KOMMENTAR • Russleman kommenterar helgens händelser i Palestina och Israel, där Hamas har attackerat den judiska ockupationsmakten.

I veckan har det rapporterats det att Israels militärpolitiska kabinett har röstat för att åberopa Artikel 40 Alef, vilket inte har gjorts sedan Jom kippur-kriget, som just firade sin femtioårsdag i fredags. Detta drag utgör en officiell krigsförklaring och följer upp Benjamin Netanyahus uttalande om att föra en obarmhärtig krigföring mot Gaza i helgen. I dagarna har det kommit flera rapporter om bombattacker från Israel mot palestinier, vilket har resulterat i dödsfall bland flera spädbarn. Detta verkar ske utan undantag varje gång konflikter uppstår mellan israeler och palestinier.

Händelserna som redan har ägt rum och processen som kommer att följa i den nära framtiden innebär en enorm förlust av legitimitet för judenheten som en etnoreligiös och politisk kraft.

Låt oss först ta itu med desinformationen som har dominerat den västliga nyhetsbilden sedan lördag morgon: att detta är en helt oprovocerad terroristattack från Hamas. Detta är helt enkelt lögn. Förutom det faktum att över 170 palestinier hade dödats av israeliska styrkor år 2023 vid slutet av augusti, så stormade 800 radikala judiska nybyggare Al-Aqsa-moskén på torsdagen, två dagar före början av de pågående striderna, under skydd av israeliska styrkor. Al-Aqsa-moskén, förutom att vara en av islams tre heligaste platser, förvaltas av den jordanska regeringen, medan Jerusalems högsta mufti, en sunnimuslimsk prelat, utövar religiös auktoritet över platsen. Stormningen, som regelbundet utförs av extremistgrupper, utgör därför en avsiktlig och explicit provokation som skulle ha mötts med universella moraliska fördömanden från västerländska medier om den hade utförts av exempelvis en radikal sekt av vita kristna.

Möjligen skulle man kunna argumentera för att en sådan provokation inte rättfärdigar Hamas överraskningsanfall, men den uppenbara motfrågan efter 30 år av brutna löften sedan undertecknandet av Osloavtalet är vilka metoder som återstår för palestinierna utom våld? Bara i juni godkände Netanyahus judiska supremacistregering 5 000 nya olagliga bosättarhem på den ockuperade Västbanken. Detta sker bara månader efter att den amerikanska högsta domstolen vägrade att granska anti-BDS-lagstiftningen från delstaten Arkansas.

Bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS), en global kampanj som syftar till att utöva ekonomiskt och politiskt tryck för att få Israel att respektera palestiniernas rättigheter, är under konstant press från den sionistiska judiska lobbyn, vilket nästan kan betraktas som hyckleri i gränslandet till det parodiska, med tanke på att judar konstant klappar sig själva på ryggen för att ha använt liknande metoder för att underminera apartheidregimen i Sydafrika, en regim som dessutom aldrig begick människorättsbrott mot svarta på samma intensitetsnivå som palestinierna har drabbats av från den sionistiska regimen.

Med andra ord utövas ständigt internationellt judiskt tryck för att beröva palestinierna icke-våldsamma metoder att sträva efter sina rättigheter, för att sedan fördöma palestinierna för våld när detta är det enda verkliga alternativet för att motverka den obevekliga etniska rensningen av den ockuperade Västbanken, för att inte tala om blockaden av Gaza.

Med allt detta i åtanke kan man nu betrakta hur detta judiska folk, som sedan 1945 mer än något annat har grundat sin gruppidentitet kring ett påstått försök till folkmord riktat mot dem och kräver ständig sympati och att deras förföljelse sätts på en piedestal över alla andra folkgruppers, reagerade med absolut blodtörst efter gårdagens händelser:

Man skulle som sagt kunna argumentera för att dessa individer inte representerar alla judar, men i den allmänna diskursen om hat och rasism presenteras alltid varje uttalande eller handling från en vit individ som representativt för ett sorts inneboende mörker som finns hos alla vita människor, som man måste vara konstant vaksam mot och bekämpa med politiska medel. Så varför skulle jag vara mer generös gentemot judar, särskilt med tanke på att hatet gentemot dem har en företrädare i den israeliska staten, som inte bara har kärnvapen, utan har visat sig vara villig att utöva brutal våld mot civila om och om igen. Detta skulle vara fallet även om Israel för närvarande inte representerades av ministrar som Itamar Ben-Gvir, som förutom att nyligen försvara ortodoxa judars övergrepp mot kristna i Israel genom att kalla det ”en gammal judisk tradition”, fram till 2020 hade ett porträtt av den judiske massmördaren Baruch Goldstein, som var ansvarig för massakern på 29 palestinier år 1994, hängande i sitt hem.

För att sammanfatta: Även om ”Förintelsen” inte var en lögn och var 100 procent sann skulle detta utgöra ett ögonblick av enormt hyckleri för den organiserade judenheten.

Med detta ur vägen kommer vi till reaktionen från västerländska ledare, som har varit närmast universell.

Igen och igen upprepas samma mantra: ’Israel har rätt att försvara sig’, vilket, med tanke på det faktum att Netanyahu mer eller mindre har lovat att i praktiken utplåna Gaza, kan tolkas som ’Israel har rätt att begå folkmord’. Utöver dessa tråkiga fraser kan man också peka på flera symboliska föreställningar i USA och dess klientstater.

Aldrig tidigare har judisk makt varit så naken och öppen i den västliga världen. Olaf Scholz totala underkastelse för judisk makt och sionismens kampanj för palestinskt folkmord är särskilt slående, men allt annat än oväntat. När allt kommer omkring, även när den tyska ekonomin långsamt kollapsar för att finansiera det judisk-amerikanska imperiets proxykrig mot Ryssland, fortsätter de oändliga kraven på ekonomisk upprättelse till judar för Tysklands påstådda brott. Det verkar som om tysken existerar enbart som en skuldslav vars plikt är att producera för den judiska staten, åtminstone tills han upphör att existera på grund av demografiska trender i dagens Tyskland.

Vidare sken den judiska makten lika uppenbart igenom i president Joe Bidens uttalande om den pågående konflikten, där den judiska utrikesministern (samt USA:s egentliga president) Antony Blinken flankerade den demente maskoten genom hela presskonferensen för att se till att han höll sig till manuset, utan tvekan skrivet av hans stabchef Jeff Zints, som, helt slumpmässigt, också är jude.

Responsen från våra egna

Varje gång konflikten mellan israeler och palestinier blossar upp igen, möts vi i nationalistiska kretsar alltid av en mindre, men högljudd grupp aggressiva neutralister som, även om de inte direkt tar Israels sida (dock blir det ofta klart mellan raderna att de önskar att de kunde göra det), aggressivt attackerar allt stöd till palestinier som ”en konflikt mellan icke-vita som inte berör oss” och/eller med vagt definierade antydningar om att uttryck för ett sådant stöd på något sätt strider mot nationellt socialistiska principer.

Detta är löjligt och kontraproduktivt.

Ingen vit nationalist eller nationell socialist som uttrycker solidaritet med palestinier eller Hamas i deras kamp mot sionismen och den etniska rensningen på dem själva har brutit mot någon av dessa ideologiers principer. Att främja palestiniernas rätt till sina förfäders land och självbestämmande står inte i konflikt med att främja detsamma för nordiska folk, tyskar, engelsmän, fransmän, vita amerikaner, osv. Tvärtom: Det härstammar från samma ideologiska övertygelse. Det betyder emellertid inte att jag är skyldig att respektera israelers rätt till land i Palestina, eftersom judar inte respekterar någon annan folks rätt till nationalism och självbestämmande, och de har visat detta upprepade gånger genom sin aktivism för öppna gränser och kravet på vetorätt över varje politiskt beslut som fattas i vita länder. Jag har emellertid aldrig sett något tecken på att palestinier i Palestina inte skulle erkänna mina nationella rättigheter som vit nordisk man.

När det gäller antydningen om att detta inte berör oss är det uppenbart absurt. Israel är en del av samma judisk-amerikanska imperium som förtrycker oss, för att inte tala om att Israels eventuella fall skulle vara en katastrofal psykologisk motgång för politisk internationell judendom, eller det faktum att det inte längre skulle kunna fungera som en fristad för judiska brottslingar eller organisatoriskt centrum för kollektiva judiska politiska ansträngningar.

Denna tendens, när den utmanas, kokar alltid ner till ”jag hatar palestinier för att de är bruna och/eller muslimer”, vilket är en irrationell känslomässig reaktion som fortfarande finns kvar på grund av kontrajihadismens beklagliga dominans i invandringsdebatten i så många år efter den 11 september. Det är inte ett rimligt politiskt tillvägagångssätt för detta ämne, och någon som fortfarande talar på det sättet har ingen plats i en rationell diskussion om Israel/Palestina inom nationella kretsar.

Vänsterns feghet

Slutligen har vi de vänsterblivna, dessa moraliska supermän. Låt mig vara kortfattad och gå direkt till poängen:

Ansvaret för den död och förstörelse som redan har inträffat och kommer att drabba Palestina faller till stor del på deras axlar. I årtionden har ni agerat som Palestinas främsta försvarare, men i verkligheten har detta aldrig varit mer än pretentiösa ritualer, en möjlighet för er att engagera er i moralistisk individualistisk självdyrkan snarare än någon form av legitim politisk aktivism. Det har varit en möjlighet för er att signalera era dygder för omvärlden på ett säkert sätt som inte innebär någon form av risk. En kritik av Israel och sionismen som är ideologiskt ovillig att konfrontera frågan om judisk makt, från Vita huset till Larry Finks BlackRocks järngrepp om västerländska medier, har ungefär lika mycket värde för palestinier som saltvatten för en törstig man i öknen, och man behöver inget annat bevis än deras demonstrationers verkningslöshet, som framstår som avskyvärd för den vanlige europeiska medborgaren med den ständiga inkluderingen av regnbågsflaggan (och dess implikationer) och anti-vit retorik. När det kom till valet mellan att bli kallade antisemiter eller överge alla palestinska män, kvinnor och barn till folkmord och etnisk rensning valde ni feghetens väg, och nu ser vi konsekvenserna.

Slutligen vill jag säga detta: Aldrig sedan 1945 har judisk makt varit mer pressad än den är i dag. Hamas krigare, med lite mer än skärmflyg, automatvapen och hjältemod, har tvingat världens mäktigaste judar in i en position där de måste välja mellan ont och värre, utan illusioner om att undvika ett blodigt pris för detta. Vi är skyldiga dem att gripa möjligheterna som kommer på grund av deras självuppoffring med båda händer.

— Russleman

Ursprungligen publicerad på Frihetskamp.net.