Ge den revolutionära massan resurser inte nöd
2024-12-14 15:00
Dagens datum 7 september: Denna dag år 1631 besegrade en svenskledd armé under Gustav II Adolf den papistiska hären vid Breitenfeld.
Den svenska interventionen i det stora religionskriget på kontinenten tog sin början sommaren 1630. Gustav II Adolf landsteg med en 13 000 man stark svensk armé på ön Usedom i Pommern.
Kungens första uppgift var att träffa allianser med de tyska protestantiska härskarna. Inledningsvis gick detta väldigt trögt. Detta kom att ändra sig efter den blodiga belägringen av Magdeburg. Efter att de kejserliga trupperna stormat staden i maj 1631 massakrerade man stora delar av stadens befolkning. Av 30 000 innevånare överlevde 5000.
De kejserliga trupperna invaderade Sachsen i ett försök att förhindra en svensk-sachsisk allians. Försöket misslyckades och kejsarens invasion drev den sachsiske fursten rakt in i en allians med Gustav II Adolf. Vid byn Breitenfeld, nära staden Leipzig i Sachsen, mötte den svensk-sachsiska armén kejsarens trupper.
Den kejserliga armén leddes av Johan Tilly, en erfaren general som lett många framgångsrika arméer. Tilly var upplärd i det för tiden vanligaste sättet att föra krig, den så kallade spanska skolan. I den spanska skolan användes infanteriet i mycket stora fyrkanter, tertior, med upp till 300 soldater. Pikenare i centern, musketerare i hörnen och längs sidorna. När striden väl hade börjat var det mycket svårt att omgruppera dessa stora truppsamlingar. Det kejserliga kavalleriets stridssätt var karakoll. Det innebär att våg efter våg med kavalleri rider fram mot fienden, avlossar sina pistoler och rider sedan längst bak i förbandet och låter nästa led rida fram. Fördelen med detta stridssätt var att enheterna kunde avge en nästan kontinuerlig eld mot fienden.
Gustav II Adolf hade under kriget i polen utvecklat den svenska armén. Sverige som var ett fattigt land hade inte råd att utrusta alla sina trupper med dyrt kroppspansar, som fortfarande var vanligt vid denna tid. Det svenska infanteriet stred på det modernare nederländska sättet. Brigaden var huvudformationen för de svenska. Brigaden var uppbyggd av tre bataljoner, med lättrörligt artilleri uppställt framför infanteriet. Infanteriet var uppställda i maximalt sex led djupa formationer, och var därför mycket lättrörliga under slagets gång. De svenska musketerarna brukade sig också av salveld, då tre led avfyrade sina musköter samtidigt. Denna salveld hade en förödande verkan på fientliga förband.
Det svenska kavalleriet led samma problem som sina gående kollegor, brist på pengar gjorde att man inte hade råd att utrusta ryttarna med dyra harnesk i metall. Utan kroppspansar var de svenska ryttarna ytterst sårbara för den fientliga karakollen. De svenska och finländska ryttarna red därför rakt in i de fientliga linjerna och gick sedan lös på motståndarna med blanka vapen.
Vid Breitenfeld ställde den svenska alliansen upp med ungefär 42 000 soldater, varav 23 000 var svenskar och finnar. Infanteriet var placerat i centern, med rytteri på flankerna. Den sachsiska kontingenten var placerad på den yttersta högerflanken. Striderna inleddes vid lunchtid då en flera timmar lång kanonduell tog sin början. Efter denna kanonduell tog de kejserliga initiativet och skickade in sitt kavalleri mot de allierade flankerna. Den kejserliga kavalleriattacken drev de sachsiska trupperna från slagfältet.
Tilly såg genast sin chans och beordrade fram infanteriet mot den lucka i linjen som lämnats av sachsarna. Nu kom den svenska armens rörlighet att spela avgörande. Det svenska infanteriet kunde snabbt ställa upp mot det närmande hotet. Samtidigt hade det svenska kavalleriet vid vänsterflygeln drivit bort sina kejserliga motparter.
Efter återsamling på slagfältet kunde man nu anfalla det kejserliga infanteriet. Tillys återstående trupper var nu hårt ansatta av koncentrerat svenskt artilleri, salveld från det svenska infanteriet och rytteriets kalla stål. Efter ungefär sex timmar brakade den kejserliga linjen samman och en vild flykt tog vid.
De svenska förlusterna vid slaget stannade vid ungefär 3500. De kejserliga förlorade över 27 000 soldater i döda, sårade och tillfångatagna.
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-09-07.