Dagens datum 2 september: Den judiska Morgenthauplanen, som föreskrev förintelsen av Tyskland och dess befolkning, presenterades denna dag 1944. Planen ledde till att uppemot 15 miljoner tyskar dog mellan åren 1945-1950.
Morgenthauplanen, eller Finansdepartementets plan för behandlingen av Tyskland, författades av av de bägge judarna Henry Morgenthau, Jr och Harry Dexter White under sommaren 1944. Morgenthau innehade posten som finansminister i Roosevelts regering och Harry Dexter White var statssekreterare på finansdepartementet. White var även en av chefsarkitekterna till IMF och världsbanken.
Henry Morgenthau, Jr och Harry Dexter White
Planens huvudsyfte var att förvandla Tyskland och dess befolkning till ett förindustriellt jordbrukssamhälle. Huvudpunkterna var följande:
Den amerikanska presidenten, Franklin D. Roosevelt, visade snabbt sitt stöd för planen. Roosevelt vid ett samtal med Morgenthau har Roosevelt citerats 1944:
Vi måste vara hårda med tyskarna, och jag menar inte bara nazisterna. Vi måste antingen kastrera hela det tyska folket eller behandla dem på ett sådant sätt att de inte kan fortsätta att reproducera människor som vill fortsätta på vägen de har gjort tidigare.
Planen mötte hårt motstånd i Roosevelts egna regering. Krigsministern Henry L Stimson kommenterade att han ”ännu inte hade mött en man som inte var förfärad över finansdepartementets kartagiska attityd. Det är semitism galen av hämndbegär och det lägger grund för ett nytt krig med den kommande generationen.”
Den amerikanske statssekreteraren Cordell Hull, var så upprörd av planen att han begärde avsked. Hull förutspådde att det enda som skulle återstå av Tyskland var jordbruksland, och bara 60% av befolkningen kunde överleva på att bruka jorden, resterande 40% skulle dö.
Trots motståndet beslutade presidenten att planen skulle implementeras. Den 16 september 1944 höll de amerikanska och brittiska statsledningarna ett möte i staden Quebec i Kanada. Syftet med mötet var att enas om hur Tyskland skulle behandlas efter krigsslutet. Roosevelt och Morgenthau som enda minister (många andra ministrar var kritiska till planen) var där för att övertala sin brittiska kollegor att godkänna Morgenthaus plan.
Winston Churchill var först motvillig till planen. Han ansåg att planen skulle bli en alltför stor ekonomisk belastning på Storbritannien om den genomfördes. Churchills rådgivare Frederick Lindemann, en tyskfödd jude, var dock en stor anhängare av Morgenthaus plan. Lindemann beskrevs som ”att hysa ett närmast patologiskt hat och ett medeltida hämndbegär mot det nationalsocialistiska Tyskland”. Frederick Lindemann övertalade snart Churchill att godkänna planen. Dokumentet som signerades hade överskriften: ”Det här programmet för att eliminera krigsindustrin i Rhur och Saar ser fram emot att förvandla Tyskland till ett huvudsakligen enkelt jordbrukssamhälle.”
Kort efter undertecknandet av planen läcktes dokumentet till pressen. Den tyska statsledningen använde de läckta dokumenten för att stärka stridsviljan i trupperna. Joseph Goebbels kommenterade: ”Juden Morgenthau vill göra Tyskland till ett enda stort potatisland.” Den tyska tidningen Völkischer Beobachter skrev: ”Roosevelt och Churchill kommer överens om judisk mordplan!” Den tyska stridsviljan på västfronten fick ett kraftigt uppsving. Roosevelts svåger, överstelöjtnant John Boettiger vittnade om att Morgenthauplanen var värd ”30 divisioner” vid fronten.
Churchill och Roosevelt fick på grund av planen utstå mycket hård kritik på respektive hemmaplan. Den amerikanska kritiken var så hård att Roosevelt förnekade att han godkänt något sådant. På grund av den hårda opinionen hemmavid kände man sig tvingad att officiellt skrota planen.
En alternativ plan togs istället fram. För att bättre kunna hålla planen hemlig lades planeringen på det amerikanska militära högkvarteret. Den nya planen kallades Joint Chiefs of Staff directive 1067 (JCS 1067). Direktivet var till största delen samma plan som författas av Morgenthau.
Den 10 maj 1945, kort efter den tyska kapitulationen skrev Roosevelts efterträdare Harry S Truman under det hemliga direktivet: . Direktivet följde till största delen Morgenthauplanen. Efter undertecknandet av JCS 1067 uppges Morgenthau ha meddelat sin stab att detta var en stor dag för finansdepartementet och han hoppades på att ingen ”känner igen det som Morgenthauplanen.” Kort efter Harry Trumans tillträde som president begärde Morgenthau avsked. Han politiska råd var inte längre önskade. Henry Morgenthau, Jr ägnade resten av sitt liv med arbete för judiska organisationer. Han blev även ekonomisk rådgivare för den nyligen bildade staten Israel.
Eisenhower och ockupationen
Vid möten med General Dwight Eisenhower hade Morgenthau bedrivit lobbyarbete för sin syn på hur Tyskland skulle behandlas. I Eisenhower hittade Morgenthau en jämlike i sitt tyskhat. Eisenhowers uttalande om Tyskland bekräftar detta:
Det tyska folket får inte undkomma en personlig skuld. Tysklands förmåga att föra krig måste totalt elimineras. Vissa grupper av människor måste straffas särskilt. Den tyska generalstaben bör fullständigt elimineras. All dokumentation bör förstöras och individerna skingras så att de inte kan fungera som en enhet.
Efter Tysklands kapitulation applicerades JCS 1067 i den amerikanska ockupationszonen. Under ledning av juden överste Bernard Bernstein, skickade Morgenthau ett stort antal ”rådgivare” till ockupationsmyndigheten. Dessa kallades i folkmun ”Morgenthaus pojkar”. Dessa rådgivare hade som uppgift att se till att JCS 1067 följdes så strikt som möjligt. Direktivet gällde fram till 1947. Vid införandet av det nya ockupationsdirektivet begärde ”Morgenthaus pojkar” avsked en masse. Som ett sista avsked till det land som de hatade så djupt såg man till att totalt förstöra det gamla tyska banksystemet.
Den krisartade situationen för civilbefolkningen efter kapitulationen förvärrades många gånger om på grund av de drakoniska reglerna man satt upp i direktivet. Ett totalt förbud av import gällde. Bland annat fick stora delar av den holländska matproduktionen skickas till soptippen på grund av att man inte fick exportera överskottet till Tyskland. Stora mängder matpaket samlades in via Röda korset för att ges till den behövande civilbefolkningen. Paketen släpptes inte igenom, utan returnerades till avsändaren och fick där stå och ruttna.
En annan del av planen var omklassificeringen av de tyska krigsfångarna till ”Disarmed Enemy Forces”. Med detta kunde Eisenhowers ockupationsmyndighet komma undan de regler som finns angående krigsfångar i Genevekonventionen. Den kanadensiska författaren James Bacque hävdar i sin bok Other Losses, att uppemot 1 miljon tyska soldater på detta sätt avsiktligt svältes till döds i amerikanska läger.
Journalisten Peter Worthington på tidningen Ottawa Sun, undersökte författarens påståenden och skrev en artikel om saken:
…det är svårt att undkomma slutsatserna att Dwight Eisenhower var en krigsförbrytare av episka proportioner. Hans (DEF) policy tog livet av fler tyskar i fredstid än vad som stupade på den västeuropeiska krigsskådeplatsen.
I många år har vi skyllt de 1,7 miljoner saknade tyska krigsfångarna på ryssarna. Inte förrän nu har någon grävt djupt nog… Författaren har intervjuat vittnen och överlevande….
Jämförelse mellan Morgenthaus delning och hur landet delades vid Potsdamkonferensen
Vid Potsdamkonferensen, sommaren 1945, beslutade segrarmakterna slutligen hur Tyskland skulle avvecklas. Mycket av Morgenthaus ursprungliga plan kom här att förverkligas.
Segrarmakternas skoningslösa behandling av Tyskland beskrivs av James Bacque, i dennes andra bok Crimes and Mercies: The Fate of German Civilians Under Allied Occupation, 1944-1950:
Mer än nio miljoner tyskar dog som ett resultat av de allierades avsiktliga svält och fördrivningspolitik efter kriget – en fjärdedel av landet annekterades och omkring 15 miljoner människor fördrevs i den största etniska rensningen mänskligheten har upplevt. Över två miljoner av dessa, många kvinnor och barn, dog längs efter vägarna eller i koncentrationsläger i Polen och på andra platser. Västerländska regeringar förnekar fortfarande att dessa personer dog.
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-09-02.
Hoppa till huvudinnehåll
