KRÖNIKA • Jag har försökt att vara hyfsat objektiv när jag skrivit den här långa texten. Den är skriven utefter en begränsad insyn i partiet.

Jag skrev det mesta av den här texten i häktet och har efteråt lyssnat på Christoffer Dulnys utfrågning av Per Sefastsson som företrädde Alternativ för Sverige. Den är skriven från ett utifrånperspektiv då jag inte har någon större koll på Alternativ för Sveriges organisation. Att Per ställde upp i den intervjun och fick ta emot en hel del tuffa frågor från Dulny är absolut ett steg i rätt riktning. Jag kommer försöka göra en del kommenterande instick i den ursprungliga texten där jag kommenterar delar av vad han sade i intervjun.

Alternativ för Sverige är ett parti som uttryckligen sa att de satsade på riksdagsvalet. Partiets inställning till valet var en misslyckad strategi. Det är kanske enkelt att påpeka detta nu efter valet, nu när alla korten har kommit på bordet. Jag försökte på mitt sätt belysa partiets (så som jag såg det) falska retorik när de förde fram att de var det enda partiet som önskade återvandring.

Detta av två anledningar, den första anledningen var att få till en debatt där Nordiska motståndsrörelsen och AfS gick in en debatt som hade kunnat generera intresse för bägge två. Intresset för de mindre partierna trycks alltid åt sidan av det mediala etablissemanget och därmed MÅSTE de mindre tänka och agera utanför boxen för att skapa intresse, trots att man omges av ett bombardemang av de olika riksdagspartiernas ståndpunkter från gammelmedia. Jag gjorde en serie strax innan valet om varför jag önskade återinförandet av dödsstraffet, i den serien lyfte jag fram även de andra mindre partiernas ståndpunkter ocensurerat i frågan, även AfS:s. Min målsättning är att spränga den rådande åsiktskorridoren. Många människor säger att de också önskar detta men i verkligheten så vill de inte riktigt det.

Anmärkning: En av anledningarna till att AfS inte ville debattera mot Nordiska motståndsrörelsen var att de inte riktigt ville associeras med organisationen. Sefastsson poängterade också att Motståndsrörelsen och AfS inte hade särskilt mycket gemensamt. De vågar alltså inte debattera ens MOT Motståndsrörelsen. Vad skiljer då AfS från de övriga riksdagspartierna när det kommer till ett upprätthållande av etablissemangets nuvarande åsiktskorridor när det kommer till 1900-talets liberala och marxistiska historieskrivning som dikterar vilka ämnen nordbor får prata om? Ingenting säger jag.

Den andra anledningen var att jag tror att Nordiska motståndsrörelsen hade sopat mattan med AfS i en sådan intellektuell debatt, något som jag också tror AfS vet om.

AfS:s valstrategi

Diskussioner mellan sverigedemokrater och AfS:are har gått varma ända sedan förra valet om vilket parti man skall lägga sin röst på. De som är för Sverigedemokraterna argumenterar att en röst på AfS är en bortkastad röst och att landet försämras för varje dag, SD måste alltså komma till en maktposition. AfS:arna som själva är liberaler och konservativa hade inte argument för detta mot deras liberala kusiner i SD, hur skulle de kunna ha det? Realiteten stod helt emot dem efter förra valets resultat.

Många väljare skulle antagligen taktikrösta SD och för att motverka detta så valde AfS att resa ragg likt en katt för att se så stora ut som möjligt. Detta gjorde man genom att påtala om medlemsrekord och påtala sin upplevda unikhet i politiken. Valmässigt ställde man upp i så många kommuner och regioner som man kunde för att se så stora ut. Samtidigt hade man torgmöten över hela landet.

Partiledaren Gustav Kasselstrand ansåg att Nordiska motståndsrörelsen inte levde upp till att ses som seriösa när det kom till riksdagspolitiken. Endast fyra kandidater och väljs man in krävs fler. Simon Lindberg, ledare för Nordiska motståndsrörelsen gick klart och tydligt ut med att man vet om att man inte kommer komma in. Folk hade fortfarande en möjlighet att rösta på organisationen för att visa att de stödde den. Men eftersom AfS ställde upp i många kommunval med ett fåtal personer så borde samma kritik kunna riktas mot AfS själva. Det krävs ett större bakomliggande manskap för att kunna få upp aktivismen i varje kommun och AfS hade inte detta. Istället för att konsolidera så förtunnade man. Man ställde upp i kommuner som Malmö, Lund och Helsingborg som kräver en stor organisation för att få genomslag.

AfS förlorade runkgubbarna

Jag var ute på stan för något år sedan och träffade på en man som påstod att han var medlem i AfS. Enligt honom själv så hade han blivit tillfrågad om att ställa upp i kommunvalet för AfS men nekat. Vi började prata om judar, inget fel på dem förkunnade han. Katerina Janouch är jude och hon är bra, eller rättare sagt hon hade stora bröst och därmed drömde han om att få chansen att pattknulla henne och ge den i varje hål. Detta sa han högljutt mitt på gågatan så alla kunde höra.

Han var urtypen för en runkgubbe, de skäms inte för att fritt orera om sin virilitet inför alla andra oavsett om de önskar höra det. Han är oförmögen att ta till sig argument då han konstant lider av blodbrist i hjärnan, eftersom bara lillhjärnan är blodfylld så begås ständigt logiska felargument i hopp om att den politiska kvinnan som han åtrår skall ha sex med honom. Denna argumentation lyfter de fram i alla miljöer och framförallt på internet där de fritt kan orera. Runkgubben är helt enkelt den manliga versionen av batikhäxan. Jag tror inte skapandet av runkgubbar endast beror på miljö utan det är nog genetiskt. Frågan då är om man vill utnyttja dessa människor för att få egna fördelar och vad är rimligt att göra för att blidka dem?

Även om runkgubbarna är en liten grupp i den stora väljarbasen och att jag försöker göra komik av det i den här texten så är det en liten högljudd grupp. AfS hade ingen pingla i framträdande position som dessa kunde dregla över och ständigt hylla henne på nätet. Ingen kvinna, inget stånd, istället tvingades de rikta blicken åt annat håll – till kvinnorna i Riks TV på Youtube. Självfallet var kvinnor där noga utvalda av Sverigedemokraterna för att locka den manliga väljarbasen. Jag har tidigare i Den enda valpodden påpekat om denna lyckade satsning från Sverigedemokraterna på Youtube. Jag tänkte presentera siffror för att förkorta mitt argument.

Youtube prenumeranter riksdagspartiernas officiella partikanaler

• Sverigedemokraterna – 76 500
• Kristdemokraterna – 1 640
• Moderaterna – 6 010
• Socialdemokraterna – 11 100
• Miljöpartiet – 2 430
• Vänsterpartiet – 4 820
• Liberalerna – 1 630
• Centerpartiet – 3 690

Övriga

• Riks TV (Sverigedemokraterna) – 96 100
• Annie Lööf – 7 090
• Alternativ för Sverige – 12 500

Räknar vi ihop alla partikanalerna så är SD:s kanal 2,4 gånger större än alla de andra riksdagspartierna tillsammans. SD:s nyhetskanal på Youtube är ännu större än partiets officiella kanal.

Vallåtar 2022

• Sverigedemokraterna – Sol igen – strax under 500 000 visningar
• Kristdemokraterna – Vi är redo – 16 000 visningar
• Moderaterna – Vi målar himlen blå – 12 119 visningar
• Socialdemokraterna – Fyra nya år – 9 792 visningar
• Miljöpartiet – Visst är det sjukt – 6 579 visningar
• Vänsterpartiet – Ingen låt
• Liberalerna – ingen låt
• Centerpartiet – ingen låt

Spoitfy

• Sverigedemokraterna - Sol igen -- 435 000
• Kristdemokraterna - Vi är redo -- 13 558
• Moderaterna - Vi målar himlen blå -- 7 659
• Miljöpartiet - Visst är det sjukt -- 5 275

Kort och gott fick Sverigedemokraternas låt 11 gånger fler visningar på Youtube än alla andra partiers låtar tillsammans. Det var heller ingen slump att den framfördes av tre unga kvinnor. Siffrorna är likvärdiga på Spotify.

Anmärkning: Per Sefastsson fick frågor som delvis berörde SD:s lyckade närvaro på nätet. Per poängterade att långtifrån alla som röstade på SD tittar på dessa kanaler, vilket är sant och att han som före detta sverigedemokrat har diskuterat tidigare om sådana här kanalers inverkan på valresultatet när han var med i Sverigedemokraterna. Hans syn verkar vara att det är överskattat.

Här skiljer sig vår syn åt. SD:s satsning på detta är enormt lyckat i mina ögon. Om inte Per dreglar över dessa siffror och hoppas att det istället skulle vara AfS:s så borde han börja göra det. Förutom att SD ständigt har byggt upp en plattform så att de kan nå ut och indoktrinera sina röstare med deras politik så börjar de gå med kliv emot att utmana det liberala etablissemanget i frågor där partiet inte är lika liberala. I framtiden kanske Sverigedemokraterna kan sätta dagordningen för vad som kan och inte kan diskuteras.

Samnytt och AfS

AfS fick hjälp av Samnytt under valet som under en lång tid innan och även under valet lyfte fram partiet och partiledaren Gustav Kasselstrand. Men strax innan valet skrev samma Kent Ekeroth som lyft fram AfS en krönika. Han hade räknat, något som han även gjort innan, så siffrorna var nog ingen nyhet för honom. Vad han fastställde var att Sverigedemokraterna behövde varje röst, annars kanske det andra blocket skulle vinna. Precis innan valet skrev Samnytts politiske redaktör Mats Dagerlind en krönika där han höll med Ekeroth. I artikeln påpekade han SD:s många brister, men en socialdemokratisk seger var värre.

Jag iakttog svängningen men jag vet inte om den skall ses som någon listig illvilja att föra in alla AfS:are i deras media för att sedan lägga fram argumentet om taktikröstning som varje AfS:are tidigare har fått riktat mot sig i syfte att vända tilltänkta röstare för AfS till SD. Om skälen var ett realistiskt tänkande eller illvilja, det vet inte jag, det får man fråga Ekeroth eller Dagerlind om. Det skulle kunna vara så att Kasselstrand själv insåg att partiet inte skulle komma in eller ens få en procent av rösterna efter att ha sett valundersökningarna. Han kanske insåg att partiet skulle bli ett sänke. Om fallet är så, det får man fråga honom om.

Anmärkning: Kent Ekeroth blev inbjuden till Sverigedemokraterna igen och nu skall han jobba i Dalarna där Nordiska motståndsrörelsen har flest sympatier. Han har en betydligt hårdare retorik än övriga i partiet så jag tror inte det är en slump att det är i Dalarna han skall påbörja sitt nya arbete. Detta gör också att jag tror att AfS blev förda bakom ljuset, detta är en hållning som jag kommer ha tills motsatsen har blivit bevisad.

Liknelserna med Feministiskt Initiativ

Vad som hände AfS hade redan hänt Feministiskt Initiativ. Det vänsterliberala etablissemanget gav FI väldigt mycket medial uppmärksamhet år 2014 inför EU-valet. Man lyckades få in zigenar-juden Sorya Post som har en kriminell familj. Detta gjorde att man sköt sig själva i foten när det kom till riksdagsvalet. Partiet fick 3,1 procent av rösterna i riksdagsvalet och var nära att komma in. Men kostnaden blev att Fredrik Reinfeldt och Moderaterna fick styra fyra år till. Samma misstag upprepades aldrig igen och varje val sedan dess har rösterna minskat, i år fick FI 3 000 röster.

De invandringsfientliga människorna visade i det här valet att de inte skulle göra samma misstag som etablissemanget gjort med FI och därmed gick SD framåt medan alla de andra partierna i denna fåra gick bakåt. Jag tror även de framtida valen kommer att ses som ”ödesval” och därmed kommer inte något av de mindre partierna att ha en reell chans till att öka något nämnvärt eller komma in i riksdagen de tre kommande valen, alltså under en period på minst tolv år innan det rör sig i en ny riktning.

Först måste SD:s block ha en betryggande ledning och det får den endast av att SD lockar till sig invandrarröster, en ambition de har. Jag hävdar att de kommer börja arbeta för att locka till sig de mer liberala muslimernas röster inför nästa val, fast i smyg. När folk känner att blocket är säkrat, först då kanske de rör sig mot andra partier. AfS har heller inget som riktigt lockar en tillräckligt stor mängd människor att rösta på dem. De är för nära SD i de flesta frågor. Vad som skiljer dem åt är Natofrågan, men det är en fråga som inte många bryr sig om. I varje riksdagsparti så är Natoförespråkarna i majoritet, även Vänsterpartiet! Glöm att locka vänsterväljare med en borgerlig inställning samt en önskan om att bevara svenskarna. Samma sak är det i frågan om EU. Väljarna straffade inte SD för att man övergav sina tidigare positioner i de här frågorna.

När det kommer till återvandring så belönades Tobias Andersson med ordförandeskap i ett riksdagsutskott, för att han lurat väljarna att tro att SD har sådana ambitioner. En taktik som de även kommer använda i fortsättningen, likt när Liberalerna alltid har velat införa språkkrav. Vad som verkligen skiljer AfS från Sverigedemokraterna är synen på svenskhet men detta är något som AfS själva inte velat förklara mer utförligt. Det sistnämnda är också något som inte går ihop med det snarlika partiet Medborgerlig Samling, som istället vill få bort all identitetspolitik. En annan större reformfråga som AfS skiljer sig från andra i är frågan om platt skatt. Men detta är ingen stor fråga för någon, det är ingen fråga man tar sig in i riksdagen med. Det finns en del andra frågor men jag nöjer mig med att belysa de större för det är de som gör att man kommer in i riksdagen precis som att SD kom in i riksdagen för att de äger invandringsfrågan. Det finns ingen större fråga som svenskarna inte redan har ett parti som de kan rösta på. För muslimerna så finns Partiet Nyans som fick 12 000 fler röster än AfS och landade på ungefär 0,5 procent. De har en möjlighet att nå riksdagen om de kan besegra Vänsterpartiet och Socialdemokraternas mutsystem till imamerna.

Medlemsrekord

Jag pratade innan om medlemsrekord för AfS. Hur har då detta gått till? Precis som hos SD så räcker det att någon skriver in sitt namn på nätet och betalar avgiften, sedan är man medlem. Vad detta inte säger, är vilken typ av människor som AfS fått in i partiet. Det är möjligt att partiet blivit sämre under och efter valet för att man tappat eldsjälarna och istället fått in många icke-produktiva medlemmar. Lokala eldsjälar är nyckeln till framgång och det är kanske inget man önskar gå ut med men jag skriver detta så att ni läsare skall förstå vad ett parti egentligen behöver. Därför anser jag också att medlemsrekord inte är något bra sätt att mäta frågan om framgång.

Under valet så anmärkte en på Nya Dagbladet att medlemmarna i AfS inte demokratiskt har fått välja ledningen såsom i andra partier. Jag önskar att AfS fortsätter i samma odemokratiska anda, det vore förödande om varje medlem fick en likvärdig röst i sådana sammanhang. Speciellt eftersom vem som helst kan bli det. AfS är alltså inte i verkligheten demokrater även om de påstår sig vara det i sitt partiprogram, det är en viss form av hyckleri men det är nödvändigt för att kreti och pleti inte skall ställa till med ofog i partiet. Jag hoppas inte heller att de har ambitionen att demokratisera partiet i framtiden.

Framtiden för AfS

Som ni läsare nog förstår så tror jag inte på AfS möjligheter att nå framgångar i riksdagspolitiken. Det senaste valresultatet kan göra att de heller inte når framgångar i EU-valet om två år. Hur skall man positionera sig då? Ett nödvändigt ont är att man börjar satsa på kommunalpolitiken. AfS har haft framgångar i kyrkovalet, jag tror det är en återvändsgränd. Det finns ingen reell makt där och den lilla makt som finns där kommer vara bortplockad långt innan AfS får något av den. Kyrkovalet bör endast vara en bisyssla, om det inte är så att man vill satsa på att locka till sig de frireligiösa kristna. Jag träffade en hel del sådana i Örkelljunga, förutom att de skulle be för mig så tyckte de homosexualitet var syndfullt, de ogillade starkt muslimer men samtidigt så gillade de judar. Om SD inte kan balansera de mer liberala muslimerna som man åtrår med dessa frireligiösa så kanske de sistnämnda söker sig till andra partier.

En satsning på kommunalpolitiken behövs för att bygga upp en mer beständig struktur med människor som träffas i verkligheten. Det finns en viss makt i kommunalpolitiken men den håller på att arbetas bort. I det nuvarande majoritetsblocket så finns det många som vill förstatliga skolorna, likadant är det med sjukvården som skall tas från regionerna. Om detta implementerats så tror jag att utan att ha efterforskat i frågan att Sverige kommer bli ett av världens mest centraliserade länder, om det redan inte är det.

Om styrandet av skolan tas bort så blir det i så fall inte mycket man har makt över, ganska tråkiga frågor för unga män såsom kollektivtrafiken, äldrevården, uppbyggnad och underhåll av kommunen och ta hand om socialfallen. Resten är att man blir en sambandscentral för alla riksdagens bestämmelser. Men det är faktiskt så SD växte. De började i kommunerna för att sedan slå sig in i riksdagspolitiken, AfS har försökt köra snabbspåret in i riksdagen och med facit i hand så har de inte lyckats med det.

För att locka väljare till den egna politiken så krävs det att man kan nå ut. Som jag tidigare visat så har Kasselstrands Youtubekanal 12 000 följare. Exakt24 uppdaterar heller inte i den takten som behövs för att få ett starkt genomslag. Även om AfS-medlemmar som Lennart Matikainen finns på Swebbtv så har de en begränsad publik som gör att det blir svårt att nå ut till nya individer. Det blir därför problematiskt för AfS att folkbilda människor i frågor som EU och Nato, för det är folkbildning som krävs numera, inte korta opinionstexter för där har vi motståndare till dessa organisationer redan förlorat.

Människan dras naturligt till konflikt men det får man inte i program som Matti & Katti. Det får man i de mer polariserande frågorna och eftersom AfS i grunden är liberaler, etno-liberaler benämner jag dem som när de klart och tydligt förklarat vem som är svensk. Vad jag vill framhäva är att det är få organisationer som lever upp till att kunna skapa den här konfliktkänslan hos människor. AfS har debatterat en gång mot vänstermänniskor men det räcker inte, det måste vara återkommande.

De mindre partierna har inte samma mediala ljus på sig som riksdagspartierna. Det borde göra att man har mer svängrum att utforska debatter mot politiska motståndare eller att stöta och blöta idéer. I verkligheten är det så att det förekommer färre debatter och samtal mellan de mindre partierna än vad det gör mellan riksdagspartierna. Detta är onekligen en bedrift i sig självt med tanke på hur efterblivet det politiska samtalet är mellan riksdagspartierna. Dulnys utfrågning av Sefastsson är inte en dålig start men det räcker inte med en gång för då hamnar man i samma medieskugga som FI. Jag vet om att Nordiska motståndsrörelsen alltid är redo att debattera, men om AfS inte vill debattera mot Motståndsrörelsen så krävs det att man hittar andra organisationer eller individer att göra detta med.

Gör inte AfS detta så kommer man hamna i samma situation som man existerade i förut. Man håller sig på sin kant precis som alla andra och skriker ut sitt budskap till boskapshjorden (röstarna) i hopp om att de skall komma till just Alternativ för Sverige.

Kommande EU-valet

Det här senaste valresultatet var ett hårt bakslag för den strategi som AfS hitintills har använt sig av. EU-valet är ett val över hela landet och därför behöver man en breddad organisation för att ens kunna få ut valsedlar i alla vallokaler. Samtidigt är det en kostnad framförallt för att lägga ut valsedlarna, men även för att trycka dem. Det kommande valet kommer AfS vara ett av de få partierna som uttryckligen är motståndare till EU. Detta även om Sverigedemokraterna av taktiska skäl kommer att positionera sig så mycket de kan för att fånga upp de som är missnöjda med EU. Problematiken AfS har är att de inte släpps fram i debatten och kan inte slå sig fram av egen maskin. Det är tveksamt om de kommer få någon hjälp av Samnytt eller om de ens önskar det med tanke på hur de uppförde sig det här valet.

Samtidigt måste partiet åstadkomma ett bra resultat, om de inte skulle göra det så riskerar de att stämplas som ett parti utan framtid och då tappar man vissa av de mer aktiva människorna som vill få igenom sin politik, eftersom de anser att AfS inte kan förverkliga deras idéer. De lämnar och gör något annat eller så hoppar de kanske in i Sverigedemokraterna och försöker styra partiet i den riktning de önskar. Nyrekryteringen avstannar också och då överlever egentligen bara partiet om det förändrar sin strategi och att eldsjälar stannar kvar för att besegra kräftgången. EU-valet anser jag kommer bli ett ödesval för Alternativ för Sverige, det kommer bestämma vilken inriktning partiet i framtiden kommer att behöva ta och det är mycket jobb som kommer krävas för ett lyckat val.

Sista tankar

Jag hoppas ni förstår min liknelse när jag säger att vi nationalsocialister alltid kommer att vara som en blåslampa på Alternativ för Sverige i frågor som bankeliten, ras och judefrågan. För dessa är viktiga och det behövs i politiken för att förstå maktstrukturerna som styr vårt folk.

En sista sak, nu när valet är över så passa på att riva av plåstret Pavel Gamov omgående. Det kanske gör ont strax efteråt, men bättre det än att det sitter fast permanent och möglar på kroppen så att en större infektion uppstår längre fram.