RECENSION. Douglas Reed (1895 – 1976) var engelsman och motståndare till Tredje riket och nationalsocialismen. Trots detta observerade han den internationella judenhetens subversiva arbete under mellankrigstiden, något som han var starkt kritiskt till. Simon Holmqvist har läst boken Babylon i Berlin – ett viktigt tidsdokument från ett avgörande skede i historien.
Låt oss betrakta Trebitsch Lincoln. Han föddes som jude, i Ungern. Hans föräldrar kom från Polen eller Ryssland eller Gud vet var – från ”bakom Guds rygg” som det ungerska ordspråket lyder. Om ni hade skrivit en notis i en av era engelska tidningar skulle ni på ert objektiva, ”rätt ska vara rätt”-sätt ha skrivit ”En ungrare har fötts”.
Om jag minns rätt var han i sin tidiga mannaålder präst i någon av de kristna trosbekännelserna, i Kanada, tror jag! Här har ni er ”icke-ariske kristne”! Lite senare gjorde han i England ett djupt intryck på kväkarna, dessa kärleksfulla själar. Ännu litet senare var han en god engelsk patriot och medlem av underhuset.
Ytterligare några år gick, det första världskriget bröt ut, och Trebitsch Lincoln visade sig ha varit en spion – för Tyskland, ett land gentemot vilket han inte var skyldig någon medborgerlig tro och lydnad. Men vilket land var han förpliktigad att vara lojal mot? Om något överhuvudtaget så skulle jag säga England. Men lojalitet fanns inte i honom.
Glömska under några år, och sedan ägde Kappkuppen rum i Tyskland, den första av de nationalistiska konspirationer som syftade till att störta den demokratiska, liberala regim som hade varit så god mot judarna, och återinsätta storföretagens män, storgodsägarna, monarkisterna, militaristerna, på de styrande positionerna i Tyskland. Vem var en ledande gestalt i detta kortlivade maktövertagande? Trebitsch Lincoln, nu en stockkonservativ tysk. Bland Kappkuppens övriga sympatisörer fanns en relativt okänd man, en viss Adolf Hitler. Trebitsch Lincoln på antisemiternas sida? Givetvis, han var kristen.
[…]
Ytterligare några år av glömska, och man hörde talas om honom i Kina, där krig pågick. Vid det här laget var han antingen en god rysk bolsjevik eller en god kinesisk nationalist, jag har glömt bort vilket. Sedan återigen några år av tystnad. Därefter, på nytt, nyheter om att Trebitsch Lincoln var en buddhistmunk. Den långsamma postgången förde med sig foton av honom i hans lilla sidenmössa, hans sidenmantel, hans lustiga byxor.
Så beskriver författaren och journalisten Douglas Reed en av 1900-talets största skojare. Lincoln kom efter detta även att bli lojal med det japanska kejsardömet, genom att hjälpa dem att sprida antibrittisk propaganda. Samtidigt skrev han flertalet artiklar åt europeisk press där han fördömde japansk aggression mot Kina. Han kom till och med att erbjuda det nationalsocialistiska Tyskland sina tjänster, genom att påstå sig kunna resa tibetaner mot det brittiska inflytandet i regionen. Denna gång kom dock tyskarna att avvisa samarbetet, även om det var nära att förverkligas.
I boken Babylon i Berlin, som är en svensk översättning av utdrag ur Douglas Reeds bok Disgrace Abounding, får Trebitsch Lincoln spela arketypen för mellankrigstidens europeiske jude – rotlös, subversiv, intrigmakare och utan lojalitet. Enligt bokens förord, som skrivits av Jonas De Geer, så var Reed ”en av mellankrigstidens mest namnkunniga engelska journalister”.
Efter att ha kämpat och sårats under första världskriget i strid mot tyskarna så kom han så småningom att bli journalist. På den anrika engelska tidningen The Times kom han snart att avancera till att bli utrikeskorrespondent i Tyskland och Centraleuropa.
De Geer beskriver hur Reed sakta men säkert började komma till insikt om den organiserade judenhetens roll i upptakten till andra världskriget. För detta kom han att kritiseras starkt av den judiskägda europeiska pressen. Hans artiklar började snart att refuseras av The Times, något som fick honom att slutligen säga upp sig vid krigets början.
Douglas Reed.
Som engelsman var han starkt kritisk till Hitler och det nationalsocialistiska Tyskland, likväl som Francisco Francos Spanien och Benito Mussolinis Italien. Enligt De Geers förord så missförstod han helt det spanska inbördeskrigets innebörd, vilket fick till följd att han sympatiserade med den röda sidan. Han hade även en positiv inställning till bolsjevismens Sovjet, åtminstone till en början, något som ska ha varit ganska typiskt för brittiska journalister vid den här tiden.
Hans insikt i judefrågan kom således inte ur någon slags lojalitet med Tredje riket – tvärtom! I boken beskriver han Hitler som alltifrån ”medelmåtta” till ”judemördare”. Även om han förstås var en brittisk patriot var han även starkt kritisk till mycket av sitt eget lands förehavanden. Framförallt gällde kritiken hur Storbritannien öppnade sina gränser för en dåtidens version av massinvandring av kontinentala judar på flykt undan de stegrande antijudiska stämningarna i Europa. Detta lät man fortgå samtidigt som man inte brydde sig det minsta om sitt eget folk i storstädernas slumområden: Samtidigt som fattiga engelska arbetare svalt och levde i misär så lät man illegala invandrare gång på gång komma undan med diverse brottslighet – allt medan de skodde sig och tryckte undan lokalbefolkningen. ”Ovärdigt värdens rikaste land”, konstaterar Reed med avsmak.
Under sina resor i Europa tycks författaren ha kommit i kontakt med ett stort antal judar och han tycks ha besuttit en förmåga att få dem att öppna sig för honom helt och hållet. Både skrytsamt och skamset berättar de för honom hur deras folk drar från land till land, arbetar sig till toppen, gör sig enorma summor med pengar, skaffar sig makt och inflytande och retar upp lokalbefolkningen.
På många sätt upplevde Douglas Reed en tid lik vår egen: Dekadens, flyktingströmmar och oroligheter – men också med ett växande motstånd.
Reed beskriver gärna hur Europas judar klär sig i dyra kostymer, gästar smaklöst inredda hotell, restauranger och caféer – direktörer, statstjänstemän, tidningsredaktörer och kulturarbetare. Han har sett samma sak, samma människor, i samtliga större europeiska städer han besökt. Först i Berlin, innan Hitler kom till makten, sedan i Wien innan Hitler kom till makten även där och samma sak i Prag och slutligen i Budapest, men också i London – tack vare den omfattande invandringen av kontinentala judar.
Deras subversiva beteende försöker han både att beskriva och förklara vid flera tillfällen:
De hålls ihop av sin känsla av gemenskap och är en kompakt och välorganiserad minoritet i samhället, som arbetar med samma välkoordinerade rytm som en stor maskin. Jag säger inte att det är en sammansvärjning; det beror på vad man menar med en sammansvärjning. Det är möjligen bara en känsla av allmän samhörighet, att det säkraste sättet att nå målet är genom nära ömsesidigt samarbete.
I boken uppehåller sig Reed väldigt mycket vid just Ungern. Han beskriver hur Ungern, liksom samtliga europeiska länder vid den tiden, har en gammal aristokrati som mer och mer har lyckats tappa sitt herravälde över landet i och med industrialiseringen och kapitalismens framfart. Reed beskriver hur den ungerska aristokratin ”valde att låtsas som om affärer var något som inte anstod dem och som anlitade judarna för allt som gällde köpande och säljande, bankverksamhet och pengautlåning, bokföring och tillverkning” och såg sina rikedomar och sin makt glida dem ur händerna medan de satt vid den öppna spisen eller var ute på jakt på sant herremannavis.
Den gamla ungerska överklassen var chanslös mot judarnas subversiva arbete. Enligt Reed gjorde deras konservatism dem oförmögna och ointresserade att stå emot dem.
Ungern blev således något som en judisk bekant till honom själv beskrev som ett ”judiskt paradis”, där den ekonomiska, kulturella och mediala makten var fullkomligt samlad i deras händer. Samtidigt ökade trycket från en växande arbetarklass som levde under usla förhållanden. Detta mynnade snart nog ut i kommunistisk revolution 1919, där arton av tjugosex av de styrande folkkommissarierna var judar, trots att judarna på papperet endast utgjorde några få procent av befolkningen.
Efter den korta, men intensiva och bolsjevikiska terrorregimen följde en ursinnig, antijudisk reaktion där reaktionära officierar ledde juntor som hängde judar längs den ungerska landsbygden på måfå. Detta skedde under 1919 och 1920, vilket var år som också såg rekord på antal judar som lät sig döpas till den kristna tron. 1921 hade dock de antijudiska stämningarna svalnat av, liksom den kristna väckelsen hos Ungerns judar, som i stor skala började konvertera tillbaka till judendomen. Inom bara något år kunde man enligt Reed återigen se i de ungerska städerna judar i dyra kostymer, gästandes smaklöst inredda hotell, restauranger och caféer som ägdes av någon folkfrände – direktörer, statstjänstemän, tidningsredaktörer och kulturarbetare – ordningen var återställd och allting glömt.
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur Europa tappade mark till dessa bankirer, redaktörer och kulturarbetare just genom att vår elit inte var stark nog. Den indoeuropeiska tanken om en aristokrati byggde endast delvis på släktskap, men kanske framförallt på merit. Var du en hövdings son så fick du även bevisa dig värdig att bli hövding. I takt med att den gamla aristokratin upphörde att behöva visa sig värdig inför folket, utan endast härskade med bördens rätt, så kom även kompetensen att sakta men säkert tyna bort hos våra herrar. Den franska revolutionen, industrialismen, kapitalismen – denna adelsklass, som länge levt en skyddad tillvaro på sina slott, som lånade pengar till överdådiga fester i en tillvaro så långt ifrån den indoeuropeiska krigararistokraten som man kan komma, hade inte en chans.
Reeds lösning på judefrågan är detsamma som de ursprungliga sionisternas: Att de får ett eget nationalhem, företrädesvis i Palestina. Han anklagar även Hitler för att inte se denna uppenbara lösning på problemet, trots att Hitler arbetade för just detta mål, tillsammans med sionister, fram till krigets mödor gjorde det hela praktiskt ogenomförbart. Reed reserverar sig dock en aning och menar att detta endast är en lösning så länge som en stor del av judarna inte väljer att stanna kvar utanför nationalhemmets gränser och så länge man inte skänker dem ”maskingevär att döda araber med” – med andra ord så länge som staten Israel inte blir vad den faktiskt blev.
I samarbete med sionister lät det nationalsocialistiska Tyskland trycka en särskild medalj i en kampanj att förmå judar i Tyskland att flytta till Palestina. Detta var dock innan dagens israeliska skurkstat hade bildats.
Han nämner också att han förutspår för en vän att judarna kommer att återkomma till Wien, något hans vän anser vara totalt vansinne med tanke på Tredje riket och den rådande, antijudiska stämningen. Reed påpekar dock att judarna förvisades från Wien – ”i all evighet” – redan 1442. Trots detta skedde ytterligare förvisningar från staden 1554, 1567, 1573, 1575, 1600, 1614, 1624 och 1670 – återigen ”i all evighet”. Judarnas makt och inflytande i Wien ökade likväl under 17- och 1800-talet, vilket också blandades med diverse avhysningar från staden. 1879 öppnades ämbeten inom staten och den akademiska världen för judar i Wien och 1937 var de mäktigare och flertaligare än någonsin.
Förutom att ämnet i sig är intressant för den gemene Nordfrontläsaren så håller Babylon i Berlin även en hög litterär kvalitet. Berättandet är nästan skönlitterärt och Reed målar upp bilder av ett förlorat Europa som fascinerar och gör att man ständigt vill veta mer. Det faktum att Reeds uppfattning i judefrågan inte kommer sig av ideologisk övertygelse eller identitet gör hans iakttagelser och slutsatser desto intressantare. Boken är dessutom lättläst och kort, med endast 99 sidor. Det senare är kanske bokens enda svaghet men gör samtidigt att den fungerar bra för den som är ovan att läsa böcker men som vill få en bättre förståelse för upptakten till det andra världskriget och den följande, nästintill apokalyptiska tid som vi lever i.
Babylon i Berlin har getts ut av Jonas De Geers Reconquista Press och går att inhandla via exempelvis Adlibris.
Hoppa till huvudinnehåll
