbyn gör för detta ändamål ett föredömligt arbete. Det är av denna anledning vi måste inse det farliga i sammanghanget och slå tillbaka mot böglobbyn. Det som queerteoretikerna kallar för det heteronormativa samhället är det samhälle vi patrioter ska återskapa. Rysslands tsar Nikolaj II tvingades under statskuppsliknande former att abdikera i februari 1917, därefter upprättades en provisorisk regering. Rysslands ÖB, general Lavr Kornilov förklarade formellt tsarväldets avsättande. Sedermera insåg Kornilov vilket misstag han gjort, vilka farliga krafter han släppt löst. Ryssland befann sig i kaos. Kornilov organiserade en motståndsrörelse för att rädda sitt folk och fosterland och krossa den annalkande bolsjevikrevolutionen. När bolsjevikerna fick makten i november 1917 och våldtog Ryssland, förföljdes och mördades varenda misstänkt kontrarevolutionär. Kornilov tvingades i landsflykt.

Rysslands ÖB, general Lavr Kornilov slog tillbaka mot de bolsjevikiska samhällsomstörtarna.

Vi patrioter som insett allvaret bör se tillbaka på historien och dra en viktig lärdom. Roms store historiker Cornelius Tacitus levde mellan år 55 och år 115. Han har bland annat skrivit boken Germania. Redan vid denna tid förklarade han läget i det då så depraverade Rom. Alla normer var upplösta. Männen hade blivit feminiserade fjollor. Romarna framsläpade sina liv i elände. De sökte lättnad i berusning, allsång och sexuella utsvävningar. Det var en verklighetsflykt, man slösade bort sina liv på infantila lekar och bloddrypande arenaspektakel. Kvinnor satte inget värde på sin kyskhet. Homosexuallitet var utbrett. Senaten bestod av kosmopolitiska främlingar och armén av barbarer medan romarna själva stod på dekadensens rand. Tacitus såg dessa fenomen som ett tydligt tecken på att imperiet skulle falla genom den förruttnelse som pågick inifrån.
Förruttnelsen i Sverige är ett faktum. Läget inte bara liknar, utan är än mer allvarligt än det var för de ryska patrioterna under Lavr Kornilovs tid.
Det pågår en revolution i Sverige. Samhällsomstörtarna parasiterar på den svenska samhällskroppen och äter upp den döende kroppens sista friska delar. Samhällsomstörtaren kan vara en ordförande i RFSL likväl som en byråkrat inom den socialdemokratiska administrationen. Att kärnfamiljen har blivit måltavla är knappast förunderligt. En nation med heterosexuella svenska familjer som föder och uppfostrar sunda medlemmar av den svenska nationen är deras största hot. Svenskarnas undergång och totala förintelse är deras slutliga mål.

Låt oss nu inse att det andliga kriget mot vårt folk och revolutionen mot det ordnade och på sundhetsideal baserade svenska samhället är i full gång. Låt oss inspireras av personer som Lavr Kornilov och Corneliu Codreanu. Låt oss bli de som startade den svenska kontrarevolutionen!

• Publicerad:
  2003-01-19 00:00