IDEOLOGI • Martin Saxlind skriver om vilja till makt, ett karaktärsdrag och en mentalitet som alla nationalister borde försöka ha så mycket som möjligt av.

”Vilja till makt” är ett begrepp som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche använde sig av och kontrasterade mot kristendomens idealiserande av ödmjukhet och pacifism. Jag tycker att begreppet är intressant och användbart även i en nutida politisk kontext för oss nationella.

Per definition strävar alla politiska rörelser efter makt i någon utsträckning. Hur stark vilja till makt en rörelses anhängare har blir sedan avgörande för hur hårt rörelsen kommer kämpa. Ju fler anhängare med stark vilja till makt en rörelse har, desto mer driv, aktivism och handlingskraft kommer rörelsen kunna uppbringa. Denna vilja måste sedan så klart kanaliseras på rätt sätt för att leda rörelsen framåt, men utan viljan kommer rörelsen inte ens sträva framåt, vilket leder till stagnation och undergång.

Det finns många faktorer, karaktärsdrag och beteendemönster som kan underminera eller begränsa viljan till makt hos en politisk rörelses anhängare. Jag tänkte gå igenom några av dessa som jag tycker är relevanta för nationalister i Sverige.

Valboskap och mediekonsumenter

En grupp som ofta och med rätta kritiseras är de nationalister som en gång vart fjärde år går och röstar på Sverigedemokraterna – eller något bättre parti – och sedan tror att de har gjort sin fulla plikt och kan sitta och rulla tummarna fram till nästa val. Visst, ingen kan göra allt – men alla kan göra väldigt mycket mer än detta!

Det finns också förvånansvärt många nationalister som konsumerar nationell media som Nordfront och delar vår ideologi, men helt har fastnat i ett stadium där man passivt tar del av våra budskap och sörjer sakernas tillstånd i samhället utan att lyfta ett finger för att förändra något. Man saknar alltså vilja till makt och det är rätt dåligt när det ändå finns många enkla och riskfria sätt att bidra på. Om man t.ex. läser Nordfront kan man:

1. Börja hjälpa till som skribent eller på något annat sätt bidra rent praktiskt till verksamheten.
2. Donera pengar eller kryptovaluta till oss.
3. Sprida länkar till vår hemsida på sociala medier eller till vänner samt rent allmänt tala gott om Nordfront och uppmana andra att hjälpa oss på de andra två sätten.

Att bara vara en passiv och isolerad väljare eller mediekonsument är som att vara ett harmlöst får. Du existerar men ingen behöver ta hänsyn till din existens för du påverkar inte något; du är bokstavligt talat en nolla i den politiska kampens ekvation. En person med vilja till makt är mer som ett rovdjur; aktiv, politiskt hungrig och ett potentiellt hot mot systemet.

Subkultur, gemenskap och chattmongon

Även bland nationalister som är lite ”aktiva” och umgås med likasinnade i verkligheten finns det de som är väldigt passiva och inåtvända. Detta i bemärkelsen att de är nöjda med att bara få vara en del av en politisk subkultur och gemenskap. Det spelar ingen roll om rörelsen man tillhör går framåt och man bryr sig inte om att försöka få fler folkkamrater att bli politiskt medvetna och aktiva. Tvärtom kan man se det som bekvämt att vara en del av en mindre grupp där man inte behöver lära känna nya människor eller diskutera med oliktänkande.

Fenomenet med evigt socialiserande för socialiserandets egen skull är såklart ännu värre på internet där folk kan vara så kallade chattmongon. Ett chattmongo är en nationalist som från morgon till kväll sitter och chattar med likasinnade utan att lyckas göra något betydande politiskt avtryck som når ut till nya människor. En politisk rörelse med en hög vilja till makt kommer i motsats till detta vara utåtriktad och expanderande.

Gemenskap är viktigt och ett grundläggande mänskligt behov, men ur ett högre politiskt perspektiv är gemenskapen i en rörelse ett verktyg för att uppnå politiska mål. Ju fler som förstår detta, desto bättre kan gemenskapen organiseras för det ändamålet istället för att bara passivt existera som ett socialt sammanhang utan högre mål och mening.

Följare, gnällspikar och sekterister

Inte heller hierarkiska organisationer som uttalat existerar för att bedriva utåtriktad politisk verksamhet är per automatik helt genomsyrade av vilja till makt. Många medlemmar i sådana organisationer fastnar lätt i en följarroll. Istället för att själv kämpa och ta initiativ står många medlemmar mest och klappar händer och beundrar sina ledare och chefer och väntar på att dessa ska göra något eller ge en order åt följarna. En rörelse som strävar efter makt måste också ha medlemmar som strävar efter att avancera i organisationen genom att ta på sig nya ansvarsuppgifter. Poängen med en hierarkisk organisation är inte heller att chefer ska detaljstyra medlemmar i allt, initiativ och handling måste ske naturligt på alla nivåer i en organisation för att den ska kunna avancera effektivt.

Ja-sägare och gnällspikar är två motpoler som båda utgör destruktiva element i hierarkiska organisationer. Ja-sägarna är extrema följare som inte kommer med några egna idéer och inte klarar av att bidra med konstruktiv kritik som ofta behövs i en organisation. Gnällspikarna är tvärtom konstanta bromsklossar och inre sabotörer som sprider defaitism och dålig stämning.

En sak jag noterat genom åren är att det inte är helt ovanligt att en och samma person kan vara både en ja-sägare och gnällspik. Den här kombinationen mynnar ut i en sekteristisk person som i sin egen organisation är en väldigt passiv följare och bara ”bidrar” till sin rörelse genom att högljutt kritisera andra organisationer. Ofta är det yngre eller politiskt nyfrälsta människor som inte har hunnit hitta ett sätt att positivt bidra till rörelsen som tillfälligt fastnar i den här rollen.

Sekteristen har ofta en på sätt och vis sund vilja till makt, problemet är att den här typen av sekterism är den politiska motsvarigheten till att vara en fotbollssupporter; man kan höra hur de skriker men de står ändå bara vid sidan av planen och är egentligen inte med och påverkar matchen. Att bara högljutt kritisera andra nationalister eller samhället räcker inte, man måste bidra till att lösa problem och stärka den egna rörelsens ställning. Vi behöver kompetenta spelare mer än en högljudd publik.

Ideologiska handikapp

Markus Allard gjorde förra året ett bra inslag på Riks där han förklarade skillnaden i politisk mentalitet mellan högern och vänstern. I grund och botten var det skillnaden i mentalitet hos en radikal rörelse och en konservativ rörelse som beskrevs i inslaget. De radikala ser den politiska maktkampen som ett krig där deras meningsmotståndare är fiender som ska krossas. De konservativa ser istället politik som en fotbollsmatch med regler som man måste följa och ett motståndarlag som man ska bete sig sportsligt emot. I en politisk kamp mellan en mer radikal och fanatisk vänster och en mer konservativ höger kommer därför vänstern ha en större vilja till makt och flytta fram sina positioner, medan de konservativa halvhjärtat försvarar sig i en konstant reträtt. Det här är också vad vi sett hända i hela västvärlden efter andra världskriget.

Utöver konservatism, som alltså gör en rörelse väldigt måttfull och försiktig, finns det andra ideologiska handikapp som nationalister kan dra på sig. Framför allt tänker jag här på libertarianismen som tilltalar ”snälla låt oss vara i fred”-nationalisterna. Libertarianer är motståndare till statlig makt och ser det därför som omoraliskt att eftersträva politisk makt, alltså saknar de vilja till makt inom politiken. Detta trots att alla civiliserade samhällen har haft en stat som i någon mån stiftat lagar, fördelat om ekonomiska resurser och på andra sätt utövat makt genom myndighetsutövning. Att säga nej till statlig makt är i praktiken att överlåta den makten till de som inte drar sig för att använda den, alltså vänstern och de etablerade partierna. (I teorin hade det i någon form av libertariansk utopi/dystopi istället funnits storföretag och superkapitalister som hade fyllt det maktvakuum som skulle uppstå om den statliga makten på något magiskt sätt skulle försvinna.)

Foliehatteri är en annan form av ideologiskt handikapp som ofta mynnar ut i slutsatsen att alla som är framgångsrika eller besitter någon makt är onda, kontrollerad opposition eller på något annat sätt en del av systemet. Om man drar detta till sin spets innebär det att man själv inte borde eftersträva makt, eftersom makt antingen är ett bevis på att du är korrupt eller att makten ofrånkomligen kommer korrumpera dig (det sistnämnda är en libertariansk tankefigur och libertarianismen är precis som foliehatteriet ett i huvudsak amerikanskt fenomen). En person med vilja till makt förstår att världen inte är helt svart-vit, ser makt som ett verktyg som kan användas för både gott och ont, litar på sin egen karaktär och är därför inte rädd för att korrumperas samt förstår att ibland måste man kompromissa och samarbeta med människor som inte är moraliskt perfekta.

Det här sistnämnda med att kunna samarbeta med grupper eller personer som inte är perfekta är något som tidigare nämnda politiska sekterister kan ha svårt med, då de är mer intresserade av att moralisera kring vem som är renlärig än vad de är intresserade av makt och politiska resultat. Ideologiskt moraliserande är högerns motsvarighet till vänsterns godhetssignalerande.

Att i alla lägen vara en pacifist som tar avstånd från krig och våld är en annan form av ideologiskt handikapp. Detta då våld är ett väldigt effektivt maktmedel. Fysisk svaghet i sig kan dessutom leda till att man undermedvetet dras till svaga ideologier som gör att man inte hamnar i lika stark konflikt med de som har makten i samhället idag. Detta tror jag är en förklaring till att en del nationalister blir mer ”höger” (mer konservativa och libertarianska) ju äldre de blir, det är helt enkelt en ideologi för gamla och svaga som vill klaga men inte vågar kämpa.

Med detta sagt vill jag dock tillägga att det jag beskriver här ovan är generella tendenser och att det ändå finns individer i de här ideologiska strömningarna som agerar radikalt och har en stark vilja till makt.

Moralisk övertygelse är en nyckelfaktor som oavsett ideologi påverkar hur radikal en person eller grupp är. Om du inte är helt övertygad om att det du kämpar för är moraliskt rätt och riktigt kommer du inte aggressivt sträva efter att tvinga igenom din politiska vilja mot andras vilja. Det är därför olika politiska rörelser försöker demoralisera sina politiska konkurrenter genom att bland annat måla upp dem som onda och omoraliska.

Förslavande materialism och orealistisk idealism

Materialism i bemärkelsen egoistisk strävan efter materiella tillgångar kan uppenbarligen vara något som får människor att kämpa för att vinna politisk makt. Jag skulle till och med säga att det är det huvudsakliga motivet för de flesta mer högt uppsatta politikerna i de etablerade partierna. Om de inte skulle få betalt för sitt politiska arbete skulle de lämna politiken. På sätt och vis är denna typ av politisk karriärism ett utslag för vilja till makt, men det är en vilja där den enskilde politikern begränsar sig till att kortsiktigt berika sig själv ekonomiskt. Rent politiskt är dock de flesta politikerna relativt ofria och maktlösa då de är underordnade sitt parti, lever på medias nåder och så vidare. Politikernas sociala och ekonomiska status är alltså osäker och tillfällig, det är inte verklig och personlig makt. Det var också därför som t.ex. Donald Trump sågs som ett hot mot ”demokratin”, för han var rik och mäktig utanför politiken och var därför mer fri att gå sin egen väg inom politiken än de etablerade politikerna.

Nationalister som likt våra köpta politiker för mycket eftersträvar personligt ekonomiskt välstånd riskerar att i praktiken ”mutas” till politisk passivitet. Om man döljer sina verkliga åsikter kanske man kan göra karriär inom SD eller få ett annat bra jobb som inte går att kombinera med ett öppet nationalistiskt engagemang. Här måste man ha en stark politisk vilja för att inte välja bort sina politiska ideal. Dock ska man inte heller förneka att människor har materiella behov, vi behöver alla ha mat på bordet och någonstans att sova till exempel. Pengar är också en form av makt och en rörelse med rika anhängare har bättre förutsättningar att nå sina mål än en rörelse utan tillgång till kapital. Så det ska inte idealiseras eller göras till ett mål att vara fattig.

Idealism och fanatism är viktigt, men målet vi rör oss emot bör vara en stark och segerrik nationalism och inte en Jesus-nationalism där alla anhängare ska räkna med att sitta i fängelse, vara ofrivilligt arbetslösa eller kanske spikas upp på ett kors för den goda sakens skull. I takt med att vår makt ökar kommer också vårt välstånd och vår trygghet att kunna öka. Till slut hamnar en framgångsrik rörelse i den situation NSDAP hamnade i efter maktövertagandet, man fick då sluta ta in nya medlemmar under flera år eftersom det blivit för attraktivt att vara medlem och många opportunister sökte sig till partiet.

Vad vi bör vara istället

För att summera är det som underminerar vår vilja till makt eller visar att vi saknar viljan följande saker: Passivitet och inåtvänt klagande, defaitism och ideologisk svaghet samt förslavande materialism och orealistisk idealism. 

Motsatserna till detta är att vara:

Aktiv – den som strävar efter makt väntar inte på bättre tider, han agerar här och nu för att ett steg i taget utöka vår makt. Handling talar mer än ord!

Skapande – vi behöver skapa kultur, organisationer, medier och andra institutioner som stärker oss och våra anhängare eller skadar våra fiender och undergräver deras makt. Vi måste vara eller bli människor med driv och kompetens!

Utåtriktad, optimistisk och moraliskt övertygad – om man tror på våra idéer vill man sprida dem till de som ännu inte står på vår sida. Vi ska uppåt och framåt!

Pragmatisk, realistisk och resultatinriktad – pengar ska inte dyrkas men är ett viktigt verktyg. Idealism, offervilja och principfasthet är viktigt och ska uppmuntras, men man ska inte förvänta sig att hitta de egenskaperna i för stora mängder hos den stora massan och man måste kunna arbeta även med människor som bara besitter de egenskaperna i en mer begränsad utsträckning. Utifrån en realistisk förståelse för vår omvärld kan vi flytta fram våra positioner och närma oss våra politiska mål.

Med detta sagt hoppas jag att alla som tog sig tiden att läsa också reflekterar över hur ni själva lever och agerar. Strävar ni efter makt eller har ni fastnat i en roll där ni inte gör någon skillnad? Gör ni allt ni kan för saken eller kan ni göra mer?