1984. En juridikexpert reflekterar i Dagens Juridik över de senaste årens ”cancel culture”. Han analyserar situationen ur ett juridiskt perspektiv och stakar ut en väg ut ur dagens dilemma.
Bild: Public domain.
I den svenska grundlagen finns en ”portalparagraf”, vilken i sitt andra stycke rymmer passagen:
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.
Åsiktsbildning nämns alltså före allmän och lika rösträtt – en rättighet som i allmänhet förklaras utgöra ”demokratins grundbult”.
Desto allvarligare blir det då att den fria åsiktsbildningen i praktiken är både ifrågasatt och kraftigt beskuren i dagens Sverige.
I teorin har alla rätt att föra fram sina åsikter oavsett vilka dessa är men i den krassa verkligheten råkar de som befinner sig utanför den så kallade åsiktskorridoren ofta illa ut: uppdrag tar plötsligt slut och försörjningen förloras.
Public affairs-rådgivaren och juridikexperten Daniel Claesson reflekterar i tidningen Dagens Juridik över denna de senaste årens ”drevkultur” i Sverige.
Han anser att en lagändring krävs för att man ska kunna stävja en relativt ny sorts brottslighet.
I USA talar man om ”cancel culture” eller ”deplatforming”, vilket innebär en systematisk förföljelse av oliktänkande vilka tystas, antingen genom bestraffning av ovan nämn typ, eller också genom hot om sådan bestraffning.
Den här sortens hetsjakt har under ett antal år varit vanligt förekommande i Sverige. Claesson ger exempel som Marcus Birro, Stina Oscarson, Christer Sandelin och den på senare tid drabbade Alexander Bard.
Men han betonar samtidigt att en fullständig förteckning över utsatta skulle domineras av för allmänheten okända personer.
Skollärare kan ofta vara i riskzonen om någon elev eller förälder iakttagit en kommentar på sociala medier. Universitetslärare kan skärskådas av aktiviststudenter.
Företagschefer kan nås av ”skvaller” angående kommentarer som vissa anställda fällt på sin fritid.
En stadig försörjning är inte bara i längden en livsnödvändighet för den individuella medborgaren. Medborgarnas stadiga försörjning är samtidigt en grundbult i hela samhällsbygget.
Det visar bestämmelserna för anställningsskydd samt ersättning vid sjukdom, föräldraledighet och arbetslöshet. Claesson argumenterar därför:
En arbetsgivare som säger upp en person på grund av dennes åsikt bryter därför inte bara mot lagen, utan även mot vår samhällsmodell.
Vad leder då ovan nämnda ”cancel culture” till?
Å ena sidan pressas företaget av hotet om att ifall de inte säger upp personen så riskerar företagets rykte bli skadat och folk slutar köpa produkterna. Å andra sidan måste företaget ta ansvar enligt lagstiftningen. Det har även krav på sig att agera i enlighet med värderingar i vårt samhälle som säger att man inte kastar ut människor på gatan hur som helst.
”Cancel culture” kan försätta företaget i en situation där det inte går att handla rätt. Det riskerar att ta skada oavsett vilken väg man väljer att gå.
”Drevdrivare” kan liknas vid skrupelfria torpeder som inte drar sig för att hota sina utpressningsobjekt. Claesson påpekar dock att de samtidigt navigerar i en ”gråzon mellan förtal och utpressning”.
Medan förtal (att framställa någon som klandervärd) sällan ens blir ett polisärende, är utpressning (att tvinga någon till handling med icke-akut hot) ett allvarligt brott med upp till sex års fängelse på straffskalan.
Att söka upp en arbetsgivare med intentionen att genom hot om skandalisering orsaka någons avsked med anledning av dennes åsikter är definitivt mer än bara förtal. Problemet blir här att påvisa graden av hot.
Claesson fäller några klargörande kommentarer om dilemmat och han erbjuder även en väg ut ur det genom förändringar av lagstiftningen:
I vilket fall hade lagstiftaren inte sociala mediedrev i åtanke när lagen om utpressning skrevs. Därför finns ett behov av en ny straffbestämmelse:
Till Åsiktsförföljelse döms den som kontaktar arbetsgivare, uppdragsgivare eller annan i syfte att få denne att avsluta anställning eller ekonomisk relation med en person på grund av åsikt som den personen hyser eller har uttryckt.
För grovt brott kan man tänka sig upprepade kontakter eller att den potentiella skadan är stor. Straffet bör ligga i spannet mellan förtal och utpressning, böter eller fängelse upp till 2 år, för grovt brott upp till 4 år.
Han avslutar sitt tankvärda inlägg:
Vi behöver återgå till ett mer respektfullt utbyte av tankar och åsikter i Sverige. Företag och arbetsgivare ska inte användas som mellanhänder för att komma åt meningsmotståndare. Att sätta stopp på den åsiktsförföljelse som idag pågår är en viktig markering av demokratins betydelse.
Hoppa till huvudinnehåll
