JUDISK MAKT • Kristoffer Boström reflekterar över författarens intentioner och uppnådda resultat med en artikel, där judars dominans i positioner med makt och pengar klarläggs – och hyllas.

Filosemitiska Samnytt publicerade i söndags en debattartikel med titeln ”Judisk supremacy – ja tack”. Artikeln, skriven av författaren, journalisten och musikern Håkan Johansson har givit upphov till en debatt på sociala medier. Ett tema där, liksom i Radio Nordfronts (RN) sändning endast timmar efter textens publicering, är huruvida vi här verkligen har att göra med den ”sabbatgojens lovsång” som artikeln utger sig för att vara – eller om artikelförfattaren i själva verket utsätter oss för en ”antisemitisk trollning”.

Själv köpte jag i söndags initialt Max Rosenfors vältaliga argumentation i RN för trolltolknings-alternativet. Medan jag efter att ha lusläst texten ett antal gånger funnit en en rad argument för båda tolkningsalternativen, blir min slutsats ändå att den inte är avsedd som en trollning. Samtidigt kan jag inte riktigt släppa bilden av hur författaren sitter och småler vid tanken på att en del läsare nog tolkar texten på detta sätt. Och, finner jag slutligen, artikeln fyller en viktig funktion alldeles oavsett författarens intentioner med den.

Artikelns ingress inleds med en mening som, givet artikelns rubrik, talar för trollnings-alternativet, i synnerhet med de värdeladdade orden ”utsätter sig” och ”risken”.

Den som påpekar den judiska dominansen inom media, finans, vetenskap, kultur och så vidare, utsätter sig för risken att anklagas för att sprida högerextrema antisemitiska konspirationsteorier.

Symptomatiskt följs denna mening av en, som istället talar för en sabbatsgoj-tolkning:

Men den lilla judiska folkspillrans enorma bidrag till vårt moderna samhälle är något vi i stället borde erkänna, bejaka och vara tacksamma för.

Tycker mig känna igen såväl budskap som ordval i denna mening från uttalanden av välkända sabbatsgojer som Per Ahlmark, Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, och min bedömning blir att den ironiskt sinnade antisemiten nog skulle undvika att uttrycka sig på detta vis så här pass offentligt, på grund av risken för missförstånd.

”Vit nationalism är pur ondska”

För att gå in på själva brödtexten, så är författarens stämpling av vit nationalism som pur ondska, vilken ofelbart leder till folkmord av i första hand judar – allmänt judiskt tankegods, som en sann sabbatsgoj måste omfatta.

Detsamma gäller, tänker jag först, för Johanssons hänvisning till Adolf Hitlers påstådda ”sammanblandning” av ”dolkstötsteorin” om den dåvarande tyska socialdemokratiska regeringens förräderi mot sitt eget folk under det första världskriget – med ”konspirationsteorier rörande det tyska folket”.

Men å andra sidan påpekar ju författaren här att judar var dominerande inom såväl socialdemokratin som bolsjevismen. Givet författarens ordval, som i dessa två fall är relativt sparsmakat, finner jag dock ingen stark anledning att tolka in någon ”antisemitisk ironisk underton” i något av dem, även om jag kan förstå den som ser ”dolkstöts-kommentaren” i ett sådant ljus.

Påståendet att ”nazisterna” felaktigt/lögnaktigt skulle ha utmålat 20-talets samtliga marxistiska strömningar som judiskt dominerade med hänvisning till att endast en enda av dem – Frankfurtskolan – verkligen och bevisligen skulle ha varit det, är en judisk klassiker, som behöver kompletteras med lite motsägande fakta för att fungera som en trollning.

Framväxten av ett judiskt herrefolk

Det är när Johansson försöker förklara orsakerna till att antisemitismen grasserat ”i över 2000 år” som han börjar beskriva framväxten av ett folk överlägset alla andra på jorden – och det är här jag på allvar börjar tro mig bli trollad av en antisemit. Klichéerna börjar nu dugga tätt. Skribenten börjar lite försiktigt med påminna om att judarna tvingats ”hålla ihop som grupp” samt att de ”vägrat eller vägrats att assimileras in majoritetssamhället” i de för dem främmande länder, som de ständigt sökt upp.

Johansson menar att fenomen i de värdländer, där judarna genom årtusenden verkat, helt utan denna folkgrupps egna förskyllan givit den ett intellektuellt och materiellt ”försprång” såväl gentemot värdfolket i respektive land, som gentemot andra minoritetsgrupper. Här framhåller han att man inom de judiska gruppernas värdbefolkningar

  • inte i samma utsträckning som inom de judiska grupperna värdesatt läskunnighet och matematikkunskaper.
  • har ålagt sina skriftlärde celibat istället för att låta dem skaffa stora familjer.
  • jämfört med de judiska grupperna varken varit lika angelägna om eller skickliga på att bedriva bankverksamhet.

”Drygt 40 generationers planmässigt selektiva fortplantning” förklarar sedan enligt Johansson framväxten av ett i många avseenden överlägset folk. Här har, menar han, företeelser som korstågstidens pogromer och pestårens utsortering bidragit med en ”flaskhalseffekt” på så sätt att endast ”de allra smartaste överlevde och förde sina gener vidare”.

Judars, som ett resultat av ovan beskrivna utveckling, överrepresentation i samhällspositioner med makt och pengar förklaras ha orsakat andra gruppers missunnsamhet, samt ha skapat en grogrund för antisemitism.

Grundlig exposé över judisk dominans

Johansson går här över till en beskrivning av denna överrepresentation av judar i höga samhällspositioner. Han hänvisar först till Seymour Martin Lipsets och Earl Raabs bok ”Jews and the New American Scene” enligt vilken hälften av USA:s 200 allra mest kvalificerade intellektuella är judar – en folkgrupp som i boken också uppges utgöra

  • 40 procent av Nobelpristagarna inom vetenskap och ekonomi
  • 30 procent av professorerna vid toppuniversiteten
  • 40 procent av delägarna i de stora advokatfirmorna
  • 60 procent av Hollywood-eliten
  • 37 procent av samtliga mottagare av utmärkelsen The national medal of science.

Detta för en grupp som utgör endast två procent av populationen.

Än mer omsorgsfull är sedan Johansson, när han redogör för den judiska överrepresentationen bland ägarna av och de styrande skikten inom

  • massmediaindustrin.
  • bank- och finansvärlden.
  • filmindustrin.

När det kommer till skribentens extensiva utläggningar om judisk dominans inom en rad samhällsområden, så blir det för mig dött lopp mellan sabbatsgoj-tolkning och trolltolkning. Medan judar ofta belyser detta fenomen på ett skrytsamt sätt, så använder ”antisemiter” en beskrivning av det i sin kritik av judisk makt. Författarens framställning verkar inte tydligt ha något av dessa två perspektiv.

Johansson kommenterar i sitt slutord att uppmärksamhet riktad mot en etnisk grupp, som excellerar inom ett område, normalt utlöser hyllningar av denna grupp för dess ” talang” – och ofta tillskrivs gruppen även ”genetiska fördelar”.

Hur bemöts fakta?

När det kommer till redogörelser om judisk dominans gjorda av icke-judar, menar han, så stämplas de alltid som utslag av antisemitism och/eller nazism – och i allmänhet förklaras även själva observationen vara inkorrekt.

Här vill jag invända att det, såväl i den offentliga diskursen som på en och annan släktmiddag, eller i ett eller annat gym-omklädningsrum, är nog så vanligt att beskrivningar av judisk överrepresentation och makt bemöts just med hyllningar av denna folkgrupps ”talang” eller ”intelligens”, som då förklaras ha givit dem ”den särställning de förtjänar”. I det sammanhanget görs ofta även gällande att eventuella andra förklaringar än denna till judars särställning bottnar i avundsjuka.

Viktig gärning oavsett

Johansson vänder sig hursomhelst emot förnekelse eller mörkande av judars överrepresentation i positioner med pengar och makt, vilket, finner jag, länder honom till heder helt oavsett hans övriga påståenden och eventuella avsikter med att skriva artikeln. Att påvisa detta faktum i invandringskritiska kretsar är en viktig uppgift.

Sedan kan det vara upp till andra, som nationalsocialister, att ta vid och syna judisk makt i ett vidare perspektiv, och dissikera de förklaringsmodeller, enligt vilka denna makt främst beror på judisk talang / intelligens.