KOMMENTAR. Erik Forsell kommenterar en krönika i den judiskägda tidningen Göteborgs-Posten, där Jenny Sonesson hävdar att det svenska samhället har ett så pass ansvar för säkerheten kring landets synagogor att de bör vaktas lika allvarsamt som exempelvis konungen.

Fotomontage:. CC0 Public Domain och Harri Blomberg (CC SA).

Jenny Sonesson skriver i en ledare i Göteborgs-Posten att efter ”brandbomberna” (hon menar nog glasflaskor med brinnande vätska, eller så ljuger hon avsiktligt för att stärka sin retorik) i december mot två svenska synagogor ,”tvingas” judiska församlingen i Göteborg ”att lägga hälften” av sina medlemsavgifter på säkerhet. Detta anser Sonesson vara orimligt. Därför ska judiska församlingar i Sverige få soldatskydd, menar hon.

”Det är tvära kast i svensk politik” skriver Sonesson, och avser Stefan Löfvens plötsliga utspel att det kan bli aktuellt att sätta in militär mot gängkriminaliteten i förorterna för att hjälpa polisen, som inte klarar av att hantera brottsligheten. I detta får Löfven indirekt stöd av föregångare Fredrik Reinfeldt som 2006 lät formalisera reglerna för hur den svenska militären ska få användas mot den egna befolkningen.

Sonesson kunde, istället för att bejaka denna våldsspiral, ta sig an problematiken i sig: Varför har vi idag tvära kast i politiken? Varför vill nu allt fler riksdagspartier inklusive regeringen sätta in militär mot befolkningen i landet? Varför har de skapat denna situation? Varför behandlar Sonesson inte attackerna med ”brandbomber” mot synagogorna som de politiska protester de var, när USA hade deklarerat att federationen skulle genomdriva sin kontroversiella plan att flytta ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem? Varför behandla ”brandbomberna” som vore de meningslöst ”bus” utfört av kriminella förortsgäng?

Istället för att ta sig an problematiken, bejakar Sonesson denna utveckling. Hon skriver att Danmarks giv att sätta in militär mot gängkriminalitet bör ”utvärderas” så den kan användas i Sverige. I Danmark bevakas israeliska ambassaden och synagogan i Köpenhamn av militärer sedan 2015, då en man ska ha skjutits till döds utanför den danska huvudstadens judiska tempel.

”Om soldater kan vakta kungen borde de även kunna vakta annat, till exempel synagogan i Göteborg”, skriver Sonesson och förtydligar de ”utsatta judarnas” situation: Den judiska församlingen vädjade efter ”brandattentatet” om krisfinansiering från Justitiedepartementet.

Judiska församlingen har uppgett att man idag spenderar 54 procent av medlemsintäkterna på säkerhet, vilket enligt församlingen och dess sympatisörer anses vara ett bevis för att läger är ”akut”.

Läsare av Nordfront minns hur judiska församlingen i Umeå kände sig nödgade att lägga ned sin verksamhet och säga upp avtalet för den hyrda lokalen efter det att någon hade fäst två Nordfront-klistermärken på församlingens skylt vid gatan. Nordfront känner inte till huruvida Umeås judiska församling i samband med klistermärkesattacken ”vädjade” om krisfinansiering från Justitiedepartementet. Men ingen ”tvingar” heller judiska församlingen att lägga 54 procent av medlemmarnas avgifter på säkerhet, om det angivna procenttalet ens är sant och relevant, vilket för övrigt kräver att vi får veta hur stora intäkterna från medlemsavgifterna är. Det får vi dock inte veta av Sonesson.

Sonessons förslag på skalskyddsförstärkning av synagogor ställer flera frågor på sin spets: Varför jämställer Sonesson en synagoga som speciellt skyddsvärt objekt, i paritet med kungen? Varför nämner hon inte ”hotbilden” mot landets moskéer, som faktiskt har blivit utsatta för värre saker? Varför inte skydda kyrkor? Akutmottagningarna? Ålderdomshemmen? För att inte tala om skolorna där barn tvingas gå fast de ständigt är utsatta för faran att bli misshandlade eller mördade av främlingar som inte har på skolområdet att göra? Det händer trots allt betydligt oftare än att en politiskt motiverad arab kastar en så kallad ”brandbomb” mot en större byggnad.

Det finns helt enkelt ingen särskild eller specifik ökad hotbild mot judiska församlingens lokaler. Hela samhället håller på att falla sönder, med inslag av krigsliknade oroshärdar överallt och var som helst.

Varför bejakar Sonesson utvecklingen av en militariserad polisstat som med hot om våld ska hålla en oregerlig befolkning i schack? Borde hon inte vilja ha motsatt politik? Men av någon anledning är det istället mer värt att nämna vikten av att värna om de cirka 20 000 judar som bor i Sverige, än om några andra. Varför?


  • Publicerad:
    2018-01-20 20:30