RECENSION. Nordfronts Erik Forsell har läst en ny amerikansk revisionistisk bok som förklarar grundvalarna för Sovjetunionens uppkomst och skräckvälde.
Stalin blev feminist. Klickbar bild.
Doktorn i politisk filosofihistoria Matthew Raphael Johnson är bland annat känd för att ha skrivit den förmodligen bästa essän som finns om morden på den ryska kungliga familjen genomförda enligt en judisk talmudisk ritual – Circle of Betrayal, Cowardice and Deceit.
I april släpps Matthew Johnsons nya bok Confronting Deceit: Revisionist Essays on the True Nature of the Soviet Union.
Boken är förmodligen den första i sitt slag som skrivits, åtminstone i väst. Den avslöjar den falska bild av bolsjevikernas Sovjetunion och hur lögnerna om den forna supermakten har förstärkts genom åren, framför allt genom vinklade uppsatser och avhandlingar skrivna på universitet i väst.
Sådana akademiska verk presenteras ibland i massmedia vilket gör att den felaktiga bilden av Sovjetunionens historia förstärks. Syftet är att dölja delar av vilka som bar ansvaret för terroröverstaten Sovjetunionens tillblivelse och politik, samtidigt som universitet och massmedier av hävd sedan länge kantrar långt åt vänster och leds av folk från samma klaner som en gång styrde Sovjetunionen.
Men Johnson anser att de vänsterblivna alltid har betett sig likadant. Från och med den judiska revolutionen i Frankrike 1789 – oftast kallad franska revolutionen – och framåt, har vänsterfolket levt i en fantasivärld. De kräver att hela världen ska byggas om för att den exakt ska passa in i deras föreställning om den.
En diktaturs framväxt
Nyligen recenserades på Nordfront Hans Myrebros senaste bok De skapade ett blodigt 1900-tal som på ett förtjänstfullt sätt drar fram viktiga hållpunkter för bland annat kommunismens framväxt i Ryssland. Men Matthew Johnsons bok går mer specifikt på djupet beträffande förutsättningarna och omständigheterna kring Sovjetunionens skapande och dess terrorpolitik. Denna politik riktades både mot unionens inhemska befolkning och mot andra stater, som baltstaterna, Polen och Tyskland.
I väst har förmodligen ingen, vare sig inom eller utom den akademiska världen, skrivit det som Johnson skriver i sin nya bok. Johnson går själv till källorna och har gjort egna översättningar från ryska och ukrainska original medan han både avmystifierar och avslöjar det gåtfulla Sovjetunionen.
Det skrämmande med flera av de teser som Johnson uppställer och framlägger bevis för, är att den maktform som styrde Sovjetunionen i varierande form verkar på liknande sätt idag. EU kallas av EU-motståndare ibland för Sovjet version 2, inte utan fog.
De tecken vi idag ser på att EU – och Sverige – utvecklas till en diktatur i linje med vad Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt varnade för efter att han hade blivit petad av osynliga makter, har flera paralleller med den situation som de tidiga Sovjetregeringarna skapade.
Bolsjevikerna struntade i arbetarna
Matthew Johnson visar hur bolsjevikerna aldrig brydde sig om arbetarklassen i meningen ”imperiets arbetare”. Istället definierade de ”arbete” så brett att begreppet blev innehållslöst. De trodde inte ens själva på det, och föraktade det djupt. Detta vet vi genom att när kommunisterna tog över, förstörde de alla fungerande socialistiskt inrättade former för ekonomisk produktion i Ryssland.
Man skulle ha trott, tycker Johnson, att om arbete hade varit den viktigaste frågan, skulle alla dessa produktionsenheter skyddats och fått stöd. Exempel på lyckad socialistisk ekonomisk produktion i Ryssland var Heliga korsets arbetarbrödraskap, bondekollektiven, De gamla troendes bykollektiv, kosackernas Krug, städernas Artel och klostren.
Sådana verksamheter inte bara förstördes, utan kallades också för ”kapitalistiska” och ”reaktionära” fast de ägnade sig åt ren produktion och inte åt lånegivning eller bankverksamhet för att skapa ”mervärden” ur tomma intet.
Allt förstördes av kommunisterna och många av de vita ryssar som ingick i sådan fungerande socialistisk ekonomisk produktion mördades. Detta nämns aldrig på universitet i väst, skriver Johnson.
Ideologin utnyttjades för mörka syften
Syftet med revolutionen var att utnyttja ideologi som ett sätt att dölja en radikal idé; att den röda staten – med hjälp av extremt våld och terror bakom de hårda slagorden – bara var ett transportapparat som förflyttade allt produktivt kapital till den lilla nya elitgruppen.
Trots sitt namn – bolsjevik refererar till en tanke om ”det stora flertalet människor” – utgjorde bolsjevikerna en mycket liten urban och sofistikerad grupp intellektuella som inte hade några som helst band med det folk – de vita ryssarna – som de snart skulle våldföra sig på. De struntade också i att de inte hade något folkligt stöd.
Vidare visar Johnson att Lenin, Trotskij och Stalin hade en gemensam syn på styret av Sovjet. Det är alltså inte så att en ”god revolution” i och med Stalins övertagande gjorde att den i väst ofta beundrade Lenins diktatoriska styre kom av sig och vändes till något ont – det var ont redan från första början, när judarna Moses Hess och framför allt Karl Marx insåg att det skulle komma att gå att genomföra en revolution i Ryssland.
Stalin brukar anklagas för att ha varit antisemit, trots att han var allt möjligt annat utom just antisemit.
Antisemitism utgjorde ett allvarligt brott även under hela Stalins tid vid makten, och straffades hårdare än vad det än så länge görs i EU, där alla lagar mot ”hat” nu ändå börjar att bli verkligt kännbara för envar som ifrågasätter den politik som förs av regeringar inom EU.
För Stalin var det inte judar som ras som utgjorde måltavlan efter sitt maktövertagande, utan de gamla bolsjevikerna, som ju också till övervägande del var judar. Judarna som sådana fortsatte att vara den privilegierade folkgruppen i Sovjetunionen även under Stalin-eran.
Nationalism förbjuds
Alla former av nationalism var förbjuden i Sovjetunionen, men i väst har dessa förbud överdrivits, och företeelser som här kallas nationalism var egentligen ofta något annat, som Johnson visar.
Vi ser nu i EU och i den anglosachsiska världen en upptrappning från globalisterna – eller neobolsjevikerna om vi så vill – att bekämpa alla former av nationalism genom avhumanisering och kriminalisering av människor som hyser nationalistiska sentiment. Även här närmar sig väst skrämmande snabbt en sovjetisk hållning gentemot etniska och rasliga entiteter som ska bekämpas och blandas upp med varandra – medan eliten bevarar sin egen ingrupp.
Johnson visar också att USA – och vi får lägga till Europa – aldrig var antibolsjevikiskt. När kritik mot ”de röda” formulerades under tidigt 1900-tal, var det för att man anklagade dem för att ”bete sig som tsarer”, alltså motsatsen till de röda.
Det kalla kriget fanns aldrig på riktigt
Matthew Johnson förkastar den vanliga beskrivningen av att det någonsin skulle ha förekommit ett ”kallt krig” mellan USA och Sovjet som hotade att spränga världen i ett globalt atombombskrig. Tvärtom byggde pengar från USA och andra västländer Sovjetunionens infrastruktur och upprätthöll deras funktioner in i det sista, tills Sovjetunionen upplöstes.
Många företag i USA var inblandade i Sovjetunionens uppbyggnad redan från början. Alla pengar kom från judiska bankirer, främst i London och New York, även om judar i bland annat Sverige också hjälpte till.
Undertecknads egen tagning är att den påhittade fiendskapen mellan supermakterna behövdes på båda sidor, som i realiteten var två olika uttryck för samma makt. I västmedia sades att Sovjet hade ett militärt övertag. Propagandister både i USA och Sovjet sade samma sak.
USA:s skattebetalare skulle motiveras att släppa till pengar till en extremt kostsam privat försvarsindustri. Sovjet använde samma falska påstående som propagandistiskt skryt för att legitimera sin hårda och starka regering.
För att kunna mjölka skattebetalare i USA på pengar hittades därmed också det kalla kriget på som en förevändning för nödvändigheten av att komma först till månen, ett extremt dyrt projekt som det amerikanska folket tvingades betala. Att Sovjet meddelade att de inte ens tänkte försöka resa till månen diskuterades mycket lite i USA:s offentlighet.
Men som Johnson visar fanns ingen industriell konflikt eller tävlan mellan väst och Sovjet ens under de mest ”kyliga” åren under kalla kriget.
USA-baserade McKee byggde världens största stålindustrikomplex i Uralområdet 1932, brittiska Rolls Royce försåg sovjetiska stridsflygplan med jetmotorer, italienska Fiat byggde 1968 världens största bilfabrik i Volograd; USA:s ”antikommunistiske” och ”antisemitiske” president Richard Nixon godkände personligen att lastbilsfabriken Kama skulle byggas i Sovjet. 1972 tillverkade Kama 100 000 fordon per år vilket var fler lastbilar än alla amerikanska tillverkare tillsammans byggde vid den tiden. Och så vidare.
Konflikten finns istället nu – idag – när Vladimir Putins Ryssland har gjort sig av med merparten av de judiska oligarker som fram till och med 1990-talet dominerade ekonomiskt liv i Ryssland, men som nu i de flesta fall lever i andra länder som Storbritannien, USA, Indien och Israel.
Stalin som feminist
Terror kan inte skapa ekonomisk tillväxt, men terror kan mobilisera de resurser som finns för att upprätthålla den, skriver Johnson.
Precis som i Storbritannien och USA lanserades feminismen i Sovjet inte för kvinnornas skull utan för produktionsägarnas.
I Ukraina skötte dåligt utbildad arbetskraft kunskapskrävande industrier som oljeraffinering, gruvor, järn- och stålproduktion och traktortillverkning, samt alla underliggande industrier som krävs för att detta ska fungera.
Resultatet var katastrofalt, skriver Johnson: Tiotusentals arbetsskador och dödsfall, usel produktionskvalitet och fabrikshaverier. Stalins våldsamma styre av landet förvärrade problemet. När männen på landsbygden svalt, lemlästades i städernas fabriker eller helt enkelt inte räckte till, blev Stalin plötsligt feminist.
Över hela Ukarina sattes enorma reklamaffischer upp, föreställande starka, muskulösa kvinnor som höll i allehanda verktyg. Kvinnor uppmuntrades att ”fly familjen” för att ”förverkliga sig själva” genom att bygga ”Sovjets nya ekonomi.”
Johnson noterar lakoniskt att paralleller till feminismens utbredning i USA aldrig dras, och att detta är ännu ett kvitto på den akademiska korruptionen i USA.
Den som planerar och styr allt, äger allt
Historiker har ett enda syfte, anser Johnson, och det är att sopa bort den vaga, oprecisa halvkunskap som den allmänbildade människan besitter. Halvkunskapen måste ersättas med sanningen, oberoende av historikerns egenintressen. Så görs inte på universiteten idag, anser Johnson.
Okunskapen hos självgoda akademiker i väst är dessutom chockerande stor, skriver Johnson. När det gäller Sovjetunionen som hade en totalt styrd planekonomi, innebär detta naturligtvis att landets styrande elit äger och kontrollerar allt produktivt kapital, men detta faktum diskuteras aldrig.
Kan de planera det, äger de det. Därför kan de göra vad de vill med det. Central planering innebär att all egendom står under direkt kontroll av den styrande eliten, och denna egendom utgör därför både deras personliga och institutionella egendom.
Denna tanke har dock aldrig någonsin slagit de amerikanska intellektuella ”experterna” på Sovjetunionens historia, skriver Johnson. Den styrande klassen i Sovjetunionen var den överlägset rikaste klassen i världen och de kunde styra varje medborgares dagliga liv i detalj.
Intellektuella i väst och massmedierna har till och med hållit den sovjetiska eliten bakom ryggen, och gör så fortfarande. Matthew Johnson utgör här ett oumbärligt undantag. Hans nya bok söker sanningar på djupet men är ändå förvånansvärt lättläst, trots dess intellektuelle upphovsman.
Dömd på förhand
Matthew Raphael Johnsons bok Confronting Deceit: Revisionist Essays on the True Nature of the Soviet Union kommer ut på Barnes Review förlag i USA.
Förlaget kallas av den judiska lobby- och hatorganisationen SPLC för ”en av de mest hätska och antisemitiska organisationer som finns”, vilket utgör en garanti för att deras böcker åtminstone är intressanta. Johnsons nya bok tillhör en av de bästa och viktigaste.
Johnson säger själv att varje gång han gör någonting – talar i radio, skriver en essä eller en bok – noteras det som en ”antisemitisk hatincident” av den judiska lobbyn i USA.
Flera av förlagets böcker har bannlysts av Amazon. Därför finns stor risk att boken stoppas för distribution redan innan den släpps. Men den kommer att kunna köpas direkt från förlaget.
Källa:
Matthew Raphael Johnson (2019): Confronting Deceit: Revisionist Essays on the True Nature of the Soviet Union. The Barnes Review.
Hoppa till huvudinnehåll
