KOMMENTAR. När svenska politiker bryr sig mer om ett främmande folk än sitt eget, vart ska då folket vända sig? Simon Holmqvist skriver om den senaste tidens starka reaktioner på attacker mot judiska byggnader i Sverige.
I Tolkiens mytologiska verk Silmarillion finner Tuor vägen till det gömda riket Gondolin, där Noldorfolket kan leva i frihet eftersom det ligger dolt för folkmördaren Morgoths blickar. Men för vårt folk finns det inget Gondolin eller Israel – vi har endast Norden.
De senaste attackerna från muslimska invandrare på synagogor har startat ett enormt drev, som saknar motstycke – eventuellt med undantag för när en viss oppositionell grupp demonstrerar – och som avslöjar många väldigt intressanta aspekter av vårt samhälle.
Nordfront publicerade under gårdagen en artikel som framförallt fokuserade på statsminister Stefan Löfvens reaktion på attackerna. Löfven, som genom sin mandatperiod som statsminister har tigit sig igenom en allt intensivare hat- och våldsspiral gentemot sitt förment egna folk, svenskarna, fick helt plötsligt nog. Plötsligt slog statsministern landsfaderligt näven i bordet och deklarerade att man i Sverige inte får attackera synagogor, för det strider minsann mot våra seder och vår moral, menar Lövfen.
LÄS MER: Statsministerns tolerans mot främlingarna är över: ”De strider mot vår moral i Sverige!”
Men synagogor är trots allt döda ting, byggnader – om än heliga sådana för judarna – och ingen kom egentligen till skada rent fysiskt. Ungefär som alla de tusentals bilar som brinner ned i det mångkulturella Sverige varje år, utan att de uppföljs av någon särskild kommentar från någon. Tyvärr gäller inte detta alla svenskar som rånats, misshandlats, gruppvåldtagits och mördats av främlingar med uttryckt förakt mot allt svenskt under Löfvens översyn.
När Abraham Ukbagabir mördade en mor och hennes son utanför Ikea i Västerås så gjorde han det enligt vad han själv uppgav endast på grund av att de var svenskar. Då var det många som trodde att statsministern skulle ta bladet från munnen och fördöma dådet, speciellt med tanke på att han under början av sin mandatperiod hade en vana att åka till platser där främlingar blivit utsatta för brott, även om det i vissa fall i efterhand visade sig att de själva lyckats bränna ned sina moskéer och dylikt. Löfven befann sig också i Västerås under dagarna efter dådet, men han tog sig inte tid att säga ens ett ord om saken, trots massiva vädjanden från sitt eget folk på sociala medier.
Stefan Löfven fördömer selektivt och utifrån en svenskfientlig värdegrund.
Efter Ikea-dådet tycktes också Löfven ta en paus från sin landsomfattande fördömelseturné. Det hade förmodligen framstått som alltför hycklande att fortsätta, till och med för en modern socialdemokratisk statsminister. Detta med självklara undantag för kärleksmanifestationer och liknande efter terrordådet på Drottninggatan.
Under tiden har det svenskfientliga våldet fortsatt och tagit sig allt starkare uttryck. Vi har blivit bekanta med fenomen som festivalövergrepp och när #MeToo-kampanjen drog igång valde media i vanlig ordning att hänga ut de svenska männen, medan främlingarnas identiteter, i de få fall dessa ens fick en plats i kampanjen, alltjämt skyddas av mainstreammedia och i det politiskt korrekta narrativet.
Är Sverige judarnas land?
För att ta reda på vilka som verkligen styr ett samhälle behöver du endast ställa dig frågan: Vilka får jag inte kritisera?
Citatet ovan har ofta rent felaktigt tillskrivits den franske upplysningsfilosofen Voltaire. I verkligheten var det en amerikansk nationalist vid namn Kevin Alfred Strom som myntade frasen. Detta gör den dock inte mindre sann, och den är sannerligen mer aktuell än någonsin.
Gustav V omgärdades av envisa rykten om homosexualitet. Men att påtala en sådan sak under hans regeringstid ansågs inte bara som oerhört opassande, det kunde även vara straffbart.
Fram till 1945 kunde man i Sverige bli dömd för något som kallades för majestätsbrott. Idag återfinns dess motsvarighet framförallt i gummiparagrafen ”hets mot folkgrupp”. Den enda väsentliga skillnaden ligger i att medan det tidigare var kungen som fick ett särskilt skydd mot kritik i Svea rikes lag så är det idag alla som inte är svenskar, men kanske framförallt judar – för vilkas skull lagen ursprungligen skrevs.
Precis som att konungen tidigare inte bara uppbar en särskild juridisk upphöjelse så skyddades han även av sociala tabun – det ansågs helt enkelt fult och omoraliskt att tala nedsättande om majestätet, oavsett om det var påkallat eller ej.
På samma sätt avfärdas alltid kritik av allt judiskt som antisemitism, vilket i det närmaste betraktas som en sinnessjukdom i dagens Sverige. Det gäller förövrigt även att ens nämna judars överrepresentation i bank- och finansvärlden, media, Hollywood, pornografi, feminism, homolobby, massinvandringslobby etc. Betänk då att det i andra sammanhang är otroligt populärt att tala om maktstrukturer och privilegier i vårt land, även sådana som man behöver hjärntvättas under flera års genusstudier för att ens kunna hitta på.
När någon dessutom attackerar en av deras heliga byggnader så övergår uppenbarligen moralpaniken i känslomässigt raseri, så pass att till och med statsministern vågar peka ut ”vissa grupper i Mellanöstern”, samt påstå att det finns ett beteende som kan strida mot ”svensk moral”. Inte ens moskébränderna resulterade i lika hårda fördömanden från etablissemanget. Mördade och våldtagna svenska kvinnor ska vi inte ens tala om.
Det gemensamma med dessa fördömanden är betoningen på hur viktigt det är att judar ska känna sig trygga i Sverige. Moderatledaren Ulf Kristersson sade exempelvis:
— Rättsstaten måste nu bevisa för dem som begår hatbrott att vi kommer göra allt – precis allt – för att judar ska vara trygga i Sverige.
Medan Vänsterledaren Jonas Sjöstedt sade:
— När judar terroriseras i Sverige är det dags för oss alla att säga ifrån och fylla gator och synagogor i solidaritet. Den våldsamma extremismen måste bekämpas med fast hand av samhället.
Till SVT bedyrade också justitieminister Morgan Johansson att han ser över ett lagförslag som ska ge polisen rätt att göra intrång i antisemiters datorer, allt för att beskydda judar i Sverige.
Nordfront har tidigare rapporterat om ett nytt förslag som ska ge polis och Säpo rätt att installera trojaner i folks datorer. Synagogattackerna har nu fått Sveriges justitieminister att avslöja förslagets verkliga syfte.
Morgan Johansson förklarade också för SVT att synagogattackerna ”för tankarna till 30- och 40-talet”. Vi har alltså en svensk justitieminister vars tankeverksamhet ockuperas av påstådda förföljelser mot ett helt annat folk, i en annan tid och i ett annat land, så pass att han låter detta påverka hans beslutsfattande. Samtidigt så har han mig veterligen aldrig någonsin uttalat sig om sitt eget folks lidande, förutom i de sammanhang där han kommer med hot om hur han ska hindra dem som försöker sätta stopp för lidandet förstås.
Men vart är politikern som lovar att se till att svenskar ska känna sig trygga i Sverige? Vem menar att det är dags att säga ifrån när svenskar mördas, våldtas och trängs undan i sitt eget land? Borde det inte vara svensk säkerhetspolis främsta uppgift att se till att svenskar känner sig säkra i Sverige? Om ja, när hörde vi senast ett sådant åtagande från Säpo? Bara det faktum att jag ställer frågan och skriver denna artikel gör mig förmodligen, paradoxalt nog, bara ännu mer intressant som objekt för övervakning och trakassering hos Säpo.
För vi har trots allt inget Israel. När det enda som återstår av vårt folk är spillror kommer vi inte, likt Tuor i J.R.R. Tolkiens Silmarillion, att hitta ett gömt rike i en hemlig dal, dolt för fiendens ögon. Nej, vi har inget förlorat hemland som vi kan flytta till, som endast är till för svenskar, när vi attackeras av främmande folk och folkmördas av våra makthavare.
Medan judarna har ett nationalhem i Israel, dit endast judar är välkomna, så har vi förlorat vårt Norden och måste kämpa för vår överlevnad.
Sverige och Norden är allt vi har, men inte ens här är vi första prioritet. Vi är inte ens på andra eller för den delen tredje, fjärde eller femte plats. Inget parti i riksdagen för vår talan och när vi, som är medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen, försöker ta vara på folkets intressen så motarbetas vi av staten. De håller hemliga möten bakom stängda dörrar där de smider ljusskygga planer för hur vi ska bekämpas. När vi meddelar att vi tänker ställa upp i valet för att ta striden för vårt folk, så avsätter man extra pengar till polis och Säpo för att mer effektivt försöka tysta oss. Banker stänger ned våra konton, vi misshandlas av beväpnade poliser när vi försöker att säga vår åsikt i offentligheten och i vårt grannland Finland förbjuder man oss.
Vår förseelse är uppenbar: Det är ett slags majestätsbrott. Vi syndar när vi vänder upp och ned på hela prioriteringsordningen. I vissa fall hädar vi till och med mot den, så pass att vi måste bestraffas, trakasseras, bötfällas, låsas in eller till och med förbjudas. Men det är till Nordiska motståndsrörelsen folket måste vända sig, om det har någon som helst överlevnadsinstinkt kvar. För även om systemet för tillfället är den starkaste kraften i vårt samhälle, så försvagas det ständigt, allt medan vi växer oss starkare. Att systemet inte bara är likgiltigt inför folkets lidande, utan dessutom aktivt arbetar mot dess undergång, har den senaste tidens händelser visat med all önskvärd tydlighet. Men detta kommer inte att spela någon roll den dagen vi segrar, förutom för systemets hantlangare förstås.
Men den som sår lögner skall till sist få sin skörd, och snart kan han tryggt vila från sin möda, medan andra skördar och sår i hans ställe.
– J.R.R. Tolkien – Silmarillion
”Det kommer att bli hårdare tider”, sade vår tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt när han höll sitt berömda ”Öppna era hjärtan”-tal under valrörelsen 2014. Han menade uppenbarligen att vi svenskar måste acceptera massinvandringens konsekvenser. Detta gäller förstås inte judarna. Dessa måste till varje pris skonas från mångkulturens konsekvenser. Även om de har sitt Israel.
Hoppa till huvudinnehåll
