POLITIK. I en ledarkrönika i Norrköpings Tidningar hävdas att Vänsterpartiet nu kastar bort de allra sista resterna av sin ursprungliga ideologi. Jämförelse görs med Demokraterna i USA, där det till skillnad från i Vänsterpartiet finns någon som driver en mer klassiskt socialistisk linje.
Sedan Vänsterpartiet anammat identitetspolitik finns det mycket lite plats för arbetarpolitik, skriver Hans Stigsson i en ledare i tidningen Norrköpings tidningar (NT). Än så länge har dock partiet medvind enligt nationella opinionsundersökningar. Men de vill växa mer, allrahelst efter de stora organisatoriska förändringar som nu ska genomföras: Nooshi Dadgostar tar över rodret som partiledare efter Jonas Sjöstedt. Krönikören betvivlar dock starkt att detta växande kommer att äga rum.
I samband med partiledarbytet ska även ett nytt strategidokument ska antas. Här framgår det enligt krönikören att man vill utplåna de sista resterna av sitt förflutna. Hanna Cederin (programkommissionen) har angående strategidokumentets innehåll förklarat att ett avskaffande av kravet på företrädare att besitta färdighet i att ”nyttja vissa ideologiska termer i debatter” är av stor betydelse.
Ett nytt partiprogram ska även antas. Här blir det bra svårt svårt att följa, menar Stigsson. Medan ”heteronorm” åtminstone är ett begrepp vars innebörd man teoretiskt kan förstå, är det enligt Stigsson värre med termer som ”HBTQIA+-personer”. Krönikören anklagar partiet för ”dubbelmoral”, för att snöa in på ovan nämnda klyverier, för att göra gagnlösa och godtyckliga försök att ”vinna genuina arbetarväljare från en krackelerande socialdemokrati”, samt för att vara helt ovilligt att ”se motsättningarna i det egna budskapet”.
Krönikören jämför situationen för Vänsterpartiet med den för Demokratiska partiet i USA. Vänsterliberalen Elizabeth Warren har gjort sig själv omöjlig i sin strävan att bli demokratisk presidentkandidat. Hon kallas ”posör” och anklagas för att falskeligen vilja ge sken av att inte tillhöra etablissemanget.
Den socialistiske kandidaten och juden Bernie Sanders däremot har framgång. Även om han ”alltid har haft fel”, menar Stigsson, så har han heller aldrig bytt åsikter av opportunistiska skäl eller ändrat framtoning för att vinna lättvunna poäng. Enligt Stigsson är juden Sanders något så ovanligt som ”en gnällig gammal gubbe som lockar massorna” som lyckas därför att han är tämligen konsekvent och ärlig.
Enligt Stigsson kommer Sanders inte att vinna presidentvalet, men han menar samtidigt att Sanders bevisar att det går att tilltala väljare med en klassisk marxistisk klassanalys om man har ett tilltal som är anpassat till de grupper man vill nå.
Krönikören konstaterar att det inte är samhällets utsatta, utan snarare mer privilegierade grupper som dras till identitära bokstavskombinationer. De förra dras snarare till ”löften om lag och ordning, fler poliser och hårdare straff”.
Men för Vänsterpartiet vore det helt otänkbart att sluta anpassa sig till dagens ”politiskt korrekta vänsteretablissemang”, menar Stigsson och avslutar sin krönika med att utropa att ”V väljer Warren och inte Sanders”, det vill säga vänsterliberalism istället för socialism.
Vänsterns vägval en het fråga
Vilket vägval som den krisande vänstern ska ta i framtiden har blivit en aktuell fråga på senare tid, då inte alla har gjort samma val som Vänsterpartiet.
Någon som gjort det motsatta valet är Örebropartiets Markus Allard, med ursprung i just Vänsterpartiet. Istället för att anamma den kulturmarxistiska identitetspolitiken har han väckt stor uppmärksamhet genom en mer vänsterpopulistisk och makt- och invandringskritisk framtoning som kommer i uttryck både i Örebro kommunfullmäktige och i podden ”Markus & Malcom”, som nyligen diskuterades i Radio Nordfront.
Även Kommunistiska partiet har haft interna strider mellan kulturmarxister och en mer vänsterpopulistisk falang, som bland annat lett till nya utbrytargrupper.
Hoppa till huvudinnehåll
