JUDEFRÅGAN. Varför blev Sverige som det blev? En genomgång om judiska attityder och de sionistiska ledarnas tankesätt och förehavanden, med fokus på åren 1961-1975. Här kommer den djupgående och sista analysen av Marcus Hansson i artikelserien ”Judisk makt i Sverige”.

Förord

Materialet i denna skrift är taget mestadels från Judisk Krönika men även från böcker skrivna av judiska författare. Judisk Krönika har ofta en slagsida mot det sionistiska hållet. Därför presenteras inte de andra politiska inriktningarna som det judiska folket har anammat i samma omfattning. Då grundmaterialet är valt och tolkat av judiska författare blir detta en svaghet då de som alla folk gärna inte vill lyfta fram det som kanske inte ses som moraliskt riktigt i andras ögon. Det som ger texterna styrka är att de är skrivna av judiska författare.

Tolkningen av materialet som måste göras kan därför inte bara avfärdas som nationalsocialistisk historieskrivning. Dessutom är texten till stor del uppbyggd med citat som alla kan undersöka själva då referens ges på varje citat.

Däremot har en selektion gjorts angående ämnena som presenteras till läsarna på Nordfront. Detta för att jag inte tror att läsarna till exempel är särskilt intresserade av judiska sportevenemang, judiska beskrivningar av Negevöknen, delar av judisk historia och kultur o.s.v. Den stora mängden av material har också av utrymmesskäl behövts begränsas då det är onödigt att läsarna lägger ner lika mycket tid som jag har gjort på att läsa vad som har skrivits av de judiska författarna.

Kort introduktion om judarnas inträde i Sverige

Judarna som folkgrupp i Sverige existerade inte under stormaktstiden. Inte heller var några idéer om judeo-kristna värderingar utbredda, judarna fick helt enkelt inte bosätta sig i Sverige överhuvudtaget. De första judarna som sedan blev till en allt större judisk folkgrupp kom till Sverige under sent 1700-tal. Det var upplysningstidens idéer och behov av kapital som gjorde att judarna började accepteras i det kristna Sverige.

De första judarna fick långt ifrån fulla medborgerliga rättigheter och fick endast bo i fyra svenska städer. Göteborg, Stockholm, Norrköping och Karlskrona. Men då vissa av judarna inte var nöjda med detta anlitade de bulvaner för att köpa upp lantgods utanför städerna.

Det var främst tack vare liberalerna som judarna fick utökade medborgerliga rättigheter i Sverige. År 1838 skulle lagarna om vart judarna fick bosätta sig slopas, vilket ledde till folklig vrede när flera pöbelhopar gick ut på Stockholms gator och kastade sten genom fönsterrutorna hos beslutsfattare och judar. Detta ledde till ett bakslag för de liberala riksdagsmännen och judarna som fick acceptera att de gamla lagarna fortfarande gällde när det kom till judarnas bosättningsplats.

Inflytelserika personer inom de judiska församlingarna skulle efter detta skapa en grupp som de kallade för ”Judiska Intresset”. Där attackerade de varje person i tidningarna som refererade judarna som tillhörande den judiska nationen. Judarna hävdade att de inte var av någon annan nation utan endast hade en annan trosbekännelse.

De liberala idéerna var dock i Sverige för att stanna och trots bakslaget skulle judarna få successivt mer medborgerliga rättigheter och vid slutet av 1800-talet hade de nästan samma rättigheter som de kristna svenska medborgarna.

Judarnas invandring till Sverige kan delas in i ungefär fyra tidsperioder, den första gruppen kom när de fick lov att bosätta sig i Sverige under sent 1700-tal, den andra gruppen kom från Tsarryssland under tidsperioden 1860-1920, den tredje gruppen från tiden runt andra världskriget och den sista gruppen kom från Polen och Sovjet efter år 1968.

Judendomens religiösa mål

Då den judiska religionen varit kulturellt- och idébärande för det judiska folket under en sådan lång tid blev det naturligt att den hade ett stort inflytande inom alla de politiska riktningar det judiska folket anammade under 1900-talets början. Dessa var, men inte helt begränsade till, liberalismen, sionismen och kommunismen/socialismen.

Skillnaden mellan judar och kristna när det kommer till Messias är att de kristna tror att Messias var Jesus Kristus medan judarna inte tror att Jesus var Messias. För enligt deras tolkningar skulle Messias bringa världsfred och skydda judarna mot deras fiender. Då Jesus inte gjorde detta ansågs han därför av judarna vara en falsk Messias.

För att ge några korta exempel tror vissa sionister att Messias kommer när alla judar har samlats i Israel. Mer liberala judar anser att den enskilda juden skall arbeta efter Tikkun Olam för att förbättra världen gradvis och kommunisterna tror inte på Messias överhuvudtaget, de är i praktiken ateister men har samma slutmål gemensamt med de övriga inriktningarna.

I stora drag kan det sägas att de religiösa judarna tycker att världen är skapad ofullständig. Gud ska med människans hjälp fullborda guds skapelse. Judarnas roll i detta är att de har fått i uppgift av gud att leda de andra folken så att mänskligheten kan förenas och bli en gemensam mänsklighet och aldrig mer föra krig mot varandra. Den enade mänskligheten skall tillsammans tillbe det judiska folkets gud.

Anledningen till att judarna kallar sig själva för det utvalda folket är just att de har fått uppgiften att leda de andra människorna. För de manliga individerna betyder det att förbundet med gud upprätthålls genom omskärelsen av förhuden.

Judisk Krönika 2011 Nr 6

Citering från delar av rabbin Morton Narrowes svar:

”Vad menar judendomen när den talar om Messias?”

Så småningom kom ordet Messias i den judiska traditionen att reserveras för den som med Guds hjälp kommer att upprätta ”Herrens fredsrike på jorden”. Hur detta Guds rike skall se ut beskriver profeten Jesaja: ”De (alla världens folk) skall smida om sina svärd till plogbilar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig”
(Jesaja (2: 4). I judisk tradition har Messias endast en uppgift: att frälsa världen, vilket betyder att föra världen in i Guds fredsrike.

Han skriver att för att vara Messias måste denne lyckas med denna uppgiften och inte bara påstå att det kommer att göras i framtiden. Då judarna har väntat väldigt länge på Messias finns det många tolkningar om när detta kommer att ske. Det finns en tolkning som säger att efter ett kosmiskt krig kommer det uppstå världsfred där människor kan ägna sig åt andligt och själsligt självförverkligande.

Det finns en annan teori, såhär skriver Narrowe om den:

Den store rabbinen och mystikern Isak Luria (1534-1572) formulerade idén om en messiansk tidsålder som påskyndas genom att människor uträttar mitsvot (Guds bud) och därmed reparerar och förbättrar världen – tikkun olam. Spår av denna messianska idé finns idag i alla strömningar inom judendomen.

Kurt Wilhelm som var rabbin i Stockholms synagoga skriver i sin bok ”Judendomen”:

Den värld, som Gud skapat och som är platsen för Guds uppenbarelse, blir inte fullkomlig, så länge förhållandet människor emellan är ofullkomligt och människan inte rätt uppfattar sin uppgift att vara Guds medarbetare och lärjunge på jorden. Men världen är skapad att vara fullkomlig, och den längtar efter frälsning från brist och ofullkomlighet, efter det rike, som Gud skall upprätta, när tiden är inne. Hela världen, varje människosjäl, hoppas enligt judendomens lära på Maschiach, i grekiserad form kallad Messias, en smord konung av Davids stam, som skall anträda sitt herravälde för att frälsa världen och varje enskild människa.

Messias skall inleda den eviga fredens tid och denna kan, om Gud så vill, bryta in redan i nästa ögonblick. Alla människor skall då erkänna Israels Gud som den ende Guden och tjäna honom i sanning och rättfärdighet. De skilda folken lever kvar i den messianska tiden, men de sluter ett evigt förbund och våld och orätt mister för alltid sin makt. Alla folk vänder sig då med tacksamma och villiga hjärtan till Sion, Herrens berg, »ty från Sion skall lag utgå och Guds ord från Jerusalem» (Jesaja 2:3).

(Judendomen 1978. Sid. 95)

Judisk Krönika 2013 Nr 2

Essä

Enligt judendomen behöver Gud människan för att fullborda skapelsen. I det ligger den enskilde människans moraliska förpliktelser att genom sina egna skapande handlingar söka förbättra och reparera världen. Tikkun Olam är judendomens begrepp för detta. Också detta låter sig utan vidare ta en gestalt i den sekulära sfären, i form av världsförbättrariver, kultur- och samhällskritik, entreprenörskap, konstnärligt skapande verksamhet och liknande.

Essän behandlar också ämnet Talmud.

Traditionen att ”förhålla sig talmudiskt” innebär att ställa frågor, resonera, argumentera om allt möjligt vardagligt, om villkoren i samhället och om gestaltningar av mänsklig erfarenhet i konst och kultur. Med andra ord: att se världen som en text, som hela tiden måste tolkas – och omtolkas.

I Judisk Krönika 2011 Nr 4 går det att läsa om hur judendomens förhållningssätt till Gud skiljer sig också lite från kristendomen, detta kan ses i en berättelse som kan läsas i Talmud. Gud lägger sig i ett gräl mellan några rabbiner när de grälar om hur en lag skall tolkas och får då till svar av rabbinerna:

”Toran hör inte längre himlen till. Gud har givit den till oss och i den skrivit att vi ska besluta efter majoritet”

Judisk Krönika 1933 Nr 2

Wulff Fürstenberg författar

Ha vi en uppgift?

För de religiösa judarna, eller en del av dem, har det judiska folket en uppgift i världen, given av gud. Messiastanken vittnar därom årtusendenas dröm om det jordiska fridsrike där Gud skulle härska över en enad, from mänsklighet […] Israel har av Gud fått uppdraget att vara bärare av rättens idé. Han skall utbreda rätten bland folken. […] Jag skall sätta dig till ett ljus bland folkslagen.

 Judisk Krönika 1932 Nr 7

Stig Bendixon skriver om:

Judendomens framtid

Vilka de strävanden bliva som framtidens judiska folk kommer att göra till sina, det kan icke förutsägas. Men att internationalismen kommer att stå på denna framtida judendomens fana, det är säkert. Mot det förgudande av den nationella egoismen som hos världens makt- och jordägande nationer i vår tid kommer till allt starkare uttryck, har vi vårt folk i varje fall denna lösen att samla sig kring.

Judisk Krönika 1933 Nr 2

Wulff Fürstenberg kommenterar Stig Bendixons text:

Ha vi en uppgift?

Om vi utgå från vad jag skrev i början: ett folk kan genom omständigheternas makt bli den naturliga bäraren av vissa idéer och den självklare utövaren av vissa handlingar som kunna få historisk betydelse, så måste man säga, att vi genom den kringspriddhet vi leva i – mindre tror jag genom våra egenskaper – kunna bli naturligare bärare av vissa uppgifter än andra folk. […] Stig Bendixon har i slutet av sin artikel ”Judendomens framtid” på ett klart och intelligent sätt utvecklat denna sak; det är messiastanken överförd på det internationellt-politiska området.

Judisk Krönika 1932 Nr 2

Ernst Klein pratar om den judiska liberalismens mål

Brev till en vän

Ty även den judiska liberalismen har sin storvulenhet och sin dröm. Det är inte världskrigets och världskrisens generation, inte Versaillefredens genius och Hitlers Europa som fött den drömmen. Den är mycket äldre, och den har lågkonjunktur. Den delar detta öde med humanismen och den politiska liberalismen, med förbrödningspolitiken mellan klasserna (mondismen), folken (Nationernas förbund) de kristna kyrkorna (den ekumeniska rörelsen). Den liberala judendomens dröm står till det berg, där i den kommande tidens morgonljus skall resas ett ”bönehus för alla folk”. De ”massiva” fakta, som den byggdes med, äro de profetiska idéernas och den psalmistiska fromhetens historiskt bevisade kraft att åter och åter genombryta de stängsel, i vilka kyrkor och konfessioner har strävat att instänga dem.

Judisk Krönika 1932 Nr 3

Judisk Krönika skriver om Martin Buber, en av judarnas största filosofer under 1900-talet han förklarar i sitt tal ”Judendomen och mänskligheten” varför judarna har en vilja att ena världen.

Martin Bubers betydelse

det drag, som förlänar juden hans karakteristiska prägel – den själsliga dualismen. […] Som folk har vi skänkt mänskligheten det högsta och det lägsta, befolkat tillvarons toppar och sänkor. I denna dualism ligger dock viljan att söka övervinna densamma, en levande strävan efter enhet, efter utjämning av motsträviga tendenser. Från denna enhetsvilja härstammar idén om en enda Gud som lösning av den inre, själsliga konflikten, liksom idén om allrättfärdighet, som sprungit fram ur strävan att ena mänskligheten. Ett annat utslag av den judiska tendens till förenhetligande är den messianska idén. ”Ur önskan att ena den splittrade världen skapades det messianska idealet, som en senare tid även under avgörande medverkan av judar, prutat av på och kallat socialism. Judendomens historiska utveckling förlöper i tecknet av denna syntetiska grundtes.” På grund av vårt väsens grundstruktur, klart uttryckt i vårt förflutna, vilket just karakteriseras genom förverkligandet av den inneboende judiska enhetsviljan, går vår världsuppgift ut på att söka förena mänskligheten såväl andligt som socialt.

Judisk Krönika 1934 Nr 10

Överrabbin Simon Federbusch berättar om att zionismens mål är att diasporan skall upphöra och att judarna skall alla samla sig i Israel. Han utvecklar tanken om att den framtida israeliska staten endast är ett delmål:

Den judiska statsidén

Är därmed sagt att judestaten är judendomens slutmål? Absolut icke! Det är enligt mitt förmenade av vikt, att vår ungdom, som med sådan iver går in för den judiska statstanken, har detta för ögonen. För zionismen är judestaten slutmålet. Ha vi uppnått det, då har zionismen fyllt sin uppgift. Men för judendomen är staten blott ett medel att nå målet. Uppfattningen, att staten är det allra högsta, att staten är självändamål, för vilket folket måste uppoffra allt annat, har varit väsenfrämmande för judendomen, så länge den bestått. Staten är förutsättningen för befrielsen, men på långt när inte befrielsen själv. Utan eget statsliv kan inte juden bestämma över sig självt, kan det inte utveckla sig fritt i överensstämmelse med sin egen kultur. Och därför är Erez Israel den nödvändigaste platsen för ett förnyat Israel men icke Israel självt.

Judisk Krönika 1963 Nr 3

Erik Wolff debatterar med Uri Rapp

Svar till Uri Rapp

Om icke religionen varit det enade bandet, hade Israels folk aldrig överlevt två årtusenden i förskingringen. Det är drömmen om det messianska riket, icke blott och bart om en nationell uppståndelse som uppehållit det under alla prövningar. ”I skolen vara mig ett prästerligt rike och ett heligt folk”, det är budet, som Israel mottagit. Icke för att bli en nation som alla andra nationer skulle judarna återvända till Palestina. […] Israels folk har fått en uppgift, en kallelse att förverkliga profetismens ideal och arbeta för att alla folk skall leva efter dem. ”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra.”

Judisk Krönika 1963 Nr 4

Dove Marmur påpekar för en person som han tycker är för sionistisk med följande argument:

Vår framtid i Skandinavien

Ingen har rätt att sia, och ingen har rätt att anse sig besitta det slutgiltiga svaret. I likhet med Bibelns profeter kan vi inte säga, vad som kommer att ske; vår övertygelse kan endast leda oss till att yttra oss om vad som borde ske. Och det förefaller att vara ohistoriskt samt stick i stäv mot judisk tradition att ge upp judendomens universalistiska anspråk till förmånen för en grupps nationalistiska ambitioner.

Judisk Krönika 1963 Nr 5

Uri Rapp: Israel – en maning till personlig avgörande

men vi betraktar staten Israel som judarnas naturliga miljö, där de kan göra sin största insats i kampen för framåtskridande. Om judarnas exil är en symbol för människosläktets exil och hemlöshet, såsom mången gång framhållits i modern litteratur, då är staten Israel inte heller ”hemmet” i ordets fulla bemärkelse. Så länge världen plågas av krig och elände, är inte heller Israels existens tryggad, och frälsningen (”Messias”) har ännu inte kommit. Det judiska folkets återvändande till sitt eget land innebär endast första steget på den väg, som leder till mänsklighetens räddning. Men alla de, som talar om judarnas ”eviga mission” och därigenom vill idealisera en tillvaro i diasporan, vilket inte förpliktar dem att göra en praktisk insats, borde minnas, att det var i en israelisk stat, under israeliska konungar, som våra profeter, talade om frälsning och messiaslängtan, angrep orättvisa och grymhet och i striden mellan folken såg människans största olycka. Det var i en väletablerad judisk stat profeten Jesaja hade följande att säga om sin tids stormakter (19:23-25) : ”På den tiden skall en banad väg leda från Egypten till Assyrien, och egyptierna skola hålla gudstjänst tillsammans med assyrierna. På den tiden skall Israel, såsom den tredje i förbundet stå vid sidan av Egypten och Assyrien. Och herren Sebaot skall välsigna dem och säga: Välsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assyrien, mina händers verk, och du Israel, min arvedel!”

Judisk Krönika 1966 Nr 1

Joseph S. Shubow, ledare för American Zionist Movement och rabbin under sin livstid

Sionism och judisk fostran

Judisk fostran innebär något mer än kunskaper i hebreiska. Många icke-judar har ägnat år av sitt liv åt hebreiska studier och kan läsa Bibeln och Talmud i original. Judisk fostran är inte bara att behärska ett annat språk. Judisk fostran betyder att förvärva en världsåskådning, ett etiskt handlingssätt, en förståelse för judens roll på världsarenan – hans kärlek till Gud och mänskligheten, hans känsla för helighet under alla förhållanden, hans längtan efter den messianska tid då ”folken ej mer skola lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida” (Jes. 2:4) […] ty det judiska folket är ett evigt folk, och ”den Härlige i Israel ljuger icke” (1 Sam. 15:29)

Denna världsomspännande uppgift kräver de högsta begåvningar, de största vetenskapsmän, de visaste vise, de renaste själar. Vi måste uppbåda våra ädlaste män och kvinnor, vårt folks mest begåvade söner och döttrar, alla som verkligen älskar Israel och det judiska folket, att medverka till tryggandet av staten Israel och det judiska folkets fortsatta existens, varhelst dess medlemmar än må dväljas.

Judisk Krönika 1933 Nr 3

Elieser Berlinger förklarar varför judarna inte försöker konvertera

Nation eller konfession?

Våra profeter ge uttryck åt hoppet, att denna monoteism en gång skall omfatta hela mänskligheten (t.ex. Jesaja 2:3). Det förutsätter dock inte, att jordens folk skola antaga den judiska läran i dess helhet. Ty denna lära är nationell, är livsnormen för vårt eget folk. Judendomen känner inte till läran om den allena saliggörande tron. Tvärtom, även de fromma bland de andra folken ha del i den ”kommande världen”. Därför har judendomen aldrig tyckt om att göra proselyter. Den judiska religionen kan helt enkelt inte lösas från sin samhörighet med stammen, med nationen, om den inte skall hota sin kärna.

Nahum Goldmann skriver i sin bok Den judiska paradoxen:

Den judiska filosofin, tanken, ideologin består av många motsägelser. En av dem är, att vi samtidigt är det mest separatistiska och det mest universella folket på jorden.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 76)

Han berättar att om judendomen velat skulle den kunna bli som kristendomen och att den hade möjlighet till det. Han fortsätter:

Talmud säger, att en guer, en konverterad, är lika svår att uthärda som ett sår. Där rör vi med fingret vid judendomens dubbla aspekt som religion-nation. Om judendomen i själva verket blott varit en religion skulle den varit intresserad av att absorbera så många som möjligt av dem, som var villiga att bli konvertiter. Men den var dessutom ett folk utvalt av Gud och utrustat med en speciell mission: det var därför judarna motsatte sig proselyter. Till och med idag är det ganska svårt att bli jude. Å andra sidan finns det inga lika universella moralister som profeterna. Ehuru han utvalt judarna till ”sitt folk” är judarnas Gud universell, hela mänsklighetens Gud. På samma sätt har den judiske Messias aldrig varit en nationell Messias, han är allas och envars Messias. Detta är det karaktäristiska för vårt folk: vi är för oss, isolerade från andra och samtidigt förutbestämda att fylla en mission, som angår hela världen, att vara mänsklighetens tjänare.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 77)

Rabbin Kurt Wilhelm

Judendomens tro innebär också vissheten, att Israels folk fått sig anförtrodd en alldeles särskild uppgift i mänsklighetens historia. Gud utvalde detta folk i ett historiskt ögonblick, vid en tidpunkt, då det ännu icke existerade som folk. Abraham togs ur en hednisk familj babylonisk familj för att bli stamfader åt detta folk. Av hans söner utvaldes en — Isak — och av dennes söner återigen en — Jakob med tillnamnet Israel — och från hans barn härstammar det utvalda folket.

Detta folk har alltså uppstått inom ramen för mänsklighetens historia, genom en serie av urval och utkorelser. Valet av Israel har sin grund i Guds kärlek. Därför att Gud älskade Israel utvalde han detta folk […] Denna kärlek är ömsesidig. Därför att Israel älskade Gud, slöt det i sitt största historiska ögonblick, uppenbarelsen vid Sinai, ett evigt förbund med Gud. Kärlekens ömsesidighet beseglade Israels utkorelse. En större utmärkelse än denna utkorelse kan inte tänkas. Den är emellertid inte något privilegium. Den är förknippad med uppdrag, som måste utföras, och plikter, som icke får svikas, även om det betyder ensamhet och ångest, smärta och död. Eljest blir utkorelsen till dom: »Eder allena bland alla släkten på jorden har jag utvalt — därför skall jag på eder hemsöka alla edra missgärningar». (Amos 3:2.) Utkorelsen borgar alltså inte för jordiskt trygghet. Israels utkorelse betyder icke, att juden är något bättre än andra människor. Gud är en Gud för alla; Israel är Guds »förstfödde», bland folken utvald för att tjäna Gud i sanning, utvald för att vara »Guds tjänare». För det utvalda folket Israel är varje rastänkande främmande. Under århundradenas och årtusendenas lopp har fromma icke-judar kunnat ansluta sig till det judiska folket, om de ville bekänna sig till Israels Gud.

(Judendomen 1978 Sid. 132-133.)

Israel är det av Gud utvalda folket. Det var utvalt, redan innan det existerade, genom Guds förbund med Abraham, folkets stamfader. Gud bestämde ett av honom utsett land för sitt utvalda folk, redan innan folket fanns. Gud förde in Abraham i detta land, och honom lovade han det och hans efterkommande, folket Israel. Genom fader Abraham blev landet Kanaan Israels » fädernes» -land. Israels rätt till detta land grundar sig på Guds förläning. Det är det Heliga landet. Land och folk har av Gud bestämts för varandra och är beroende av varandra.

Folket var inte infött i landet utan invandrade däri efter befrielsen ur slaveriet i Egypten och en fyrtioårig vandring genom öknen. Infödd i landet var den hedniska religionen med dess förgudning av naturen. Det fanns ingen större fara, som profeterna såg klarare, fruktade mer och mer lidelsefullt bekämpade, än den att folket, när det blivit bofast i landet, skulle sammansmälta med dess tidigare invånare, kanaaniterna, och liksom de tillbedja Baal och andra naturgudar och så glömma de höga religiösa och etiska bud, som givit dess särställning bland folken. Kanaaniterna hade med sina oseder icke blott förorenat landet utan även sig själva. Eftersom de var landet ovärdiga, kunde Gud ta det ifrån dem. Samma öde hotade emerllertid Israel om det förorenade sig självt och landet. Det kunde åter förlora landet, och det har verkligen förlorat det och tvingats lämna det.

Men det av Gud instiftade förbundet mellan folk och land är ett evigt förbund. Det kan brytas av folket men aldrig upplösas. Gud kommer att återvända till Sion. Sion, Jerusalems fästning, som David gjorde till sitt residens, blir symbolen för hela landet. Det till Sion hemvända folket kommer där icke blott att återfinna sig självt utan kommer också i enlighet med profeterns ord att bli till ett ljus för folken. Sions förnyelse blir världens förnyelse. Jerusalem blir en ny, enad mänsklighetens hjärta.

Det judiska folket har under diasporans långa århundraden alltid hållit fast vissheten om sin samhörighet med detta land. Längtan till landet Israel blev en religiös dröm. Med » Nästa år i Jerusalem» tonar den nattliga festen till minne av befrielsen ur Egypten bort. […] Drömmen om det judiska folkets pånyttfödelse i löftets land har blivit verklighet i vår egen tid. Ett tungt ansvar vilar därmed på det judiska folket. Varje jude, var han än bor, har ansvaret för att folket Israel i landet Israel och landet Israel genom folket Israel blir vad de enligt Guds avsikt bör bli.

(Judendomen 1978 Sid. 138-139)

Judisk Krönika 2013 Nr 4

”Lovad vare du som skapade mig till kvinna.”

Varje morgon tackar den gudfruktige judiske mannen sin skapare för att han sluppit födas till slav, goj eller kvinna.

Goj betyder icke-jude.

Bente Groth skriver i sin bok Judendomen, kultur, historia och tradition från 2002:

Det finns dock vissa grundtankar som kan sägas vara gemensamma för alla troende och praktiserande judar, och som också icke-troende judar förhåller sig till i högre eller lägre grad — om det så bara är att fastslå vad man inte gör eller inte tror på.

1. Den centrala grundsatsen i judendomen är tron på en Gud. Detta har alla troende judar gemensamt, oavsett kulturell bakgrund. De som inte praktiserar judendomen som religion, utan definierar sig som kulturella judar, förhåller sig likväl till bara en Gud. Människor som tror på en treenig Gud räknas inte som judar.

2. Känslan av att tillhöra ett bestämt och utvalt folk, am Israel. Dess traditioner går tillbaka till patriarken Abraham, som räknas som det judiska folkets fader och omtalas som Ayraham Avinu (vår fader Abraham). Judarnas äldsta historia börjar som en släktkrönika med redogörelser för fäder, mödrar och barn. Känslan av att tillhöra en gemensam »familj« är något som binder samman alla judar — både praktiserande judar och de som lever ett helt sekulariserat liv. Det innebär inte att det alltid råder tolerans och förståelse, men att oenigheterna skall uppfattas som »familjeangelägenheter«.

3. Tron på att Gud kan gripa in i historien och göra sin vilja känd Utvecklingen av judendomen kommer av en övertygelse om att det judiska folket är utvalt av Gud för ett bestämt syfte. Tron, etiken och livsföringen har sin grund i förvissningen om att Gud har ingått ett förbund med det judiska folket. (avbrutet citat, författarens anteckning.)

(Sid. 32-33)

Judisk Krönika 1963 Nr 7

Invigningstal av Fritz Hollander

Ty skulle likställigheten betyda att vi måste vara de andra lika, funnes ingen möjlighet till fortsatt judisk existens. Vi judar är världens eviga non-konformister, vi är en minoritet som för en stor idés skull alltid vågat säga nej till världen. Har det judiska folket en uppgift i historien, så är det denna, att förkunna minoritetens seger, en Abrahams seger mot en hel värld, Moses seger, profeternas seger, de utanföreståendes. Majoriteter har sällan skapat något, men världen har ofta godtagit minoriteternas idéer.

Många judar hänvisar till Jesaja 2:4 men Jesaja kapitel 2 vers 1-4 visar också hur målet skall uppnås; Från bibel 2000 och från 1917 års översättning av bibeln.

Jakob i texten är israeliternas anfader och kallas också för Israel.

Liberalismen

Liberalismen hade tjänat judarna väl under 1800-talet, den hade använts för att bryta ner de gamla europeiska normerna och gav många minoritetsfolk utökade rättigheter, framförallt för judarna som bodde i Västeuropa. Många av dessa judar valde att bryta upp även med de mer religiöst ortodoxa och förespråkade en viss assimilering med de andra kulturerna. Därför var det flera som ogillade att sionisterna ville bryta upp från de europeiska länderna och skapa en judisk nation i Palestina. Därmed uppstod det ibland stridigheter, framförallt bland västjudarna.

Judisk Krönika 2010 Nr 1

Varför är judar politiskt liberala?

Politisk liberalism kännetecknas av två typer av engagemang. Dels för enskild frihet, medborgarrätt, åtskillnad mellan stat och kyrka, religiös tolerans och ett pluralistiskt samhälle. Dels för social rättvisa, välfärdsstaten och idén om ömsesidighet eller solidaritet som, om än i uttunnad form, präglar alla välfärdsengagemang.

Artikeln fortsätter med att förklara varför judarna med liberalismens hjälp kunde undslippa den rigida ortodoxa judiska tron samtidigt som de fick lika rättigheter i de länder de valde att bo i.

De nyemanciperade judarna upptäckte att de kunde förbli fria bara i en stat där emancipationen gällde alla. De kunde bara göra sig gällande i ett samhälle där karriärvägarna var öppna för de begåvade, där diskriminering var förbjuden, privatlivet och enskilda val skyddade och religionen inte var en statlig angelägenhet. Med andra ord – judarna kunde förbli fria och göra sig gällande endast i en liberal stat, i ett liberalt samhälle. Judarna är alltså liberala av egenintresse, men att säga det är inte nedsättande för vårt engagemang – egenintresse är en stark rot från vilken all slags idealism kan växa. […] I sig själv har liberalismen ofta varit en strategi för individuell assimilation. Men det är också en strategi som öppnar möjligheter för de judar som har andra mål än assimilation, inklusive kollektiv överlevnad och självidentifikation.

Det finns många sätt att assimileras men det är, under moderna förhållanden, bara liberalismen som klarar den ömtåliga balansen som så många judar vill upprätthålla: ett universellt engagemang i omvärlden med ett samtidigt engagemang för judisk gemenskap, med sina olika varianter av judiskhet.

Artikelförfattaren fortsätter med att berätta om varför social rättvisa, eller ”social justice” på engelska, är så vanligt hos just judarna:

Social rättvisa är direkt förknippat med den judiska religiösa kulturen och erfarenheten av exil både före och efter emancipationen.

I korta drag handlar det om att judarna har levt bland andra folk men de har valt att isolera sig från de andra folken i möjligaste mån. Detta har krävt en stark sammanhållning där varje judisk grupp byggde upp ett socialt skyddsnät inom gruppen. Det var inte fråga om någon jämlikhet då gruppen hade hierarkiska strukturer.

De lärda och förmögna skulle hjälpa till inom den judiska gruppen och klosterliv och celibat var inget som förekom då detta var förbjudet, desto mer fanns sådana strömningar inom kristendomen.

Judisk Krönika 1934 Nr 2

Wulff Fürstenberg skriver

Kring tre åskådningar

För judarna kan begreppet nation aldrig vara liktydigt med begreppen folk eller ras. Det land man får ägna sitt arbete och får leva i som fri människa, det blir ens land, ens nation.

Reformjudendomen kan anses vara den liberala religiösa varianten av judendomen. Den kom till USA när judar emigrerade från Tyskland under mitten av 1800-talet. Under Pittsburgh konferensen år 1885 kom de reformtroende rabbinerna överens om att förkasta idén om att återvända till Palestina.

Synen på judarna som etnisk grupp förkastades också, istället handlade det om att individen skulle välja att tillhöra judendomen. Detta skulle vara kontroversiellt ända fram till dess att det ändrades. Som nästan alla olika politiska inriktningar det judiska folket anammade under den här tiden hade även den liberala en messiansk tanke:

These changes in Jewish practice were accompanied by a new theology, which also led to amendments to Reform prayer books. Traditionally, Jews had prayed for the coming of the Messiah, who would usher in a universal age of peace, resurrect the dead, and lead all Jews back to the restored Kingdom of Israel, where the Temple would be rebuilt and sacrifices once again offered upon its altars. The early reformers changed the focus of this national restoration to what they called the ”Mission of Israel”: the Jews’ historic task to bring social justice to the world from within the lands where they lived.

Med invandring av judar från Östeuropa som blev medlemmar i de olika reformrörelserna ändrades till slut delar av reformjudendomen då invandrarna hade en mer vänligare inställning till både sionismen och de ortodoxa religiösa traditionerna.

En annan faktor var nationalsocialisterna i Tyskland, framgången för dessa idéer gjorde att judarna blev osäkra på att reformjudendomens idéer skulle kunna säkra tryggheten för dem. Judarna kände att de skulle attackeras även fast de till viss grad försökte sammansmälta sig med de omgivande folken och då samtidigt ha gett upp delar av deras egna gemenskap. Detta ledde till punkterna som skrev under The Columbus platform år 1937:

A. Judaism and its Foundations

5. Israel. Judaism is the soul of which Israel is the body. Living in all parts of the world, Israel has been held together by the ties of a common history, and above all, by the heritage of faith. Though we recognize in the group loyalty of Jews who have become estranged from our religious tradition, a bond which still unites them with us, we maintain that it is by its religion and for its religion that the Jewish people has lived. The non­ Jew who accepts our faith is welcomed as a full member of the Jewish community. In all lands where our people live, they assume and seek to share loyally the full duties and responsibilities of citizenship and to create seats of Jewish knowledge and religion. In the rehabilitation of Palestine, the land hallowed by memories and hopes, we behold the promise of renewed life for many of our brethren. We affirm the obligation of all Jewry to aid in its upbuilding as a Jewish homeland by endeavoring to make it not only a haven of refuge for the oppressed but also a center of Jewish culture and spiritual life. Throughout the ages it has been Israels mission to witness to the Divine in the face of every form of paganism and materialism. We regard it as our historic task to cooperate with all men in the establishment of the kingdom of God, of universal brotherhood, Justice, truth and peace on earth. This is our Messianic goal.

B. Ethics

6. Ethics and Religion. In Judaism religion and morality blend into an indissoluble unity. Seeking God means to strive after holiness, righteousness and goodness. The love of God is incomplete without the love of one’s fellowmen. Judaism emphasizes the kinship of the human race, the sanctity and worth of human life and personality and the right of the individual to freedom and to the pursuit of his chosen vocation. justice to all, irrespective of race, sect or class, is the inalienable right and the inescapable obligation of all. The state and organized government exist in order to further these ends.

7. Social justice. Judaism seeks the attainment of a just society by the application of its teachings to the economic order, to industry and commerce, and to national and international affairs. It aims at the elimination of man­made misery and suffering, of poverty and degradation, of tyranny and slavery, of social inequality and prejudice, of ill­will and strife. It advocates the promotion of harmonious relations between warring classes on the basis of equity and justice, and the creation of conditions under which human personality may flourish. It pleads for the safeguarding of childhood against exploitation. It champions the cause of all who work and of their right to an adequate standard of living, as prior to the rights of property. Judaism emphasizes the duty of charity, and strives for a social order which will protect men against the material disabilities of old age, sickness and unemployment.

8. Peace. Judaism, from the days of the prophets, has proclaimed to mankind the ideal of universal peace. The spiritual and physical disarmament of all nations has been one of its essential teachings. It abhors all violence and relies upon moral education, love and sympathy to secure human progress. It regards justice as the foundation of the well­being of nations and the condition of enduring peace. It urges organized international action for disarmament, collective security and world peace.

Idag arbetar fortfarande de religiösa reformjudarna med att förbättra världen som de ser det genom Tikkun Olam, de tar ofta sin religiösa inspiration från de judiska profeterna.

Reform Jews are committed to social justice. Even as Reform Jews embrace ritual, prayer, and ceremony more than ever, we continue to see social justice as the jewel in the Reform Jewish crown. Like the prophets, we never forget that God is concerned about the everyday and that the blights of society take precedence over the mysteries of heaven. A Reform synagogue that does not alleviate the anguish of the suffering is a contradiction in terms.” – Rabbi Eric Yoffie, speech to the UAHC Executive Committee, February 1998

Mer sekulära judar påpekar att reformjudendomen har plockat russinen ur kakan när de valt att hämta sin inspiration från de judiska profeterna, trots detta är idag reformjudendomen den största religiösa inriktningen för judar som bor i USA. Kritik kommer ibland från ortodoxt håll att reformjudarna gifter sig med icke-judar, därmed upplöses det judiska folket stegvis i de andra folken tills det inte längre existerar.

Kommunismen

Då östjudarna var betydligt fattigare än västjudarna var de också betydligt mer inriktade på kommunism och socialism, men det fanns ingen motsättning mellan de olika politiska judarna när det gällde Tsarryssland, där var det en enad front när det gällde utökade rättigheter för judarna i landet.

Inom socialismen skulle det ske en splittring då det Judiska Bund ville ha ett land där de många olika etniciteterna skulle ha en stor form av självbestämmande inom sina egna folkgrupper, bolsjevikernas förkastning av detta skulle tillfälligt leda till en brytning, men när bolsjevikerna tog makten skulle många judar från Judiska Bund ansluta sig till kommunisterna.

När det kommer till varför den judiska inblandningen i den ryska revolutionen var så hög finns det en utmärkt dokumentär som behandlar den här tiden med engelsk text på Hervé Ryssens youtubekanal.

Då svenska regeringen och judiska Google aktivt försöker förhindra att idéer sprids mellan européer måste man byta land på youtube. Oscar Perssons kommentar i den här artikeln förklarar hur du ändrar land för att kunna se videon, att ändra till Frankrike löste problemet.

Judisk Krönika 1967 Nr 9

Under 50 års sovjetiskt styrelse

Det ryska tsardömets fall i mars 1917 fick ett entusiastiskt mottagande av judarna liksom av majoriteten av Rysslands befolkning. […] Dessutom sökte sig inte huvudparten av de judiska revolutionärerna till det nationalistiska bolsjevikpartiet utan anslöt sig i stället till det mer internationella och västorienterade ”Bund” (judisk socialistisk rörelse) samt till mensjevikerna och socialrevolutionärerna.

Faktum är att så många judars anknytning till mensjevikerna gav upphov till periodiskt återkommande yttringar av antisemitism bland ledande bolsjeviker. […] Men det fanns naturligtvis också många judar, som hade anslutet sig till bolsjevikerna (eller kommunisterna som de kallat sig alltsedan 1918), och flera anslöt sig efter deras seger.

Siffrorna från den period, från vilken statistiska uppgifter finns tillgängliga, d.v.s. fram till trettiotalet, visar att antalet judiska medlemmar i kommunistpartiet var oproportionerligt stort i förhållande till det totala antalet judar i landet.

Men om detta antal sätts i relation till procenten judar i städerna, varifrån den överväldigande majoriteten av partimedlemmarna rekryterades, blir proportionerna betydligt utjämnade. […] Vid den tidpunkt, då bolsjevikerna grep makten, var emellertid det judiska inslaget på högsta nivå inte obetydligt. Av de 21 ordinarie medlemmarna av kommunistpartiets centralkommitté var fem judar. […] Det fanns emellertid också många judar inom de lägre skikten av partiapparaten, särskilt då inom hemliga polisen, den så kallade Tjekan och dess efterföljare O.G.P.U och N.K.V.D, fram till tiden för utrensningarna.

Karl Marx som anses vara en av kommunismens skapare var etnisk jude. Modern Henrietta skulle ha kommit från en judisk rabbinfamilj och fadern Heinrich-Hirschel Marx var en jude som hade konverterat till protestantismen för att kunna göra karriär då han var advokat till yrket. Karl Marx blev döpt men det var något som modern starkt ogillade då hon var rädd för ”Guds bestraffning” men till slut skulle även hon göra det.

Moses Hess, även han en jude, startade tillsammans med Karl Marx och Friedrich Engels upp en kommunistisk tidning.

Judisk Krönika tar upp Moses Hess’ levnadsöde och hur han påverkades av Baruch Spinoza som var en judisk filosof som bodde i Nederländerna under mitten av 1600-talet.

Judisk Krönika 1975 Nr 4

Förelöpare eller banbrytare?

Enligt hans första levnadstecknare, Theodor Zlocisti, utgav Hess 1837, efter några oroliga vandringsår, sin första större bok, ”Mänsklighetens heliga historia”. Den utkom först anonymt under signaturen ”En lärjunge till Spinoza”. Redan då utvecklade han en messiansk, utopisk socialism, men erkände ännu inte det judiska folkets utvaldhet. Helt i Spinozas anda lät han sedan sin teologiska betraktelse följas av en politiskt skrift, ”Den europeiska triarkin”, där han framförde tanken på Europas förenta stater.

Mellan dessa tre individer uppstod slitningar då Moses Hess var en religiös socialist. Han hade svårigheter att ta till sig den kommunistiska materialistiska läran och därför fick han öknamnet ”kommunistrabbinen”.

Judisk Krönika 1967 Nr 1

Här skriver artikelförfattaren att Vladimir Lenin ansågs vara Karl Marx’s trognaste lärjunge. Lenins attityd till judarna var blandad. Detta för att han ogillade starkt den judiska nationalismen i form av sionism och de religiösa aspekterna av detta. Hans mål var att ge judarna likaberättigande som sovjetiska medborgare och assimileras bland de övriga folken.

Det judiska socialistiska Bund krävde nationell och kulturell autonomi för det judiska folket, detta ledde till en brytning mellan Bund och vad som senare skulle bli bolsjevikpartiet. Assimilationspolitiken som även sponsrades av andra höga kommunistiska judar som Trotskij fick stryka på foten då den inte ansågs genomförbar i realiteten. Lenin gav judarna rätt att bilda sina egna skolor, tidningar, teatrar, yrkesskolor och kulturella institutioner så länge dessa var i linje med den kommunistiska läran.

Lenins inställning till judarna

Under Lenins tid tjänade de kulturella institutionerna, som han tillät judarna såväl som de övriga minoriteterna i Sovjetunionen att upprätthålla, som ett slags etapp på vägen till världsrevolutionens seger och till den slutliga sammansmältningen av alla nationer till en enda nation.

Med dessa institutioner skulle den kommunistiska läran att spridas till judarna i Sovjet och på sikt skulle de assimileras. I texten går det också att läsa följande:

Det kommunistiska manifestet som Stalin kallade ”marxismens sångernas sång”, förutsade att revolutionen skulle sudda ut alla nationella skillnader och sopa undan dem som försyndelser från det förflutna.

Sionismen

Sionismen var ett svar på upplysningstidens frigörelse av judarna vars sidoeffekt var att judarna började assimilera sig med icke-judar i de nationer de var bosatta i. Både liberala och socialistiska judar samlades under sionismens fana för att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina och få judar runt om i världen att emigrera dit, allt för att motverka assimilation och upprätthålla sin kultur.

Judisk Krönika 1975 Nr 4

Sionismen skapades inte av Theodor Herzl men han var personen som satte sionismen på kartan med sin bok ”Judestaten”. Herzl skrev i sin dagbok följande efter ha läst Moses Hess bok ”Rom och Jerusalem”:

Förelöpare eller banbrytare?

Nu hänrycktes jag och kände mig upplyft av hans tankar. Vilket högt och ädelt sinne! Allt vad vi har försökt uppnå finns redan här. Hans Hegel-inspirerande terminologi är visserligen besvärlig, man hans judisk-nationella tankar i Spinozas anda är härliga. Judendomen har inte frambragt en större ande efter Spinoza än denne glömde, förbleknade Moses Hess.

Författaren fortsätter att berätta om vad Martin Buber skrev om Moses Hess i sin bok ”Israel och Palestina”:

Hess är den förste som på samtidens språk utförligt förklarat det uråldriga sambandet mellan detta folk (Israel) och detta land (Palestina) och det judiska folkets därmed följande uppgift i vår tidsålder. Han var inte bara en ”förelöpare”, snarare en banbrytare, visserligen en banbrytare i tanke och ord, som avled innan sioniströrelsen ens hade grundats. Men sioniströrelsen har ännu inte i dag, sjuttiofem år efter hans död, verkligen hunnit ifatt honom.

Jewish Agencys organisationsavdelning skulle år 1956 ge ut Moses Hess’ skrifter i två band i deras ”Sionistiska bibliotek”.

Herzl’s bok ”Judestaten” förändrade den politiska spelplanen för det judiska folket under 1900-talet då många judar oavsett politisk tillhörighet kunde sympatisera med tanken om att judarna skulle återvända till sitt heliga land.

För att sionisterna skulle lyckas få judar att bosätta sig i Palestina skapade Sionistiska Världsorganisationen därför ett par olika judiska organisationer. Keren Hayesod – Förenade Israelinsamlingen, vars uppgift var att ta emot bidrag för uppbyggandet av Israel. Keren Kajemet – Judiska Nationalfonden, vars uppgift var att köpa upp mark i Palestina och hjälpa till med att göra den brukbar för odling, för att nämna några.

Judisk Krönika 1932 Nr 4

Att just dåtidens Palestina var väldigt viktigt för judarna och framförallt för sionisterna grundade sig i deras äldre historia i området och i de religiösa texterna. Det var länge osäkert om judarna skulle få Palestina men många europeiska statsmän var villiga att lyssna på judarnas önskemål. Joseph Chamberlain hade fått höra om judarnas önskemål om att få Palestina men då området var i ottomanska händer valde Chamberlain att föreslå för Theodor Herzl att judarna skulle få Uganda istället. Herzl tog upp idén på den sjätte sionistkongressen och reaktionen blev följande:

Theodor Herzl

Chamberlain föreslog Herzl att med de sina draga till Uganda och kolonisera det. Herzl sade icke nej. Men då! Då blev det ett vilt tumult på sjätte kongressen. I stället för det förlovade landet skulle man få en negerstäpp! ”Judarna”, sade André Spire, ”slet sönder sina kläder, kröp ihop på marken och grät och gnisslade med tänderna”.

Herzl fick lova de sionistiska judarna att inte ugandaförslaget skulle komma på tal igen utan det var Palestina deras heliga land som judarna skulle ha. Den liberala politikern Joseph Chamberlain var fadern till den senare premiärministern Neville Chamberlain.

Vad som senare skulle bli Jewish Agency skulle bildas 1908 för att se till att de judiska bosättarnas intressen tillgodosågs i Palestina. Organisationen arbetade med att göra världens länder sympatiska för de judiska sionisternas strävan.

Det ottomanska riket blev därför i blickfånget för de judiska sionisterna i deras strävan att göra Palestina till ett judiskt hemland. Deras försök föll inte i god jord och Israels grundare David Ben-Gurion fick fly Palestina då han hamnade i onåd hos de ottomanska härskarna.

Judisk Krönika 1932 Nr 5

Chaim Weizmann ledare för Jewish Agency förklarar vad organisationens uppgift var:

10 år Palestinamandat

Jewish Agency har inte blott att ge engelska regeringen råd, utan dess plikt är att verka för uppbyggandet av Erez Israel

Under första världskriget skulle ministrar i den brittiska regeringen vara positivt inställda till sionisternas mål. Sionisterna fick hjälp från den första judiska ministern Herbert Samuel, han skulle påverka den brittiska utrikesministern och den senare brittiska premiärministern Lloyd George om att skapa en judisk stat. Vad Lloyd George och Arthur Balfour (Lord Balfour) hade gemensamt var att de bägge två var kristna som sympatiserade med det som stod i det gamla testamentet. En skrift som används av både judar och kristna.

Den regeringsdeklaration som senare skulle lova judarna ett judiskt nationalhem i Palestina blev uppkallad efter Lord Balfour (Balfourdeklarationen). Brevet där Lord Balfour berättade den brittiska regeringens position adresserades till Walter Rothschild, från den judiska bankirfamiljen Rothschild.

Chaim Weizmann som hade skapat Jewish Agency skulle hjälpa britterna med att utveckla en ny metod för att tillverka krut, detta blev lyckat för britterna och när Lloyd George frågade Weizmann vad han ville ha för sin insats svarade han att han skulle vilja ha ett eget land för sitt folk.

Chaim Weizmann var god vän med Blanche Dugdale, som också var hans lojala medarbetare. Hon och hennes man var hängivna kristna sionister livet ut. Dugdale var Balfours brorsdotter, Balfourdeklerationen var för henne en familjeangelägenhet som skulle följas. Hennes man var personen som översatte Mein Kampf till engelska.

Judisk Krönika 1974 Nr 9-10

Chajim Weizmanns slutsatser efter att ha analyserat antisemitismen

Chajim Weizmann – Israels förste president

Antisemitismen är en bacill som varje icke-jude bär inom sig, även om han själv förnekar detta. Liksom alla andra baciller kan också denna förbli overksam och ofarlig i många år. Men så snart lämpliga omständigheter föreligger, börjar denna bacill föröka sig och ge upphov till epidemier.

Liknande judiska tankesätt finns på fler ställen.

Judisk Krönika 1971 Nr 3

Citatet syftar på den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov.

Vad Chrusjtjov glömde

Enligt författaren Ilja Ehrenburg var Chrusjtjov ”inte en verkligen ond människa”, fast han var behäftad med antisemitism som ligger i blodet hos alla ukrainare.

En person som behövde övertalas för att stödja Balfourdeklerationen var den amerikanska presidenten Woodrow Wilson. Den sionistiske rabbinen Stephen Wise och en av delegaterna i Högsta domstolen i USA vid namn Louis Brandeis skulle till slut övertyga honom om att stödja Balfourdeklerationen var rätt väg att gå.

Judisk Krönika 1968 Nr 3

Han var en folkets talesman

När Brandeis utsågs till medlem av Högsta domstolen, lämnade han alla sina icke-juridiska intressen utom en – sionismen. Genom det inflytande han utövade på president Wilson lyckades han få amerikanskt stöd för Balfourdeklerationen.

Franklin D. Roosevelt kallade Brandeis för ”Jesaja”. Stephen Wise arbetade under en lång tid för att få Franklin D. Roosevelt vald till olika politiska ämbeten, något som han också lyckades med då Roosevelt var amerikansk president i över 13 år.

Sionisterna skapade även Judiska delegationernas kommitté som skulle påverka fredsförhandlingarna i Versailles. Kommitténs uppgift var att arbeta för ett judiskt mandat i Palestina och för att judarna skulle få minoritetsstatuts i de nybildade länderna i Östeuropa. Minoritetsstatusen skulle utöka det judiska folkets rättigheter i de östeuropeiska länderna.

Detta ansågs vara nödvändigt även av segermakterna då de nybildade länderna bestod av många olika folkslag. Speciellt Östeuropa hade inte följt med i liberaliseringen som de västerländska länderna hade gjort.

Nationernas Förbund skapades, denna föregångare till Förenta Nationerna ingav judarna hopp om att vara skyddade från de nationalistiska strömningarna i de Östeuropeiska länderna och om det skulle uppstå nationalistiska idéer som hotade judarna i de Västeuropeiska länderna, skulle Nationernas Förbund sätta sig över de enskilda staterna. Kommittén skulle senare ansluta sig till Judiska Världskongressen när Nationernas Förbund upphörde.

Judisk Krönika 1965 Nr 2 Titel: Churchill och judarna

Enligt judiska källor skulle Winston Churchill vara på väldigt god fot med judarna

Churchill och judarna

Det judiska folket har alldeles särskild anledning att vörda Winston Churchills minne. Under hela sin offentliga verksamhet, som sträckte sig över mer än 60 år, skänkte han judarna vänskap, beundran och sympati samt ett värdefullt praktiskt stöd. ”Under nästan hela min politiska bana har jag upprätthållit vänskapliga förbindelser med det judiska samfundet”, förklarade han en gång

År 1922 skulle han göra ett politiskt ställningstagande nerskrivet i ”Churchill white paper”, judarna skulle få lov att immigrera till Palestina och Balfourdekerationen skulle fortfarande gälla. Chaim Weizmann hade sagt att Palestina skulle bli lika judiskt som England är engelskt, detta var något britterna inte gick med på. Anledningen till detta var att judar och araber skulle hamna i väpnade konflikter mellan 1920 och 1940-talet och britterna ville lugna ner araberna genom att försäkra dem att de inte skulle hamna under judiskt styre i Palestina.

Judisk Krönika 1965 Nr 2

Han skulle senare under 1930-talet ihärdigt bekämpa ett förslag om ett lagstiftande råd i Palestina som skulle haft en arabisk majoritet. Churchill skulle även berätta att han var sionist i flera omgångar, när han står inför en grupp journalister år 1954 berättar han:

Churchill och judarna

Jag är sionist – det ska ni ha klart för er. Jag var en av de första sionisterna efter Balfourdeklerationen som jag troget arbetat för. Jag finner det underbart, att sionisterna hävdat sig väl, förvandlat ödemarken till bördigaste trädgårdar och blomstrande städer och kunnat erbjuda en tillflykt åt miljontals trosfränder, som lidit så fruktansvärt under Hitler – och inte endast under Hitler.

En brittisk regeringsmedlem berättade för Nahum Goldmann att det brittiska parlamentet fick enligt statistik flerfaldigt fler frågor om Palestina än Indien. Trots att det i Palestina endast levde en halv miljon judar medan det bodde över 400 miljoner människor i Indien.

Den ökande immigrationen av judar till Palestina skulle öka spänningarna mellan araberna och judarna. Storbritannien skapade därför år 1936 en kommission för att lösa oroligheterna mellan judar och araber i Palestina. Det hjälpte inte heller att allt fler judiska bosättare trotsade de brittiska immigrationsreglerna för Palestina. Denna kommission frågade Chaim Weizmann år 1937 om sionisterna skulle vara intresserade av att dela Palestina med araberna så att bägge parter fick varsitt område.

Goldmann och Weizmann var för detta men de hade inget stöd från de judiska sionisterna i Amerika. Sionisterna som redan bodde i Palestina var heller inte för förslaget.

David Ben-Gurion var positiv till förslaget. År 1937 skulle han skicka ett brev till sin son Amos, det gällde delningen av Palestina. I brevet berättar Ben-Gurion att han inte skulle vara nöjd med gränsdragningarna för evigt:

Vad vi verkligen inte vill är att landet skall vara helt och enhetligt. Vad vi vill är att landet skall vara helt och enhetligt judiskt. Ett enat Erez Israel skulle inte vara till någon glädje för mig – om det vore arabiskt. […] Jag är en passionerad förespråkare för den judiska staten, även om detta innebär att Palestina nu delas. […] Bildandet av en stat, även om det bara är en ofullständig stat […] blir en mäktig sporre i våra historiska strävanden att återvinna landet i dess helhet.

Till den nya staten vill vi överföra så många judar som vi kan ta emot. Vi tror fullt och fast att vi kommer att kunna ta emot över två miljoner. Vi vill skapa en rikt differentierad judisk ekonomi med jordbruk, industri och sjöfart.
Vi vill bygga upp ett effektivt försvar, en förstklassig armé. […] sedan tror jag säkert att vi kommer kunna slå oss ner i alla andra delar av landet, vare sig det sker genom avtal i vänskaplig anda med våra arabiska grannar eller på annat sätt.

(Citatet har översatts från engelska av författaren och en del har tagits ifrån Judisk Krönika 1971 Nr 10 Israel, de Gaulle och Ben-Gurion)

Anledningen till slitningarna mellan sionisterna var att vissa av de sionistiska judarna såg hela Palestina som något heligt, något som de var redo att kämpa för varje centimeter. De andra var av realpolitiska skäl mer villiga till kompromiss då man ansåg att judarnas situation i det nationalsocialistiska Tyskland blev allt sämre.

Till slut skulle sionisterna acceptera budet men då var det redan för sent och britterna hade dragit tillbaka erbjudandet för araberna protesterade kraftigt mot det. Goldmann såg detta som en av den generationens judars största misstag och synd.

Efter ytterligare konflikter mellan araber och judar skulle britterna komma överens om ”Vitboken”. Denna deklarerade att judarna skulle leva inom en palestinsk stat, de skulle alltså inte få någon egen stat utan de skulle bo i en stat tillsammans med araberna.

Den judiska immigrationen skulle hållas på en fast nivå under en femårsperiod och efter detta skulle framtida judisk immigration behöva arabernas godkännande. Judar skulle då heller inte få lov att köpa land av araberna längre.

Judisk Krönika 1971 Nr 8

Denna policy var ett hårt slag mot sionisterna och de valde att motverka policyn. Men andra världskriget skulle tvinga judarna att välja att alliera sig med britterna. David Ben-Gurion myntade sionisternas tankesätt om Palestina:

Ben-Gurion 85 år

Men samtidigt visste han att den officiella brittiska politiken, som framgick av den famösa Vitboken, omöjliggjorde skapandet av en judiskt stat. Han präglade den slående satsen: ”Vi ska kämpa med Storbritannien i detta krig som om det inte fann någon Vitbok, och vi skall bekämpa Vitboken som om det inte fanns något krig.”

Churchill gav samtycke till att sätta upp den judiska legionen i Palestina under andra världskriget. Flera brittiska militärer hade aktivt motarbetat idén då man ansåg att denna legion skulle kunna användas för att bekämpa britterna efter kriget. Dessa farhågor besannades och militärutbildade judar skulle begå terrorhandlingar mot britterna i deras strävan att få Palestina. Den svenske greven Folke Bernadotte skulle bland andra mördas av judiska terrorister.

Judisk Krönika 1965 Nr 2

Även om dessa terrordåd skedde ändrade inte Churchill sin inställning till judarna

Churchill och judarna

Han ville inte låta sig övertalas att ta de judiska terrordåden som förevändning att ändra sin politik. Inte ens när judiska terrorister mördade lord Moyne 1944, rubbades hans inställning, även om han gav uttryck åt sina egna känslor inför denna händelse i mycket bittra ordalag.

Även i Sverige skulle sionistiska idéer få fotfäste hos judarna och år 1932 skapade de Judisk Krönika, en tidskrift för att främja sionistiska idéer.

Judiska Krönika 1934 Nr 1

Anförande av docent Hugo Valentin hållet vid Svenska zionistförbundets grundande den 25 december 1933

Vårt andra mål är en judiskt bildad, judiskt ansvarsmedveten svensk-judisk ungdom. Den tiden är förbi, då det ansågs vara vår plikt som svenska medborgare att negligera vår judiska solidaritet, ett åskådningssätt som väl f. ö. I teorin aldrig blivit allmänt omfattat. Vi hava två solidaritetskretsar, den svenska och den judiska. Det är vår dubbla patriotism.

Krönikan under den här tiden förde fram de sionistiska idéerna, judisk kultur och historia. Den växande nationalsocialismen i Tyskland och Sverige gjorde att de aktivt arbetade för att skapa lagar för att förhindra spridning av de nationalsocialistiska idéerna. Einar Åberg var den personen som Judisk Krönika siktade in sig på, då han försökte upplysa det svenska folket om judarnas förehavanden.

Judisk Krönika 1934 Nr 2

Judisk Krönikas redaktör Daniel Brick argumenterar att åtal mot förtal och hets måste utökas

Holländska regeringen vill göra antisemitismen straffbar

Men detta får icke längre gälla endast individen, det måste även utsträckas till att gälla grupper som i fråga om konfession eller härstamning skilja sig från övriga delar av befolkningen. Den enklaste rättfärdighet kräver det.

Under andra världskriget skulle Judisk Krönika främst lyfta fram socialdemokratiska politiker som ville skapa vad som senare skulle bli lagen om hets mot folkgrupp och efter påtryckningar från Judiska Världskongressen implementerades lagen i Sverige efter andra världskriget.

Under samma tidsera medgav den sionistiska juden Nahum Goldmann i hans bok The autobiography of Nahum Goldmann (1969 sid. 58) omfattningen av det judiska inflytandet i Weimarrepublikens Tyskland.

Den ekonomiska position som judarna hade i Tyskland under 1920-talet hade ingen dåvarande motsvarighet i hela världen. Judarna var representerade i majoriteten av alla tyska bankstyrelser. Dagligvaruhandeln hade judarna en stor kontroll över och till skillnad från judarna i USA hade judarna i Tyskland lyckats penetrera även den tunga industrin, järnvägarna och skeppsrederierna.

Dagspressen ägdes eller editerades av judar, den internationella nyhetsrapporteringen var i princip helt i deras händer och även teatrarna kontrollerades till stor del av judar.

Det fanns dock fortfarande vissa områden som de hade svårigheter att arbeta i. Det var fullkomligt otänkbart för en jude att bli utsedd till minister och de hade också svårt att få höga jobb inom civilförvaltningen och militären.

Det var Nahum Goldmann som tillsammans med Stephen Wise arbetade för att skapa Judiska Världskongressen. Goldmann flydde till USA efter att nationalsocialisterna tagit makten i Tyskland. Där skulle han fortsätta sitt arbete genom att påverka de amerikanska politikerna att ta en mer vänlig inställning till sionismen.

Ett av Judiska Världskongressens huvudsakliga mål är att representera varje judisk kommunitet var det än må vara från det ögonblick den inte är stark nog att handla självständigt. På grund härav måste flertalet av våra interventioner vara hemliga. Om till exempel en våg av antisemitism visar sig i någon latinamerikansk stat ber judarna i detta land oss genast att intervenera. Vi beger oss då till den amerikanska State Department och till ifrågavarande stats ambassader i Washington eller Paris. Ingen, varken amerikaner eller, a fortiori, det land som det gäller, önskar någon publicitet kring vårt inskridande: det handlar om självständiga stater.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 59)

År 1941 skapar Judiska Världskongressen ”Institutet för judiska affärer”. Direktörerna var två judiska advokater, bröderna Jacob och Nehemja Robinson. Genom detta institut arbetades det för att förverkliga brödernas två framtidsplaner; Nürnbergdomstolen och doktrinen om tyskt skadestånd till det judiska folket. Dessa två idéer fördes alltså fram innan de nationalsocialistiska tyskarna ens hade hunnit börja massmörda miljontals judar som dagens historieskrivning påstår har hänt.

Det fanns dock juridiska problem med de bägge idéerna; att straffa militärer som lyder order och att straffa människor för något som inte var olagligt när de gjorde det. Första gången Jacob Robinson nämnde det för ledamöterna i Högsta domstolen i USA frågade de honom om han var galen. Engelsmännen skulle vara emot det och fransmännen var likgiltiga. Men Robinson lyckades övertyga Robert Jackson som var en av ledamöterna i Högsta domstolen i USA. Jackson lyckades sedan övertyga president Roosevelt och därmed skulle västmakterna till slut acceptera tillvägagångssättet.

Nürnbergdomstolen var enligt Goldmann ett effektivt sätt att varna och avskräcka människor, även inför framtiden.

Då judarna i USA var splittrade i frågan om att skapa en judisk stat i Palestina använde Goldmann mycket av sin tid åt att försöka föra samman judarna i USA. Efter flera stora sammankomster skulle sionisterna till slut lyckas med deras mål. På Biltmore konferensens deklaration kom deltagarna överens om att Balfourdeklarationen skulle gälla och att vitboken skulle bekämpas.

I augusti 1942 skickar en av medlemmarna i Judiska Världskongressen ett telegram, det som senare skulle bli kallat för Reignertelegrammet där de tyska nationalsocialisterna anklagas för att planera att förinta judarna. Efter att ha läst detta telegram åker Stephen Wise och Goldmann för att samtala med en av Roosevelts judiska rådgivare, han hade hyrt ett hus bredvid Roosevelts lantställe utanför Washington. De tre står på Sam Rosenmans veranda, när president Roosevelt åker förbi i sin bil och följande konversation utspelar sig:

 – Olala! Rosenman, Stephen Wise och Nahum Goldmann har en diskussion tillsammans! Fortsätt, pojkar, Sam säger mig på måndag, vad jag bör göra.
Hans bil var redan på väg bort, då Roosevelt hejdade den för att ropa till oss:
– Föreställ er bara, vad Goebbels skulle betala för att ha ett foto av denna scen: Förenta Staternas president mottar instruktioner av Sions tre vise.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 173)

Judisk Krönika 1943 Nr 8

År 1943 samlades 500 judiska delegater som representerade över en miljon judar för en kongress. Resolutionerna som de flesta amerikanska judar gick med på, var att börja kämpa mot den brittiska vitboken, öppna Palestina för ytterligare judisk immigration och att just Jewish Agency är den organisation som ska överse immigrationen till Palestina. Det var av vikt också att judarna skulle vara majoritet i Palestina om det skulle bli en nation. Andra resolutioner som föreslogs var:

Den amerikansk-judiska kongressens resolutioner

En av dessa krävde rätten att leva för alla invånare i alla länder utan åtskillnad till ras, religion, och språk samt kriminaliserandet av antisemitismen som instrument för nationell eller internationell politik, dessutom erkännande av judarnas rätt till ansvarsställande vid förlusten av liv eller egendom och rätten för offren för axelmakternas terrorism att återvända till sina forna hem.

Efter kriget skulle president Harry S. Truman aktivt stödja staten Israels grundande och blev hyllad av judarna för hans stöd. När det kommer till President Trumans förhållande till judar fick det en helt ny aspekt när delar av hans dagbok hittades under tidigt 2000-tal. I Judisk Krönika 2003 Nr 4 skrev de om det på följande sätt och citerar Truman:

Judarna är tycker jag, mycket, mycket själviska. De bryr sig inte om hur många ester, letter, finnar, polacker, jugoslaver eller greker som mördas eller behandlas illa som statslösa, så länge judarna får särskild behandling. Men när de har makt, fysisk, ekonomisk eller politisk står de inte Hitler och Stalin långt efter när det gäller grymhet eller dålig behandling av de svagare.

Trumans citat på engelska är lite annorlunda, från Harry S. Truman Library & Museum:

The Jews, I find are very, very selfish. They care not how many Estonians, Latvians, Finns, Poles, Yugoslavs or Greeks get murdered or mistreated as D[isplaced] P[ersons] as long as the Jews get special treatment. Yet when they have power, physical, financial or political neither Hitler nor Stalin has anything on them for cruelty or mistreatment to the under dog.

Antagligen tyckte översättarna på Judisk Krönika att det fanns ett behov av försköning av Trumans egentliga uttalande som är allt annat än smickrande för det judiska folket.

År 1952 skulle Goldmann förhandla med den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer om de tyska krigskadestånden för judarnas räkning. Den brittiska utrikesministern Anthony Eden och hans amerikanska kollega Dean Acheson skulle göra klart för tyskarna att de förväntade sig att dessa samtal skulle vara produktiva. Adenauer som var vänligt inställd till krigsskadestånden gick med på Nahum Goldmanns förslag.

En av anledningarna till att det blev Goldmann var för att det var en väldigt känslig fråga för många judar då de ansåg att skadestånd skulle innebära att de tog emot blodspengar. Därför kunde inte en israelisk representant förhandla med tyskarna.

Goldmann som var positiv till krigsskadestånd menade på att pengarna behövdes till den nya judiska staten.

Utan de tyska skadestånden, som började verka under de tio första åren av statens existens, skulle Israel inte haft hälften av sin aktuella infrastruktur: alla tåg i Israel är tyska, båtarna är tyska, elektriciteten är tysk, liksom en stor del av industrin – för att nu inte tala om de individuella pensioner, som utbetalats till de överlevande. Ännu idag mottar Israel årligen hundratals miljoner dollar i tyska pengar […] Vissa år var de penningsummor Israel mottog från Tyskland större än insamlingssummorna från hela den internationella judendomen.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 139-140)

Judisk Krönika 1971 Nr 10

General Charles de Gaulle som hade blivit vald till president år 1959, träffade Ben-Gurion efter Suezkrisen 1956 där Israel, Storbritannien och Frankrike gick gemensamt till attack mot Egypten. Något som stoppades av USA och Sovjetunionen. Efter mötet med Ben-Gurion satte de Gaulle stopp för den franska militärens förbindelser med den israeliska. Biståndet till byggandet av en fabrik som kunde anrika plutonium ströps helt. de Gaulle skriver om konversationen i sin bok ”Hoppets memoarer”:

Israel, de Gaulle och Ben-Gurion

När Ben Gurion berättade för mig om sina planer att låta fyra eller fem miljoner judar bosätta sig i Israel – ett antal som inte kunde rymmas inom de dåvarande gränserna – och avslöjade att han hade för avsikt att vid första lägliga tillfälle utvidga dessa gränser, rådde jag honom att inte göra detta.

Nahum Goldmann

Nahum Goldmann kallades av vissa för statsmannen utan stat och även för ”exilens huvud”. Han föddes i dagens Litauen och då hans far var sionist blev det också naturligt för Goldmann att själv bli sionist. Flera gånger blev han erbjuden poster inom den israeliska statsapparaten som han tackade nej till. Detta betyder inte att han inte hade något att säga till om i det judiska livet då han var ordförande för både Judiska Världskongressen och Sionistiska Världsorganisationen. På engelska World Jewish Congress och World Zionist Organisation. För Judiska Världskongressen satt han som ordförande mellan 1951-1978 och för Sionistiska Världsorganisationen 1956-1968.

Storleken på dessa två organisationer är inte att underskatta, organisationerna hade över lång tid byggts upp för att förvärva Palestina och expandera det judiska inflytandet runt om i världen.

Judisk Krönika 1964 Nr 10

Vad är sionistkongressen och hur fungerar den?

Antalet delegater till sionistkongressen – Sionistiska Världsorganisationens högsta instans – får stadgeenligt inte överstiga 500; av dessa väljes 38 procent i Israel, 29 procent i USA och 33 procent i andra delar av världen. […]  Sionistiska Världsorganisationens verkställande organ, Jewish Agency

Judisk Krönika 1961 Nr 1

Tjugufemte sionistkongressen

510 delegater från 34 länder, över 100 representanter från olika anslutna icke-sionistiska organisationer samt 3.000 gäster deltog i öppningsceremonin, som inleddes med ”Fanfar för Israel”

Då många judar i diasporan skänkte pengar till Förenade Israelinsamlingen blev Jewish Agency finansiellt starka. En enorm ökning av bidragen kom efter att Israel fört krig mot arabstaterna. Budgetåret 72/73 hade Jewish Agency en budget på 775 miljoner dollar och i varje land med betydande judisk befolkning skapas det en federation där de olika sionistiska grupperingarna samlar sig.

Judisk Krönika 1977 Nr 6

Avskedstal av Nachum Goldmann

Motiveringen för att man skapade den Judiska Världskongressen var att det behövdes en allomfattande organisation för det judiska folket, som efter århundraden för första gången i viss utsträckning kunde självt bestämma sitt öde, åtnjuta sina rättigheter och i någon mån påverka politiken i de länder, där de är bosatta.
Redan i mitt första tal vid den förberedande konferensen 1932 påpekade jag, att vi ville skapa en adress för det judiska folket. I detta hänseende har vi nått åtskilliga framgångar.

Judiska Världskongressen företräder numera miljoner judar genom de judiska församlingar och organisationer i 60 av jordens länder – med undantag för de tre miljonerna judar i Sovjetunionen, vilka tyvärr är avskurna från den övriga judiska världen.

Vi kan med rätta påstå att Judiska Världskongressen företräder majoriteten av det judiska folket både i Israel och i diasporan. Några få stora och viktiga judiska organisationer är fortfarande inte medlemmar i vår organisation, men vi har goda förbindelser med dem och hoppas att de skall ansluta sig till oss inom den närmsta framtiden.

Som ordförande för dessa två världsomspännande judiska organisationer hade han ett stort inflytande på politiken inom diasporan. Därför kommer utdrag från två av hans böcker läggas fram här för att läsaren skall få en bättre bild av hans tankar och idéer.

Gettot var inte något som icke-judar hade påtvingat judarna. Historien har istället visat att judarna skapat denna privata värld för sig själva. När de medeltida härskarna gjorde gettot till en norm hade de flesta judar själva efterlevt dessa regler under en lång tid.

(The Autobiography of Nahum Goldmann 1969 sid. 18, Översatt från engelska av författaren)

Han berättar hur judarnas syn på folket i omgivningen var på följande sätt:

Ett av de största undren i det judiska psyket, vilket i stor utsträckning förklarar vårt folks märkliga överlevnad trots tvåtusen års förföljelse, är att folket lyckades skapa sig en helt genial försvarsmekanism riktad mot den politiskt-ekonomiska situationen som påtvingades det och mot exilens förföljelser. Denna mekanism kan kort beskrivas på följande sätt: judarna betraktade sina förföljare som en lägre ras.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 19)

Goldmann hade flera diskussioner med Ben-Gurion, i detta citat pratar de båda om en möjlig fred med araberna och Ben-Gurion svarar:

– Jag förstår inte din optimism, förklarade Ben-Gurion. Varför skulle araberna göra fred? Om jag var arabisk ledare skulle jag aldrig underteckna ett föredrag med Israel. Det är normalt: vi har ju tagit deras land. Förvisso är det ett land, som Gud lovat oss, men vad intresserar det dem? Vår Gud är inte deras Gud. Vi har vårt ursprung i Israel, det är sant, men det var två tusen år sedan. Vad angår det dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz. Men var det deras fel? De ser bara ett enda faktum: Vi har kommit och vi har stulit deras land. Varför skulle de acceptera detta? De kommer kanske att glömma det om en eller två generationer, men för ögonblicket finns det ingen chans. Det är sålunda enkelt: vi måste förbli starka, ha en mäktig armé. Däri ligger hela vår politik. I annat fall kommer araberna att förinta oss.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 112)

Och:

Dock, trots min bundenhet vid den judiska religionen tycker jag inte om att tala om ”det utvalda folket”. David Ben-Gurion talade alltid om ”det av Gud utvalda folket”. Jag invände:
– Vore det inte bättre om du lät icke-judar säga det där?

(Judiska Paradoxen 1976 sid. 20)

Goldmann tyckte att judarna istället borde kalla sig för ”ett unikt folk”.

Hans syn på det judiska folket:

Judarna är det mest avskilda folket i världen. Deras tro på att vara det utvalda folket ligger till grund för hela deras religion. Under århundradenas gång har judarna aldrig tröttnat på att markera skillnaden mellan dem och den icke-judiska världen. De har förkastat och förkastar alltjämt blandäktenskap. De har rest den ena muren efter den andra för att bevara sin existens ”vid sidan om” och har själva byggt sina ghetton: deras chetel (lilla by) i Östeuropa eller mellah i Marocko. Samtidigt är de, på det religiösa planet, det mest universalistiska folket i världen: den grandiosa, nästan ofattbara idén om en enda Gud för hela mänskligheten är en genial skapelse av judendomen. Inget annat folk hade modet och den andliga djärvheten att utforma denna revolutionära idé. Inga tänkare inom någon annan religion har med en sådan lidelse förkunnat alla rasers och socialgruppers, herrens och slavens, den rikes och den fattiges likhet inför Gud.

(Judiska Paradoxen 1976 sid. 13)

Goldmann pratar om att man måste vara irrationell när det kommer till de stora idéerna.

Den sionistiska idén till exempel är alltigenom irrationell: att ett folk vill återvända till sitt gamla territorium efter tvåtusen års frånvaro går mot allt sunt förnuft. Om sionismen varit rationell skulle den sökt finna ett annat land, mer eller mindre obefolkat. Det är för övrigt vad den store engelsk-judiska författaren Israel Zangwill ville.

(Judiska Paradoxen 1976 sid. 129)

Ett annat ideal som Goldmann hade var messianismen:

Den messianska fredens ideal är grandiost, den eviga folkförsoningen ideal är grandiost, idén om lika rättvisa för alla är grandios, men ingenting av detta kan förverkligas om så den mänskliga historien varar ytterligare många miljoner år. Icke desto mindre måste man kämpa för dessa ideal. Messianismen är icke möjlig, förvisso inte, men viljan till messianismen är avgörande. Den tyske diktaren Lessing säger:

– Vägen, som för till sanning, är mer skapande än sanningen själv.

(Judiska Paradoxen 1976 sid. 129)

Goldmann var inte för att judar ska assimileras. Nu när judarna har vunnit rättigheter runt om i hela världen uppstår ett problem, de börjar assimilera sig med de andra befolkningarna. Den allt mer vänliga attityden mot judarna gör att judarna inte har några yttre fiender som de kan enas mot.

Det existerar inga folkmord i historien. Många folk har förintats av sina motståndare, men om man ser närmare efter märker man, att det varit fråga om folk, som givit upp kampen. Det är då inte en fråga om mord utan om självmord.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 63)

Goldmann såg väldigt dystert på att judarna allt mer tenderade till att välja assimilering, hans syn på nationalstaten under den tiden var att den utgjorde ett allt större hot mot judarna i diasporan.

Med teknologin kan staten penetrera in i alla delar av folkets förehavanden. Majoritetskulturen påverkar de mindre kulturerna negativt och speciellt den judiska som han anser som icke-konformistisk. Nu när judarna fått sina likvärdiga rättigheter insåg de att de inte var nöjda med det. Vad de vill ha är en rätt att få lov att existera som en minoritet och få lov att fortsätta ha sin kultur, religion och folkidentitet i alla de nationer de levde i. Israel skulle fungera som ett spirituellt center för alla judar i diasporan så att de fortfarande kunde vara judar.

Goldmann berättar att judarna under lång tid har arbetatat för sina rättigheter och då samtidigt hjälpt andra minoriteter. De har varit fanbärarna för de progressiva idéerna som socialism, kommunism, pacifism o.s.v. Det judiska folket har känt en stolthet att ha kämpat för dessa ideal i diasporan.

När väl judarna kom till Israel blev de väldigt konformistiska själva. Samma parti fick regera i över 29 år. Goldmann påpekar hur judarna är mot sig själva och hur de beter sig mot andra:

Men det är så: judarna är revolutionära för andra folks räkning, men inte för sin egen.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 66)

Goldmann var rädd att judarna på grund av deras allt bättre ekonomiska ställning skulle stagnera i deras revolutionära tanke. Detta gällde både diasporan och i Israel, han uttryckte en vilja att den judiska ungdomen skulle hitta sina rötter:

Jag ämnar föreslå dem en egensinnig uppgift: att göra Israel till något annat än Israel av idag, att bygga ett Israel, som inte är nöjt med att ha den bästa armén i Mellersta Östern, att offra huvudparten av sina resurser på nya vapen och vara stolt över att vinna ett nytt krig, som inte löser något problem och för övrigt riskerar att sluta med en katastrof: att istället bygga ett Israel, som koncentrerar sig på religiöst, kulturellt och socialt skapande. Den nya judiska ungdomen bör bli revolutionärer. Världsjudendomen bör, inspirerad av ett fredens och rättvisans Israel, bli en revolutionär rörelse, inte med barrikader, bomber och terrorister utan som förkämpe för kampen mot fattigdom, analfabetism, social olikhet och med syfte att krossa den suveräna staten och skapa fred på jorden.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 78-79)

Goldmann påpekar vikten av samarbete mellan diasporan och Israel, Israel skulle hela tiden behöva visa sig neutralt. För denna neutralitet vill Goldmann att Israels existens skulle garanteras av jordens alla stater, även de arabiska. Han anklagas av sina motståndare för att ta parti för kommunisterna, men Goldmann anser att Sovjetunionen är en väldigt stark makt och därför bör man inte stöta sig med den i onödan:

Jag är en av de mest antikommunistiska varelse man kan tänka sig! Av naturen avskyr jag polisen, regeringens allestädesnärvaro, statsabsolutismen. Jag drömmer om att leva i ett samhälle, där staten är förintad och var och en låter sitt handlande bestämmas av hänsyn till andra.

(Judiska Paradoxen 1976 sid. 128)

Goldmann ville ändå undvika likriktningen av människor, han anser att det är farligt att skillnaden mellan minoriteter och majoriteter blir allt mindre och beklagar sig att världen för honom verkar gå mot en världscivilisation, han föredrog att alla folken fortfarande behöll sina kulturer och språk. Han anser att eftersom judarna har en lång vana av att kämpa för minoritetsrättigheter kommer de naturligt finna sig längst fram när det kommer till att kämpa för dessa rättigheter och märka om dem hotas på något vis.

Att läsa Goldmann kan ge intrycket att han skulle vara demokrat. Han arbetar inom demokratin när han behöver det men han har ingen särskild förkärlek till den. Han ifrågasätter den parlamentariska demokratin, speciellt i stora nationer, då han tycker att ledamöterna i ett sådant parlament omöjligen kan ta till sig allting för att göra ett korrekt beslut i varje fråga. Han ser hellre att experter inom det område som beslutet skall göras bestämmer.

Själva ”massan” som han kallar folken har han heller inga stora förhoppningar till utan han anser att det alltid är minoriteterna som skapar något och att majoriteten sedan tar till sig minoriteternas idéer. Gustave Le Bons bok ”Massornas psykologi” gav ett starkt intryck på Goldmann:

Jag har läst den många gånger och det framgår av den, att massorna blott är hysteriska kollektivister i avsaknad av all logik.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 127-128)

Han blev kallad för Judiska Världskongressens diktator och han medger i sin bok att det ligger en viss sanning i det, men han påpekar samtidigt att han aldrig undvek ansvaret som kom med det. Hans syn på demokrati visar sig särskilt i en anekdot han berättar om i sin bok. Goldmann sitter i ett café i Zürich och pratar med sin vän Joseph Sprinzak som var en stor Mapailedare (sionistiska socialister). Ett problem skulle behandlas på sionistkongressen och under flera dagar hade Sprinzak varit bekymrad över hur det skulle lösas. Goldmann säger då till honom:

 – Joseph, du har fel. Du gnager sönder dig alldeles i onödan. Jag kan på förhand säga dig, hur kongressen kommer att besluta.

– Det är ett absurt påstående, utropade han.

– Nåja, svarade jag, låt oss slå vad: notera problemen på ett papper och jag skall genast, på samma papper, skriva hur svarslösningarna kommer att utfalla. Vi jämför, då kongressen är över.
Tio dagar senare jämförde vi. Av tjugotvå frågor, som han uppställt, svarade tjugo av mina svar mot kongressens. Sprinzak var förkrossad:

– Ja, men Nahum, du förstör ju hela mitt förtroende för demokratin. En sådan kongress som den vi genomfört kostar en halv miljon dollar. Varför kosta på oss alla dessa pengar? Nästa gång skickar jag dig ett brev och du svarar med att skicka mig lösningarna på problemen.

– Du förstår inte meningen med, vad jag gjort, svarade jag. Min talang består i kännedomen om delegaternas psykologi. Men din uppgift är att inge dem övertygelsen, att det är de, som bestämmer. I annat fall finns det inte längre någon sionistisk rörelse.

Denna anekdot vittnar inte om så värst stor respekt för massorna. Jag tror till och med att massorna är odugliga.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 127-128)

Då sionisterna lyckades skapa Israel efter kriget var de väldigt upptagna med att förvalta detta. Den sionistiska tanken är att alla judar skall återvända till Israel men i verkligheten var långt ifrån alla judar villiga att göra detta. Det var främst sionistiska idealister och orientaliska judar som bosatte sig i Israel.

Judarna i diasporan ansågs allt mer bli uppblandade med de folk de levde med. Detta ledde till en liten splittring inom sionisterna om hur detta problem skulle hanteras. Sionisterna i Israel som David Ben-Gurion och Golda Meir var fortfarande för att sionisterna skulle lägga sin energi på att få judar att återvandra till Israel, de påpekade framförallt att det behövdes erfaren och intelligent arbetskraft som kunde bygga upp landet.

Goldmann hade andra idéer om hur diasporans framtid skulle se ut. Hans idéer var att i framtiden skapa en världsjudenhet som skulle arbeta tillsammans. Där representanter för både diasporan och Israel skulle sitta tillsammans och komma överens om hur det judiska folket skulle utvecklas.

På grund av risken för dubbel lojalitet var det därför viktigt för Goldmann att Israel skulle sluta fred med araberna och få världen att acceptera att judarna i Israel fick sin säkerhet garanterad av de andra staterna. Det var även viktigt att Israel skulle förbli så neutralt som möjligt i världspolitiken, då skulle diasporan undslippa att bli anklagade för dubbel lojalitet och de suveräna staterna skulle acceptera att de judiska minoriteterna i diasporan hade ett intimt samarbete med Israel.

Något som de stora sionistiska ledarna var överens om var att förhindra den allt större assimileringen bland judarna som bodde i diasporan.

Hur Sverige blev en mångkultur

Hur Sverige blev en mångkultur är titeln på en bok skriven av Meister Eckehart. Bokens ämne är detsamma som titeln. Den tar upp hur en judisk man vid namn David Schwarz påverkade inrikespolitiken genom att debattera i tidningar så som DN vilken den judiska familjen Bonnier kontrollerar då som nu. För den som inte har läst boken går det att läsa den här artikeln som delvis tar upp innehållet i den.

Enligt boken stod judar för mellan 35 procent till 40 procent av de inlägg i dagstidningar i Sverige som debatterade hur minoriteter skall behandlas, främst gällande assimilation eller bevarandet av minoriteterna. Vilket går att läsa på sida 34 i boken.

Denna texten kommer att försöka att ge en bättre bild över judarnas motiv att försöka göra länder runtom i världen till mångkulturer i den anda som kapitlet ”Den etniska dimensionen” är skrivet på.

Avgörande faktorer i denna omvandling var att judar hade ett forum i Dagens Nyheter ägt av den judiska familjen Bonnier och flera opinionsbildare, främst i form av David Schwarz. Detta innebär inte att ”judarna” låg bakom omvandlingen, utan att etniskt medvetna judar som såg ett judisk intresse i att Sverige blev en mångkultur av just denna anledning var de främsta pådrivarna, samtidigt som inga judar aktivt motarbetade utvecklingen. Sid. 73

Och:

David Schwarz demonstrerar här för invandrarna. I mångt och mycket är han dagens samhälles huvudarkitekt Sid. 81

David Schwarz var en frontfigur i Sverige när det kom till att föra fram judarnas talan i den mångkulturella förvandlingen av Sverige, en kugge i maskineriet, men läsarna kommer nog tycka efter att ha läst den här texten att Meister Eckeharts citat behöver revideras då jag ämnar bevisa att de förändringar som skedde i Sverige arbetades fram av de allra högsta folkvalda i Israel och de högsta ledarna för de judiska organisationerna i diasporan.

David Schwarz påbörjar sin kampanj för mångkultur, enligt boken ”Hur Sverige blev en mångkultur”, oktober 1964 i DN. Detta skall läsaren lägga på minnet.

Judisk Krönika 1961 Nr 1

Tjugufemte sionistkongressen

I de resolutioner, som antogs av kongressen, speglas de två huvudproblem, som i första hand diskuterats under debatten, nämligen kravet på ökad invandring, särskilt västerifrån, samt på intensivare judisk undervisning i diasporan. Kongressen ställde sig positivt till dessa krav.

Judisk Krönika publicerar förkortat David Ben-Gurions anförande:

 – Jag tror, att invandringen till Israel framför allt beror på två drivkrafter. Den ena skulle jag vilja karakterisera som ’immigrantens personliga olycksöde’, den andra är hans dröm om det judiska folkets pånyttfödelse. Dessa drivkrafter var en realitet långt innan uttrycket sionism präglades. Men bakom både orsakerna till invandring ligger den visionära längtan efter en ’messiansk återlösning’.

David Ben-Gurion berättar om att Israel bör bli ekonomiskt oberoende och att det saknas kvalificerad arbetskraft. Han fortsätter sedan:

Här kan diasporajudendomen göra sin insats. Enligt min mening pågår en ständig växelverkan mellan Israel och diasporan. Båda är beroende av varandra för sin fortsatta existens. Två faktorer är här av största betydelse: ökad invandring till Israel och en intensivare judisk fostran i diasporan.
Jag vill här instämma i dr Goldmanns varning för assimilationsrisken. Faran för nationell utplåning är ständigt latent. Runt om i världen lever judar i en dominerande icke-judisk miljö och medvetet eller omedvetet kan de icke undgå att påverkas därav. Det judiska livet kommer tyvärr ofta i andra hand. I detta läge gäller det att slå vakt om alla förbindelser med Israel – antingen i form av besök eller studier eller av investeringar i landet. Israel har inte endast kommit till för sina egna medborgares skull – den judiska staten tillhör hela det judiska folket och utgör den enda garantin för en tryggad judisk framtid.

Nachum Goldmann av Judisk Krönika förkortade tal:

 – Äger sionismen alltjämt existensberättigande tretton år efter staten Israels grundande? Jag skulle vilja besvara denna fråga med ett rungande ja! Det krävs förnyade ansträngningar från sionistiskt håll för att hejda en hotande judisk assimilation. […] Trots Israels sensationella framsteg på det ekonomiska området vore det självbedrägeri att tro, att landet nu övervunnit alla svårigheter. Bristen på utländsk valuta är fortfarande betydande, samtidigt som hjälpen från utlandet minskar. Sionismens mål är ju att trygga det judiska folkets bestånd. Men det gäller inte längre enbart att skydda judarna mot ett yttre hot utan snarare mot en inre fara. Vi har lärt oss överleva i onda tider, nu måste vi lära oss bestå i goda tider. Detta kan inte ske utan Israel – vårt folks grundval och medelpunkt.

Det betyder dock inte, att judiska samfund över hela världen inte skulle kunna leva sitt eget liv och ge värdefulla bidrag till judisk kultur. En sionistisk lösning innebär inte nödvändigtvis diasporans försvinnande. Ungdomens judiska fostran är en fråga av största vikt för diasporan och hebreiskan borde bli judarnas andra språk. Det allvarligaste exemplet på judarnas kamp för sitt bestånd finner vi i Sovjetunionen. Deras enda mål är att erkännas som likaberättigade medborgare och samtidigt öppet kunna få fortsätta att leva som judar.

Judisk Krönika 1961 Nr 4

President Ben-Zvis budskap på Israels självständighetsdag

Med tillfredsställelse konstaterar vi, att det existerar en innerlig förbundenhet, en förbundenhet, som alltid skall bestå, mellan Israel och judarna i diasporan och framför allt med den sionistiska rörelsen. Det är inte en tillfällighet, att sionistkongressen numera alltid avhålles i Jerusalem.

Judisk Krönika 1961 Nr 4

Utdrag ur resolutioner antagna vid 25:e sionistkongressen i Jerusalem

Kongressens deltagare från diasporan har uttalat farhågor för den upplösning, som hotar de judiska församlingarna överallt i världen. Med tanke på detta bör vi ägna särskild uppmärksamhet åt undervisningsproblemet. Kongressen vädjar därför till medlemmarna i Sionistiska Världsorganisationen att mobilisera alla andliga och materiella resurser för att konsolidera och utveckla undervisningen i judiska ämnen, ge upplysning om judisk tradition, propagera för hebreiska språket och främja personliga kontakter med staten Israel. Att samla de förskingrade betraktar kongressen som en nationell judisk mission, vilket bör komma till uttryck i fostran av den unga generationen.

För att vidga perspektiven, när det gäller judisk fostran rekommenderar kongressen de lokala sionistföreningarna att samarbeta med sionistfederationerna, kulturkommittéer och församlingsråd, lärarföreningar, kvinnoorganisationer och institutioner i diasporan. Kongressen vädjar till varje sionist att ge sina barn en judisk uppfostran.

Judisk Krönika 1961 Nr 7

Ny schaliach för Zionistiska Federationen

Zionistiska Federationens nye schaliach, Uri Rapp, har anlänt till Stockholm och beviljat Judisk Krönika en kort intervju.

– Jag representerar Jewish Agencys organisations- samt ungdoms- och hechalutsavdelningar och skall få mitt verksamhetsfält i de fyra skandinaviska länderna med högkvarter i Stockholm. Detta innebär, att jag kommer att göra resor i alla dessa länder och genom föredrag i federationskretsar söka väcka intresse för Israel samt stimulera till stöd åt och besök i detta land. Längre fram hoppas jag att kanske också bli inbjuden att tala om Israel i andra kretsar. Något som ligger mig varmt om hjärtat, är att söka förmå den judiska ungdomen att knyta förbindelser över hela världen och att göra Israel till ett centrum för judiskt liv.

Schaliach betyder kontaktman eller emissarie. De hade olika uppgifter beroende på vilket land de arbetade i, de skulle vara som en länk mellan Israel och diasporagruppen de arbetade i. Ofta var de bara i landet en kort tid för att inte påverkas för mycket av diasporan.

Judisk Krönika 1961 Nr 8

Judarnas tre alternativ

En judisk minoritet i ett icke-judiskt land står inför tre möjligheter: antingen måste hela gruppen emigrera till Israel, eller måste ett fullständigt uppgående i omgivningen äga rum, tills inget judiskt liv längre existerar. Den tredje möjligheten, som kräver ständiga ansträngningar, är att fortsätta att upprätthålla sin särart men i samexistens med majoriteten av befolkningen.

Uri Rapp fortsätter med att ge exempel hur judarna har valt mellan dessa alternativ genom historiens gång. De som vill assimilera sig ska få göra det, men det skall även finnas utrymme för de som vill besöka och bo i Israel en kortade tid:

I modern tid, i länder, där alla åtnjuter fulla medborgerliga rättigheter, har avgörandet om assimilation eller inte lagts i individens eller frivilliga gruppbildningars händer. En judisk församling har inte längre någon makt att påtvinga sina medlemmar en speciell livsstil, men den har möjlighet att utöva ett stort moraliskt inflytande och en stor fostrande gärning. En demokratisk stat av västerländskt snitt har inte heller makt eller önskan att tvinga på sina judar vare sig fullständig assimilering eller fullständig isolering. […] Det tredje alternativet är det de flesta judar i alla generationer valt, från tiden för det gamla Babylon fram till det moderna Amerika och Skandinavien.

Detta alternativ har alltid inneburit ett aktivt judiskt liv, en utveckling av de egna judiska kulturella resurserna, samtidigt som judarna mottagit kulturella värden från de omgivande nationerna. Detta har inte nödvändigt medfört assimilering. Vi kan erinra oss, hur det förehöll sig med judarna i det muhammedanska Spanien. En sådan samlevnad har betytt en fruktbärande syntes, t.ex. en spansk-judisk, en polsk-judisk, en amerikansk-judisk. Detta har medfört ett icke föraktligt bidrag till den allmänmänskliga kulturen och till civilisationen i de flesta länder.

I vår egen tid och i länder, där den personliga friheten, den höga levnadsstandarden och mäktiga kulturinflytanden gör det svårt för en minoritet att leva sitt eget sociala och kulturella liv, måste den, som verkligen vill fortsätta att vara jude tillsammans med andra judar, inse, att detta endast är möjligt genom ständig kontakt med staten Israel, vilken är ett centrum för kultur och levande kraft snarare än en politisk enhet. Och det kan ske endast i samarbete med den världsorganisation, som binder judarna samman genom deras gemensamma intressen, inte enbart, därför att de är judar utan därför att de måste delta i aktivt arbete vid skapandet av en ny ekonomisk och social ordning.

Judisk Krönika 1961 nr 9

Kulturell autonomi

Under många generationer levde de judiska samfunden i diasporan sitt eget självständiga liv – de hade sitt eget skolväsen, avdömde själva sina rättstvister och straffade sina egna brottslingar, tryckte (och censurerade) sina egna böcker, talade sitt eget språk eller sin egen dialekt, organiserade sin egen välgörenhet, bedrev sin egen handel och sina egna finansiella transaktioner med hjälp av släktförbindelser o.s.v.

Uri Rapp fortsätter med att berätta om hur judarnas liv aldrig var riktigt säkert under dessa förhållandena men efter emancipationen skulle de ekonomiska villkoren vara gynnsamma för judarna. Detta hade konsekvenser:

men det judiska livets innehåll började urvattnas på grund av en alltmera växande okunnighet om den judiska kulturen och på grund av förlusten av många begåvningar och förmågor, som helt uppgick i omvärldens liv, då de judiska samfundens fullständiga självstyre upphörde med det därav följande utsuddandet av gränserna mot omgivningen i organisatoriskt, socialt och kulturellt avseende. […] Av de mångfaldiga lösningar, som föreslagits av olika tänkare, var det Achad Haams, som kom närmast vad som skulle bli den faktiska följden av 1900-talets katastrofer och omvälvningar, vilka han dock aldrig hade kunnat föreställa sig. Han drömde om den dag, då ett självständigt judisk samfund i Palestina skulle tjäna som ett kulturellt centrum för majoriteten av det judiska folket, vilket skulle fortsätta att leva som minoritetgrupper i diasporans olika länder. […] Många judar i diasporan försöker t.o.m. efter erfarenheterna från nazisttiden att blunda för den fundamentala osäkerheten i sin ställning, trots höggradigheten av deras assimilation.

Men kanske är det så, att blotta existensen av en judisk stat gjort denna otrygghet något mindre kännbar och något mindre farlig. I varje fall, så länge miljoner judar lever i relativ trygghet och delvis i höggradig välmåga och rikedom, har problemet, hur man skall förbli jude, blivit akut på nytt, och Israel innebär i detta hänseende ett stort löfte t.o.m. för dem, som inte personligen deltar i uppbyggandet av den judiska staten, genom att denna utgör en stimulans för deras andliga och emotionella liv. […] Därför kan varje försök att skapa en modern judisk kultur som en del av en tekniskt utvecklad civilisation inte begränsas inom ramen av ett enskilt samfunds autonoma verksamhet. Det finns ett stort behov i våra dagar hos unga judar över hela världen, ett mycket trängande behov, att finna ett rättfärdigande för sin judiskhet, liksom det också finns ett djupt rotat behov att genom positiva insatser finna en väg ut ur välfärdssamhällets tristess och själsdödande monotoni.

Det är här, som en judisk kulturs autonomi (vilken naturligtvis aldrig kan innebära autarki) kan endast vara en världsomfattande autonomi med hjälp av många judiska samfunds ömsesidiga utbyte och gemensamma arbete, och en sådan autonomi kan endast byggas på grundvalen av en självständig kultur, som inte är en minoritetskultur. Därför är Israel det enda judiska samfund som kan tjäna som centrum för alla de övriga. Men ett kulturellt centrum kan inte upprättas bara genom att man önskar det, och ingen grupp kan göra sig själv till centrum – för sin existens kräver ett centrum sin periferi. Initiativet och speciella ansträngningar i denna riktning finns framför allt inom de små samfunden, vilka mer än andra känner behov av ett centrum och vilkas fortsatta existens är beroende av sambandet med ett sådant.

Fritz Hollander skulle under den här tiden ha många olika befattningar inom de sionistiska organisationerna, såväl som i Sverige som i Europa. Som ordförande för Zionistiska Federationen i Sverige var han instrumental att påverka Sverige minoritetspolitik för att gynna det judiska folket och det svenska enligt honom själv. Förenade Israelinsamlingen skrev om hans minne i deras tidning Menorah:

Det fanns knappast någon judisk eller sionistisk verksamhet som inte på något sätt stöddes moraliskt och praktiskt av Fritz Hollander. Som mångårig ordförande i den sionistiska takorganisationen Zionistiska Federationen hade han unika möjligheter att påverka och styra utvecklingen.

Och:

Fritz Hollander var även aktiv i styrelsen för Jewish Claims Conference i New York som fick hand om de skadestånd som tyska staten betalade för av nazisterna beslagtagen judisk egendom. Han lyckades lotsa ett väsentligt anslag till Sverige, vilket bl.a. möjliggjorde grundandet av Stockholms Judiska Center, där en av samlingslokalerna bär hans namn.

Vi alla är Fritz Hollander stort tack skyldig för allt han uträttat till gagn för flera generationer judar i Sverige och Israel.

Judisk Krönika 1962 Nr 2

Regimskifte i Mosaiska Församlingen i Stockholm

Fritz Hollander har många järn i elden. Han är ordförande för Zionistiska Federationen i Sverige, Skandinaviska Zionistförbundet, Hillelskolans stödorganisation Chinuch och Stiftelsen Judaica. Dessutom sitter han som styrelsemedlem i ett otal andra judiska och icke-judiska organisationer. Till den redan tillräckligt tunga arbetsbördan har han lagt ytterligare en – han har nyligen valts till ordförande för föreståndarkollegiet i Mosaiska Församlingen i Stockholm, den mest ansvarstyngda post han beklätt inom det judiska livet.

Judisk Krönika 1962 Nr 2

Sionistfederationens uppgifter och mål

De sionistiska federationerna i de olika länderna skall i enlighet med ovanstående – under ledning av Jewish Agency, med hjälp av de sionistiska partierna och såvitt möjligt i samarbete med andra judiska organisationer och institutioner – i sin hand koncentrera arbetet enligt följande riktlinjer: […] d) Direkta kontakter bör befrämjas mellan judar utanför Israel och detta land genom att grupper och enskilda reser dit, genom sommarläger i Israel, i vilka ungdom från hela världen kan samlas för arbete och studier, genom kapitalinvesteringar, genom studium av Israels hittills uppnådda resultat och av dess aktuella problem.

e) Verksamheten för Förenade Israelinsamlingen och Keren Kajemet bör intensifieras liksom även försäljningen av de israeliska statsobligationerna till förmån för utvecklingsarbetet.

f) Nätet av institutioner för spridandet av kunskaper i det hebreiska språket bland unga och gamla bör konsolideras och utvidgas.

g) Hebreisk kultur bör spridas och banden stärkas med det skapandet kulturarbetet i staten Israel.

h) På alla områden av det judiska livet – inom församlingar, synagogor, organisationer, föreningar och cirklar – bör man lägga största vikt vid judisk fostran för att stärka det judiska medvetandet och bevara judendomens andliga arv, inprägla sionismens värden och knyta fastare andliga och materiella band med staten Israel.

i) Den unga judiska generationen bör komma i åtnjutande av särskild undervisning för att kunna stå emot en smygande assimilation och förlusten av nationell identitet. De ungas judiska medvetande och känsla av ansvar gentemot det judiska folkets framtid och kultur bör stärkas genom att de bringas närmare det sionistiska idealet, deras band med Israel och deras vilja att slå sig ned där måste stärkas; medlemmar av denna unga generation måste värvas till sionistorganisationernas unga garde, för att man skall kunna gjuta nytt blod i ledningen; samarbete måste skapas mellan Sionistiska Världsorganisationen och allmänna judiska ungdomsorganisationer.

j) På alla områden bör samarbete befrämjas med de med Sionistiska Världsorganisationens associerade medlemmarna och förbindelse upprättas med nya organisationer och samfund för att befordra ett sådant samarbete.

k) Upplysning bland icke-judar om staten Israels problem, behov och utveckling bör spridas.

Ingjutandet av sionistisk anda hos judiska folket

Allmänna sionistrådet uppmanar medlemmar av alla partier inom Sionistiska Världsorganisationen att i sina hem skapa en judisk atmosfär och sionistiska anda genom att fostra ungdomen till lojalitet mot det judiska arvet och undervisa barnen i hebreiska språket och kulturen samt att i deras hjärtan inympa en andlig förbundenhet med Israel; att låta några eller alla medlemmar av sin familj besöka Israel; att utnyttja varje tillfälle för att för någon tid sända sina barn dit samt att uppmuntra dem att slå sig ned där.

Judisk Krönika 1962 Nr 5 (jubileumsnummer)

Fritz Hollander intervjuas

Hur Zionistiska Federationens förverkligar sin uppgift

Särskilt i vårt land är det av vikt, att Federationen stöder mindre judiska sammanslutningarna i landsorten. Många är av den uppfattningen att sionismens mål var nått i och med staten Israels tillkomst. Personligen anser jag dock, att dr Goldmann slog huvudet på spiken, när han sade, att en stat är ett hjälpmedel för ett folks existens, inte dess syfte. Vi i diasporan behöver den kulturella impuls, som det unga Israel kan ge oss, samtidigt som vi har till uppgift att stödja Israels uppbyggnad och i mån av ringa förmåga ge Israel möjlighet att vara det land, där vår gamla historia kan återuppstå och våra profeters drömmar kan förverkligas.

Under titeln ”Resolutioner antagna vid Zionistiska Federationens årskonferens” går följande att läsa:

Zionistiska Federationens landskonferens ägde rum i Stockholm den 1 maj med deltagande av 43 representanter för de olika anslutna partierna och grupperna i hela landet. Chefen för Jewish Agencys organisationsavdelning i Jerusalem Zvi Lurie höll ett föredrag över ämnet ’Sionismen och den judiska världen av i dag’. Israels ambassadör i Sverige Arie Aroch talade även, och herr Uri Rapp programförslag för nästa års verksamhet. Ett antal resolutioner antogs av konferens, av vilka märks följande:

1. Zionistiska Federationen ser som sin viktigaste uppgift inom den närmaste framtiden att stärka det judiska nationalmedvetandet och att sprida judiska kunskap på alla områden. Federationen vädjar till alla medlemmar, som verkar i judiska samfund, styrelser och institutioner, att intensivt arbeta för judisk kunskap, uppfostran och undervisning i sionistisk anda.

2. Den nya styrelsen bör aktivt arbeta för den planerade undervisningskonferensen och för en förbättring av de judiska undervisningsmöjligheterna. Den nya styrelsen skall känna sig förpliktad att finna vägen till varje medlem i Federationen genom att ställa material till förfogande, anordna studiecirklar och andra kulturella arrangemang av medvetet judisk karaktär. Federationens skall känna sig förpliktad att samarbeta med andra judiska organisationer genom gemensamma arrangemang i sionistisk anda. (Denna resolution tillkom speciellt med tanke på landsorten.)

3. Med anledning av 4-partimotionen i riksdagen om anslag till Hillelskolan vill Zionistiska Federationen i Sverige, som i sig förenar såväl judiskt religiösa som icke-religiösa socialdemokratiska och borgerliga grupper, framhålla för Sveriges regering, riksdag och skolmyndigheter, att det i vårt demokratiska samhälle borde vara självklart, att en judisk skola, likaväl som exempelvis finska eller estniska skolor, borde få mesta möjliga statliga stöd. Bevarandet av den årtusendegamla judiska kulturen och folkgruppen innebär ett berikande av den svenska kulturen. Såväl i Danmark som i Finland (i Norge är antalet judar för litet) lämnar staten bidrag till motsvarande judiska skolor med 75 till 100 procent av dessa skolors budget. Så sker också i många andra länder i hela Europa. Vi vädjar därför till berörda myndigheter om motsvarande statsanslag till Hillelskolan.

Judisk Krönika 1962 Nr 7

Ben-Gurions artiklar och tal tas upp i den här artikeln

Valda utdrag ur aktuella artiklar och tal

Israel är ett mål i sig självt, dess existens och fortlevande behöver inget rättfärdigande. Men det är också ett medel till ett större mål – den fullständiga och genomgripande befrielsen av hela det judiska folket i den anda, som talar ur Jesaja och Mikas höga ideal.

Israels enda ’bundsförvant’ är diasporan, varifrån det leder sitt ursprung och där det fortsätter att hämta kraft till sitt återuppbyggande. Detta bundsförvantskap är inte stadfäst i något föredrag, som har undertecknats och försett med sigill – det står skrivet i den judiska historien och i hjärtat på varje jude, som är lojal mot sitt folk.

Israel är på det hela taget en stat lik alla andra. Dess lagar gäller ej utanför dess gränser. Diasporajudar, medborgare i de länder, där de lever och där de önskar stanna, är icke juridiskt eller medborgerligt bundna vid den judiska staten, och denna representerar icke dem i något juridiskt avseende. Men liksom Israel skiljer sig från alla andra stater i fråga om de omständigheter och orsaker, som bakom dess tillkomst, så är det olikt dem i fråga om mål och syften. Dess portar är öppna för varje jude, varifrån denne än kommer. Det är en judisk stat, inte bara därför att de flesta av dess invånare är judar utan därför att det är en stat för hela det judiska folket, för varje jude, som önskar leva där.

Judisk Krönika 1962 Nr 9

Zionistiska Federationens roll i svenskt-judiskt liv

Zionistiska Federationen i Sverige är en gren av en världsorganisation, vilken utser sina ledare på regelbundet återkommande kongresser. Ledarskapet för världsorganisationen utövas av Jewish Agency, som har sitt säte i Jerusalem. Så gott som dagligen står Zionistiska Federationen och dess systerorganisationer i andra länder i kontakt med Jerusalem. Som schaliach (kontaktman från Israel i Sverige) för det sionistiska arbetet i Sverige verkar just nu sociologen Uri Rapp.

Judisk Krönika ställer några frågor till Uri Rapp och på frågan ”Vilka är Jewish Agencys uppgifter?” svarar han:

 – Att koncentrera det judiska livet kring staten Israel och på alla sätt, som står till buds, medverka till den renässans, som pågår inom judiskt nationellt liv och judisk kultur. Vid staten Israels tillkomst formulerade Sionistiska Världskongressen sitt program i följande tre huvudteser:

a) kibbuts galiot – det judiska folkets återförenande i Israel;
b) konsolidering av staten Israel;
c) det judiska folkets enhetlig

Min uppgift här är att tjäna som länk mellan Jewish Agency och Zionistiska Federationen i Sverige. Arbetet är mycket svårt. Judarnas likaberättigande ställning i det högstående och välutvecklade svenska samhället har ingett dem trygghetskänsla, som lett till ökad assimilation och bristande intresse för det sionistiska idealet. Det säregna och värdefulla judiska arvet är i fara att försvinna här. […] –Vad är mest betydelsefullt i dagens sionistiska arbete?

– Att hos den unga generationen väcka stolthet över det judiska arvet, att skapa en ungdom, som känner sig förbunden med det judiska folket i hela världen och som ser upp till Israel som en förebild. Men för att man skall kunna fostras i det judiska arvets anda fodras, att man skaffar sig kunskaper om detta arv.

Judisk Krönika 1963 Nr 1

Stridigheter i skandinaviskt-judiskt liv

En pågående konflikt har kommit upp bland de olika judarna i Skandinavien. Det handlar om vilken kontakt den judiska diasporan skall ha med Israel. […] I sitt samtal med ungdom från hela Skandinavien anförde Israels premiärminister Ben-Gurion bl.a. följande synpunkter:

1. Att utvandra (alija) till Israel är den viktigaste uppgiften för judisk ungdom av i dag. Men alla vet – och Ben-Gurion är medveten om det – att de flesta inte kommer att göra det.
2. För dem, som inte har för avsikt att utvandra, är det ytterst viktigt att ha levande kontakt med Israel, genom att tillbringa minst ett år där för arbete och studier och att sedan ofta besöka detta land och även låta sina barn besöka det.
3. För att hålla det judiska samfundet levande och medvetet om sin existens och sitt arv krävs ett studieprogram, som bör innefatta a) kunskap om Bibeln, b) kunskaper i det hebreiska språket samt kännedom om den litteratur, som skapats på detta språk, c) kunskaper i judisk historia.
4. Judisk fostran och samfundsliv bör gå ut på att uppamma en medveten samhörighet och solidaritet med såväl Israel som hela det judiska folket.

Ovanstående handlingsprogram har grundats på Ben-Gurions analys av den judiska situationen i länder som de skandinaviska, där risken, att de judiska samfundet skall försvinna, är mycket stor på grund av de goda materiella förhållandena och judarnas medborgerliga jämlikhet och deras ringa antal. Ben-Gurion uppehöll sig däremot inte vid de faror, som hotar judarna och deras samfund på grund utav antisemitism eller diskriminering av något slag. Kärnpunkten i hans uttalande var det positiva värdet av att vara judisk, bejakandet av denna identitet och detta arv, sådant det skapas och utvecklas i våra dagars Israel.

Uri Rapps text ovanför visar att sionisterna nu arbetar för att implementera deras idéer. Detta protesteras bland annat av Överrabbinen i Köpenhamn som menar att judarna kan leva ett fullvärdigt liv i Köpenhamn, de behöver inte flytta till Israel för att göra detta.

Judisk Krönika 1963 Nr 8

Samtal med Fritz Hollander

Under det senaste ett och halvt året har för första gången i Stockholms Mosaiska Församlings historia ordförandeposten i föreståndarkollegiet beklätts av en sionist, direktör Fritz Hollander […]

– Hos en del församlingsmedlemmar råder uppfattningen, att den, som accepterar sionismens idé, som konsekvens bör utvandra till Israel och knappas ha något intresse för utvecklingen av sin församling i diasporan.

– På det, säger Herr Hollander, vill jag svara i likhet med ordföranden i Sionistiska Världsorganisationen doktor Nachum Goldmann, att ingen stat, inte heller Israel, kan vara ett självändamål utan endast ett medel. Återupprättandet av den judiska staten har alltid varit och är fortfarande en av de viktigaste faktorerna i det judiska folkets strävan att vidmakthålla sin gemenskap och säkerställa sin existens. Vi får dock inte glömma, att det judiska folket är hela judenheten. Det omfattar dem, som bor såväl i som utanför Israel. Det är vår uppgift att upprätthålla det judiska folkets existens i hela världen och, där så är möjligt, förbättra dess allmänna och judiskt-kulturella fortbestånd. Jag anser det därför som en självklar sionistisk plikt att stärka det judiska livet i den församling man tillhör.[…]

– Direktör Hollander menar alltså, att ett intensifierat församlingsarbete nu kommer att fortsätta jämsides med arbetet för Israel?

– Naturligtvis. Arbetet för Israel och arbetet inom vår församling är bara två olika sidor av samma sak. För att undvika eventuella missförstånd, vill jag dock tillägga, att jag anser. Att arbetet för Israel är ytterst betydelsefullt för vår egen församlings vidare bestånd. Särskilt där den judiska befolkningen är fåtalig, såsom i de skandinaviska länderna, är faran mycket stor, att vi, alla lokala strävanden till trots, skulle försvinna som gemenskap utan den inspirationskälla, som Israel utgör. Kanske den amerikanska judenheten med sina fem eller sex miljoner människor och kanske även judenheten i andra länder, där det finns hundratusentals judar i storstäderna, kan upprätthålla och nyskapa judisk kultur.[…]

– Herr Hollander anser sålunda, att det är en absolut sionistisk plikt att också arbeta aktivt inom vår församling.

– Ja, absolut. Det är för mig ingen tvekan om att för en sionist arbetet för Israel och arbetet för hemförsamlingen hör intimt ihop. Den, som inte intresserar sig för församlingslivet, speciellt då för den judiska fostran och den judiska kulturarbetet, gör inte sin judiska och än mindre sin sionistiska plikt. I vår sekulariserade tid måste församlingen tillvarata de olika judiska religiösa intressena, såväl för de religiöst traditionella, men därutöver även för de icke-religiöst inställda stärka förbundenheten med den judiska kulturen och samhörighetskänslan med hela judenheten.

Zionistiska Federationen är en sammanslutning av flera olika aktiva sionistiska organisationer i Sverige på den tiden.

Judisk Krönika 1964 Nr 4

text skriven av Haim Shachter 

”En vändpunkt i sionismens historia”

Allmänna sionstrådets sammankomst i mars detta år kommer kanske att innebära en vändpunkt i sionismens historia efter statens Israels födelse. De delegater, som samlats i Jerusalem från alla delar av världen, lämnade mötet i en känsla av optimism beträffande sionismens framtid. De hade fått ett intryck av rörelsens växande betydelse som enande kraft för det judiska folket och en verksam motvikt mot de stigande assimilationsrisker, som hotar de judiska samfunden runt om i världen. Problemet om en fortsatt existens för det judiska livet i diasporan anses av många sakkunniga bedömare allvarligare nu än någonsin förr. Assimilationstendenserna ökar ständigt, kanske emedan den judiska enhetstanke, som är ett oundgängligt villkor för judiskt fortlevande, börjar förlora sitt grepp om stora delar av det judiska folket. I vissa länder betraktas det närmast som ett utslag av illojalitet från judarnas sida att t.ex. bevista judiska världskonferenser eller att vara medlem av judiska organisationer.

Judarna har alltid betraktat det Heliga landet som sin religiösa och andliga medelpunkt. Numera uppfattas den moderna staten Israel både av sionister och judiskt enhetsmedvetna icke-sionister som folkets huvudsakliga föreningslänk. Sioniströrelsens pionjärer nöjde sig aldrig enbart med att ställa krav på ett judiskt hemland, befrämja invandring till Israels land och verka för dess uppbyggnad.
De ledde också kampen för en fortsatt judisk existens i diasporan, försvarade judiska rättigheter och traditioner, bekämpade assimilation och främjade judisk kultur. Kanske kom denna verksamhet i bakgrunden under Israels första år, då den primära uppgiften var att sörja för den nyfödda statens konsolidering och fortsatta existens. Men nu befinner vi oss i en situation, då sioniströrelsen måste börja tänka på att förstärka diasporan, som utgör staten Israels främsta stödjepelare. Ty även om det återstår mycket arbete, innan Israel vunnit politisk och militär trygghet och ekonomiskt oberoende, har landet inte råd att avstå från diasporans medverkan till de judiska samfundens fortsatta existens utanför Israel.

Därför bör sioniströrelsen i dagens läge återgå till sin verksamhet i diasporan utan att för den skull upphöra med sitt arbete i Israel för immigration, absorption och kolonisation. Den främsta förutsättningen för sioniströrelsens framgång i diasporan är naturligtvis ett intimt samarbete med Israel. […] Vid ett möte mellan israeliska regeringen och Jewish Agency, vilket ägde rum dagen före öppnandet av Allmänna sionistrådets konferens, diskuterades aktuella problem för judarna i diasporan, såsom den bristande religiösa och kulturella friheten i vissa länder och de assimilationsrisker, som hotar de judiska samfunden på andra håll. […] Delegaterna enades om att alla ansträngningar, som syftar till att stärka den sionistiska andan inom det judiska livet, är ett gemensamt intresse för staten Israel och Sionistiska Världsorganisationen.

Premiärminister Eshkol förklarade också, att den israeliska regeringen var beredd att i full utsträckning medverka till genomförandet av Jewish Agencys plan för den fortsatta verksamheten i diasporan.
I fortsättningen framhöll premiärministern önskvärdheten av nya samordnade hjälpmedel för sioniströrelsens och israeliska regeringens gemensamma arbete.

– Vi måste utöva ett ömsesidigt inflytande, sade han. Vi måste gå ut från sioniststaten Israel till sioniströrelsen och det judiska folket. Även om detta krav kan uttryckas på andra språk och i andra ordalag, förblir huvudprincipen densamma.

I Judisk Krönika 1964 Nr 5  publiceras ett referat efter det att David Schwarz hållit ett radioföredrag med ämnet ”Har Sverige ett minoritetsproblem?”.

Här pratar David Schwarz om att det mest är katoliker och judar som har gått in för att fortsätta utöva sina nationella och religiösa traditioner. Det borde skapas ett departement för invandringsfrågor, alternativt en professur anser Schwarz. Han vill även att dagskolor som används av invandrare skulle anses som likvärdiga svenska skolor och att staten skulle betala för både skolorna och lärarna.

Han vill även att de andliga ledarna för församlingar skall få statlig lön och han frågar retoriskt om det är rimligt att stora grupper skall betala 3-10 procent av sin inkomst för att kunna upprätthålla sina församlingsfunktioner. Invandrarna skall få betalt av staten för att utbilda sig som ungdomsledare och socialassistenter, dessa skall sedan kunna ta hand om sin folkgrupp, lokaler till invandrarna skall också staten stå för.

Anledningen till att David Schwarz vill att staten skall betala är för att skatterna i Sverige var höga under den här tiden. Alla judar är heller inte med på det sionisterna försöker göra vid den här tidpunkten. Därför är det svårt att få fram tillräckligt med kapital för att skapa en ordentlig skola som kan fostra den judiska ungdomen. Att få betalda lokaler och ungdomsledare skulle också hjälpa till att motverka den assimilationsrisk som fanns för den judiska ungdomen. Hans radioföredrag är i helt linje med vad den sionistiska eliten vill åstadkomma.

Judisk Krönika 1964 Nr 6

Nachum Goldmanns tal vid europeiska sionistkonferensen i Basel

Men att därav dra slutsatsen, att den sionistiska idén fullständigt genomförts och att det av Herzl skapade instrumentet för dess förverkligande, sionistorganisationerna, skulle vara överflödigt, är en farlig illusion. Sionistorganisationen har endast fått nya uppgifter. Ännu är inte det stora flertalet judar samlade i Israel. […] I varje fall så länge inte huvudparten av det judiska folket är koncentrerad till Israel och betraktar detta land som medelpunkt för det judiska samfundslivet. Därför är sionismens uppgift i dag att organisera flertalet av judarna i sioniströrelsen och därigenom för alltid knyta dem till Israel. Endast på detta sätt kan vi säkerställa det judiska folkets fortbestånd.

Judisk Krönika 1964 Nr 7

Fritz Hollander tal på den europeiska sionistkonferensen

Sionismen och Diasporaförsamlingarna.

Sexton år efter staten Israels grundande måste vi acceptera faktum, att den större delen av den judiska befolkningen i de s.k. fria länderna inte har för avsikt att utvandra till Israel. Nu rådande sociala förhållanden och de moderna massmedias – TV, radio, de snabba kommunikationerna – påverkningsförmåga utsätter alla människor – judarna inte undantagna – för ett starkt tryck att assimilera sig med en ensriktad kultur. Till detta bidrar också den i våra länder rådande höga levnadsstandarden. Dessutom måste vi räkna med – förutom individernas assimilation i respektive länder – att det finns en stor risk för assimilation även i Israel.

Den mycket begripliga längtan efter att likna alla andra är inte något som blott utmärker den enskilde individen, en sådan önskan kan även utmärka en hel stat. […] Vi tycks alla vara eniga om att sionismens uppgift i dag är att verka för det judiska folkets sammanhållning och fortbestånd och bevisa, att vår historia rättfärdigar detta. I så fall måste vi dra konsekvenserna och inse, att vi i egenskap av sionister inte endast har plikten att stödja Israel utan att det även åvilar oss att kämpa för hela det judiska folkets existens, d.v.s. också för dem, som lever i diasporan. […] En ytterligare sak måste vi ha klar för oss: Att lämna bidrag till israelinsamlingarna, om man samtidigt går in för assimilation, är endast en form av välgörenhet, som inte räcker för att trygga det judiska folkets existens, hur välkommet och nödvändigt det än är med ekonomiskt stöd för Israel. […] Under rådande välfärdsförhållanden i våra länder borde den sociala hjälpverksamheten vara av underordnad betydelse. I dag är det ungdomen och dess fostran, som måste äga företräde, Socialhjälpen kan och bör i dagens läge huvudsakligen åvila myndigheterna i de länder vi bor i, men när det gäller judiskheten är vi ansvariga.

Därför måste vi skapa ungdomscentra, läger och lekskolor samt undervisningsanstalter och samlingslokaler för de judiska studenterna och dessutom rusta upp vad som redan existerar på dessa områden. […] Utan ett ständigt samspel, ett ömsesidigt givande och tagande mellan diasporan och Israel kommer vi alla att gå miste om något väsentligt och gå under som judar. Ett hundraprocentigt judiskt liv i diasporan är aldrig möjligt. Vår religion och vår historia är alltför ’israelcentrerade’. Därför kan vi endast uppnå näst bästa resultat även med aldrig så framgångsrikt arbete. Men till och med för att vinna en sådan relativ framgång måste vi begära av våra vänner i Israel, att de – förutom den inspirationen det innebär för oss att följa den judiska statens utveckling – också gör den till ett kulturellt centrum för hela det judiska folket. Tiden är inne att övergå från analyserande av vår situation till utarbetande av en ny, enhetlig linje för verksamheten i diasporan. […] Vi måste inse, att vi lever i en tid, då vi på nytt motarbetas av själva den uppkomna situationen och av många inflytelserika judar. Vi måste helt enkelt göra allt vidare kretsar medvetna om risken för upplösning och vinna deras medverkan i våra försök att rädda det judiska folket från sönderfall.

Judisk Krönika 1964 Nr 8

Ett föredrag hölls i juni av den europeiska chefens för Keren Hajesods europeiska avdelning S. J. Kreutner

Sionismens uppgift – förnyelse

I april 1964 formulerade sionistexekutiven under ordförandeskap av Moshe Sharett en ny definition av begreppet ’sionismen i dag’. Detta skedde i samband med förberedelserna för den 26: sionistkongressen som äger rum i december detta år.
I nämnda definition betecknas sionismen som en världsåskådning, grundad på insikten om det judiska folkets enhet i världen, judarnas gemensamma ansvar för sitt folks historiska öde och staten Israels centrala roll för tryggande av det judiska folkets existens. Det nya i denna definition – som godtagits av den israeliska regeringen – ligger i att den betonar det judiska folkets enhet trots förskingringen och insikten om att denna förskingringen kommer att bestå i generationer. Därför har man i detta sammanhang inte lagt huvudvikten på alija (utvandring till Israel) utan i stället betonat det judiska folkets ’världsenhet’ och alla judiska gruppers ’ömsesidiga ansvar’ – således även Israels ansvar gentemot diasporan.

Kampen för Israels säkerhet och kampen för den judiska diasporans existens är en enda kamp, en front med två avsnitt, inte två fronter. Vi kan inte ge något frontavsnitt företräde. Utan Israel är diasporans fortsatta existens otänkbar, och utan diasporan är Israel ett isolerat land, fattigt på folk och utan verkligt stöd i världen. I detta sammanhang intar ungdomens judiska fostran en central plats. […] Enligt min åsikt borde man upphöra att tala om assimilation och kampen mot denna och i stället betona förnyelsen och kampen för denna. En sådan förnyelse måste bygga på självkännedom, på insikt om det judiska arvet och bekännelse till den judiska religionen.

Varje ung jude borde ha nog självkännedom för att inse, att hur djupt rotad han än må vara i det folks väsen och kultur, bland vilket han lever, så är han ändå annorlunda. […] Man skulle tro, att den judiska religionen vore det band, som förenar diasporans judar med varandra och med Israels judar. Men hur ser det ut i verkligheten? Religionen skiljer mer än den förenar, och om en grupp kallar sig religiös, är en annan likgiltig för de religiösa värdena och låter det bero med det.

Vi bevittnar här en ’glömskans process’. Vi har glömt, att vi alla har stått ’vid Sinai’ och att vi i vårt kött bär inseglet på förbundet med den ende, osynlige, ogripbare Guden, vars rike vi skall upprätta här på jorden – ett fridens och rättfärdighetens rike. […] Under det nya skede, vari sionismen befinner sig, måste den överge mycket av det gamla, ändra en hel del, som förefallit heligt. Men ett måste den hålla fast vid: strävan efter förnyelse för att kunna vinna seger. Ty segra måste den – för stärkandet av diasporans judiska existens och främjandet av Israels utveckling, ja för hela det judiska folkets fortbestånd till berikande av hela mänskligheten.

Judisk Krönika 1965 Nr 1

Tjugusjätte sionistkongressen

För förre premiärministern David Ben-Gurion var svaret lätt. I och med staten Israels tillkomst blev sionismen för honom liktydig med immigration till Israel. […] Ben-Gurion var mycket besviken över den tveksamhet att emigrera till Israel som diasporans sionister lagt i dagen, […] Utan att låta sig störas av Ben-Gurions kritik ägnade sig kongressdelegaterna åt den svåra uppgiften att finna en ny målsättning för sionismen.

Sionistiska Världsorganisationens ordförande dr Nachum Goldmann framhöll, att sionismens främsta uppgift inte var att skapa den nya staten utan att säkra det judiska folkets fortbestånd.
– Staten har aldrig varit rörelsens huvudändamål, hävdade han. Den har endast betraktats som ett instrument – ett viktigt och nödvändigt sådant – för att säkra vår framtid i den värld vi lever i.
Dr Goldmann ansåg också att det största hotet mot det judiska folkets fortbestånd är den upplösningsprocess som pågår inom de judiska församlingarna i Västerlandet.

Judisk Krönika 1965 Nr 4

Internationell judisk konferens

Vid ett möte i februari i Paris sammanträffade ledare för judiska institutioner i Amerika, Israel och Europa för att diskutera vitala samfunds och socialhjälpsproblem. Följande organisationer var representerade: Jewish Agency for Israel, Council of Jewish Federations and Welfare Funds, till vilket är anslutna till 218 samfundsorganisationer i USA och Kanada, Standing Conference of European Jewish Community Services som representerar församlingarna i 14 europeiska länder, samt American Joint Distribution Committee, den amerikanska judenhetens organ för socialhjälp och samfundsarbete.

Joint stod för värdskapet och vid den lunch som inledde mötet, talade Jewish Agency ordförande dr Nachum Goldmann. Bland de ämnen som diskuterades märktes judisk fostran och ungdomsverksamhet, insamlingsaktioner, personalrekrytering och -utbildning., upprättandet av judiska samfundscentra och utarbetandet av metoder för att bekämpa assimilationstendenser.

I den deklaration som utfärdades efter mötet, framhölls bland annat vikten av att stärka det judiska samfundslivet, bistå nödlidande och befrämja en judisk medvetenhet hos enskilda samfundsmedlemmar. Konferensen som representerade närmare 10 miljoner judar, bör ses som ett led i ansträngningarna att åstadkomma ett gemensamt arbetsprogram för judarna i världen i fråga om icke-politiska mål, om vilka de alla kan enas.

Judisk Krönika 1966 Nr 2

Samordnande resurser i den judiska undervisningen

På initiativ av Mosaiska Församlingens i Göteborg föräldraförening har föreståndarna för göteborgsförsamlingen tagit initiativet till ett symposium, avsett att med olika intressenters resurser i olika avseenden effektivisera den judiska religionsundervisningen i Norden. […] Efter diskussionen enades man om att tillsätta en mindre arbetsgrupp, som fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till en målsättning, som alla församlingar skulle kunna enas om. Denna kom, efter smärre justeringar, att få följande formulering:

”Skolan skall:

a) ge eleverna judisk etisk fostran, ledande till moraliskt handlande i kärleksbudets anda, respekt mot medmänniskorna och god samhällsanda;

b) meddela undervisning i judiska folkets historia, med lika starkt tonvikt lagd vid biblisk som efterbiblisk historia fram till vår tid;

c) bibringa eleverna insikter i judisk troslära och religionsfilosofi samt göra dem förtrogna med aktiva i judisk gudstjänst och livsföring;

d) meddela grundläggande undervisning i hebreiska språket;

e) ge en saklig insikt i andra religioner, med tonvikten lagd vid kristendomens framväxt ur judendomen;

f) ge en orientering i judisk kulturhistoria från alla epoker;

g) ge kunskaper om staten Israel samt skapa en aktiv förbundenhet med Israel och judarna i övriga världen.

Skolan skall genom sin undervisning och genom den anda, i vilken den arbetar, bidraga till att stärka elevernas samhörighet med den judiska församlingen”

Judisk Krönika 1966 Nr 7

Nahum Goldmann håller tal

”World Jewish Congress måste tänka om”

Även i västländerna har man ibland en känsla av att det på något sätt är oförenligt för en emanciperad jude att vara engagerad i omvärldens angelägenheter och samtidigt leva ett judiskt liv. Om inte världen och det judiska folket inser, att en jude på samma gång kan vara en lojal medborgare och en lojal jude, har vi betalat ett alltför högt pris för emancipationen, som då förlorat helt sin mening. Fungerar de judiska församlingarna inte som en del av det judiska folket, har de ingen framtid – och här inbegriper jag Israel trots dess armé, polismakt och allt vad som hör till en stat.

Judarna har också en rätt att bevara sin särart genom att moraliskt, andligt och känslomässigt vara knutna till Israel. De, som på senare år försökt jämställa sionism med kolonialism och imperialism, förstår inte vårt folks natur och dess mystiska och religiösa förbundenhet med landet Israel. […] Han önskade att det judiska folket, var det än lever, skall åtnjuta fulla medborgerliga rättigheter men också rätten att vara annorlunda, och så önskade han, att Israel blir en stat lik andra stater men också en stat olik andra stater.

Judisk Krönika 1966 Nr 7

Fritz Hollander som är Zionistiska Federationens ordförande inledde konferensen

Zionistiska Federationens landskonferens

Herr Hollander redogjorde först för ungdomsverksamheten i Sverige. Denna hade tagit sin början med scoutrörelsen, fortsatt med B’nei Akiva och senare med Habonim. Så tillkom föräldraföreningen Chinuch, dagskolan och kindergarten. Allt detta är endast medel för förverkligandet av federationens mål – att säkra en fortsatt judisk existens, förklarade herr Hollander. Förbundets viktigaste uppgift är att intressera ungdomen för utvandring till Israel. Om detta inte är möjligt, bör de unga fortsätta det judiska arbetet i diasporan. […] Hr Hollander ansåg, att skillnaden mellan sionister och icke-sionister låg däri att sionisterna måste visa en dubbel lojalitet – mot det land, där de lever, och mot Israel, som utgör den viktigaste förutsättning för det judiska folkets fortbestånd.

Judisk Krönika 1967 Nr 5

Olof Palme besöker det judiska centret på Israels självständighetsdag. På dagen håller tre personer tal. Israels ambassadör Yaacov Shimoni, Ordförande för Zionistiska Federationen Fritz Hollander och Olof Palme som är statsråd. Olof Palme säger bl.a.

Gemensamt ansvar för fred i världen

Men internationalism betyder utjämning och inte likriktning. Den förutsätter för att kunna vinna styrka en respekt för människors särprägel och folks identitet. För att kunna leva måste den kunna låta leva. Nu flyttar människor i växande antal över gränserna. Vi har i Sverige stora grupper av invandrare, som på många sätt kan berika vårt samhälle. De vill finna en förankring i det svenska samhället, samtidigt som de vill värna sin särprägel och sin kultur. De vill bryta isoleringen men ändå behålla sin identitet. Vår förmåga att kunna förena en öppen attityd till invandrarnas inväxande i det svenska samhället med en respekt för minoriteternas villkor och rätt, blir ett mått på hållfastheten i vår internationalism.

Och med detta vill jag uttrycka min stora tacksamhet för att ha fått vara tillsammans med er på denna Israels nittonde självständighetsdag och också framföra en lyckönskan till det land, som vi firar, och till den krets, som här är samlad i kväll. Jag känner min starka underlägsenhet i bildning jämfört med ambassadören och min bibelkunskap är inte stor. Låt mig ändå sluta med ett citat från profeten Jesaja. ’Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar, folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida’

Schalom!

Judisk Krönika 1967 Nr 7

Bevarandet av minoriteters egenart

Med anledning av riksdagens beslut om utredning angående invandrade minoriteters bevarande av sin egenart har följande skrivelse inlämnats till Kungl. Maj:t av föreningen Chinuch och Hillelskolan.

Föreningen Chinuch i Sverige grundades år 1955 för att genom fostran och kulturell egenverksamhet stärka den judiska minoritetens kulturella liv såväl bland de sedan generationer bofasta som under de senaste årtionden inflyttade judarna i Sverige. […] För oss har det med åren allt tydligare framstått att Judiska Lekskolan, Hillelskolan, Judiska Centret samt exempelvis sommarkolonier är absolut nödvändiga institutioner för att den judiska folkminoriteten skall kunna fortleva i Sverige med bibelhållen kulturell-nationell egenart, samtidigt som den utgör en del av det svenska samhället. Utan ett officiellt statligt erkännande och utan fullt samhälleligt stöd som garanterar deras ekonomiska grund, är dock dessa institutioner ur stånd att över huvud taget fortsätta med sin verksamhet.

Vi anhåller därför att våra judiska minoritets speciella frågor, i likhet med bl.a. Svenska samers Riksförbund framställan till Kungl. Maj:t måtte upptas till fullständig behandling i samband med den undersökning och utredning, som föranledes av riksdagens skrivelse och att vi ges tillfälle att bli representerade i ovannämnda utredningsarbete.

Med stöd av de erfarenheter vi inom Föreningen Chinuch samlat i vår egenskap av såväl en gammal minoritet som nyinflyttade judar och med kännedom om det aktuella läget tror vi oss kunna ge konstruktiva råd och förslag till hur inflyttade i allmänhet och den judiska folkminoriteten i synnerhet skall kunna integreras i samhället med bevarande av sin språkliga och kulturella egenart.

—

Undertecknare är Föreningen Chinuchs ordförande Fritz Hollander och Hillelskolans ordförande Joseph Ettlinger.

Judisk Krönika 1968 Nr 5

Högtidlighållandet av Israels 20-årsjubileum

Herr Hollanders tankar gick speciellt till Dina Wert som våren 1948 hade kommit hit från dåvarande Palestina, utsänd av Hagana och de facto den nya statens första om också inofficiella sändebud här. ”När vi kort efter Israels tillkomst”, yttrade herr Hollander vidare, ”besökte Israel förde oss Dina Wert till genomgångslägrena för immigranterna. Hon sade då till mig: ’Tänk på att dessa är dina bröder.’ Från den dagen har min beundran gällt alla dem som gått in för att människor av många olika hudfärger och från så många olika länder med så helt skilda språk och kulturer skapa ett nytt samhälle, baserat på jämlikhet och broderskap.

Och man har visat att något sådant är möjligt även i denna vår värld. Må den dagen snart komma då våra arabiska kusiner inser att detta att skapa broar mellan folken betraktar vi som en av Israels stora uppgifter.”

I Judisk Krönika 1968 Nr 8 kan man läsa att den Zionistiska Federationen antagit de resolutioner som sedan skulle kallas för Jerusalemprogrammet. Förberedelser och diskussioner hade tagit flera år för sionisterna men till slut hade de enats. I resolutionen stakades sionismens målsättning ut. Detta gjorde att behovet av en ”Schaliach” (emissarie eller kontaktperson) blev större.

Jerusalemprogrammet år 1968 blev en bekräftelse på den linje som de sionistiska ledarna redan hade börjat arbeta med. Även de två stora kalla kriget nationerna, USA och Sovjetunionen, blev påverkade av sionisternas strävan att länka ihop det judiska folket.

Sovjetunionen som hade den näst största andelen judar inom sitt land i  hela världen fick problem med de stora judiska organisationerna av den anledningen att judar som ville emigrera från Sovjetunionen till Israel inte hade några större chanser att kunna genomföra detta. Judarna i Sovjetunionen hade likvärdiga rättigheter med de andra medborgarna men religion överhuvudtaget var något som man aktivt tryckte ner i Sovjetunionen och judarna kunde därför inte utöva sin religion i den nivå vissa av de önskade.

På det internationella planet bistod Sovjetunionen de arabiska länderna ekonomiskt och vapenmässigt medan USA bistod Israel och därför blev det också en geopolitisk konflikt mellan sionisterna och Sovjetunionen.

De judiska organisationerna använde sitt inflytande för att få Sovjetunionen att släppa sina restriktioner om emigration och att judarna i Sovjet skulle få lov att utöva sin religion i större utsträckning.

Judisk Krönika 1964 Nr 5

Vädjan till Krusjtjov om Sovjetunionens judar

Därför är det vår stora förhoppning, att judarna i Sovjetunionen, inte endast i lagen utan även i praktiken, ges möjligheten till ett fullvärdigt kulturliv och beviljas religiös frihet och alla de rättigheter, som tillkommer en minoritetsgrupp.

Judisk Krönika 1967 Nr 5

Nachum Goldman på besök i Östeuropa

Den omständigheten, att tillvaron ter sig bättre för judarna i dessa länder än i Sovjetunionen visar, att det hela är inte något kommunistiskt problem utan ett ”sovjetryskt problem”, sade dr Goldmann. Det judiska samfundets läge i Sovjetunionen ”förblir vårt problem nummer ett”

I en redogörelse för resan land efter land sade dr Goldmann, att det judiska samfundet i Jugoslavien fick utöva sin religiösa och kulturella verksamhet i samma omfattning som övriga minoriteter. I Tjeckoslovakien och Rumänien uppmuntrar regeringarna det religiösa livet, och han hade fått bevis för detta, när han besökte synagogan i Bukarest och fann den fylld av gudstjänstfirande. Beträffande Polen sade dr Goldmann, att medan regeringen där stödde judisk kulturell verksamhet, erkände den inte det judiska samfundet som religiös grupp.

Då Israel vann sexdagarskriget och Polen hade en snarlik utrikespolitik som Sovjet när det kom till att stödja araberna uppstod det friktioner mellan polackerna och judarna i kommunistpartiet. Sionisternas försök att påverka judarna i Polen till att få en större medveten judiskhet hjälpte inte och vissa judar blev genuint glada över att Israel vann konflikten. Detta ledde till stora utrensningar ur den kommunist-judiska eliten i Polen.

Naturligtvis råkade judar som inte var på höga positioner också ut för förföljelser då kommunister ofta arbetar under parollen ”det faller spån när man hyvlar”. Tanken att antisionism kunde likställas med antisemitism kom mycket från den här händelsen men läsaren skall veta att den polska kommunistiska ledaren Wladyslaw Gomulka hade barn med en judisk kvinna.

Många av dessa judiska kommunister och socialister skulle lämna Polen och en del av dessa judar bosatte sig i Sverige, en del kända judar i Sverige idag är ättlingar till judar från Polen. Paula Bieler, Migrationspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna och ledamot i partistyrelsen, Peter Wolodarski, Chefredaktör och ansvarig utgivare för den judiskt ägda morgontidningen Dagens Nyheter. Jerzy Sarnecki, TV-kriminolog. Paula Neuding, bl.a. kolumnist på Svenska Dagbladet. Adam Cwejman, ledarskribent på judiskt ägda Göteborgs-Posten. Dominika Peczynski, artist och är ihop med förra moderata finansministern Anders Borg. Katarina Tracz, chef för tankesmedjan Frivärld, tankesmedjan brukar påpeka att Ryssland är ett hot mot Sverige, ordförande är den moderata Europaparlamentsledamoten Gunnar Hökmark. Katrin Zytomierska, programledare och bloggare, var tidigare gift med Aftonbladets skribent, Alex Schulman. Jackie Jakubowski, mångårig chefredaktör och ansvarig utgivare av Judisk Krönika. Anneli Rådestad, nuvarande chefredaktör för Judisk Krönika.

För Sveriges del var problemet det stora skattetrycket och den höga toleransen gentemot judarna, toleransen leder till att många judar valde att assimilera sig in i det svenska folket, vilket har fortsatt fram till våra dagar.

Toleransen gentemot judarna var inte något de ville ändra på, de judiska organisationerna valde istället att försöka få judarna att välja att fortsätta vara judar. För att lyckas med detta behövdes det utökade judiska institutioner såsom skola, församlingshem, ungdomscentra osv som kunde fostra de judiska barnen att fortsätta vara judar. De judiska organisationerna lyckades med att få bidrag från staten och kommunerna, framförallt till den judiska Hillelskolan.

USA hyste den största delen av den judiska befolkningen i världen. Då många judiska intellektuella hade valt att emigrera till USA valde sionisterna att försöka samla ihop dessa och knyta dem till sina organisationer och till Israel. Även i USA var och är toleransen gentemot judarna väldigt hög. Detta påskyndade assimileringen, många unga judar valde att kämpa för de afrikanska ättlingarnas utökade rättigheter i USA, de valde då ofta bort det judiska samfundet vilket ansågs som ett problem för sionisterna.

Judisk Krönika 1966 Nr 3

Är judiskhet trångsynt?

Ungdomen har ju för övrigt alltid betraktat sina föräldrars generation som tråkig, självbelåten, hycklande, med pengar, ställning eller nöjen som enda intresse – ibland med rätta. Var det inte mot detta, som redan profeterna rasade?

De hängivna idealistiska ungdomarna är inte medvetna om att de är inspirerade av judendomens högsta ideal, av Jeasajas och Amos rop efter social rättvisa och lika rättigheter för alla. […] Till skillnad från tidigare generationers unga judar, som gjort uppror mot sina föräldrars religion, revolterar förkämparna för negrernas likaberättigande mot judiskheten som sådan.

Alltför många av dem har motiverat sin anslutning till rörelsen för medborgerliga rättigheter med strävan efter social rättvisa – något som de med orätt frånkänner judendomen. […] Det är sant, att det finns en del judiska organisationer, som tillkommit för ett bestämt socialt eller annat ändamål. Och som varken har intresse eller kvalifikationer för att ingripa i negrernas kamp. […] Det finns emellertid också många judiska organisationer, som aktivt deltar på de färgades sida och har gjort det långt före motsvarande kristna organisationer, exempelvis American Jewish Congress, American Jewish Committee, Anti-Defamation League för att endast nämna tre. […] De ungas revolt är inte svår att förstå – och att de ansluter sig till en så ädel sak som negrernas kamp för frigörelse är ingen tragedi. Nej, det tragiska är, att dessa ungdomar betraktar sin judiskhet som ett hinder för sin idealism i stället för dess källa.

De inser inte, att deltagande i negrernas kamp och deltagande i judiskt samfundsliv, sionistiskt eller annat, inte på något sätt är oförenliga ting.

Judisk Krönika 1966 Nr 4

Israel och diasporan

I sitt öppningsanförande vid mötet pläderade Sionistiska världsorganisationens president dr Nachum Goldmann för ett återvändande till den klassiska ”kämpande” sionismen och ett stärkande av samhörighetskänslan inom det judiska folket med Israel som centrum. Vi måste ”inlemma de tiotusentals intellektuella vi har över hela världen och återställa den humanistiska och idealistiska prägel, som en gång kännetecknade det judiska folket, och sålunda göra det till en förkämpe i kampen för mänskliga rättigheter och social rättvisa.”

Vice premiärminister Abba Eban, som framförde regeringens hälsningar, sade i sitt tal bl.a.:

”Den nya regeringen kommer att göra allt för att stärka samarbetet med den sionistiska rörelsen och de judiska församlingarna över hela världen för att bygga upp en stor framtid tillsammans.” […] I Förenta staterna har man upprättat en byrå, som skall hålla kontakt med de tusentals judiska universitetslärarna i landet. Det är ett enormt arbete, som kommer att ta många år i anspråk. […] Finansminister Pinchas Sapir yttrade på aktionskommitténs sammanträde, att Israels regering, å vars vägnar han talade, såg det som en av sina viktigaste uppgifter att verka för större enighet inom det judiska folket. ”Vi måste övertyga alla i Israel, ung som gammal, att vårt lands framtid och styrka beror på intima förbindelser med diasporan.” sade han.

Judisk Krönika 1965 Nr 5

Författaren av denna text var skattmästare för Jewish Agency, Lous Pincus.

Det judiska folket i en föränderlig värld

En från judisk synpunkt förlamande stillhet har nu utbrett sig i USA:s judiska samfund och utgör nu ett allvarligt hot mot en fortsatt judisk existens.

Antalet blandäktenskap är i stadigt stigande inom den amerikanska judenheten, och det överväldigande antalet barn, som föds i dessa äktenskap, får en icke-judisk uppfostran. […] Det är därför en viktig uppgift för sioniströrelsen att skapa och konsolidera olika förbindelser för att främja kontakten med den amerikanska judenheten. Jag tänker då inte så mycket på det språkliga som det ideologiska utbytet för att åvägabringa full ömsesidig förståelse för det judiska folkets natur.

Om judarna i Israel och judarna i diasporan vore samstämmiga i uppfattningen, att de är oskiljaktiga förbundna med varandra av ett gemensamt öde, skulle man inom sioniströrelsen ha mycket lättare att finna vägarna för att i handling ge uttryck åt denna ödesgemenskap. […] Vi i Israel måste söka förena vår omsorg om vår stat med intresset för judarna i förskingringen. Detta är enda sättet att trygga det judiska folkets enhet. […] På tal om läget i diasporan får vi ingalunda underskatta sioniströrelsens styrka. T.o.m. i USA utgör den en maktfaktor att räkna med. Den bristande enheten inom rörelsen medför dock en försvagning.

Om vi t.ex. lyckades samordna ansträngningarna inom samtliga amerikanska sionistiska partier och organisationer och åstadkomma ett intimt samarbete mellan Hadassah, Poale Sion, Amerikanska sionistorganisationen, Misrachi, Achdut Avoda, Mapam o.s.v., skulle vi säkert kunna räkna med mellan 400,000 och 500,000 familjer, organiserade inom sioniströrelsens ram – förutom den stora krets ”icke anslutna” judar som är intresserad av att främja Israels sak. Om vi förstod att utnyttja judarnas känslomässiga samhörighet och aktning för Israel och samla dem kring en enad sioniströrelse, vore den bättre i stånd att lösa sin historiska uppgift.

När det gäller blandäktenskap i diasporan är det något som regeringen i Israel och sionister bevakade under den här tiden.

Procenten av diaspora-befolkningen när det gäller USA är felaktig. Om de andra räknas ihop får man att den är ca 61% inte 0.07%.

Det fanns flera världsomspännande judiska organisationer och ofta hade dessa något intresse som de kunde samarbeta inom.

Judisk Krönika 1971 Nr 7

B’nai B’rith kongressar i Stockholm

B’nai B’rith-orden, grundad 1843, är världens äldsta och mest omfattande judiska organisation. Till kongressen hade samlats mera än 400 personer – från Marseilles, Rom och Aten i söder till Oslo och Stockholm i norr. Hedersgäst var ordens president, ett ämbete som f.n. innehas av dr William Wexler i Washington. […] B’nai B’rith vill vara en serviceorganisation i judendomens tjänst. Tvärs över alla gränser i religiös och politisk uppfattning vill den tjäna hela det judiska folket.

Den vill hjälpa varje enskild jude att bevara sin judendom och lämna den vidare till nästa generation genom att fördjupa medlemmarnas och utomstående judars insikt i judisk religion och kultur, den vill säkra de judiska församlingarnas bestånd genom att fordra av sina medlemmar att arbeta för sin församling och att förvärva den kunskap som detta arbete kräver, den vill säkra det judiska folkets frihet genom att bekämpa judehatet i alla dess former.

Den vill speciellt också hjälpa till att avslöja antisemitismen bakom järnridån och mobilisera världsopinionen till förmån för de ryska judarna. Den vill hjälpa Israel genom eget arbete och samarbete med alla organisationer som arbetar för Israel, den vill bekämpa Israels fiender genom att skapa förståelse och sympati för den judiska staten. […] Till orientering för denna tidnings läsare skall det ännu berättas, att B’nai B’rith har status som rådgivande organ i Europarådet, där organisationen röner stort anseende på grund av dess banbrytande arbete i kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

B’nai B’rith är även ackrediterade hos FN, och dess inflytande kan utläsas ur Sovjetunionen och arabstaternas frenetiska försök att beröva organisationen dess säte i F.N.

Den judiska frimurarordern B’nai B’rith som även den är en stor organisation hade alltså inga idékonflikter med Jerusalemprogrammet utan de är i princip likvärdiga förutom den judiska utvandringen (alijan).

Judisk Krönika 1971 Nr 9

Europeisk-judiskt samarbete

I det närmaste alla judiska församlingsförbund och ett flertal välfärdsinstitutioner i Europa är anslutna till European Council of Jewish Community Services (ECJCS) med säte i Paris. Styrelsen för denna organisation, som består av medlemmar från sex av de nitton anslutna länderna, sammanträder flera gånger årligen, och representanter för alla dessa länder två gånger om året. […] ECJCS samarbetar med Sionistiska Världsorganisationens exekutiv, Jewish Agency, med Joint samt med den amerikanska systerorganisationen Council of Jewish Federations Welfare Funds.

Förutom genom delegerademöten och presidiet verkar ECJCS framför allt genom olika utskott. Ett nytt sådant tillkom i början av detta år med uppgift att stödja den judiska centerverksamheten i europeiska länder. Direktör Fritz Hollander, som tillhör ECJCS´ presidium, är en av organisationens vice presidenter.

Fritz Hollander höll ett anförande under ECJCS session:

Jag nämner inte här den socialhjälp, som från början ingick i namnet på vår organisation. Anledningen är, att många av oss i Europa bor i vad som kallas välfärdsstater. Låt mig ta Sverige som exempel. Där är myndigheternas plikt att täcka både icke-judars och judars sociala behov utan åtskillnad, medan judarna själva får sörja för vissa särskilda judiska behov. I Sverige är skatterna mycket höga. Den som tjänar 10 000 dollar om året måste betala 50 procent därav i skatt – vilket ger staten pengar, men även förpliktar den att täcka välfärdsbehoven. Denna höga beskattning innebär också att det judiska samfundet potentiellt kan ställa mindre bidrag till förfogade för judiska ändamål.

Med hänsyn till statens större roll i Sverige anser vi oss berättigade till och har också kämpat för större statligt stöd åt rent judiska institutioner. Som dr Nachum Goldmann sagt gällde kampen under förra århundradet judens likaberättigande och under innevarande århundrade judens rätt att vara annorlunda. Vi anser att samhället även i vårt land, inte bara för vår skull, utan också för sin egen, bör utvecklas till ett mer pluralistiskt samhälle.

Detta betyder att judar har rätt att leva som en etnisk grupp med egen kultur och att det är statens plikt att stödja judiska och andra liknande grupper i deras strävan att bibehålla sin särart och sin kultur.

Detta är en fråga, som vi i Europa anser vara mycket viktig, medan inställningen är en helt annan i USA. Jag vet att man i detta land exempelvis ofta betraktar frågan om stöd åt judiska skolor som stridande mot principen om skilsmässa mellan kyrka och stat. Vi hade samma problem i Sverige och vände oss därför till våra myndigheter med begäran om stöd enbart åt judiska skolor, alltså inte för religiösa utan för etniska ändamål.

Denna fråga togs upp flera gånger i riksdagen, och vid ett tillfälle antogs ett förslag till vår förmån mot regeringens vilja. På senare år har emellertid även vår regering ändrat ståndpunkt i frågan. När den nuvarande statsministern Olof Palme tillträdde posten som utbildningsminister gjorde han ett uttalande som kan tillmätas historisk betydelse. Han påpekade att judarna i Sverige liksom i andra europeiska länder är en i samhället väl integrerad grupp, men samtidigt angelägen om att behålla sin egen kultur – en erkännansvärd strävan. Alltså föreslog regeringen att riksdagen skulle besluta att i fortsättningen lämna statligt stöd åt den judiska skolan, ett förslag som riksdagen praktiskt taget enhälligt antog.

ECJCS hade flera judiska församlingsmedlemmar från Norden i deras europeiska råd.

Judisk Krönika 1983 Nr 6

Fritz Hollander berättar om en diskussionen han hade med Olof Palme angående Hillelskolan

Fritz Hollander svarar

När vi sökte stöd från staten för vår dåvarande lekskola och Hillelskolan, inte som religiös utan som etnisk grupp, nämndes vid samtal med dåvarande undervisningsministern Olof Palme att när lekskolan slutar serveras först mat och sen säger barnen bordsbön Palme frågade mig då:

”Du talar om etnisk grupp, men är inte detta religion?” Han fick till svar att detta, vid Stockholms Universitets socialantropologiska institution, kallas för stamreligion. Hos oss judar kan man inte i historien skilja mellan det etniska, kulturella och religiösa delen utan de går in i varandra. Palme accepterade helt denna förklaring och beslöt därefter att föreslå Riksdagen att stödja våra institutioner.

Judisk Krönika 1970 Nr 10

Keren Kajemet-gäst från Jerusalem

Ingenjör Philipson avslutade sitt sympatiska, i angenämt humoristisk ton hålla anförande, med att erinra om följande: ’Det har sagts – av Golda Meir bland andra – att judar i Israel och judar i Diasporan skall betraktas som en enda stor familj. Av det följer att värdesättningen av Israel inverkar på oss i Diasporan och vice versa. Vi är ömsesidigt beroende av varandra. Jag menar helt enkelt att arvet förpliktar.’

Judisk Krönika 1972 Nr 3

Sionismens framtiden

Sioniströrelsens reviderade mål – som brukar kallas ”Jerusalemprogrammet” har i dag, åtminstone i princip, godtagits av de flesta judar och kan knappas sägas utgöra någon skiljelinje mellan en sionist och en ickesionist. […] Sioniströrelsen har nått sitt första mål, att skapa en stat av samma karaktär som alla andra suveräna stater. Jag tror inte att det slutgiltigt och för all framtid kommer att trygga vårt folks bestånd, och absolut inte så länge flertalet judar lever kvar i diasporan.

Utan staten Israel som centrum för judiskt liv och utan judarnas individuella och kollektiva anknytning till Israel är den judiska diasporans framtid i dag mer än osäker. Detsamma gäller enligt min uppfattning staten Israel som knappast skulle kunna bestå, om världsjudendomen avskilde sig från den och helt ändrade karaktär.

För att kunna säkerställa denna det judiska folkets speciella egenart, med centrum i Israel och flertalet eller ett mycket stort antal judar utanför, måste sionismen nu koncentrera sig på sitt andra mål, på att göra staten Israels inte bara till en nation av judar utan också till en speciell judisk stat som förverkligar den judiska andans och civilisationens idéer.

Det är dessa och ingenting annat som ligger bakom underverket att judarna har lyckats överleva. […] För det första måste den säkerställa varje judes rätt att vidmakthålla sambandet med staten Israel, andlig, känslomässigt, religiös och kulturellt. Den dubbla lojalitetens problem är mycket påtaglig, i synnerhet när det uppstår en konflikt mellan Israel och det land där en viss jude är medborgare, och det problemet kan vi inte lösa genom att blunda för det, som de flesta av oss har en benägenhet att göra.

Nahum Goldmann fortsätter med att förklara vad som krävs för att sionismen fortfarande skall vara en revolutionär rörelse och behovet av att skapa fred med arabstaterna och nödvändigheten att judarna håller sig undan världskonflikterna så att diasporan och Israel kan knytas ihop allt mer.

De två judiska författarna Hans Gordon och Lennart Grosin skrev en bok ”Den dubbla identiteten” som handlar om judarnas syn på deras judiska och svenska identitet. De Mosaiska församlingarna har precis som svenska kyrkan kyrkoval.

Allmänna attityder från företrädare för Judisk Samling

Det gäller att skapa och upprätthålla en fast och stark judisk identitet. Alla marginalgruppmänniskor riskerar att bli olyckliga. Därför måste vi värna om den fasta judiska identiteten. Egentligen borde man som jude emigrera till Israel.
De som bor kvar här kunde gärna få assimileras. Det finns dock en viktig anledning till att vi ändå stannar kvar och vidmakthåller det judiska: vi blir räddningsplanka för de östjudar som måste fly från sitt hemland. Det ligger både en djup tillfredsställelse och ära i att vara aktiv jude. Israel är det viktigaste. Israel ger en fingervisning om vad det är att vara jude.
Vi kan och måste gå hur långt som helst för att bevara den judiska gruppen. Den som talar om isolering har fel. Man kan inte isolera sig idag i samhället.

Sid.108

Boken är från tidigt 70-tal och Judisk Samling företrädes av Fritz Hollander och många andra sionister. Östjudar syftar här på de judar som bor i Östeuropa och Sovjet. Den liberala kritiken mot sionisterna är att de försöker isolera sig gentemot det övriga samhället vilket de har en negativ syn på då den judiska liberala emancipationen var det som bröt upp judarna från deras ”gettotillvaro”. De hade även synpunkter på att betala för en dyr skola, de mer liberala judarna i församlingen tycker att anslagen till skolorna skall vara restriktiva.

Judisk Krönika 1975 Nr 6-7

Tal av Fritz Hollander

Efter trettio år

Vi vet ingenting om vad de närmaste fyrtio åren kommer att föra med sig. För oss judar är ingenting annat säkert än osäkerheten. Vi drömmer fortfarande om och måste alltid sträva efter fred och social rättvisa. […] Vi judar, och framför allt vi judar i Europa, har sett hur länder som i århundraden har varit fiender, nu har blivit vänner och samarbetar, till exempel inom den Europeiska gemenskapen.

Det är detta vi hoppas på, men samtidigt får vi inte blunda för att det, trots alla konferenser och vackra tal, i många länder och särskilt under ekonomiskt pressande förhållanden växer fram en stark nationalism, och detta har aldrig bådat gott för minoriteterna, varken på det kulturella eller det ekonomiska området.

Det är också ett faktum att det med det ökade inflytande, som statliga myndigheter och regeringar nu får både på det ekonomiska och det kulturella området, blir svårare att vidmakthålla egna kulturella institutioner och båda upp ekonomiska resurser för aktiviteter inom speciella grupper.

Det är därför alldeles uppenbart att vi måste försöka få folken och regeringarna i olika länder att inse, hur värdefullt det är att bevara de religiösa och etniska gruppernas kulturella institutioner och att vi härvidlag måste dra lärdom av andras erfarenheter.

Judisk Krönika 1975 Nr 6-7

Keren Kajemet – Judiska nationalfonden

Som en hyllning på 60-årsdagen har 31 judiska organisationer i Sverige i ett upprop framhållit Fritz Hollanders insatser som ordförande i ECJC.

”Under hans ledning”, heter det bland annat i uppropet ”har denna internationella organisation genomfört ett fruktbart arbete på olika områden – undervisning av barn och vuxna, åldringsvård, lägerverksamhet o s v. Han är en respekterad, högaktad och fantasirik ledare, vars ord väger tungt både i Sverige och internationella sammanhang.”

Då ECJC eller European Council of Jewish Communities skapades utsågs Fritz Hollander till den organisationens ordförande. Organisationens uppgift var att underlätta för samarbetet mellan de olika judiska församlingarna i Europa. På svenska blir det Europeiska rådet för judisk församlingsverksamhet.

Då judarna emigrerade till Israel var de flesta påverkade av den nationens kultur de hade levt i. Med tanke på vad som har förts fram här kanske mångkultur skulle vara något judarna eftersträvade i sitt eget land, så var inte fallet. Någon mångkultur eftersträvades inte i Israel snarare tvärtom.

Judisk Krönika 1963 Nr 7

David Ben-Gurions son, Amos Ben-Gurion besöker Sverige

 Israelpolis på stockholmsbesök

– De stora olikheterna mellan våra uppgifter och problem och den svenska polisens har sin orsak i de fundamentala skillnader, som råder mellan Sverige och Israel, betonar hr Nachmias, medan polismästaren i Tel Aviv-distriktet Amos Ben-Gurion nickar instämmande, Sverige är ett urgammal homogeniserat land, där alla talar samma tungomål. De språkminoriteter, som finns i norr, utgör inget problem, invandrarna är ett litet fåtal som snabbt absorberas.

Israel däremot är ett mycket ungt land, ett nytt samhälle, skapat för att ta emot invandrare från många olika länder med skilda språk.
Invandrarfamiljernas barn sätts i skola, där de lär sig hebreiska. […] Israel strävar hårt och målmedvetet efter att skapa en homogen nation av sina invandrare. Därför ser vi till, att de olika nationaliteterna blandas så mycket som möjligt. Vi vill inte ha ett polskt distrikt, ett rumänskt, ett marockanskt. Då skulle språk- och kulturskillnaderna permanentas och ingen israelisk medborgaranda skapas. Genom att att blanda nationaliteterna med varandra tvingar vi invandrarna att söka en gemensam nämnare, d.v.s. ett gemensamt språk – hebreiskan. Men innan vi har kommit så långt uppstår det som sagt konflikter och oro ibland.

Judisk Krönika 1963 Nr 8

Under en frågestund med Jewish Agencys ordförande Moshe Sharett

SJUF:s 38:e kongress

Ruth Hassan frågade om det i Israel förekommer diskriminering mot judar från vissa länder.

– Att smälta samman människor från olika länder och miljöer kan inte ske utan stora svårigheter, svarade Sharett och nämnde som exempel de jemenitiska judarna. Men ju mer man intresserar sig för problemens lösning, desto fortare blir de också lösta.”

Judarna som förde den inrikespolitiska debatten

Förutom David Schwarz skrivs det i boken ”Hur Sverige blev en mångkultur” om flera andra judar som var förespråkare för mångkulturen i dagstidningarna. Några av dessa var Erik Wolff, Inga Gottfarb och Olle Wästberg.

Judisk Krönika år 1971 Nr 8

In memoriam

I och med professor Erik Wolffs bortgång vid 80 års ålder har svensk rättskemi förlorat en av sina mest framstående representanter och det judiska församlingslivet en av sina förgrundsgestalter. Buren av sin varma religiösa känsla, sitt sociala patos, sitt djupa engagemang i alla judiska frågor har Erik Wolff i många år gjort en oförglömlig insats som föreståndare, fullmäktige och synagogdelegerad i Stockholms Mosaiska församling. […] –Han var en stolt jude, fortsatte rabbin Narrowe. Han sade ofta att vittnesbörden från koncentrationslägren berövat honom en livsglädje som han aldrig mer kunnat återfinna.  Kanske var det därför han engagerade sig så starkt för sina bröder i Sverige, Israel och andra länder. […] På Förenade Israelinsamlingens vägnar talade bokhandlaren och Stockholms Mosaiska församlings ordförande under många år, Gunnar Josephson, som framhöll att Erik Wolffs förbundenhet med det judiska arvet var oerhört stark och tog sig mångfaldiga uttryck:

– Israel intog därvid en mycket central plats, och han engagerade sig djupt i dess öde. Med den intensitet som var hans natur kände han sitt ansvar. Det var naturligt att han blev en av ordförandena i Förenade Israelinsamlingen, som försöker samla hjälpinsatser för Israel. […] Men hans minne skall leva kvar i Mosaiska församlingen och bland dess medlemmar, och han kommer alltid att framstå som en stor judisk ledare.

Därefter talade f.d. ordförande i svenska sektionen av World Jewish Congress, direktör Hilel Storch, som bland annat framhöll att han i Erik Wolff inte bara förlorat en vän utan en ”institution” eftersom familjens gästfria hem varit en samlingspunkt.
– När jag kom till Sverige 1940 fick jag många bevis för att han var en sann sionist. Han uppfattade alltid det judiska folket som en enhet, och han var församlingen observatör vid World Jewish Congress’ svenska sektion.

Synagogföreståndaren Aron Bagg betonade i sitt tal att Erik Wolff tillhörde den lilla kretsen av judars vars liberala livsstil på ett harmoniskt sätt förenades med äkta religiositet och omfattande judiska kunskaper.

När det kommer till Inga Gottfarb belyser ”Hur Sverige blev en mångkultur” henne på sidorna 23-24 och 68.

I Judisk Krönika 1962 Nr 8, med rubriken ”Inga Gottfarb berättar från Algeriet”, berättar Gottfarb att hon var i Paris för Joints räkning. Det algeriska upproret hotade judarna som levde i Algeriet och Gottfarb fick därför åka dit för att undsätta dem och hjälpa dem att åka till bl.a. Israel. Joint är en judisk hjälporganisation.

Judisk Krönika 1968 Nr 3

Fakta om Israel

”Fakta om Israel” har utgivits av Förenade Israelinsamlingen i Stockholm. Texten är ett omsorgsfullt utfört urval ur det israeliska utrikesministeriets Facts about Israel. […] Redaktionen som har bestått av Inga Gottfarb, Birgit Leiser och Lennart Wolff.

Olle Wästberg behandlas på sida 68 i ”Hur Sverige blev en mångkultur”.

Han skulle senare ansluta sig till Folkpartiet Liberalerna och lägga en motion i riksdagen. Motion 1978/79:856.

Judisk Krönika 1979 Nr 3

Olle Wästberg kräver utökad rätt för folkgrupper

Riksdagsman Olle Wästberg kräver i en motion rätt för folkgrupper att själva väcka åtal om hets mot folkgrupp. Det får till exempel en organisation, som företräder en folkgrupp, inte göra idag. Å andra sidan är en åklagare skyldig att väcka åtal, när sådant brott har begåtts. Olle Wästberg skriver i sin motion, att minoritetsgruppers rättsliga skydd skulle förstärkas om en folkgrupp eller någon av dess organisationer själva fick åtala. Riksdagen har ännu inte behandlat motionen.

Judisk Krönika 1981 Nr 7-8

Skrivet av redaktören för Judisk Krönika Jackie Jakubowski.

Skärp lagstiftningen mot hets!

I maj lämnade diskrimineringsutredningen ett förslag om skärpt lagstiftning ifråga om hets mot folkgrupp. Förslaget är ett led i en översyn av hela frågan. […] De judiska församlingarnas centralråd som fått utredningen på remiss, kräver i sitt svar, att representativa organisationer för grupper som utsätts för diskriminering och hets skall kunna väcka åtal. Man anser att rättstillämpningen kommer att vitaliseras om detta sker.
Centralrådet kräver också att man skall stifta lagar som möjliggör att organisationer som främjar rasdiskriminering skall kunna förbjudas.

Gällande FN-konventionen om rasdiskriminering innehåller en paragraf om detta. Sverige har dock valt att ej följa denna paragraf även om den nya regeringsformen ger möjlighet till lagstiftning om detta. […] Det är viktiga krav som Centralrådet ställt i sitt remissyttrande. Idag, när vårt svenska samhälle brottas med ekonomiska och sociala problem, när motsättningar mellan invandrade och svenskar tenderar att växa och när den tilltagande antizionistiska propagandan i allt större utsträckning övertar den klassiska antisemitismens vokabulär och metoder, är det nödvändigt att lagen som har i syfte att motverka diskriminering tillämpas i praktiken. Man kan nu hoppas på att riksdagen röstar igenom diskrimineringsutredningens förslag om skärpt lagstiftning i fråga om hets mot folkgrupp.

Redan i boken ”Hur Sverige blev en mångkultur” beskrivs dessa judars aktiviteter i olika judiska organisationer, därför är dessa texter mer av ett komplement.

Förutom de judiska organisationernas vilja att utöka Hets mot folkgrupp-lagen ville de även in och styra vad som skulle finnas på skolor och bibliotek redan på 1960-talet.

Judisk Krönika 1963 Nr 8

SJUF är en förkortning på Skandinavisk-judiska ungdomsförbundet.

SJUF:s 38:e kongress

I en resolution vädjade kongressen till svenska skolöverstyrelsen att vidta åtgärder för att förhindra nynazistisk propaganda bland skolungdomen. Man rekommenderade särskilt att genom dokumentärfilmer och liknande upplysningsmaterial ge ungdomen kännedom om nazismens verkliga innebörd. Vidare hemställde man om genomgång av bibliotek och skollitteratur för utgallring av böcker med antisemitiskt innehåll.

Judisk Krönika 1966 Nr 5-6

FN-konventionen mot rasdiskriminering skrivs om i positiva ordalag.

FN-konvention mot rasdiskriminering

Såsom representanten i FN för judiska organisationers konsultativa råd framhöll i sin rapport har det hårda politiska och psykologiska motstånd nu äntligen genombrutits, som i så många år förhindrat skapandet av ett internationellt skydd för de mänskliga rättigheterna.

Besvikelsen på judiskt håll över det uteblivna omnämnandet av antisemitismen blev inte ens föremål för någon diskussion.[…] i paragraf 4 fördöms all propaganda och alla organisationer, ”vilka är grundade på idéer och teorier om att någon ras eller grupp av individer av viss färg eller viss etniskt härstamning skulle vara överlägsen andra eller vilka försöker rättfärdiga eller befrämja ras och diskriminering i någon som helst form …” Uppenbarligen är denna definition inte bara tillämplig på den apartheid, som praktiseras i Sydafrika, utan får också anses täcka nazism och därmed även antisemitism.

Israel och diasporan tillsammans

På 1960 och 1970-talet skulle sammanhållningen mellan Israel och diasporan vara som allra störst, då Israel var i stort behov av pengar och PR-verksamheter i världens länder på grund utav konflikter med arabstaterna i Mellanöstern.

Sexdagarskriget blev den första stora prövningen när det kommer till samarbete mellan den judiska diasporan och judarna i Israel. Händelsen skulle förändra den judiska diasporans inställning till Israel, den blev betydligt mer positiv och enorma belopp skänktes till olika judiska organisationer för att stödja Israel.

Även ett flertal diasporajudar åkte till Israel för att hjälpa nationen under krigen. Den förnyade positiva bilden gentemot Israel skulle bli fastsvetsat i medvetandet för den judiska generationen som fick uppleva det. Det efterföljande Jom kippur-kriget utökade ytterligare den nya karaktären hos diasporan.

Den kostsamma ockupationen efter sexdagarskriget gjorde att Israel var i desperat behov av pengar, sionisterna arbetade därför hårt för att försöka påverka judarna i diasporan att skänka pengar till judiska organisationer.

Detta påverkade självklart även de judar som bodde i Sverige och det svenska folket, då judiska organisationer hade aktiva påverkansoperationer i Sverige. De olika judiska organisationernas förehavanden skall vi gå in lite mer på i de kommande texterna.

Judisk Krönika 1968 Nr 6

Israel måste ha hjälp för sin PR

Såsom tidigare kommer Israels skickliga företrädare att uppbjuda alla resurser för att möta varje hot mot landets existens. Men dessa kan bara göra en del av arbetet. Inga än så talangfulla ambassadörer kan på egen hand skapa en gynnsam allmän opinion. Alla för Israel engagerade måste hjälpa till. Israel måste därför på allvar till ny behandling uppta hela frågan om propaganda och publicitet.

I detta sammanhang måste staten också på nytt pröva sitt förhållande till judarna ute i världen. Under de senaste 12 månaderna har dessa framstått som Israels enda, verkliga bundsförvanter. Men under de kommande 12 månaderna vore det klok av Israel att inte betrakta detta som något självklart. […] Under de senaste åren har israeliska och för Israels sak engagerade talesmän utanför Israel lidit av det stora felet att sakna tillräckliga elementära kunskaper om bakgrunden till konflikten med arabvärlden. Samtidigt har araberna blivit mycket mer talföra och aggressiva – särskilt vid universiteten. Israelierna och deras vänner tycks vila på lagrarna. Framför allt måste vi akta oss för att betrakta propaganda för Israel som en snabb och lättvindig PR-operation, som kan läggas i händerna på professionella PR-män.

Vi bör inte heller fästa något avseende vid dem som kommer med dumma varningar för ”propaganda”. Dessa varningar härrör ur tvivel och osäkerhet beträffande Israels rättvisa sak. Första kravet är därför att helt enkelt inse att israelierna och de för Israel särskilt engagerade måste gå in för skolning på lång sikt.

Judisk Krönika 1969 Nr 4

Judisk Information

Judisk Information bildades den 13 maj 1968. Den är en partipolitiskt obunden sammanslutning och har som målsättning att på ett rättframt och uppriktigt sätt nyansera och balansera informationsflödets debatter i judiska frågor. Judisk Information består av representanter för Mosaiska Församlingarnas centralråd i Sverige, Zionistiska Federationen i Sverige, World Jewish Congress (svenska sektionen), Fredslogen B’nai Brith i Stockholm, Judiska Studentklubben i Stockholm, Keren Kajemet, Keren Hajesod, Wizo i Sverige och Judiska Kvinnoklubben i Stockholm. Föreningen skall anställa en ombudsman som skall ansvara för bevakningen av massmedia och andra opinionsbildande kanaler. Han skall vidare ansvara för att rapporter, kommentarer och analyser av judiska frågor, där så anses nödvändigt, bearbetas, bemötes och besvaras.

Judisk Krönika 1970 Nr 7

Keren Hajesods – Förenade Israelinsamlingen 50 år 1970

Finansministern betonade särskilt den även i Keren Hajesods historia enastående roll som organisationen spelade under den svåra tiden under sexdagarskriget då man upprättade en särskild nödfond.
– Bidragsgivarna formligen köade framför Keren Hajesods kontor och de israeliska ambassaderna i olika länder, sade Sapir. Många, som aldrig tidigare givit något, bidrog nu, fäder och mödrar offrade sina besparingar, församlingar och synagogor sålde delar av sin egendom, barn och pensionärer kom med sina bidrag och ungdomar tog arbete och lät inkomsten gå till Keren Hajesod. På några få dagar insamlades inte mindre än 300 miljoner dollar.

Judisk Krönika 1971 Nr 4

Fem miljoner – Keren Hajesods mål för insamlingsaktion i Sverige 1971

För närvarande går mer än 90 procent av de direkta och indirekta skatter israelerna betalar till försvarsändamål. Detta betyder att världsjudenheten måste ta på sig en stor del av ansvaret för Israels sociala utgifter.

Judisk Krönika 1971 Nr 6

Keren Hajesods europadirektör på besök

Hur är egentligen förhållandet mellan judarna i diasporan och Israel? Mr Gilead menar att diasporan alltid kommer att finnas och att det främst gäller ett ömsesidigt ansvar. Israel grundades för alla judar i världen och därför faller ansvaret för Israel på alla judar. Israel representerar en valmöjlighet för varje jude i världen – den står öppen för alla – som en försäkring. Detta kräver möda och pengar. Därför behöver Israel hjälp från judenheten – den enda allierade Israel kan lita på. Denna hjälp är inte endast av ekonomiskt värde utan har också en stor psykologisk effekt. Israels fiender mäter måttet av solidaritet med Israel i resultatet av Keren Hajesodinsamlingarna.

Judiska Krönika 1974 Nr 1

Sionistfederationerna under Jom kippur-kriget

Om någon människa tidigare tvivlat på förekomsten av en judisk solidaritet, som binder samman staten Israel med judarna i diasporan, så skingrades dessa tvivel under Jom kippur-kriget. Dagarna under kriget visade hela världen att det judiska folket i alla dess delar sluter upp kring Israel, när det utsätt för aggression och befinner sig i fara. I en rapport från Sionistiska Världsorganisationen informationsavdelning i Jerusalem framhävs att de judiska solidaritetsyttringarna under kriget var överväldigande. Den chock som alla judar kände på grund av arabernas plötsliga anfall på Jom kippur bröt ned konstlade barriärer inom de judiska församlingarna och enade alla organisationer kring den gemensamma uppgiften att stödja Israel i materiellt och moraliskt avseende.

Sionistledningen i Jerusalem upprätthöll under kriget kontinuerliga kontakter med de sionistiska federationerna i de olika länderna. Dagen efter krigsutbrottet, den 7 oktober, uppmanades alla federationer att helhjärtat delta i solidaritetsarbetet när det gällde att insamla penningmedel, att få frivilliga till Israel, att organisera demonstrationer, utfärda upprop och delta i informationsarbete bland allmänheten.

Efter kriget har nya uppmaningar riktats till federationerna från Jerusalem om att intensifiera alijan. När man skall beskriva solidaritetsarbetet under kriget är det omöjligt att dra någon skarp gräns mellan insatserna av de sionistiska federationerna och de övriga judiska organisationer. I själva verket bedrevs arbetet i integrerade former i nästan alla länder. I Västeuropa, Latinamerika samt USA och Kanada bildades skyndsamt särskilda kommittéer med representanter för församlingarna samt de sionistiska och övriga judiska organisationer. Kommittéerna hade i allmänhet till uppgift att leda och samordna aktiviteterna för Israel.

Judisk Krönika 1974 Nr 2

Rapport från en informationskampanj

Behovet av information om Israel och den arabiska-israeliska konflikten var stort under och närmast efter Jom kippur-kriget. Fortfarande föreligger ett sådant behov. Det är en angelägen uppgift att bemöta anti-israelisk propaganda och påverka den allmänna opinionen i proisraelisk riktning. För att tillfredsställa det omedelbara behovet vidtog Solidaritetskommittén i Stockholm en originell åtgärd. Man inbjöd en svensk student som studerar i Jerusalem – Stefan Rotschild f.d. ordförande i Judiska Studentklubben, att göra en föreläsningsturné i svenska skolor. […] I skolorna höll han ca 30 föreläsningar för uppskattningsvis 1.500 – 2.000 gymnasieelever.

Judisk Krönika 1974 Nr 1

Itzchak Rabin Israels före detta ambassadör i USA gör en bedömning om Jom kippur-kriget. Senare mördad som premiärminister för att ha skrivit under Oslo-avtalet. Mördaren hävdade att han gjort det av religiösa skäl.

Det oavslutade kriget

På diplomatisk väg hoppades arabledarna kunna återfå vad de inte kunde uppnå med vapenmakt. Eftersom vi blev överrumplade – i både militärt och psykologiskt avseende – och det tog oss en viss tid att först hejda och sedan slå tillbaka inkräktarna, blev kriget längre än vi hade räknat med. Detta fick i tur vissa nya följder.
Vi fick ont om stridsmaterial men araberna fick redan från krigets tredje dag omfattande leveranser från ryssarna. Den amerikanska luftbron till Israel var den största aktionen i Förenta staternas historia, till och med mer omfattande än operationen för att undsätta Berlin 1948 – och utan denna hjälp skulle vi inte ha kunnat fortsätta.

Öppenhet eller tysthet

På 1980-talet skulle diskussioner uppstå inom olika företrädare för de olika judiska organisationerna om hur deras intressen bäst skulle tas tillvara. Skiljelinjerna låg i om de judiska organisationerna öppet skulle gå ihop med de andra minoriteterna och samarbeta eller om de skulle agera självständigt.

Den andra skiljelinjen var om de skulle agera i det tysta som de hade gjort under lång tid eller vara mer öppna och rättframma som de judiska organisationerna i USA var. Vid 80-talets början ändrade de även namn på sina religiösa församlingar, det gamla namnet ”mosaiska” som de hade använt för att framhäva att de blott var av en annan trosinriktning ändrades nu till det judiska, t.ex. Judiska församlingen i Stockholm.

Judisk Krönika 1984 Nr 6

 Ledare skriven av chefredaktören för Judisk Krönika – Jackie Jakubowski

Ledare

David Schwarz ställde en rad viktiga och för många kontroversiella frågor som berör den judiska minoritetens ställning i det svenska samhället: ”Är den judiska gruppen beredd, liksom deras amerikanskjudiska bröder, att aktivt medverka i de svartas medborgarrättskamp i USA, här förena sig med de andra invandrar- och minoritetsgrupperna eller rent av ställa sig i spetsen för den gemensamma kampen mot samhällets fortsatta kulturella, sociala och ekonomiska diskriminering av dem?” […] Det är mycket möjligt att, som Ivar Müller skriver, dessa grupper förr eller senare kommer att helt och hållet gå upp i det svenska samhället – medan judarna bevarar sin identitet.

Men medan utvecklingen pågår kan vi inte stå utanför och passivt iaktta hur vår omgivning förändras. Och det gäller inte enbart vad Jonas Widgren skriver:
”Judarna i Sverige har erfarenheter av att bygga upp egna institutioner med egna krafter som andra grupper i Sverige kan ha mycket att lära av. Jag hoppas mycket på den spirande dialogen mellan judenheten/Sverige andra grupper här.”

Vi måste också delta i utvecklingen i vårt eget intresse. Som varje samhällsomvandling, medför även denna omvälvning av det svenska samhället ökade motsättningar. Invandrarhat och rasism är ju inte längre några okända företeelser ens i vårt land.
Av historiska erfarenheter vet vi att judarna ofta har tilldelats rollen som syndabockar just pga den utsatthet som deras specifika ställning ger upphov till.
Därför är det viktigt att inte förkasta utan diskutera nya idéer som kan skapa förutsättningar för en judiska minoritetens fortsatta existens i Sverige. I ett pluralistiskt samhälle, där många kulturella och religiösa minoriteter har en självklar plats och där varken koscherslakt eller turban på en sikhisk bussförares huvud i Göteborg, ses som ett ”främmande” och därför icke-accepterat inslag i allas vårt Sverige.

Judisk Krönika 1984 Nr 6

Ivar Müller som ordförande i Stockholms Judiska Församling, Judisk Centralrådet och en av de två ordföranden i Solidaritetskommittén skriver:

Vi judar i Sverige är en judisk minoritet

I själva verket har den judiska befolkningsgruppen, som Ragnar Josephson så övertygande beskrivit, vuxit upp med och bevarat en dubbel lojalitet. Det har varit en lojalitet mot det judiska och en lojalitet mot det svenska. Med lojalitet menar jag här något mer är än laglydnad. Jag menar också delaktighet i och ett ansvar för svensk kultur och samhällsliv. Det har dock, som jag ser det, alltid funnits – mer utpräglat än tidigare – en viktigt skillnad i dessa lojaliteter. Lojaliteten mot det land vi vistas i – och det gäller judar i alla länder utanför Israel – är villkorligt. Den beror på att vistelselandet i sin tur är lojalt mot oss. Men lojaliteten mot det judiska folket och dess återupprättade hemland är ovillkorligt. Vi kan inte ställa villkor för att vara judar. Vi är judar vare sig vi vill det eller inte. Detta är vårt gemensamma judiska arv.

Judisk Krönika 1985 Nr 4

David Schwarz skriver ett debattinlägg:

SLUTA KRYPA!

Ivar Müller, ordförande i Judiska församlingen i Stockholm, tvekade inte om det rätta handlingsprogrammet: att vi 100-procentigt skall solidarisera oss med staten Israel och att vi skall betrakta våra nuvarande förhållanden med den svenska staten som tillfredsställande. […] Och nu till Ivar Müllers solidaritet med staten Israel. Förvisso är Israels existens av central betydelse för judiskt församlingsliv i diasporan, och landets portar står alltid öppna för de judar som vill flytta dit [brutet mening, författarens anmärkning.] […] Konkret kommer detta att innebära att Sverige, trots de allt hårdare invandringsbestämmelserna framledes, under de närmaste decennierna blir hemvist för ökade skaror av nya invandrare och flyktingar från framför allt Tredje världens länder; att allt fler stadsdelar på många orter runt om i landet kommer att få en utländsk majoritet (i likhet med exempelvis förhållandena idag i Rinkeby i Stockholm och Ronna i Södertälje) och att det därmed kommer att behövas särskilda stödåtgärder i dessa områden för att svenskarna skall kunna bo kvar där och bevara sitt språk och sin kultur; att bortåt 25 procent eller fler av landets värnpliktiga kommer att rekryteras från en befolkning som har en annan nationell identitet än den svenska. Exemplen kan mångfaldigas.

Det betyder att svenskarna måste inse att de så småningom kommer att få leva tillsammans med betydande asiatiska, afrikanska och arabiska minoriteter. Det blir alltså i ett sådant multietniskt samhälle, fyllt av sociala och etniska motsättningar, som Sveriges judar måste bereda sig på att leva.

Schwarz menar i sin text att judarna måste sluta gömma sig och vara beredda på att öppet skydda sina intressen för att de i framtiden skall bestå som minoritet.

Judisk Krönika 1985 Nr 5

Ivar Müller fortsätter:

Vi består som minoritet

Det starkaste värnet mot antisemitismen, som funnits i ca 2 000 år och som fortfarande utgör ett allvarligt hot mot det judiska folket, är existensen av den judiska staten. Israel är det enda land i världen, vars gränser är öppna för förföljda judar och som ger de förföljda fullt medborgarskap så snart som de anlänt. Detta faktum räddade 1968 och 1969 polska judar och under senast året etiopiska judar från fysisk förintelse.

Naturligtvis skall judisk befolkning inte isolera sig i det land vari den lever. Tvärtom. Vi har alltid visat och levt med en dubbel lojalitet. Vår lojalitet mot det judiska är ovillkorlig. Vi är och vill förbli judar. Vår lojalitet mot det land där vi lever förutsätter att vi möts av lojalitet. Ingen kunde begära att de tyska judarna skulle visa lojalitet mot nazistregimen. Ej heller de ryska judarna kan förväntas visa lojalitet mot en regim som vill förinta deras judiska identitet. […] Vi skall som medborgare i Sverige och som medmänniskor visa lojalitet mot andra minoriteter och ge dem vårt stöd: Rör inte min kompis.

Det betyder emellertid inte att vi måste gå organisatoriskt samman med dem. Detta av två skäl. Vi kommer – hoppas jag – att bestå som minoritet. Medan de övriga minoriteterna mer eller mindre snabbt kommer att assimileras in i det svenska samhället och upphöra att vara minoriteter. Detta gäller inte minst huvuddelen av invandrarna, vilka ju kommit från de nordiska länderna.

Ett organisatoriskt samgående med övriga minoriteter skulle bli ekonomiskt förödande för oss. Som den till antalet minsta av minoriteterna kommer vår andel av knappa statliga och kommunala bidrag att bli helt otillräcklig. Detta har redan erfarenhet visat oss vid den fördelning av det statliga stödet till religionssamfund utanför statskyrkan, vilket handhas av ett särskilt samfällt minoritetsorgan. Vi får i stort sett bara smulor.

Vår utbildnings- och kulturverksamhet däremot som får ett direkt stöd från Stat och Kommun, har genom detta stöd fått goda möjligheter att fullgöra sin uppgift att bevara och stärka judisk identitet.

Jag tror inte att en av andra minoriteter dominerad gemensam organisation skulle på ett bättre sätt kunna företräda judiska minoritetsintressen än det judiska folkets egna institutioner. Kosherärendet är ett bra exempel härpå. I detta ärende åberopade vi i första hand under våra med regeringen rättvise- och anständighetsskäl. Detta är naturligt för dem som vuxit upp och vuxit in i ett demokratiskt samhälle med ett för alla lika rättssystem. När vi inte uppnådde vårt mål och regeringens omprövning av ärendet drog ut på tiden, vidtalade vi judiska institutioner ute i världen att stödja vårt krav. Härigenom uppstod en internationell judisk opinion – där särskilt den amerikanska opinionen blev stark – som utan tvekan kom att påverka regeringen. Dess beslut blev också – som vi alla vet positivt för oss.

Judisk Krönika år 1986 Nr 1

Chefredaktören Jackie Jakubowski författar:

Amerikansk lobby med dubbla lojaliteter

Vi hör ofta i Sverige talas om den mäktiga judiska eller pro-israeliska lobbyn i Amerika, och för många som inte känner till hur det politiska systemet i USA fungerar, låter det som en diplomatisk omskrivning av den berömda och ökända ”judiska världskonspirationen”, som genom kontakter i inflytelserika kretsar i hemlighet påverkar ett lands, i det här fallet USA:s, politik.

Men faktum är att lobbying – som på svenska betyder att utöva påtryckningar, att bedriva korridorpolitik – är ett accepterat och vanligt inslag i amerikansk politik. Varje intresseorganisation, många etniska och religiösa grupper, även storindustrisammanslutningar bedriver lobbying. […] AIPAC (American Israel Public Affaris committee) är den officiellt inregistrerade pro-israeliska lobbyorganisationen i Washington. AIPAC har en mycket hög status, såväl inom det amerikanska politiska systemet som inom det judiska församlingslivet. New York Times har beskrivit AIPAC som ”den mäktigaste, effektivaste och bäst organiserade utrikespolitiska intresseorganisationen i USA”.

AIPAC med ca 50 000 medlemmar, en budget på drygt fyra miljoner dollar per år, ett kontor med 70-tal anställda och med en styrelse bestående av ordföranden för ett fyrtiotal judiska organisationer med sammanlagt 4,5 miljoner medlemmar, är också vida överlägsen dess pro-arabiska motsvarighet. […] Han kan stödja sig på opinionsundersökningar – den senaste i oktober 1985 – som visar att 64 procent av det amerikanska folket sympatiserar med Israel och endast 14 procent med arabstaterna. […] AIPAC:s betydelse illustrerades på ett tydligt sätt när Israels premiärminister Shimon Peres i höstas besökte USA. Samtal med president Ronald Reagan stod som punkt två på programmet. Punkt ett var en arbetslunch på AIPAC:s kontor mitt emot Senatens byggnad i Washington!

Men det är naturligtvis amerikanska politiker AIPCAS:s verksamhet inriktar sig på. Inget politiskt beslut i Senater eller i Kongressen som berör Israel fattas utan att AIPAC får tillfälle att träffa beslutsförfattarna och yttra sin mening.

Det sker genom uppvaktningar och personliga påstötningar. Men också genom den utmärkta informationsservice AIPAC erbjuder. Det produceras årligen en mängd kvalificerade utredningar och bakgrundsmaterial som tack vare dess utomordentliga vederhäftighet ofta legat till grund för många amerikanska politikers Israel-vänliga ställningstaganden vid viktiga omröstningar i Kongressen och Senaten.

Det är ingen överdrift att konstatera att AIPAC:s arbete har haft en inte oväsentlig betydelse för Kongressens beslut, som sedan 1979 har givit Israel drygt 19 miljarder dollar i ekonomisk och militär hjälp. […] – Vår effektivitet beror just på det faktum att det vi gör gagnar USA:s intresse. Vi ser nämligen ingen motsättning mellan försvaret av staten Israels rätt att existera inom säkra gränser och USA:s intresse i Mellanöstern.

När judarna i USA utpekas särskilt från andra etniciteter för att arbeta efter deras etniska intressen och att ha dubbellojalitet:

Men Tom Dine och andra judiska ledare ger svar på tal:
– Vi judar i USA är inte längre rädda för att erkänna att vi utgör en maktfaktor i amerikansk politik. Jag föredrar att vi blir anklagade för att vara för starka, än att man skulle ignorera oss på grund av svaghet. […] – Gör inte ni så i Sverige?, säger Murray Wood. Springer inte ni i riksdagens korridorer och talar om för era folkvalda vad ni tycker?
Jag berättar då om Solidaritetskommittén för Israel i Stockholm och om Judiska församlingens ledare som ibland anhåller om uppvaktning hos svenska riksdagskvinnor och män.

Jag förklarar också vårt politiska system inte kan jämföras med det amerikanska och att den judiska minoriteten i Sverige knappat är intressant som en väljargrupp. Jag säger också, inom parentes, att våra ledare av tradition ofta har föredragit den tysta diplomatins metod. […]  –Ja, ja, ni är rädda för vad svenskarna ska säga – dubbellojalitet och sånt. Men hur vore det om ni öppet erkände att ni faktiskt har en dubbellojalitet – som svenskar och som judar.

Judisk Krönika 1986 Nr 4

Jackie Jakubowski skriver:

Amerikansk jude – som alla andra fast i högre grad

USA är ett multinationellt, pluralistiskt samhället där människor i allt större utsträckning, bejakar sina etniska särdrag. I denna före detta ”smältdegel”, som allt oftare beskrivs som en ”salladsskål”, utgör den judiska minoriteten endast 2,3 procent av hela befolkningen. […] I Los Angeles, som är både ett universitetscentrum och filmindustrins huvudstad, är detta särskilt uppenbart. Showbiz-industrin har ett oproportionellt stort antal judiska medarbetare, allt från producenter och textförfattare till skådespelare och recensenter. Vid UCLA, ett av de många universiteten i staden är mellan 25 och 30 procent av eleverna judar.

Samma statistik gäller också för de flesta amerikanska högskolor. Just på utbildningsområdet är skillnaden störst mellan en ”Mr. Cohen” och en statistisk medelamerikan. Medan 25 procent av USA:s befolkning har utexaminerats från en högre yrkesutbildning, 50 procent påbörjat en högre utbildning och 20 procent har universitetsexamen, är motsvarande procenttal för den judiska minoriteten 75, 90 och 60 procent! […] Varje sociologisk undersökning har också visat att ju högre utbildningsnivå, desto starkare stöd för den liberala tanken. […] Av undersökningar framgår det också att USA:s judar intar en mycket mer liberal inställning till frågor som berör statens stöd till de fattiga, abort, homosexualitet, impopulära minoritetsgruppers yttrandfrihet, osv, än landets befolkning i stort. […] Det finns dock ett område inom utrikespolitiken där den judiska väljaren, trots i övrigt duvaktiga åsikter, uttrycker sitt stöd för en kompromisslös politik, nämligen Mellanösternfrågan.

Den överväldigande delen av de tillfrågade vill att USA skall fortsätta med sitt stöd till Israel, och drygt 60 procent anser att Amerika måste förbli starkt för att kunna hjälpa den judiska staten.

Judisk Krönika 1992 Nr 4-5

Göran Rosenberg skriver även han om den judiska lobbyn:

Hur mycket tolerans tål judenheten i USA?

Det judiska intresset i USA är aldrig förstucket eller återhållet, utan öppet och rättframt – precis som alla andra intressen i detta land av tusen konfessioner och etniskt ursprung. Den omskrivna judiska lobbyn i Washington DC gör ingenting annat än försöker omsätta detta intresse i politisk makt. Lobbying är en accepterad och legitim metod för påverkan. Dess huvudsakliga syfte är att åstadkomma en maximal utväxling av röster mot resultat.

Den judiska utväxlingen har de senaste trettio åren varit hög. Det beror inte bara på att lobbyn har varit skicklig, utan på att intresset varit lättidentifierat och lättorganiserat. När judiska påverka lagt röster på någon kongressledamots bord, så har de i alltid allmänhet också haft förmågan att ta bort dem. Det överskuggande judiska intresset i USA är och har varit Israel.

Man kan lugnt säga att Israel efter andra världskriget och Förintelsen har ersatt religionen som den viktigaste amerikansk-judiska identitetsfaktorn. […] Det sägs ibland att judars existens hotas av två saker; hat och tolerans. I USA är i så fall hotbilden entydig. Någon antisemitism som på allvar fysiskt eller socialt skulle kunna hota judarna i USA finns inte. […] Nej, hotet mot de amerikanska judarna är toleransen.

Judisk Krönika 1986 Nr 2

Ivar Müller skriver en minnestext:

Till minnet av Olof Palme

När jag som talesman för de Judiska församlingarna vill hylla Olof Palmes minne känner jag det naturligt att ihågkomma hans insatser för våra församlingar och för det judiska folket. Jag har mött Olof Palme i olika sammanhang under sista tiden i min egenskap av den Judiska församlingens i Stockholm ordförande. Han berättade för mig om den smärta han kände när han blev medveten om det ohyggliga i den nazistiska förintelsepolitiken mot det judiska folket, och det är lätt att konstatera att Olof Palme alltid var lyhörd för judiska synpunkter. Det var han som i regering och riksdag genomdrev det statliga stödet åt den judiska Hillelskolan och det var han som löste frågan om återbetalning till de Judiska församlingarna av importavgifter för kosherkött.

Olof Palme gav vid våra samtal ofta uttryck för sin uppskattning och beundran av de insatser som den Judiska Världskongressen gjorde för att tillvarata det judiska folkets intressen och han engagerade sig varm för de sovjetiska judarnas sak. Olof Palme var utan tvekan en vän till det judiska folket samtidigt som han var starkt engagerad för alla folk som saknade frihet.

Palme fick ibland utstå mycket hård kritik från judiskt håll när det kom till det utrikiska planet där han ofta ställde sig på de svagare Palestiniernas sida.

2000-tal

I Judisk Krönika år 2000 Nr 3 under titeln ”Svenska judars judiska identitet”.

Lars Dencik och Karl Marosi presenterar svaren på enkätundersökningarna som har gjorts i Göteborg och Stockholm av judar.

På frågan: ”Hur viktiga är olika aspekter av judiskt liv för känslan av ’judiskhet’?” Svaren kan ses på den nedanstående bilden.

På grund utav immigrationen till Europa börjar partier skapas för att förhindra den. De nationella partierna som ökar allt mer i popularitet oroar de liberala judarna.

Judisk Krönika 2004 Nr 3

Europas Kosmopoliter trogna sin judiska tradition

Diana Pinto, en av initiativtagarna till mötet, pekade i sin inledning på den växande klyftan mellan USA och Europa, på den oro som europeiska judar kan hysa inför Israels demokratiska framtid och på behovet att komma till rätta med den växande antisemitism på den europeiska kontinenten. Hur hänger dessa fenomen ihop?

Det gavs många och skiftande svar. Även om diskussionen långt ifrån mynnade ut i någon enighet – något som ingen av oss eftersträvade – växte det dock fram en viss samstämmighet runt bordet. Kanske kan den uppfattas som ”det europeiska-judiska perspektivet” och sammanfattas i bland annat följande tre punkter:

Stöd till den europeiska integrationsprocessen. Den specifikt europeisk-judiska erfarenheten ger åtminstone två starka skäl för detta. Dels ett defensivt skäl: vetskapen att en stark betoning på det nationella och på nationalstaten som ram för en folkgemenskap, oavsett om det gäller Tyskland, Frankrike, Ungern eller för den delen Sverige, alltid inneburit svårigheter för den judiska existensen i det landet.

Idag finns det, som en reaktion på globaliseringen och de europeiska integrationssträvandena, i flera europeiska länder starka tendenser till att återuppliva och politiskt exploatera ett slags folklig national- och stamkänsla. Partier som Dansk Folkeparti i Danmark, Front National i Frankrike och Vlamske Front i Belgien har fått stort inflytande på den offentliga debatten och den politik som förs i dessa länder.
Allt aggressivare attacker riktas mot ”de främmande”. I det perspektivet blir den kosmopolitism som alltid varit en definierade del av den europeisk-judiska existensen återigen en nagel i ögat på de krafter som ivrar för det nationella.

Dels ett offensivt skäl: de värden som ett integrerat Europa bygger på och säger sig vilja stå för – demokrati, frihet, tolerans, respekt för oliktänkande, för mänskliga rättigheter, öppenhet, diskussion, kreativitet, samhällelig modernisering – är samma värden som som till stor del burits fram av och varit levande manifesterade just i den kosmopolitism som den judiska existensen i Europa representerat. Den europeiska judenheten kan inför valet mellan det snävt nationalistiska och det gränslösa globala perspektivet erbjuda insikter om hur man kan leva båda samtidigt. Den europeisk-judiska erfarenheten förmedlar en livsform som innebär att man på en och samma gång kan bevara och leva med kulturell särart och leva i, och till och med vara vägröjare för den moderna världen.

Speciellt Sverigedemokraternas framfart skulle oroa de liberala judarna i Sverige. De betackar sig för Sverigedemokraternas sätt att attackera muslimerna för att de är judefientliga. De liberala judarna påstår att sådan retorik är kontraproduktiv mot den integration som det svenska samhället behöver göra med de immigrerade muslimerna.

Judisk Krönika 2010 Nr 6

Lena Posner- Körösi om Sverigedemokraterna i riksdagen (Ordförande för judiska centralrådet i Sverige när hon skrev detta).

’Välkomna främlingen i ditt hus, för minns att du en gång själv var främling i Egyptens land.’

Men det finns ett fåtal enskilda judar som har uttryckt glädje över att SD nu kommit in, eftersom – enligt dessa personer – partiet har en antimuslimsk agenda och är kritisk mot invandringen (underförstått av muslimer), något som ”gagnar den judiska gruppen”.
Låt mig därför understryka följande: Att vara jude är inte bara en religion, det är också ett förhållningssätt och en tro på att alla människor är lika inför lagen, att vi är skapade till Guds avbild och att vi skall leva efter befallningen i vår lära: ”Välkomna främlingen i ditt hus, för minns att du en gång själv var främling i Egyptens land.” Dessa humanistiska värderingar är en stabil grund för judendomen och det är dessa värderingen vi som judar bör omfamna.

Det är också därför som vi bör motsätta oss alla generaliseringar, oavsett om de riktar sig mot muslimer eller andra grupper. Vi judar har tyvärr allt för lång erfarenhet av vad som händer när man sprider fördomar och generaliseringar om oss.

Idag samarbetar den judiska minoriteten i Sverige med bland andra muslimska organisationer i vårt land. Vi har bland annat lyckats lyfta frågan högt på dagordningen när det gäller koscher- och halalslakt. Det går långsamt, men ändå framåt, och vi gör det tillsammans. En annan fråga handlar om minoriteters kultur och samarbete ungdomar emellan. Det finns en rad olika interreligiösa projekt och aktiviteter som inte bara gagnar minoriteterna utan även majoritetssamhället. Visst är hotbilden mot judiska organisationer och enskilda judar stark, och visst har polis identifierat att det främsta hotet just nu mot oss kommer från radikala muslimska grupper. Självfallet skall dessa, som tack och lov inte är i majoritet bland Sveriges muslimer, bekämpas. Såsom även alla de grupper på höger- och/eller vänsterkanten och enskilda individer som inte respekterar våra demokratiska värderingar skall bekämpas.

Som judar, och som nationell minoritet i Sverige, har vi ett stort ansvar, men också förmånen, att få förmedla vad den judiska kulturen är och har inneburit för det svenska samhällets utveckling under flera hundra år. Sverigedemokraterna vill inte ha ett Sverige där vår judiska kultur, liksom de andra minoriteternas kultur, blomstrar och berikar såväl storsamhället som dess minoriteter. SD vill ha ett Sverige där inga andra kulturyttringar än de ”rent svenska” – hembygdsgårdar och annat som de uppfattar som ”genuint svenskt” – skall få kulturstöd. Som judar med erfarenhet av förföljelse kan vi aldrig någonsin acceptera att någon annan grupp utsätt för generaliseringar och missaktning, oavsett det sägs vara på religiös, kulturell, politisk eller sexuell grund. […] För oss judar, med erfarenhet av förtryck, och med en etik som värnar om våra medmänniskor, bör det vara en självklarhet att ta avstånd från alla former av främlingsfientlighet.

Judisk Krönika 2010 Nr 6

”Människor kan leva med flera identiteter och skall inte tvingas till assimilering”

I ett samhällsperspektiv måste vi hålla knivskarpa gränser när det gäller grundläggande värderingar, som alla människors lika värde, yttrandefrihet och religionsfrihet. Jag upplever ibland glidningar kring dessa idag. […] När man talar om integration, syftar man gärna på en liten grupps som ska integreras in i den stora. Men integrationen gäller oss allihop. Vi ska alla integrera oss med varandra. Vi måste värna individens rätt till sin identitet och sina rötter, samtidigt som vi aldrig får kompromissa om de grundläggande gemensamma värderingar som utgör fundamentet för vårt samhälle. Människor kan leva med flera identiteter och ska inte tvingas till assimilering, som mina förfäder blev, säger Daniel Sachs

Daniel Sachs fick ta emot pengar av George Soros Open Society Foundation under valåret 2014. Hans familj umgicks med Gabriel Urwitz och rabbin Morton Narrowe när han var ung. Urwitz är idag styrelseordförande för det exposponsrade Segulah och Daniel Sachs är VD för investmentbolaget Proventus som ägs av en annan judisk man vid namn Robert Weil.

Judisk Krönika 2010 Nr 1

Varför är judar politiskt liberala?

Judarna befinner sig på vänsterflygeln i amerikansk politik. Under mitt liv har andelen judar som röstat på demokratiska presidentkandidater växlat mellan omkring 65 och 85 procent. Det ekonomiska stöder är ännu mer ojämnt fördelat. Alla vänsterrörelser – från kampanjerna för fackföreningsanslutning på 1930-talet till medborgarrätts och antikrigsrörelserna på 1960-talet, och opinionsbildning mot apartheid på 1980-90 talen – har också varit oproportionerligt judiska. Denna tendens gäller inte bara på den nationella politiska nivån. Den kommer också till uttryck på den lokala nivån. Den kommer också till uttryck på den lokala nivån i skolstyrelseval, folkomröstningar i skattefrågor m.m. Det gäller inte bara i USA utan också i hela Västeuropa.

Judisk Krönika 2012 Nr 5-6

Judiska hjältar hyllas i Afrika

Postverken i Liberia, Gambia, och Sierra Leone släpper samtidigt ut en serie frimärksark med porträtt av tolv judiska män och kvinnor som har utmärkt sig i kampen mot rasism i Afrika.
I motståndet mot det sydafrikanska apartheidsystemet var judar, enligt texten på ett av frimärksarken, överrepresenterade med 2 500 (!) procent i förhållande till den vita härskande befolkningen. ”Denna frimärksutgåva uppmärksammar de stora uppoffringar som judar gjorde för att befria sina afrikanska bröder – några av 1900-talets viktigaste insatser för medmänsklighet”, står det i texten på ett annat av frimärksarken.

Judisk Krönika 2011 Nr 5

Ledare Jackie Jakubowski

Rasismen i det svenska samhället – den må vara riktad mot judar eller muslimer – inte är ett judiskt och muslimskt problem. Antisemitismen och islamofobi är primärt ett samhällsproblem. Spänningar mellan svenska judar och svenska muslimer, skall inte (bort)förklaras som en effekt av den palestinsk-israeliska konflikten. Svenska judar och muslimer är inte parter i någon konflikt, varken i Sverige eller i Mellanöstern.

”Judar och muslimer lever sida vid sida i varje europeiskt land och dessa två grupper är en viktig del av Europas religiösa, kulturella och sociala karaktär.” Detta skriver 33 företrädare för judiska och muslimska samfund i en gemensam deklaration som den 9 maj överlämnades av den bosniske stormuftin Mustafa Cerić och Bryssels överrabbin Albert Guigui till EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Europaparlamentets talman Jerzy Buzek.

”Intolerans gentemot varje jude eller muslim är ett angrepp på alla muslimer och judar” läser man i deklarationen.

Religiösa och liberala judar försvarade muslimernas rätt till olika religiösa yttringar så som minareter när Schweiz ville förbjuda det. De försvarade även det muslimska kulturcenter som skulle byggas nära Ground Zero i New York. Den ortodoxa rabbinen Pinchas Goldschmidt som är president för den ortodoxa judiska organisationen ”Conference of European Rabbis” har uttalat att muslimerna är judarnas naturliga allierade.

Judisk Krönika 2010 Nr 1

Judar mot Minaretförbud

De judiska israelerna motsätter sig ett förbud av minareter i schweizisk stil. Motståndet är störst bland ultraortodoxa på högerflygeln. […] Antalet intervjupersoner som motsatte sig ett förbud var 43 procent mot 24 procent positiva och 29 procent som inte ville ta ställning i frågan. Intervjupersoner som kallade sig för ”nationalreligiösa” motsatte sig ett förbud med 72 procent mot 16, och 55 procent sade att de var ’starkt negativa’ till en sådan åtgärd.

Judisk Krönika 2010 Nr 4

Bröder i nöden

Det pågår en hätsk debatt i USA om planerna på att bygga en moské och ett muslimskt kulturcenter i den omedelbara närheten av ”Ground Zero” där tvillingtornen angreps av al-Qaidaterrorister den 11 september 2001. Det är många som inte vill se en moské på den plats där 3 000 människor, de flesta amerikaner dog i terrorattacken. Visserligen har den judiska människorättsorganisationen Anti-Defamation League varit kritisk till projektet men de flesta ledande judiska organisationer och opinionsbildare har uttalat sig till stöd för ”Ground Zero-moskén”. En av dem var Michael Bloomberg, borgmästare i New York och en av USA:s viktigaste judiska politiker.

Judisk Krönika 2010 Nr 5

David Lazar var dåvarande rabbin i Stockholms Judiska församling.

Kippa och Hästsvans

David Lazar har precis avslutat sin predikan om vikten av att som medmänniska stå upp för romerna som trakasseras i Europa, Och vikten av att som religiös minoritet stödja det kontroversiella muslimska kulturcentrum som planeras några kvarter från Ground Zero i New York.

Judisk Krönika 2010 Nr 4

Ingrid Lomfors, samma kvinna som påstod att svensk kultur var importerad skriver såhär när det är dags för riksdagsval 2010:

Att välja rätt parti: ”bra för judarna?”

Nu är det snart dags att välja regering. Valet står mellan den sittande borgerliga alliansen eller det röd-gröna blocket. Hur kommer judar i Sverige att rösta?
En klassisk kommentar i judiska kretsar är ”vad är bra för judarna?”. Det kan låta självupptaget, men politiska vägval kan få ödesdigra konsekvenser.

I texten berättar hon också att en undersökning visade att judar som är med i judiska religiösa församlingar röstar ungefär 40% av de tillfrågade på Folkpartiet. Lomfors fortsätter sedan med:

Vad, förutom en liberal tradition, är avgörande för hur judar i Sverige röstar? Finns det sakområden som har ett speciellt judiskt intresse? Ja, Sveriges inställning till Israel är ett sådant område. Hur ledande politiker, inte minst på lokalnivå, förhåller sig till antisemitism är ett annat.

Judisk Krönika 2010 Nr 6

Andra judar som Kent Ekeroth kritiserar de judiska liberalerna för deras hållning.

Kent Ekeroth: ”Judarna är nyttiga idioter för muslimerna.”

Får ni mycket stöd av judiska organisationer?

– Ute i Europa, ja. Men inte i Sverige, som alltid är hopplöst efter. De judiska grupperna här är extremliberala, värre än folkpartiet. De är hjärntvättade på svenskt manér. De försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem. Agerar man så stöter man bort de nationella partierna – sen står man där utan vänner.

– Judarna är nyttiga idioter för muslimerna, säger han. […] De vill att vi ska vara rasister och hemska, för att de är liberala, 90 procent av alla judar jag träffar i Sverige är folkpartister.

Sionisten Kent Ekeroth erkänner öppet i Judisk Krönika om de liberala judarnas inställning till massinvandringen. Han är dock inte lika känd för att peka ut den egna judiska gruppen som politiska fiender i hans dåvarande parti Sverigedemokraterna.

De liberala judarnas ofta förlåtande attityd mot muslimerna kan ha att göra med att det inom det judiska folket och den judiska religionen finns människor som är bokstavstroende judar. Detta betyder dock inte att de liberala judarna inte är starkt kritiska till vad de ser som judisk religiös fundamentalism. Kritiken sker dock i judiska tidningar. De ultraortodoxa judarna och de ortodoxa har gjort uttalanden och agerat på ett sätt som lika väl kunde ha kommit från en muslimsk bokstavstroende fundamentalist.

Judisk Krönika 2010 Nr 1

Ledare

I sitt tal under en rabbinkonferens i Jerusalem i början av december förra året sade Yaakov Neeman att han hoppades att Israels rättssystem inom en snar framtid skulle ersättas med den judiska lagen halacha: ”Torans ultimata ord inbegriper uttömmande svar på alla de frågeställningar vi sysslar med” […] Det är inte heller förvånande att Neemans uttalande har lovprisats från ultraortodoxt håll. Den förra överrabbinen och andlige ledaren för det religiösa Shaspartiet, Ovadia Yosef, förklarade i en hälsning till konferensen där Neeman framträdde att ”den som accepterar sekulära domstolsbeslut är /… / ond (’wicked’) människa och får inte räknas in i minjan”.

Knessetledamoten och ledaren för det vänsterliberala Meretzpariet, Chaim Oron, betecknade både Neemans deklaration och uttalanden till stöd för denne som ett ”oroande uttryck för talibanisering av det israeliska samhället.” […] I slutet av december i Jerusalem attackerades polisen av en grupp ultraortodoxa judar med stenar när de skulle undsätta en kvinna som ofredades av en så kallad anständighetspatrull.
Tidigare i staden Bet Shemes hade en annan folkhop bestående av ultraortodoxa unga män attackerat en ung flicka som de ansåg var oanständigt klädd.

Ett hundratal religiösa soldater lämnade nyligen ett möte arrangerat av fallskärmsjägarbrigaden för att slippa vara med om ett uppträdande av en kvinnlig artist. Företrädare för försvarsmaktens rabbinat hävdar att soldaternas agerande har stöd i halacha; chefen för arméns utbildningsdetalj betecknar dock det inträffade som ett ”oroande fenomen som inte borde tolereras”.

Det finns i dagens Israel segregerade busslinjer där kvinnor och män inte får sitta bredvid varandra – kvinnor tvingas ibland handgripligen, att sitta längst bak i bussarna.

Ett religiöst parti i det israeliska parlamentet vill driva igenom en lag som innebär att de affärsidkare som inte stänger på shabat berövas sitt etableringstillstånd – med bland annat hänvisning till den ovannämnda förre överrabbinen Ovadia Yosefs djupsinniga yttrande: ”De som bryter mot shabat är värre än djur.” […] I slutet av förra året Beslut Israels försvarsminister Ehud Barak att bryta samarbetet med Har Bracha-jeshivan (religionsskola) där religiösa rekryter i åratal har kunnat kombinera militärtjänst med Torastudier.

Beslutet, som även gäller andra religionsskolor, följde efter att några soldater tillhörande detta så kallades hesder-program under en invigningsceremoni vid Klagomuren vek ut ett plakat där de deklarerade att de skulle vägra att delta i en evakuering av en illegal bosättning på Västbanken. Jeshivans rektor, rabbin Eliezer Melamed, blev uppmärksammad redan för fyra år sedan när han rekommenderade sina elever/soldater att vägra utrymma de judiska bosättningar i Gazaremsan. […] Knessetledamoten och förre armétalesmannen Nachman Shai kallar hesder-jeshivornas allt mer radikala ställningstagande för ”en cancersvulst som kommer att förstöra armén inifrån.”

Att frågan har en sådan sprängkraft beror på att den i grunden är teologisk snarare än politisk. Bosättningarna ses av många inom det national-religiösa blocket som ett sätt att påskynda Messias förestående ankomst. De ser därför ingen logik i att i det läget avveckla bosättningarna på judendomens heliga mark (Västbanken). Dessutom är i stort sett alla national-religiösa rabbiner överens om att halacha förbjuder ett överlämnande av delar av det utlovade landet till främlingar. […] Som tur är Neemans uppfattning (ännu) inte allrådande i Israel. Enligt en opinionsundersökning av Israel Democracy Institute är det bara 20 procent av de israeliska judarna som betecknar sig som ”religiösa” (både modernortodoxa och ultraortodoxa)

Anledningen till att fallskärmsjägarbrigaden lämnade var för att enligt judisk religiös lag får inte en man höra en kvinna sjunga.

Judisk Krönika 2012 Nr 5-6

En andlig ledare har ordet

Den förre israeliska överrabbinen Ovadia Yosef har på senare tid intensifierat sin attacker på israeliska domstolar, ”då de följer lagstiftningen i icke-judiska nationer istället för Torans lagar”. Ett upprörande exempel är att ett domstolsvittnesmål av en kvinna är godkänt. Det är ”onda människor som tillåter något sådant”, fastställer rabbin Ovadia Yosef.

Den numera avlidne före detta sefardiska överrabbinen och spirituella ledaren för Shas, Ovadia Yosef. Har gjort flera uttalanden, speciellt intressant är hur han ser på icke-judar. Shas som är ett parti sitter idag i en koalitionsregering med  nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahus parti Likud. Shas har fått ungefär sju procent av rösterna de senaste valen i Israel.

2) Hurricane Katrina as divine punishment for godlessness and American support for the disengagement from Gaza:

“There was a tsunami and there are terrible natural disasters, because there isn’t enough Torah study… Black people reside there [New Orleans]. Blacks will study the Torah? [God said] let’s bring a tsunami and drown them.”

3) The purpose of Gentiles — to serve Jews:

“Goyim were born only to serve us. Without that, they have no place in the world – only to serve the People of Israel.”

“In Israel, death has no dominion over them… With gentiles, it will be like any person – they need to die, but [God] will give them longevity. Why? Imagine that one’s donkey would die, they’d lose their money.

“This is his servant… That’s why he gets a long life, to work well for this Jew.”

“Why are gentiles needed? They will work, they will plow, they will reap. We will sit like an effendi and eat… That is why gentiles were created.”

Judisk Krönika 2010 Nr 1

Bet Shemesh nära Teheran

En folkhop bestående av ultraortodoxa unga män attackerade för en tid sedan i den israeliska staden Bet Shemesh en ung flicka som de ansåg var oanständigt klädd. De skrek  ”Du är ett djur, du är inte en människa”, spottade och kastade en klump aska på henne.

Just den religiösa fundamentalismen är något som Israel har fått handskas med under en lång tid.

Dokumentären ”The Gatekeepers” handlar om Shin Bet som är Israels säkerhetstjänst, dokumentären låter de sex före detta högsta cheferna för organisationen berätta om olika händelser som organisationen hanterat.

Enligt en av cheferna skulle de första olagliga bosättningarna på Västbanken vara något som inte stöddes av den israeliska regeringen, men han hävdar att alla regeringar skulle till slut acceptera de illegala bosättningarna.

Då flera attacker mot palestinska borgmästare skedde 1980 trodde Shin Bet att detta var en hämndaktion för en tidigare attack mot judar.

Då Shin Bet tidigare inte hade jobbat särskilt mycket med underrättelseverksamhet mot judar behövde de därför lägga ner mycket tid för att komma ikapp. Gruppen de hittade som de trodde var skyldiga till detta var en grupp av religiösa judar, de hade kontakter med premiärministern, ministrar och parlamentariker i Knesset. Vissa av personerna var ledare i de lokala samhällena, de var helt enkelt en del av det israeliska etablissemanget.

Shin Bet ansåg att de behövde ta dem i akten, tillfälle skulle ges när den judiska terrorgruppen placerade ut bomber för att spränga bussar som palestinier åkte med i Jerusalem. Målet var att döda 250 personer i en enda attack.

Den följande utredningen skulle visa att de hade under en lång tid planerat att attackera Klippdomen i Jerusalem. Klippdomen är muslimernas tredje heligaste plats, i dokumentären berättar de före detta Shin Bet-ledarna att om de hade lyckats med detta fanns det en chans att den muslimska världen svarat med att attackera Israel och judar runtom i hela världen.

Den judiskt religiösa gruppens tankar var att så länge styggelsen (Klippdomen) stod kvar på Tempelberget, en av judarnas heligaste platser, skulle det inte bli någon messiansk återlösning. Förhoppningen var att förgörelsen av Klippdomen skulle skapa ett sista krig (Armageddon) som skulle leda till att Messias kommer och skapar det judiska riket.

Shin-Bet tackades för sin insats och fick mycket beröm, även av premiärminister Shamir. Men den initiala reaktionen skulle sedan gå över till att många judiska politiker förespråkade att den judiska terrorgruppen skulle bli benådad. ”De är vårt kött och blod.” sa de judiska politikerna om terrorgruppen.

Vissa fick livstid och de allra flesta fick fängelsestraff men de skulle inte få sitta kvar länge. Knesset röstade igenom att de skulle benådas och Shamir skrev på ordern för deras frigivning. När de kom tillbaka var det som inget hade hänt och vissa fick t.o.m. bättre positioner än vad de hade haft tidigare.

Hela dokumentären bör ses, den kan finnas för den som söker, men det som tas upp i den här texten börjar runt 47 minuter in.

På grund utav de olika åsikterna förekommer det stora slitningar mellan de religiösa grupperna och de mer liberala judarna.

Judisk Krönika 1992 Nr 4-5

En jude från New York sitter i hans synagoga tillsammans med en jude från Sverige, de olika judiska församlingsmedlemmarna funderar på hur mycket de ska skänka till synagogan.

När de får en chans att tala enskilt om hur det är att växa upp i en rik judisk ortodox familj i New York. Berättar han i förtroende att han funderar på att lämna den ortodoxa miljön även om detta kan leda till en brytning med hans familj. Han berättar följande:

Jom Kipur-insamling

– Här vill jag aldrig bo igen, säger Harvey. Han smygröker nervöst. Kan du tänka dig att bägge mina bröder har flyttat hit med sina familjer! Det här är ett getto, ett rikt, modernt ortodoxt, amerikanskt getto. Men du ser varken murar eller payes.

Han knackar sig för pannan: ”Gettot finns här inne!”.

– De släpper aldrig en goj över tröskeln, förutom om städerskan och killen som installerar gallergrind och alarm, efter att grannen blivit nedslagen av en schwartzer.

– Den största tragedi som kan drabba en familj= En som som gifter sig med en schickse ! Den största lyckan? En man som blir någon i den judiska världen, blir ordförande i församlingen eller invald i styrelsen för Jewish Congress!
– Allt mina bröder talar om är pengar och position. Pengar skaffar man sig ute bland gojim, position erövrar man i den judiska världen.

Innan gudstjänsten sätter igång igen läser församlingsordföranden upp namnen på de medlemmar som gett mer än 10 000 dollar i bidrag, sammanlagt ett tiotal personer.

– Du skall icke tro att nå’n av dem kommer att ge vad de lovat viskar Harvey. De ger hälften – och så sticker de åt ordföranden en tusenlapp, så att han inte säger nå’t.
Efter gudstjänsten tar vi i hand och säger adjö. Harvey känner plötsligt obehag efter allt han sagt, som om han avslöjat eller förtalat något han egentligen älskar.

– Lova mig en sak, Ricki! Om du nå’nsin skriver om det här, gör det bara i en judisk tidning!

Då citatet har flera uttryck är det nödvändigt att förtydliga. En goj är en icke-jude och gojim är goj i plural. En schwartzer är en svart man. En shickse är ett nedvärderande ord för en icke-judisk kvinna. Anledning till att detta ses som en väldigt stor olycka för judar beror på att judisk religiös lag säger att en person blir inte jude om mamman inte är judinna.

En speciellt het potatis i dagens Israel mellan judiska liberaler och religiöst ortodoxa judar är vem som ska ses som en jude. De liberala judarna vill luckra upp rabbinatets makt när det kommer till giftermål i Israel. Enligt judisk lag får inte icke-judar gifta sig med judar och rabbinatet är stenhårda på den här punkten. Ofta löser de liberala judarna detta genom att gifta sig utomlands och sedan registrera giftermålet hos de israeliska myndigheterna.

Judisk Krönika 2013 Nr 4

De har gift sig. Fast bara på låtsas – enligt rabbinatet

Simon och Shiran vände sig aldrig, som brukligt inför ett bröllop, till rabbinatet, den lagstiftande institutionen i Israel med beslutsrätt i alla frågor som berör civilrätten och andra traditionella religiösa frågor, så som vigslar, skilsmässor och konverteringar. Enligt israelisk lag har endast rabbiner som är knutna till det ortodoxa rabbinatet rätt att förrätta en judisk vigsel. Borgliga, liksom interreligiösa vigslar tillåts inte.
– Jag misstänkte redan från början att det skulle bli problematiskt för rabbinatet att godkänna mig som jude eftersom min mormor 56 år tidigare hade konverterat i den liberala synagogan i Stockholm. Enligt det ortodoxa rabbinatet räknas inte hennes konvertering.

Judisk Krönika 2013 Nr 4

Reportage Israel

Överrabbinatets mest kontroversiella funktion, och den som främst berör diasporans judar, är dess monopol på beslutsfattande i frågor som rör personlig status – här handlar det om den grundläggande frågan – om en person erkänns som jude eller inte. Flera frågor måste besvaras innan rabbinatet kan ”erkänna” en person som jude: Finns det dokument som bevisar föräldrarnas judiska vigsel – om inte, kanske morföräldrarnas vigsel? Om modern är konvertit – vilka rabbiner godkände henne? Duger inte papperen och vittnesmålen så erkänns personen inte som jude i Israel, och kan följaktligen inte gifta sig i landet.

Rabbin David Lau hänvisar till det höga antalet blandäktenskap bland judar i USA jämfört med Israel. För att hindra samma utveckling i den judiska staten pläderar han för ett fortsatt, endast ortodox, kontroll av rabbinatet och andra religiösa institutioner i Israel.

David Lau skulle senare bli den ashkenaziska gruppens överrabbin. I Israel finns det två stora religiösa auktoriteter. De kallas överrabbiner och en förenklad förklaring när det kommer till skillnaden är att den ena överrabbinen har hand om den sefardiska gruppen medan den andre har hand om den ashkenaziska gruppen.

Judisk Krönika 2010 Nr 5

Sefardernas överrabbin Shlomo Amar beskriver skillnaderna i icke-judiska äktenskap i diasporan och Israel.

”Den icke-ortodoxa judendomens misslyckande”

Blandäktenskap är lyckligtvis ett betydligt mindre problem i den judiska staten.

Judisk Krönika 2011 Nr 5

I artikeln går det att läsa att både Stockholms och Göteborgs judiska församlingsordföranden varit tvungna att viga judar och icke-judar då rabbinerna inte gör det.

Vigsel med judiska inslaget

Men någon svensk rabbin skulle inte viga ett ”blandat par”.
– Jag är en masortirabbin. Inom vår rörelse (Conservative Judaism) viger vi inte judar och icke-judar, säger David Lazar, rabbin i Stockholms Judiska Församling. Morton Narrowe, som var rabbin i Stockholm i över 30 år och nu är rabbin emeritus, har samma inställning. Vad de övriga rabbinerna i Sverige har för uppfattning kan man bara gissa sig till – varken Stockholmsförsamlingens ortodoxe rabbin Isak Nachman eller de chassidiska ultraortodoxa Chabadrabbinerna vill kommentera frågan i Judisk Krönika. Man kan dock utgå ifrån att de är odelat negativt inställda till blandvigslar. Varken rabbin Narrowe eller rabbin Lazar säger sig vara motståndare till att judar ock icke-judar gifter sig med varandra.

Judisk Krönika 2012 Nr 4

Hillel Lavery-Yisrael är Göteborgs nya rabbin år 2012.

Intervju Hillel Lavery-Yisrael

Jag frågar honom hur han ser på äktenskap mellan judar och icke-judar. (Den engelska termen är intermarriage, det saknas adekvat översättning till svenska och vi använder därför begreppet blandäktenskap; min anm. AC.)
– Blandäktenskap är ett faktum i dagens moderna samhälle, som vi rabbiner måste förhålla oss till. Trots att vi är besvikna över att de äger rum. I ett blandäktenskap måste vi självklart välkomna både den judiska parten och den icke-judiska, även om den sistnämnda inte har möjligheten att vara aktiv i det religiösa livet. Bemötandet av barnen är en större utmaning, säger rabbinen.

En person som attackerar Sverigedemokraterna för att påpeka att vissa invandrare inte är svenskar är Peter Wolodarski. Han sitter som medlem i redaktionsrådet för Judisk Krönika samtidigt som Lavery-Yisrael beklagar sig över blandäktenskapen i Sverige. Det påminner om hur det är i USA där liberala judar och ortodoxa judar står tillsammans gentemot utomstående.

Judisk Krönika 2010 Nr 3

”Det som var så väsentligt när vi bestämde att Israel skulle definieras som ett judiskt hem håller nu, för många av staten Israels medborgare, på att undergräva meningen med ordet hem,”

Utanför Israel har separationen mellan stat och religion lett till judendomens och det judiska folkets emancipation. Judarna har varit bland de främsta förespråkarna för denna separation, ty det har gagnat oss som minoritet. I diasporan respekterar vi separationens regler även om några av oss i vissa fall har en annan uppfattning. Därför skulle en ultraortodox jude i Nordamerika aldrig komma på tanken att ifrågasätta vikten av att skilja staten från kyrkan. Han vet att det skulle undergräva liberala judars ställning i det amerikanska samhället – och han respekterar det. Men i Israel har den övervägande delen judiska medborgare avvisat tanken på en separation mellan stat och religion. Vi vill att den judiska religiösa traditionen skall spela en dominerande roll i en judisk stat.

Judisk Krönika 2010 Nr 1

En förutsättning för enhetsförsamling

Det finns en grupp församlingsmedlemmar som anser att de som inte har valt ett religiöst ortodoxt sätt att leva har valt en väg som leder till assimilation. De menar att det bara är de religiöst ortodoxa medlemmarna som står för judisk kontinuitet. Jag håller inte med. Den ortodoxe rabbinen Adin Schteinsaltz besökte för några år sedan Stockholm och i ett av sina föredrag förklarade han: ”Man vet om man har lyckats i sin judiska uppfostran om man får judiska barnbarn.”

Jag tror att de som har valt ett judiskt ortodoxt sätt att leva har stor chans att få judiska barnbarn, men det innenär inte att förutsättningarna för judisk kontinuitet är sämre om man valt att leva ett liberalt/konservativt judiskt liv.

Att många inte förstår detta inser man när medlemmar (oftast yngre) uttalar sig nedvärderande om Stora (icke-ortodoxa) Synagogan i Stockholm. Den har kallats ”kyrkan” med innebörden att gudstjänstordningen i Stora Synagogan inte står för en ”genuin, äkta” form av judendom.

En sådan inställning tyder inte bara på en bristande tolerans utan visar också att man inte förstår innebörden av tanken med en enhetsförsamling. I en enhetsförsamling skall det finnas utrymme för olika religiösa uppfattningar. Vi måste utgå från att de som är medlemmar har sitt eget sätt att ”leva judiskt” och att församlingen i sig själv inte skall värdera om det är rätt eller fel, bra eller dåligt.

Den som väljer att vara med i församlingen men inte uppfattar sig som religiös utan i stället känner en nationell eller kulturell förankring med det judiska skall ha lika stor plats i församlingen som andra, för vilka religionstillhörigheten är den viktigaste aspekten av deras judiska identitet.

Vi måste acceptera att alla har lika stor betydelse och att vi inte skall värdera graden av ”religiositet”. Vi måste hitta kompromisser som gör att både de som inte identifierar sig religiöst och de som gör det inom de olika inriktningarna – från reform till ortodoxi – känner att de är välkomna i församlingens alla verksamheter. […] Det måste vara möjligt att visa ömsesidig respekt, vilket innebär att man kan besöka varandras synagogor utan att känna att det kränker ens personliga religiösa uppfattning. Det är på detta sätt vi skapar acceptans för olika sätt att leva judiskt. På lång sikt är det så vi kan säkerställa att vår församling blir en enhetsförsamling.

—

Henrik Salamon Ledamot och föreståndare i Stockholms Judiska Församling

Judisk Krönika 2010 Nr 3

Ett hot mot judisk samhörighet

Det finns självklart många sätt att organisera judiskt liv i Göteborg, liksom i Stockholm eller Malmö. Sedan mycket lång tid har vi valt att verka i en enhetsförsamling. Fördelarna med att vi kan samlas under en ”hatt” eller en kippa – har ansetts överlägsen. Alternativet vore att ha flera grupperingar – till exempel en ortodox församling, en konservativ, en liberal etc. Det finns både ideologiska, praktiska och ekonomiska skäl att samlas i en judisk församling.

Men, som alltid innebär detta att man får ge avkall på sin suveränitet. Man får kompromissa och söka lösningar som alla kan acceptera. Vi eftersträvar en homogen mångfald. […] Tyvärr saknas denna respekt för andras uppfattning, helt och hållet, i en motion som nyligen lagts fram i det israeliska parlamentet. Sedan en tid pågår en intensiv debatt i Knesset, där flera av de religiöst mest ortodoxa partierna försöker föra över ännu mera makt till rabbinatet, det högsta religiösa styrande organet i Israel, som bland annat beslutar om familjelagstiftningen.

En konsekvens kan bli att lagstiftningen om vem som skall betraktas som jude kan ändras. Personer som idag identifierar sig som judar i Israel kan komma att betraktas som icke-judar imorgon, vilket får direkta konsekvenser för lagen om återvändande som garanterar möjligheten för alla judar att flytta till Israel. I så många sammanghang talar vi om betydelsen av samhörighet mellan oss judar som bor utanför Israel med dem som bor i Israel.

—

George Braun ordförande i Judiska Församlingen i Göteborg

De liberala judarna attackerar däremot svenskar hårt när de presenterar en värdegrund som är snarlik den ortodoxa. Men inom gruppen vill de gärna hålla tillsammans och påpekar vikten över att ha en fungerande enhetsförsamling.

Samma sak sker när svenskar vill ha mindre invandring, men tonläget är annorlunda när det gäller Israel.

Judisk Krönika 2010 Nr 4

Ledare

Ett exempel: sedan ett par år tillbaka genomförs i mer än 40 städer i hela världen, under de två första veckorna i mars, ”Israel Apartheid Week”. Arrangemanget utmynnar i uppmaningen att bojkotta allt israeliskt. Kopplingen till Sydafrika och apartheid är ingen slump. Man påminns om att bojkott av den sydafrikanska regimen var ett av de främsta vapnen i den internationella solidaritetsrörelsen med ANC:s frihetskamp. Att jämföra Israel med det rasistiska Sydafrika har till syfte att skapa en motsvarande solidaritetsrörelse för palestinierna – och med denna som grund tillämpa den sydafrikanska lösningen på den palestinsk-israeliska konflikten: en man, en röst, en gemensam statsbildning. Det vill säga ingen tvåstatslösning – det vill säga inget Israel. Bojkottkampanjerna mot Israel har alltså ett tydligt mål: det som krig, terrorism och raketer från Libanon och Gaza inte lyckats åstadkomma hoppas man kunna uppnå med ”fredliga” medel – Israel isoleras, olagligförklarar och till sist ifrågasätts den judiska statens existensrätt.

Den judiske liberala skribenten anser att Israel försvinner om Palestina och Israel slås ihop. Den allmänna rösträtten gör att det blir svårare för det judiska folket att kontrollera Israel. När samma tankegångar används i Sverige blir däremot företrädare för judiska organisationer fientliga, då det inte sammanfaller med deras intresse.

Israel är för de liberala judarna ett skydd, något som de kan fly till om de känner att nationen de bor i blir allt mer fientlig mot den judiska gruppen. Judisk majoritet i Israel har alltid eftersträvats, Ben-Gurion påpekade detta för sin son Amos och efter sexdagarskriget när Israel annekterat landområden tittade de även på demografin för hur mycket de kunde svälja:

– Israels territoriella expansion förblir för övrigt beroende av arabernas växande demografi?

– Absolut. Och det är naturligtvis det avgörande argumentet mot annexionisterna. År 1967, en eller två veckor efter den israeliska segern i sexdagarskriget, träffade jag Eshkol. Ehuru han för sin del sagt ifrån, att han inte önskade någon territoriell expansion, fanns det i Israel talrika anhängare av tanken att behålla hela västra Jordanbanken. Eshkol visade mig ett memorandum signerat av den störste israeliske statistikern, Bacchi. Av denna studie framgick, att om Israel behöll Västjordanien och Gaza-enklaven skulle efter sex eller åtta år territoriet räkna 50 procent judar och 50 procent araber. Det skulle utgöra någon slags tvånationell stat. Men efter tio à tolv år skulle majorieten av befolkningen vara arabisk och staten de facto arabisk, med en judisk minorietet: kort sagt, en total negation av sionismen. Då man framhåller detta för Begin, som tagit Jabotinskys teori om absolut lika rättigheter för araberna i arv, svarar han:

–Från den dag, då vi har hela Palestina, kommer en ökad immigration av två- eller trehundratusen judar årligen att äga rum och vi kommer alltjämt att vara i majoritet.

Detta är inte omöjligt, men man kan ingenting bygga på en ren hypotes. Vad Dayan beträffar har han uppfunnit en metod att trygga det judiska herraväldet, som är omoralisk och inacceptabel och enligt vilken de araber, som bor i Israel, inte skulle vara israeliska medborgare. De skulle arbeta hos oss, men förbli jordanier. Skulle alltså det judiska folket, som är en minoritet i världen, tillåta sig att ta Sydafrika som modell? Det vore ett hån mot alla sionimsens ideologiska grundvalar.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 219-220)

Judisk Krönika 2011 Nr 1

Rabbin Morton Narrowe svarar på frågor.

”Skall den judiska lagen eller den moderna demokratiska statens lagstiftning gälla för en religiös jude?”

Vi tillhör en västerländsk generation och hamnar ibland i ett dilemma: att följa den judiska lagen eller den demokratiska statens lagstiftning? Naturligtvis måste också judar före oss – i den talmudiska perioden och på medeltiden – ha brottats med samma frågeställning. Samuel, en ledande amora (rabbiner som levde mellan 200-500 evt. och vars ord förekommer i Talmuds andra del, Gemara) myntade en oumbärlig princip: ”dina demalchuta dina”, det vill säga: ”landets lag är lagen”. Denna grundregel, som accepteras inom samtliga riktningar inom judendomen, slår fast att på vissa av livets centrala områden har landets lag företrädde framför halacha.

Till exempel har kungen, eller riksdagen, med få undantag (såsom diskriminerande antisemitiska bestämmelser) rätt att lagstifta om, och samla in, skatter. Judar är förpliktade att betala dessa skatter, även om de inte i alla detaljer överensstämmer med halachas föreskrifter. […] Principen ”dina demalchuta dina” har dock sina begränsningar. Den bör motarbetas i de fall där den sekulära regeringen förbjuder de av Toran befallda buden, mitsvot, som avser relationen mellan en jude och Gud.

Men om motståndet skulle leda till dödstraff är det tillåtet att bryta mot halacha (för att rädda liv, ”pikauc nefesch”) För oss i dagens Sverige är det viktigt att understryka att om riksdagen skulle förbjuda omskärelse – utan övertygande medicinskt bevis att den är skadlig för barnet – bör en jude bryta mot landets lag. Samma gäller koscher slakt – det vill säga om det inte förekommer något djurplågeri. (Många ortodoxa judar, som ovillkorligt följer halachas föreskrifter, skulle fortsätta att följa den judiska lagen – även om buden om omskärelse och koscherslakt visar sig vara oetiska och bröt mot landets lag.)

Judisk Krönika 2010 Nr 4

Eva Odroschinsky ”finlandssvensk” journalist som bor och arbetar i Israel, berättar om hur hon jobbar med sprida pro-israeliskt material och gläds över judiskt påverkansarbete.

”Vi sitter i samma båt som skjuts allt längre ut mot horisonten, bort från den internationella gemenskapen”

Hittills har jag valt att undvika samtalsämnet Israel med mina finländska vänner, men i samband med våldet på Gazaflottan inledde jag en ny taktik: jag började vidarebefordra ”alternativt”, pro-israeliskt, material och återge dess innehåll med egna ord. Jag tyckte vännerna skulle få smaka på hur det känns att leva med motstridig information. Hittills har reaktionerna varit få, men jag tänker framhärda. Jag stärks av att icke-judiska Israelvänliga finländare deltagit aktivt i propagandakriget den här gången och av att judisk hasbara, PR-verksamheter, tycks ha kommit igång på gräsrotsnivå.

Mish Mash Vår 2010

När den judiska komikern Aron Flamm får frågan hur han förhåller sig till Tikkun olam berättar han att inte riktigt tror att världen är skadad på det sätt judarna uttrycker det och han varnar därmed judarna för deras förehavanden med dessa ord:

Filosofiskt trams

Och när det gäller tikkun olam – hur vet du att det barn du räddar livet på inte växer upp till att bli näste Adolf Hitler? I en slumpartad värld är det väldigt svårt att se vad ens handlingar får för konsekvenser i det långa loppet. För du kanske bryr dig – men jag tror inte världen gör det. Så arbeta för att vi ska få det bättre, men tror inte att det är en kamp man måste föra för att allt ska bli bra, utan för att det inte ska bli värre. Det är viktigt nog.

Nutid

Judiska Världskongressen arbetar fortfarande runt om i världen för att skydda alla judars upplevda rättigheter, lägger sig i vilken rutt suveräna staters medborgare skall gå i och vilka symboler de ska få lov att använda. Sionistiska Världsorganisationen arbetar där det finns judiska samhällsgrupper och har reviderat Jerusalemprogrammet år 2004.

Sionisterna fortsätter alltjämt försöka övertyga judarna i diasporan om att inte ingå i blandäktenskap. AIPAC arbetar för att USA ska störta Israels fiender, de självständiga staterna Syrien och Iran, såsom gjordes med Irak 2003. I Storbritannien förra året avslöjade Al-Jazīra i fyra delar hur judiska lobbyorganisationer arbetar i landet.

I Israel finns det fortfarande könssegregerade bussar och vid klagomuren hålls kvinnor och män åtskilda. Israel är en judisk stat och inte en mångkulturell och den israeliska staten kan förhindra organisationer från att verka i landet.

Moshe Kantor som är president för Europeiska judiska kongressen, argumenterar mot ett brexit, mot kulturnationalistiska partier och är för att sociala medier måste censurera på deras plattformar. Europeiska judiska kongressen är sammansatt med olika judiska församlingar runtom i Europa.

På hemmafronten försvarar Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig muslimska religiösa seder så som böneutrop, detta för att främja integrationen. Han arbetar tillsammans med judiska organisationer för att främja integrationen av muslimer i samhället och han tycker även att islamofobi skall bort från Sverige. Han vill även förbjuda Nordiska motståndrörelsen som organisation, det innebär även det politiska partiet. Han vill också fortfarande ha en enhetlig församling.

Judisk Krönikas chefredaktör skriver om flyktingar och under ”om oss” står det följande:

Judisk Krönikas ambition är att vara en del av den svenska kulturen och samtidigt slå vakt om det judiska. Med sin gedigna ålder och erfarenhet är Judisk Krönika unik bland minoritetstidningar och hoppas inspirera andra minoritetsgrupper i det mångkulturella Sverige. Judisk Krönika förespråkar integration utan assimilation och ett samhälle där minoriteters delaktighet uppmuntras samtidigt som deras kulturella särart stöttas och bevaras. Idag, när främlingsfientligheten ofta gör sig påmind utgör Judisk Krönika ett viktigt forum för både integrationsförespråkarna och rasismbekämparna. Judisk Krönika är förmodligen den tidning i Sverige som har längst erfarenhet av frågor som berör rasism och mångkultur.

Jag vill avsluta denna längre artikeln med en dikt. Den är skriven av Bo Bergman och den publicerades strax efter det att andra världskriget började. Bergman satt i Svenska Akademien och en viss uppståndelse bland hans vänner uppstod när de läste dikten.

När de påpekade för Bergman att texten skulle kunna uppfattas som antisemitisk blev han häpen, själv menade Bergman att han inte var någon judehatare och att texten skulle tolkas som att en jude ironiserar över vad hans anklagas för. Hans vänner anmärkte då att dikten är inte skriven i jag-form. Läsaren får själv avgöra om den skall uppfattas som antisemitisk.

Häxmästaren

 

Först högg man av honom höger hand,

sen högg man av honom vänster,

så att han inte kunde trolla mer

och göra sig fler förtjänster.

Och därpå satte man lås för hans mun

Som de onda andarnas håla

— men då talade ögat, och det

var nästan lika svårt att tåla.

Till sist tvang man honom på knä

och skar

ur ryggen de rödaste remmar

och styckade själ och kropp och lät

försprida alla hans lemmar.

Men lemmarna ropade på varann

i blodiga prövotider.

Han fick tillbaks sina händer. Han

fick

tillbaks sin själ omsider.

Där stod han så med sitt smil igen

som gycklarna när de gyckla.

En trollkarl förblir han i alla fall,

en mästare i att hyckla.

Från marknad till marknad går

hans väg,

och tankar gör han till pängar

och pängar till tankar, och snart

är hela världen hans drängar.

Han förvänder synen på ärligt folk.

Han visar aldrig vad han känner.

Han är allas fara och ingens vän

och förtjänar inga vänner.

Nu måste han bort med sitt häxeri

i det stora bottensvepet.

Hans konst är inte den minsta konst,

om man bara lär sig knepet.

Och får han inte rum på vår jord,

så kan han fortsätta färden.

Han har ju ett rike någonstans

som ej är av denna världen.

• Publicerad:
  2019-02-18 12:00

Kategoriserat som:
• Judisk makt
• Kärnfrågor
• Krönika
• Nyheter & Journalistik
• Opinion
• Opinion & Motstånd
• Ras & Invandring