POLITIK. I ett nytt desperat drag har statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) meddelat att han tänker försöka bilda en regering med eller utan Alliansen. Men är det praktiskt möjligt? Nordfronts nyhetsredaktör uppdaterar läsarna om det senaste från det parlamentariska kaoset och skriver att alla scenarier nu tycks peka mot en och samma lösning.
Det var moderatledaren Ulf Kristersson som av den nyvalde talmannen Andreas Norlén (M) fick i uppdrag att försöka bilda regering utifrån det parlamentariska kaos som uppstått efter årets riksdagsval.
Kristersson har varit tydlig med att han har för avsikt att bilda en så kallad alliansregering, med andra ord att hans parti Moderaterna leder en regering där Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna ingår – samma typ av koalitionsregering som Fredrik Reinfeldt ledde mellan 2006 och 2014.
Till skillnad från när Reinfeldt bildade sin regering har dock Alliansen idag en majoritet i riksdagen emot sig. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har helt andra regeringsambitioner, samtidigt som Sverigedemokraterna är fientligt inställda till alla regeringar som inte tar hänsyn till deras krav – något som Kristersson inte kan göra utan att förlora Liberalerna och Centerpartiet, som meddelat att man vägrar att ha något som helst samröre med SD.
Fick nobben av S
Inledningsvis försökte Kristersson – ivrigt påhejad av Centerpartiets Annie Lööf – att söka stöd av Socialdemokraterna. Tanken var då att en Alliansregering skulle kunna regera landet trots sin svaga ställning i riksdagen genom ett aktivt eller åtminstone passivt stöd från riksdagens största parti. Exakt vilka eftergifter man var beredd att göra gentemot S är oklart, då Stefan Löfven tackade nej till alla former av samarbeten där hans parti skulle bli ett stödparti åt en regering som leds av Ulf Kristersson.
Redan här började det knaka i fogarna hos Alliansen, då Kristersson gick ut och meddelade att dörren var stängd hos S och att det var dags för ”plan B”.
Kristerssons huvudantagonist inom Alliansen, Annie Lööf, tyckte dock att han gav upp lite väl lätt, och lät hälsa att två samtal med Löfven inte räcker.
Samtidigt kände både Centerpartiet och Liberalerna vart Kristersson var på väg och underströk återigen offentligt att man inte tänker bilda en regering som måste regera med passivt stöd av SD.
— Jag hör också vad de säger, att de inte kommer att släppa fram en alliansregering, men jag tycker också att jag hör i de samtal jag själv har haft med Stefan Löfven att han inte stänger dörren för breda blocköverskridande lösningar som rymmer flera partier i Alliansen. Det behöver vi borra vidare i, sade Lööf, som själv har ambitioner att bli statsminister.
Istället började de två mittenpartierna föra fram idén om att söka samarbete med Miljöpartiet. Miljöpartiet har dock liksom S varit tydliga med att man gärna samtalar, men att man samtidigt inte under några omständigheter kommer att stödja en regering med Ulf Kristersson som statsminister. Men även ifall man gjort det hade en sådan regering varit i minoritet, som enkelt hade kunnat röstas bort av S, V och SD.
Frågan är därför om inte Annie Lööf hade andra syften bakom ivern att samtala med både S och MP.
Kristerssons Plan B
Det senaste beskedet från statsministerkandidaten Kristersson är att han nu sätter hård press på C och L. Budskapet är att han tänker försöka att bilda regering med eller utan mittenpartierna, och att de under helgen får bestämma ifall de vill vara med eller ej.
I ett sista desperat försök att bilda regering tänker Ulf Kristersson splittra Alliansen.
Kristersson har skrivit på Facebook att han kan tänka sig att bilda regering med endast Moderaterna om det behövs, eller med ett eller två andra allianspartier. Moderatledaren kallar det för ”3-2-1-lösningen”.
I det scenariot räknar han kallt med ett som minst passivt stöd från de allianspartier som ställer sig utanför regeringen. I grund och botten handlar det om att C och L inte kan sitta med och regera ifall ett passivt stöd från SD är förutsättningen för själva regeringsbildningen, något som M och KD inte har några problem med. I Kristerssons scenario bildar han alltså regering med endast KD, får stöd av C och L som står utanför för sina respektive så kallade samvetens skull, samtidigt som SD ger det sista avgörande passiva stödet som garanterar att Kristersson tolereras i riksdagen och kan väljas till statsminister.
Problemet är bara att Jimmie Åkesson redan meddelat att han inte är intresserad av den rollen. Han kommer endast att stödja en regering som gör eftergifter gentemot SD. Men så långt är inte Kristersson beredd att gå. Hans plan tycks vara ett villkorslöst stöd från SD:s sida.
Alla vägar går mot Bilderberg-Lööf?
Nordfront har tidigare skrivit om hur Centerpartiets Annie Lööf – med sin massinvandringsvurmande globalism och nyliberalism – är Bilderberggruppens val av statsminister i Sverige. Detta avslöjades i samband med att hon som ensam partiledare från Sverige deltog på den globalistiska elitgruppens möte bakom stängda dörrar förra året. Både Reinfeldt och Löfvens regeringar föregicks nämligen av att de deltog i Bilderberggruppens slutna sammanträde.
Sedan dess har det dessutom avslöjats att Lööf är medlem i den mäktiga globalistiska Trilaterala kommissionen, som också har starka kopplingar till Bilderberggruppen.
Men hur kan en partiledare för ett relativt litet mittenparti bli statsminister? Många tänkte nog inledningsvis att Centerpartiet snabbt skulle komma att öka i opinionsundersökningarna efter hennes Bilderbergdeltagande. Lööf förändrades också efter mötet, fick en make over och kom tillbaka som en ledarfigur. Kaxig och självsäker tog hon kommandot i Alliansen från den dåvarande svaga moderatledaren Anna Kinberg Batra, som strax därefter kom att avgå.
Det massiva stödet uteblev dock och Centern blev med sina 8,61 procent fjärde största parti, med blygsamma 31 mandat i riksdagen.
Det parlamentariska kaoset har dock öppnat vägarna för Annie Lööf. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har meddelat att de inte kan tolerera Kristersson som statsminister. Inte heller Sverigedemokraterna, utifrån det uteblivna erbjudandet om inflytande. Kristersson kommer alltså inte att kunna bilda regering.
Detta kommer att leda till att talmannen i andra hand ger Stefan Löfven i uppdrag att försöka bilda regering. Han kommer dock att stöta på liknande problem som Kristersson, och med största sannolikhet misslyckas. Det verkar inte i dagsläget finnas en majoritet i riksdagen som utifrån förutsättningarna kan tolerera varken Kristersson eller Löfven som statsministrar.
Det finns troligtvis inte heller en majoritet i riksdagen som kan tolerera fyra år till av en Stefan Löfven-regering.
Men hur är det då med Annie Lööf? Mittenledaren som vill samtala och samarbeta med alla utom SD och kanske eventuellt V? Hon som är så ivrig att få veta hur S och MP ser på samarbeten med allianspartier? Hon som utvalts av globalisteliten att leda vårt land ännu längre ned i fördärvet?
De rödgröna kanske inte kan tolerera en regering som leds av Kristersson. Men Annie Lööf, som ju står ”i mitten”, det kanske kan tolereras trots allt? Eller blir det de övriga allianspartierna som får tolerera en vänster-mittenregering så länge den inte leds av Löfven, utan av Annie Lööf? Om man uttömt alla andra försök blir detta den ultimata kompromissen, där flera partier tillsammans ”tar ansvar” för landet med Annie Lööf i spetsen som den utvalda frälsarinnan. Då handlar det inte längre om att största koalition ska bilda regering, utan den som kan tolereras av flest antal parter.
LÄS ÄVEN: Systemmedia flaggar: Bilderberggruppens val av Annie Lööf kan förverkligas
Under förra valrörelsen var Annie Lööf starkt kategorisk i sina besked om att hon endast var intresserad av en Alliansregering med dåvarande Fredrik Reinfeldt som statsminister. Hennes låsta position omöjliggjorde då ett samarbete med S efter valförlusten, trots att Stefan Löfven sträckte ut en hand åt både henne och Jan Björklund (L). I årets valrörelse och i dess efterspel har Lööf varit betydligt luddigare i sina uttalanden om regeringsbildningar. Nu har det handlat om att söka samarbete än hit och än dit – bara aldrig med SD – att Löfven måste avsättas som statsminister men att Socialdemokraterna kan vara en ”part” i en regering etcetera.
När jag inledningsvis såg valresultatet tog jag för givet att det måste leda till ett nyval. Men ju mer tiden går desto mindre tror jag att det kommer att bli upplösningen av det parlamentariska kaoset. Utvecklingen pekar istället mer och mer mot en upplösning där Annie Lööf, med endast 31 platser i riksdagen för sitt parti, verkligen blir Sveriges nästa statsminister. Jag misstänker att det kommer visa sig betydligt lättare för folkförrädarna i riksdagen att forma en majoritet bakom henne än bakom Kristersson eller Löfven.
Därmed får Bilderberggruppen och globalisteliten återigen sin vilja igenom, istället för det folk som i september lurades att tro att de gick till valurnorna för att besluta om landets framtid.
Källor:
Kristersson: Regeringen kan bestå bara av M
Lööf och Björklund vill förhandla med Miljöpartiet
Valresultat 2018
Hoppa till huvudinnehåll
