POLITIK. Högerns historia en förvandling från konservativ nationalism till liberal globalistisk kultur marxism.
Man kan inte blanda ihop Nya moderaterna med vänster eller ännu värre med kulturmarxister. Jo, det går alldeles utmärkt då de idag nästan bokstavstroget följer den utstakade vägen som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan stakade ut. Nya moderaterna tillhör den politiskt korrekta linjen precis som socialdemokrater, liberaler, miljöpartister, vänsterpartister och alla de andra partierna i riksdagen. Den politiskt korrekta korridoren är smal och ändå trängs alla riksdagspartierna där. Det som en gång bestod av partier med ganska tydliga gränser till varandras ideologier har idag blandats ihop till en obegriplig sörja av floskler och ord som egentligen inte betyder någonting, vilket också är meningen så det kan lura och förvilla medborgarna i deras ställningstagande.
Dagens Nya moderaterna har bytt namn ett antal gånger. Senast 1969 bytte man från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Högerpartiet blev det 1952 då man slopade det tidigare namnet Högerns Riksorganisation Det senare namnet tillkom 1938 då man tidigare hade beteckningen Allmänna Valmansförbundet eller AVF. Det är med AVF, som bildades 1904, vi skall börja historien om Moderaterna.
Genom att Socialdemokraterna och det Liberala partiet började nå framgångar under senare delen av 1800-talet kände de konservativa grupperna, som då bestod av lösa koalitioner mellan olika riksdagsmän i de båda kamrarna, att man måste organisera sig bättre på den konservativa sidan. Det var mer för att motverka socialismen och liberalismen som Allmänna Valmansförbundet bildades av ett antal högerriksdagsmän under ledning av Gustaf Fredrik Östberg. Det skedde på restaurangen Runan i Stockholm vid ett möte den 17:e – 18:e oktober 1904. Den som fick ansvaret att bygga upp den första konservativa organisationen blev tidningsmannen och chefredaktören Gustav Gustavsson på tidningen Östgöta Correspondenten.
Dåtidens Höger bestod huvudsakligen av nationalistiska konservativa med stor försvarsvilja. Det fanns olika konservativa grupperingar i de båda kamrarna som Lantmannapartiet, Nationella framstegspartiet och senare Lantmanna- och Borgarepartiet i andra kammaren och Protektionistiska Partiet, Förenade högerpartiet och Moderata partiet i första kammaren.
De konservativa ogillade egentligen partier principiellt och hade ingen lust att följa någon partipiska och det dröjde ända in på 1920-talet innan de konservativa hade en partiorganisation lika stark som de andra partierna.
Många tror nog att konservatism endast är att motverka förändringar, att dess följare endast är globalister, kapitalister och utsugare av de lägre klasserna. Faktum är att de tidiga högermännen genomförde en rad reformer, kanske ofta för att förekomma socialisterna, såsom allmän rösträtt för män 1907, rösträtt för kvinnor 1919 (dock kunde kvinnor rösta första gången vid valet 1921). Arvid Lindman, en av de första konservativa statsministrarna (1906-1911) beordrade en utredning om lag till allmän folkpensionsförsäkring som senare godkändes och genomfördes 1913.
Under 1920-talet böljade makten mellan liberaler, socialdemokrater och AVF mycket beroende på de stora omvälvningarna i Europa och efterspelen från den judiska bolsjevikrevolutionen i Ryssland. Valet 1928 blev ett segerval för AVF då man erhöll nästan 30% av rösterna, men sen gick det utför och det dröjde ända till 1952 innan den trenden avbröts, då hade Jarl Hjalmarson blivit partiordförande.
Valet 1928 blev kallat Kossakvalet då AVF gick till angrepp med en frän slogan: ”Envar som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”. Det var ett allmänt motstånd mot och rädsla för kommunister som plöjde fram en seger för Högern i valet 1928. Arvid Lindman blev åter regeringschef, denna gången till 1930. Under 1933 och 1934 uppkom en splittring beroende på olika hållningar gentemot nationalsocialismen. AVF hade ett ungdomsförbund, Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNF), som dock var fristående från moderpartiet. SNF hade under en tid uppvisat dragningar mot nationalsocialismen, man hade till och med organiserat uniformerade kampgrupper och detta väckte missnöje och negativa reaktioner i moderpartiet. Arvid Lindman markerade samtidigt mycket kraftigt mot nationalsocialismen i Tyskland och Sverige. 1934 bröt partiet allt samarbete med SNF och bildade ett nytt ungdomsförbund, Ungsvenskarna.
Under andra världskriget bildades en samlingsregering där alla partier ingick, det gällde att ha en samlad politik i Sverige inför det stora spända läget i världen. Att samla hela folket i ett tryggt hem passade perfekt in i högerns tankegångar, likväl blev det Socialdemokraterna som kom att associeras med begreppet folkhemmet, ett namn och en idé de egentligen stal från en av våra främsta statsvetare, Rudolf Kjellén. Kjellén var professor i statskunskap och riksdagsman för dåtidens höger. Kjellén är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna och respekteras än idag internationellt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin. Han är en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Samtidigt med järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Jan Myrdal har sagt att fadern Gunnar Myrdal – den store socialdemokratiske folkhemsideologen med hustru Alva – var mer påverkad av Rudolf Kjellén än någonsin av Karl Marx. Rudolf Kjellén borde i ljuset av detta ha högsta renommé här i Sverige, men så är det alltså inte. Hans insatser som riksdagsman för Högern har han istället kommit att förträngas. Nationalsocialisterna i Tyskland tog starkt intryck av Kjelléns idéer.
Notera att Socialdemokraterna också införde lagstadgad semester, visst uppsägningsskydd, barndaghem (dagis), barnavårdscentraler med mera, allt kopierat efter reformer i Tyskland både före och efter nationalsocialismens maktövertagande.
Efter kriget kom en enorm vänstervåg som cementerade Socialdemokraterna vid styret av Sverige. Högerpartiet under Jarl Hjalmarson förnyades och blev mer folkligt med slogans som ”medborgarna skall ha möjlighet att äga sin bostad, sköta sitt eget sparande och individ och familj, inte stat och kommun, skall sköta välfärden.” Trots en viss uppryckning under Hjalmarsons tid dalade partiet i opinionsmätningarna. Partiledarna kom och gick och partiet visade allt lägre siffror, det var nästan konkursmässigt då Gösta Boman tog över efter Yngve Holmberg 1970.
Bohman var en kraftfull politiker med genuint konservativa värderingar om familj, försvar, och lag och ordning. Inom ekonomin vände han dock in på en liberal kurs, som redan då låg internationellt i tiden. Under Bomans tid blev Moderaterna största borgerliga partiet och medverkade till en borgerlig valseger 1976. Moderaterna deltog i Torbjörn Fälldins regeringar 1976–78 och 1978–81. Nu hade aptiten växt på allvar då man såg att det faktiskt gick att besegra Socialdemokraterna. De borgerliga förlorade åter makten till Socialdemokraterna vid 1982 års val. Vid 1991 års val var Moderaterna det största borgerliga partiet (21,92% av rösterna) och mycket bättre förberedda än 1976, självklart var det partiets ordförande Carl Bildt som blev statsminister. Det blev regeringsår fulla av bekymmer mest genom det nya partiet Ny demokrati med Ian Wachtmeister vid rodret som blev ett opålitligt stödparti. Inte mycket av ren borgerlig politik kunde genomföras trots att Moderaterna slog sig för bröstet och talade om hur deras politik nu började genomföras. Vid valet tre år senare förlorades makten återigen till Socialdemokraterna och tolv år med socialdemokratiskt styre tog vid.
Carl Bildt som varit partiordförande sedan 1986 avgick 1999, han tycktes då ha förlorat sitt politiska intresse för Sverige och ville hellre vara med de stora aktörerna internationellt. Bo Lundgren tog vid några år men blev utbytt mot Fredrik Reinfeldt 2004. Vid valet 2006 erövrade de borgerliga makten än en gång och gick under det samlande namnet Alliansen. Nu började den största nedrustningen av välfärden i Sverige någonsin. Partiet under Reinfeldt hade lagt om kursen in mot mitten och kallade sig numera för liberalkonservativa. En privatiseringsvåg av oanade mått sattes igång av den borgerliga regeringen under ledning av den moderata statsministern och hans närmaste medarbetare finansminister Anders Borg. Det är få offentliga delar av samhället som inte blev drabbade av privatiseringsvågen. Allt skulle säljas ut och tas om hand i privata händer. För det mesta hamnade offentlig verksamhet i händerna på utländsk storfinans med endast största vinstmarginal som huvudmål för verksamheten.
Invandringen av folk från utomeuropeiska länder intensifierades. När folk började bli bekymrade över det stora antalet rasfrämlingar som vällde in i landet visade statsminister Reinfeldt sitt rätta jag, sitt förakt över folket han styrde över. Berömda är de floskler som Moderaterna och Alliansens medlemmar ständigt basunerade ut: ”Vi behöver invandring för att klara välfärden och framtida pensioner.” ”Utan invandring stannar Sverige.” ”Sverige har aldrig varit tryggare än nu.” ”Kriminaliteten minskar.” Dessa tillsammans med andra lögner om invandringens förträfflighet blev som ett mantra i all statlig media tillika med majoriteten av pressen. Den senare, som nästan totalt ägs av utländska sionistiska intressen, blev än mer propagandaspråkrör för den styrande eliten, oavsett höger eller vänster.
Vem kommer inte ihåg Reinfeldts lögner som visade hur han föraktade det ”sovande folket”, hur han trodde att medborgarna kunde luras hur som helst. Avskyvärda är hans uttalanden som när en SD politiker blivit misshandlad där han sa: ”De får skylla sig själva med den politiken.” Eller när han fällde kommentaren: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Under en sändning från TV4:s ”morgonsoffa” under en julaftonsmorgon gick han ännu längre och hävdade att Sveriges gränser bara är påhittade. ”Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?” sade han nedlåtande. Därefter menade han att svenskarna är ointressanta som folkgrupp och att det istället är invandrarna som skapar det nya Sverige. Vem har glömt Reinfeldts ”öppna era hjärtan och plånböcker” kampanj, där han vill tvinga på alla enskilda svenskar att ta emot invällare i deras hem.
Högern som alltid vurmat för ett starkt försvar hade sedan tidigare börjat nedrustningen av vårt försvar, men under Reinfeldt accelererade denna slakt av förband inom alla försvarsgrenarna. En anledning till reduceringen av försvaret kan vara att man på så sätt, i efterhand, kan ”avslöja” att vi inte klarar att hålla motstånd i mer än en vecka och därför bör gå med fullt ut i försvarsalliansen NATO. Ett sådant avslöjande kom från överbefälhavaren Sverker Göransson som sa: ”Om Sverige i dag angrips militärt kan vi i bästa fall försvara oss i en vecka – därefter måste vi få hjälp från andra länder.”
Direkt efter den moderatledda regeringens tillträde uppstod en del bisarra episoder som blev till skandaler, men några större chockvågor uteblev genom att media lade locket på. Media var sedan några decennier den styrande elitens propagandakanaler, vare sig det var socialistiskt eller borgerligt styre. Några episoder från den nya regeringens tillträde kan dock nämnas.
Handelsminister Maria Borelius:
Efter åtta dagar i regeringen avslöjades att hon inte betalat TV-avgift samt hade anlitat svart arbetskraft. Borelius sommarstuga i Falsterbo ägs av ett företag med hemvist på Jersey och parets våning i Cannes ägs av hennes makes företag. Givetvis blev detta uppseendeväckande nyheter.
Maria Borelius blev även anklagad för oegentligheter i två bolag hon drivit, Maria Borelius AB och Mammut Television. Det framkom att Borelius inte anmält förändringar av aktieinnehav som Finansinspektionen kräver enligt sina regler.
Kulturminister Cecilia Stegö Chilò:
Redan under Stegös första dagar framkom att hon inte betalat TV-avgift på minst 16 år, dessutom hade hon också använt svart städhjälp. Dagens Industri meddelade att hon under sin tid som VD för Stiftelsen Fritt Näringsliv hade vägrat att lämna in en jämställdhetsplan. JämO fick ingripa personligen i ärendet. Stegö avgick som minister den 14 oktober 2006.
Migrationsminister Tobias Billström:
Hade även han inte betalat sin TV avgift de senaste 10 åren. Han erkände att han avsiktligt inte betalat avgiften då han tyckte att SVT inte levererade bra produkter. Billström avgick inte utan blev kvar som minister till den 29 september 2014.
Efter att ha legat på runt 30% väljarstöd rasade nu Moderaterna och fick i valet 2014 endast 23,2%. Både Reinfeldt och Borg lämnade sina poster och fick som kompensation för sitt förräderi mot svenska folket synnerligen inkomstbringande jobb som konsulter hos globala banker och deras företrädare. Anna Kinberg Batra blev nu den första kvinnliga partiledaren i partiets historia, men bara två år senare meddelade hon att hon inte längre ville leda partiet. Kinberg Batra efterträddes av Ulf Kristersson i oktober 2017.
Spekulationerna om Kinberg Batras avgång är många. En trolig orsak är att Kinberg Batra är en politiker som den internationella finanseliten, vilken styr de flesta av världens regeringar och riksbanker, inte har full kontroll över eller ens inte litar på. Hon blir därför utmanövrerad till förmån för en mer följsam och lojal person mot nämnda elit. Dessutom verkar Centerns ledare Annie Lööf redan vara utsedd av den internationella finanseliten som ny statsminister efter höstens val 2018.
Vad vill Nya moderaterna idag? Vid sidan av det vanliga valfläsket som lovar olika särintressen mer i plånböckerna, mer av allt till alla. Moderaterna har ett valbudskap som leder tankarna till S-klassikern: ”Lika för alla.” ”Det är vår värderingsmässiga ram som vi bär med oss in i valet – ända in i kaklet. Rättigheter, skyldigheter, möjligheter – lika för alla”, förklarar Moderaternas kommunikationschef Hampus Knutsson. Ja, nog närmar sig Nya moderaterna kulturmarxismen med stora steg. Man presenterar sin värdegrund som styrs av den aldrig sinande politiska korrektheten.
Slutorden om vad Nya moderaterna vill idag ter sig lika luddigt som alltid de senaste decennierna, då ideologin har vattnats ur så kolossalt från de grundläggande konservativa idéerna att inget kan härledas till ett konservativt parti eller ens en gnutta höger. Det Nya moderaterna vill, precis som alla de andra partierna i riksdagen, endast sitta kvar vid köttgrytorna, det är det viktigaste för den nya ”överklassen” som hela tiden ökar avståndet till väljarna vilka de betraktar som undersåtar.
Bild från kampanjen Moderatpolitik.nu.
Hoppa till huvudinnehåll
